Jag vet att jag har haft det väldigt bra som kunnat resa så himla mycket som jag har gjort. Men det är egna intjänade pengar och mina surt förvärvade semesterdagar, måste bara tillägga det, för er som trodde något annat! Men hur som helst så är ju mitt problem att jag vill komma iväg någonstans ca var tredje-fjärde månad. Detta har vi nu passerat med råge, och jag märker det. Jag surfar runt på resor på nätet, planerar vilken vecka som skulle vara möjlig att resa iväg och så vidare. Samtidigt som jag vet att min sambo inte alls känner att han har tid, då det är för mycket på jobbet (en faktor som aldrig stoppat mig, till mina arbetsgivares förtret). Men om jag vill möta våren i Nice eller sola på en Kanarieö? Vad ska man göra? Nej, att åka en helg till Göteborg och ta en tripp i solariet räcker inte. Inte alls. Ska i alla fall ta med lilla familjen till Tallin en helg, det ska väl inte vara helt omöjligt!
Min andra abstinens har ni redan hört många gånger om: min träning. Just nu tränar jag nästan lika mycket som vanligt, även om jag lagt om en hel del pass till lite mer skonsam träning. Men jag har lovat mig själv att frysa mitt gymkort efter påsk som senast. Insåg idag att det bara är 6 veckor dit! Ska jag inte träna när jag vill, vad jag vill och hur mycket jag vill efter det?? Ohyggliga tanke! Alltså bäst att köra på för allt vad tygen klarar!
Annars tycker jag att livet lufsar på rätt bra. Inga stora rörelser på mitt vatten alls just nu. Visst är vardagen rätt enformig, det måste jag ju tillstå. Men jag har det himla mysigt med sambon, det funkar ovanligt bra med bonusdottern och jag är inte stressad för 5 öre på jobbet eller egentligen på fritiden heller (och blir jag det är det enbart självförvållat). Och Pyret verkar må bra, det får jag inte glömma! Har sparkat lite mindre denna vecka tycker jag, men ändå flera gånger varje dag. Har börjat med en sån där gravidpingla, ett halsband med en kula som pinglar långt ner på magen. Pyret kanske blir helt hypnotiserad av den och sover sig igenom dagarna, vem vet?
Måste få skriva den fina kommentaren jag fick på jobbet av en kollega idag. Vi satt och åt lunch och hon frågade om jag kunde tänka mig att komma tillbaka efter min mammaledighet. Jag sa att jag absolut kunde det och hon blev fövånad, på grund av min resväg. Hon sa då även: "Vad glad jag blir! Det trodde jag inte att du skulle vilja! Men då skulle ju alla här bli jätteglada, för alla är ju så nöjda med dig!" Åh, snutte dig, tack så himla mycket! Det är verkligen skillnad på arbetsplats och arbetsplats!
Nej, nu ska jag väcka sambon som har slumrat in (om man nu kan kalla nån som snarkar som en hel grävmaskin för att han "slumrar") för vi ska gå och träna. Idag står det styrketräning på menyn. Men inte mina axlar, för dem har jag rätt ordentligt ont i. Fattar inte varför, men tror att jag har någon inflammerad nerv i båda axlarna som kläms ihop när jag använder de musklerna. Och det gör man rätt ofta under en dag kan jag berätta. Försök och ta av er en tröja utan att använda era axelmuskler. Mot gymet!
torsdag 26 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Nu börjar det...
Har nu fått foglossningar. Kanske har nämnt det förut, men jag har först nu börjat känna att det kommer bli ett litet bekymmer. Jag trodde att alla fick det, att jag bara var en i mängden, ungefär som att må illa, men jag har sista dagarna förstått att så inte är fallet.
På min gravidyogakurs var det bara jag som hade det, när jag berättat det på jobbet har folk sett smått skräckslagna/oroliga ut (en kollega sa: Men du får inte bli sjuk, vem ska då skriva våra utredningar?). Folk har frågat om hur det känns att ha foglossningar och börjar nog räkna ut mig ur spelet lite smått (vilket i och för sig passar mig bra, för jag lär ju inte bli bättre). Men det är, återigen, så himla typiskt att jag behöver min omgivning som bekräftar att jag faktiskt inte är pipig utan har all rätt i världen att vara lite gnällig (inte för att jag pratar om det på fikarasterna, för det gör jag faktiskt inte). Kan jag inte bara lite på min egen känsla!!! Herregud, vuxna människa!
Vi var ju hos läkaren i fredags och han sjukskrev mig utan diskussion på 25%. Han tyckte att det skulle börja gälla omedelbums, men jag bad om att skjuta upp det lite, till den 1/3. En hel månadslön från detta jobbet vore kul, innan allt drar igång. Jag berättade för chefen igår, att nu är det nerdragning för mig som gäller, och hon var helt med på noterna och tyckte mest synd om mig för mina foglossningar. Så från och med nästa vecka kommer jag jobba 75%. Ska bli ganska skönt om jag ska vara ärlig, för jag är ju så himla trött!
Men i och med sjukskrivningen, börjar mitt nästa, om möjligt ännu större projekt, och det är: Att ta det lugnt! Det är ju väldigt typiskt mig att dra igång med aktiviteter när jag väl blir ledig (tyvärr inte att måla om en byrå eller så, utan att promenera, träna, träffa folk och sådant, trevligt i och för sig). Jag ska ju använda tiden till att faktiskt slappa, vila, läsa och liknande. Men det kräver mycket energi för det! Så nu har jag tre månader på mig att träna på detta. Borde sätta upp vissa regler: På måndagar får du inte träffa någon och endast träna en timma, till exempel. Kommer inte hålla det, men något måste jag göra! Nästa vecka kommer min syster hem (bor i Italien sedan flera år) vilket gör att flera av mina "lediga" dagar kommer gå till att vara med henne. Vilket jag ju också vill. Men det är ju det hela tiden, att allt jag gör när jag är ledig, VILL jag göra, men det gör också att jag inte tar det lugnt. Äh, ni fattar problematiken.
Jag ska nu försöka skriva vidare på en utredning jag håller på med. Har 0 inspiration och 0 lust. Kanske smiter ut och tar en promenad istället. Känns mycket roligare. Det är ju min älsklingsårstid - Vinter och massvis med snö!! Vackrare än så här blir inte världen.
På min gravidyogakurs var det bara jag som hade det, när jag berättat det på jobbet har folk sett smått skräckslagna/oroliga ut (en kollega sa: Men du får inte bli sjuk, vem ska då skriva våra utredningar?). Folk har frågat om hur det känns att ha foglossningar och börjar nog räkna ut mig ur spelet lite smått (vilket i och för sig passar mig bra, för jag lär ju inte bli bättre). Men det är, återigen, så himla typiskt att jag behöver min omgivning som bekräftar att jag faktiskt inte är pipig utan har all rätt i världen att vara lite gnällig (inte för att jag pratar om det på fikarasterna, för det gör jag faktiskt inte). Kan jag inte bara lite på min egen känsla!!! Herregud, vuxna människa!
Vi var ju hos läkaren i fredags och han sjukskrev mig utan diskussion på 25%. Han tyckte att det skulle börja gälla omedelbums, men jag bad om att skjuta upp det lite, till den 1/3. En hel månadslön från detta jobbet vore kul, innan allt drar igång. Jag berättade för chefen igår, att nu är det nerdragning för mig som gäller, och hon var helt med på noterna och tyckte mest synd om mig för mina foglossningar. Så från och med nästa vecka kommer jag jobba 75%. Ska bli ganska skönt om jag ska vara ärlig, för jag är ju så himla trött!
Men i och med sjukskrivningen, börjar mitt nästa, om möjligt ännu större projekt, och det är: Att ta det lugnt! Det är ju väldigt typiskt mig att dra igång med aktiviteter när jag väl blir ledig (tyvärr inte att måla om en byrå eller så, utan att promenera, träna, träffa folk och sådant, trevligt i och för sig). Jag ska ju använda tiden till att faktiskt slappa, vila, läsa och liknande. Men det kräver mycket energi för det! Så nu har jag tre månader på mig att träna på detta. Borde sätta upp vissa regler: På måndagar får du inte träffa någon och endast träna en timma, till exempel. Kommer inte hålla det, men något måste jag göra! Nästa vecka kommer min syster hem (bor i Italien sedan flera år) vilket gör att flera av mina "lediga" dagar kommer gå till att vara med henne. Vilket jag ju också vill. Men det är ju det hela tiden, att allt jag gör när jag är ledig, VILL jag göra, men det gör också att jag inte tar det lugnt. Äh, ni fattar problematiken.
Jag ska nu försöka skriva vidare på en utredning jag håller på med. Har 0 inspiration och 0 lust. Kanske smiter ut och tar en promenad istället. Känns mycket roligare. Det är ju min älsklingsårstid - Vinter och massvis med snö!! Vackrare än så här blir inte världen.
fredag 20 februari 2009
Liv och död
Jag ska fatta mig någorlunda kort idag, eftersom vi ska till läkaren snart Men eftersom jag har lite tid över (som då måste utnyttjas på bästa sätt) så passar jag på att skriva några rader.
Pyret sparkar som bara den! Igår när jag skulle sitta på jobbet och skriva utredning kunde jag knappt koncentrera mig för jag satt och fnissa högt, ville ha en hand på magen (och då skriver jag inte lika snabbt kan jag säga) och var så fashinerad över att sparkar verkligen syns numera. Jag har sovit dåligt denna vecka. Inser att jag närmare mig ett läge där jag faktiskt inte orkar jobba heltid. Men det är är så himla svårt att be om en deltidssjukskrivning. Inte för att min läkare skulle gnälla, utan för att det känns som att "den som jobbar längst och gnäller minst under sin graviditet - vinner"! Ingen tävling som passar mig. Men jag känner av den. Det är ju inte så ofta folk berättar med stolthet i rösten om deras fruar/vänner/syskon som minsann slutade jobba tidigt och passade på att ta hand om sig själva sista månaderna av graviditeten. Nej, alla ska berätta om de där sega jäklarna som minsann jobbade till nån vecka innan förlossning (eller ännu värre, en kvinna på min systers jobb som jobbade hela dagen, åkte till förlossningen och födde ett par timmar senare och var på jobbet igen efter ett par veckor).
Jag blir påverkad av detta. Jag vill ju se mig som en person som inte blir så påverkad av grupptryck, men helt uppenbart blir jag det i det här fallet. Man vill ju inte vara en mes! Lite foglossningar varje gång man ställer sig upp, svårt att sitta för att ryggen gör så föbannat ont, svintrött, illamående och yrslig är väl alla. Det ska man hacka i sig men ändå gå till jobbet. Jag tycker ju inte det egentligen, det gör jag verkligen inte. Men när till och med Försäkringskassan är snabba på att berätta hur man borde leva sitt liv under graviditeten, så är det svårt att inte bry sig. Tur att jag har en sambo som stöttar mig i 190. Som masserade min rygg igår kväll när jag inte kan ligga i en enda ställning i soffan för att jag har så ont i ryggen. Nog om detta, jag återkommer med uppdatering!
Nu måste jag berätta en annan sak. Jag går ju i terapi. Har gjort i flera omgångar i mitt liv (sedan jag var 16 år) och denna gång har jag gått i 1,5 år. Jag har bara fyra tillfällen kvar, sedan skulle vi avsluta. När jag var där i onsdags berättade hon att detta tyvärr måste bli vår sista gång, för hon har fått cancer! I lugnan och i hjärnan. Hon hade vetat om det cirka en vecka. Men herregud! Jag tänkte direkt på hennes barn, att hon precis ska bli sambo igen, att det blir väldigt märkligt att aldrig träffa henne igen, att jag inte alls vet vad jag ska säga! Jag kan inte påstå att jag blev så förtvivlad, för det blev jag faktiskt inte. Om det beror på att jag är obehagligt känslokall eller på att jag inte kan ta in hela bilden av det hon säger, det ska jag ärligt säga att jag inte vet. Men jag blev praktisk. Hur bler det med mitt intyg på terapi? Ska du inte jobba alls nu? Kommer vi höras? Vad kommer det kosta? Sen satte hon mig i en jätteknepig sits angående just betalning, där jag skulle diskutera med en döende person hur mycket jag skulle betala eller inte för de återstående fyra gångerna. Mycket jobbigt och jag känner mig riktigt arg på henne för det.
Men jag har tänkt på henne sedan dess. Lite små tankar här och där. Vad gör man när man får veta att man har en aggressiv cancervariant? Hon har helt lagt ner sitt egna företag och alla de uppdrag hon var fullspäckad med. En klokt beslut antar jag. Men mer då? Resa? Älska? Jag vet faktiskt inte. Men det kändes absurt att jag samtidigt satt och gnällde över att jag har så svårt att dra ner på min träning, att jag är stressad över diverse triviala saker. Men jag vet att vi som inte har fått en dödsdom på oss inte kan förstå vad det innebär. Vi måste leva vidare. Jag önskar att hennes situation kunde ge mig en större tankeställare, men det gör det inte. Jag känner mig som en oempatisk människa, det måste jag säga.
Pyret sparkar som bara den! Igår när jag skulle sitta på jobbet och skriva utredning kunde jag knappt koncentrera mig för jag satt och fnissa högt, ville ha en hand på magen (och då skriver jag inte lika snabbt kan jag säga) och var så fashinerad över att sparkar verkligen syns numera. Jag har sovit dåligt denna vecka. Inser att jag närmare mig ett läge där jag faktiskt inte orkar jobba heltid. Men det är är så himla svårt att be om en deltidssjukskrivning. Inte för att min läkare skulle gnälla, utan för att det känns som att "den som jobbar längst och gnäller minst under sin graviditet - vinner"! Ingen tävling som passar mig. Men jag känner av den. Det är ju inte så ofta folk berättar med stolthet i rösten om deras fruar/vänner/syskon som minsann slutade jobba tidigt och passade på att ta hand om sig själva sista månaderna av graviditeten. Nej, alla ska berätta om de där sega jäklarna som minsann jobbade till nån vecka innan förlossning (eller ännu värre, en kvinna på min systers jobb som jobbade hela dagen, åkte till förlossningen och födde ett par timmar senare och var på jobbet igen efter ett par veckor).
Jag blir påverkad av detta. Jag vill ju se mig som en person som inte blir så påverkad av grupptryck, men helt uppenbart blir jag det i det här fallet. Man vill ju inte vara en mes! Lite foglossningar varje gång man ställer sig upp, svårt att sitta för att ryggen gör så föbannat ont, svintrött, illamående och yrslig är väl alla. Det ska man hacka i sig men ändå gå till jobbet. Jag tycker ju inte det egentligen, det gör jag verkligen inte. Men när till och med Försäkringskassan är snabba på att berätta hur man borde leva sitt liv under graviditeten, så är det svårt att inte bry sig. Tur att jag har en sambo som stöttar mig i 190. Som masserade min rygg igår kväll när jag inte kan ligga i en enda ställning i soffan för att jag har så ont i ryggen. Nog om detta, jag återkommer med uppdatering!
Nu måste jag berätta en annan sak. Jag går ju i terapi. Har gjort i flera omgångar i mitt liv (sedan jag var 16 år) och denna gång har jag gått i 1,5 år. Jag har bara fyra tillfällen kvar, sedan skulle vi avsluta. När jag var där i onsdags berättade hon att detta tyvärr måste bli vår sista gång, för hon har fått cancer! I lugnan och i hjärnan. Hon hade vetat om det cirka en vecka. Men herregud! Jag tänkte direkt på hennes barn, att hon precis ska bli sambo igen, att det blir väldigt märkligt att aldrig träffa henne igen, att jag inte alls vet vad jag ska säga! Jag kan inte påstå att jag blev så förtvivlad, för det blev jag faktiskt inte. Om det beror på att jag är obehagligt känslokall eller på att jag inte kan ta in hela bilden av det hon säger, det ska jag ärligt säga att jag inte vet. Men jag blev praktisk. Hur bler det med mitt intyg på terapi? Ska du inte jobba alls nu? Kommer vi höras? Vad kommer det kosta? Sen satte hon mig i en jätteknepig sits angående just betalning, där jag skulle diskutera med en döende person hur mycket jag skulle betala eller inte för de återstående fyra gångerna. Mycket jobbigt och jag känner mig riktigt arg på henne för det.
Men jag har tänkt på henne sedan dess. Lite små tankar här och där. Vad gör man när man får veta att man har en aggressiv cancervariant? Hon har helt lagt ner sitt egna företag och alla de uppdrag hon var fullspäckad med. En klokt beslut antar jag. Men mer då? Resa? Älska? Jag vet faktiskt inte. Men det kändes absurt att jag samtidigt satt och gnällde över att jag har så svårt att dra ner på min träning, att jag är stressad över diverse triviala saker. Men jag vet att vi som inte har fått en dödsdom på oss inte kan förstå vad det innebär. Vi måste leva vidare. Jag önskar att hennes situation kunde ge mig en större tankeställare, men det gör det inte. Jag känner mig som en oempatisk människa, det måste jag säga.
söndag 8 februari 2009
"Du kommer aldrig att förlåta dig själv"
Så sa min syster till mig när jag pratade med henne om att jag och min lilla familj pratade om att åka till fjällen några dagar på sportlovet eller över nyår. Hon varnade för att jag kan ramla om jag åker skidor, och tänk om jag ramlar på magen? "Men herregud, hur ofta ramlar man? Jag ramlar så gott som aldrig!" var mitt svar på hennes till synes överdrivna oro.
Igår var vi tre (sambo och bonusdotter och ja) på Kungsberget och åkte skidor. Vi hade verkligen längtat och laddat alla tre. Sett fram emot att få komma till vackert snölandskap, testa nya skidorna och använda helgen till något mer än vardagssaker. Vi kom iväg tidigt på morgonen, körde två timmar, tackade den nya motorvägen för att vi kom upp så snabbt (knappt två timmar, inte helt laglydigt så klart) och att det var så mycket snö! Väl framme hade sambon glömt stavarna till oss alla, så vi fick hyra, men annars kom vi snabbt upp i backen. Åkte fram till lunch, tog den obligatoriska skolmatsalsmaten till lunch i den överfulla restaurangen. Sedan var vi varma om tårna och åkte ut i backarna igen. Efter cirka en timme till i backen hände det som inte får hända: Jag ramlade, och landade på magen, eller halva magen för att vara exakt. Jag rullade ett varv och skrek/kved rakt ut. Inte för att jag hade ont, utan för att jag blev så otroligt rädd. Jag kunde inte sluta gråta, eller halvskrika som det kanske snarare var. Sambon kom så klart, kollade igenom mig, om och var jag hade ont. Jag bara grät och kunde inte göra annat än att hålla mig om magen och undra om jag precis mosat mitt barn.
Efter att sambon pratat med mig en stund, bonusdottern satt till synes tyst en liten bit upp i backen, lyckades jag ta mig upp och åka ner till värmestugan. Jag bara grät, hade den ena hemska tanken efter den andra. Jag tänkte att jag kanske hade punkterat hinnsäcken och att vattnet nu gick med ett efterföljande missfall. Jag kände mig blöt mellan benen och sa bara till mig själv att "detta händer inte, det händer inte, det får inte hända".
Väl inne i värmestugan gick jag direkt in på toaletten för att kolla om jag var blöt, vilket jag inte var (mer än de vanliga floderna av flytningar som jag har under graviditeten). När jag kom tillbaka ut till min familj satt bonusdottern och grät. Gömde ansiktet i armarna och kunde inte prata med oss. Jag kunde inte göra annat än att säga förlåt. Förlåt för att jag tog vårt barn/syskon ifrån oss, förlåt för att jag inte tog större ansvar för Pyret, förlåt för att jag utsätter oss alla för detta trauma som knappt går att ta in, förlåt för att jag förstörde vår trevliga skiddag. Sambon försökte stoppa mig, säga att jag inte alls varit oansvarig, jag hade åkt försiktigt, jag är inte skyldig till detta. Men hur kan jag inte vara det? När min mamma och syster säger "ska du verkligen åka skidor, tänk om det händer något"? Det är klart att jag är skyldig. Hur ska jag någonsin förlåta mig själv? Det går inte att skylla på naturens krafter, otur eller taskiga odds. Jag är helt och fullt skyldig till att utsätta mig och mitt barn för en risk som är helt onödig. Gå utanför dörren måste man, men man måste inte åka skidor när man nästan är i vecka 24.
Det fanns inget mer att göra just för stunden då, förutom att vänta på en spark eller paniken över att ingen spark kom. De andra bestämde sig efter att vi fått ner varsin kopp choklad och torkat alla tårar, att de skulle åka några åk till. Jag gick upp till en annan del av värmestugan som hade utsikt över en av nerfarterna. Jag såg en kvinna som var så gott som höggravid på väg ifrån bordet med sin familj, och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon hade åkt skidor med mage och någonsin ramlat. "Nej, när magen är så här stor har jag inte åkt, men jag har ramlat på stan en gång, men det gick bra". Jag kände mig återigen väldigt oansvarig för att jag ens tänkt tanken att åka, och gick och satte mig vid ett bord. När hennes släkt var på väg att gå, kom en äldre kvinna fram och gav mig en biskvi och en chokladboll och sa att hon tyckte att jag kunde ta de där. Människor kan vara väldigt gulliga ibland.
En man tvärs över bordet tittade på mig när jag pustade ut i en stol och frågade om jag var trött. Jag sa som det var att nej, men jag är skiträdd, för jag har precis ramlat och jag är i vecka 23. Han berättade att han är läkare och frågade några frågor och drog sedan slutsatsen att det nog inte var någon fara eftersom jag inte hade ont, mådde illa eller kände något annorlunda i magen. Det var så klart skönt att höra, även om jag insåg att han så klart inte vet något om detta gällande just mig, när han inte vet hur hårt jag föll eller klämt på magen eller något alls. Men lite skönt var det, mitt i all oro.
Jag har ju tur som har ett lydigt barn, som börjar sparka nästan så fort jag sätter mig ner och tar det lugnt. Just därför satt jag på helspänn och försökte samtidigt slappna av och låta Pyret komma igång. Tills slut kom en liten puff. Men den var så liten att jag inte vågade lita på att det var en riktig spark. Men sen kom en till, och en till, och sen ett par rejäla som inte alls går att bortförklara. Jag log och drog en suck, men kände samtidigt att man vet aldrig. Är det "dödsryckningar" eller har Pyret verkligen klarat sig? Och om Pyret har klarat sig, har jag nu gett den hjärnskador eller något annat hemskt?
När bonusdottern kom tillbaka från deras sista åk blev hon mycket glad och lättad av det jag berättade och sprang direkt till sambon och berättade för honom när han kan in. Vi satte oss i bilen och åkte hem, matta och tagna. Pyret sparkade även på vägen hem och även senare på kvällen i soffan framför TV:n. I morse hade vi fullkomlig rock n roll i magen och jag låg still med handen på magen och försökte möta upp alla puffar. Ville att Pyret skulle känna att jag var där, att jag tänkte på honom/henne och nu lovar att ta det lugnare. Kanske till och med ska vara så still att jag inte går utanför dörren alls fram till juni.
Hela dagen idag har jag sprungit in på toaletten för att dubbelkolla att det blöta som känns inte är blod eller vatten. Minsta känsla som är obehagligt har jag stannat upp i och försökt lista ut vad det är för något. Jag har haft mina vanliga ligamentssmärtor och röriga tarmar, men inget ovanligt.
När jag skulle gå ut och gå med en kompis sa bonusdottern till mig innan jag gick utanför dörren att "gå nu försiktigt, du måste ta det lugnt". Det gjorde jag, i den mån det går.
Jag är inte helt lugn än, tänker att det när som helst kan hända något. Jag kan börja gråta bara jag tänker på hela händelsen. Jag började snyfta när jag skulle lägga in Pyrets kläder i en låda igår kväll.
Bousdottern berättade igår att hon fick panik när det hände, att hon bara kände att detta får inte hända. Sambon berättade att hon hade verkligen hulkat när jag var på toaletten i värmestugan och var förtvivlat ledsen. Jag glömmer ofta det, hur mycket hon längtar efter Pyret och hur viktigt det är även för henne att detta blir bra. Hon har sedan jag ramlade frågat ofta om Pyret har sparkat, om jag känner mig som vanligt. Det gör jag, så där finns ingen oro. Men jag har insett hur viktigt detta barn är för mig. Jag känner en tydligare kärlek som jag inte känt på samma sätt tidigare och det är jättemysigt. Jag vill nu möta upp Pyrets alla sparkar, vill ta det så lungt jag bara kan för att inget ska hända. Men jag vet att jag måste fortsätta leva, åka bil till jobbet, ta mina promenader, köra min träning och gå över gatan. Inget av detta går att stoppa, men jag skulle bra gärna vilja.
Jag kommer inte åka mer skidor detta år. Jag kommer inte chansa på samma sätt. Jag har insett, på ett brutalt sätt, att inget är säkert och även de osannolika sakerna kan hända. Och inget är värt att förlora sitt barn för. Absolut inget.
Igår var vi tre (sambo och bonusdotter och ja) på Kungsberget och åkte skidor. Vi hade verkligen längtat och laddat alla tre. Sett fram emot att få komma till vackert snölandskap, testa nya skidorna och använda helgen till något mer än vardagssaker. Vi kom iväg tidigt på morgonen, körde två timmar, tackade den nya motorvägen för att vi kom upp så snabbt (knappt två timmar, inte helt laglydigt så klart) och att det var så mycket snö! Väl framme hade sambon glömt stavarna till oss alla, så vi fick hyra, men annars kom vi snabbt upp i backen. Åkte fram till lunch, tog den obligatoriska skolmatsalsmaten till lunch i den överfulla restaurangen. Sedan var vi varma om tårna och åkte ut i backarna igen. Efter cirka en timme till i backen hände det som inte får hända: Jag ramlade, och landade på magen, eller halva magen för att vara exakt. Jag rullade ett varv och skrek/kved rakt ut. Inte för att jag hade ont, utan för att jag blev så otroligt rädd. Jag kunde inte sluta gråta, eller halvskrika som det kanske snarare var. Sambon kom så klart, kollade igenom mig, om och var jag hade ont. Jag bara grät och kunde inte göra annat än att hålla mig om magen och undra om jag precis mosat mitt barn.
Efter att sambon pratat med mig en stund, bonusdottern satt till synes tyst en liten bit upp i backen, lyckades jag ta mig upp och åka ner till värmestugan. Jag bara grät, hade den ena hemska tanken efter den andra. Jag tänkte att jag kanske hade punkterat hinnsäcken och att vattnet nu gick med ett efterföljande missfall. Jag kände mig blöt mellan benen och sa bara till mig själv att "detta händer inte, det händer inte, det får inte hända".
Väl inne i värmestugan gick jag direkt in på toaletten för att kolla om jag var blöt, vilket jag inte var (mer än de vanliga floderna av flytningar som jag har under graviditeten). När jag kom tillbaka ut till min familj satt bonusdottern och grät. Gömde ansiktet i armarna och kunde inte prata med oss. Jag kunde inte göra annat än att säga förlåt. Förlåt för att jag tog vårt barn/syskon ifrån oss, förlåt för att jag inte tog större ansvar för Pyret, förlåt för att jag utsätter oss alla för detta trauma som knappt går att ta in, förlåt för att jag förstörde vår trevliga skiddag. Sambon försökte stoppa mig, säga att jag inte alls varit oansvarig, jag hade åkt försiktigt, jag är inte skyldig till detta. Men hur kan jag inte vara det? När min mamma och syster säger "ska du verkligen åka skidor, tänk om det händer något"? Det är klart att jag är skyldig. Hur ska jag någonsin förlåta mig själv? Det går inte att skylla på naturens krafter, otur eller taskiga odds. Jag är helt och fullt skyldig till att utsätta mig och mitt barn för en risk som är helt onödig. Gå utanför dörren måste man, men man måste inte åka skidor när man nästan är i vecka 24.
Det fanns inget mer att göra just för stunden då, förutom att vänta på en spark eller paniken över att ingen spark kom. De andra bestämde sig efter att vi fått ner varsin kopp choklad och torkat alla tårar, att de skulle åka några åk till. Jag gick upp till en annan del av värmestugan som hade utsikt över en av nerfarterna. Jag såg en kvinna som var så gott som höggravid på väg ifrån bordet med sin familj, och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon hade åkt skidor med mage och någonsin ramlat. "Nej, när magen är så här stor har jag inte åkt, men jag har ramlat på stan en gång, men det gick bra". Jag kände mig återigen väldigt oansvarig för att jag ens tänkt tanken att åka, och gick och satte mig vid ett bord. När hennes släkt var på väg att gå, kom en äldre kvinna fram och gav mig en biskvi och en chokladboll och sa att hon tyckte att jag kunde ta de där. Människor kan vara väldigt gulliga ibland.
En man tvärs över bordet tittade på mig när jag pustade ut i en stol och frågade om jag var trött. Jag sa som det var att nej, men jag är skiträdd, för jag har precis ramlat och jag är i vecka 23. Han berättade att han är läkare och frågade några frågor och drog sedan slutsatsen att det nog inte var någon fara eftersom jag inte hade ont, mådde illa eller kände något annorlunda i magen. Det var så klart skönt att höra, även om jag insåg att han så klart inte vet något om detta gällande just mig, när han inte vet hur hårt jag föll eller klämt på magen eller något alls. Men lite skönt var det, mitt i all oro.
Jag har ju tur som har ett lydigt barn, som börjar sparka nästan så fort jag sätter mig ner och tar det lugnt. Just därför satt jag på helspänn och försökte samtidigt slappna av och låta Pyret komma igång. Tills slut kom en liten puff. Men den var så liten att jag inte vågade lita på att det var en riktig spark. Men sen kom en till, och en till, och sen ett par rejäla som inte alls går att bortförklara. Jag log och drog en suck, men kände samtidigt att man vet aldrig. Är det "dödsryckningar" eller har Pyret verkligen klarat sig? Och om Pyret har klarat sig, har jag nu gett den hjärnskador eller något annat hemskt?
När bonusdottern kom tillbaka från deras sista åk blev hon mycket glad och lättad av det jag berättade och sprang direkt till sambon och berättade för honom när han kan in. Vi satte oss i bilen och åkte hem, matta och tagna. Pyret sparkade även på vägen hem och även senare på kvällen i soffan framför TV:n. I morse hade vi fullkomlig rock n roll i magen och jag låg still med handen på magen och försökte möta upp alla puffar. Ville att Pyret skulle känna att jag var där, att jag tänkte på honom/henne och nu lovar att ta det lugnare. Kanske till och med ska vara så still att jag inte går utanför dörren alls fram till juni.
Hela dagen idag har jag sprungit in på toaletten för att dubbelkolla att det blöta som känns inte är blod eller vatten. Minsta känsla som är obehagligt har jag stannat upp i och försökt lista ut vad det är för något. Jag har haft mina vanliga ligamentssmärtor och röriga tarmar, men inget ovanligt.
När jag skulle gå ut och gå med en kompis sa bonusdottern till mig innan jag gick utanför dörren att "gå nu försiktigt, du måste ta det lugnt". Det gjorde jag, i den mån det går.
Jag är inte helt lugn än, tänker att det när som helst kan hända något. Jag kan börja gråta bara jag tänker på hela händelsen. Jag började snyfta när jag skulle lägga in Pyrets kläder i en låda igår kväll.
Bousdottern berättade igår att hon fick panik när det hände, att hon bara kände att detta får inte hända. Sambon berättade att hon hade verkligen hulkat när jag var på toaletten i värmestugan och var förtvivlat ledsen. Jag glömmer ofta det, hur mycket hon längtar efter Pyret och hur viktigt det är även för henne att detta blir bra. Hon har sedan jag ramlade frågat ofta om Pyret har sparkat, om jag känner mig som vanligt. Det gör jag, så där finns ingen oro. Men jag har insett hur viktigt detta barn är för mig. Jag känner en tydligare kärlek som jag inte känt på samma sätt tidigare och det är jättemysigt. Jag vill nu möta upp Pyrets alla sparkar, vill ta det så lungt jag bara kan för att inget ska hända. Men jag vet att jag måste fortsätta leva, åka bil till jobbet, ta mina promenader, köra min träning och gå över gatan. Inget av detta går att stoppa, men jag skulle bra gärna vilja.
Jag kommer inte åka mer skidor detta år. Jag kommer inte chansa på samma sätt. Jag har insett, på ett brutalt sätt, att inget är säkert och även de osannolika sakerna kan hända. Och inget är värt att förlora sitt barn för. Absolut inget.
tisdag 3 februari 2009
Lite uppmärksamhet på morgonkvisten
Idag körde jag spinning på morgonen innan jobbet. Det var som vanligt jätteskönt, älskar ju morgonträning, trots den tidiga timmen. När jag stod i omklädningsrummet kom en kvinna in som jag kört många pass med, och säger hej till. Hon sa väldigt glatt att hon sett på passet att jag är gravid och oj oj oj så roligt!!! Hon var verkligen glad för min skull och sa efter ett tag "din mage är verkligen jättefin!". Så barnsligt glad jag blev! Jag tycker också min mage är fin, men tror inte att andra tycker samma sak. Förövrigt tystnade två brudiga tonårstjejer i omklädningsrummet igår kväll när de såg mig i trosor. De stod och pratade, sedan upptäckte de min kropp och tystnade och titta. Inte riktigt lika bekväm situation...
Jag måste säga att vara gravid är ett underbart tillstånd, på många sätt. Inte bara det att jag har lite kontakt med Pyret varje dag, när det sparkas till exempel (har även börjat lära mig vilka tider, kommer bli en kvällpigg unge och ganska morgontrött). Jag gillar att titta på mig själv naken i spegeln! Tyvärr måste jag erkänna att det har nästan aldrig hänt i vuxen ålder förut, men nu gillar jag att gå förbi spegeln och se min putande mage, mina förstorade bröst. Resten är inte så viktigt längre, ser liksom inte allt annat. Rumpan, armarna och benen är nu mitt minsta problem. Ett underbart tillstånd alltså, och jag önskar så innerligt att jag kan få fortsätta se på min kropp på detta sätt!
Idag fyller bonusdottern år, 13 år. Jag har mailat henne och skickat med en present till henne (då det är mammavecka). Min sambo åkte hem till dem på morgonen för att fira, som de alltid gjort. Det är inte helt bekvämt att de är sin gamla familj och jag kan inte vara med. Jag är glad för dotterns skull att hennes föräldrar är så pass sams att de kan göra en sådan grej, men för min egen del känns det ganska konstigt. Jag vet inte om jag helt kan förklara, men att säga hej då till sin sambo på morgonen och veta att han ska hem till sin exfru och äta frukost och vara med deras gemensamma barn... nja, inte dagens höjdpunkt för mig. Exfrun hade aldrig kommit hem till oss om det var vår vecka, och jag kan inte heller följa med hem till henne för att fira dottern, då mamman i fråga inte ens vill prata med mig och knappt säger hej. Så jag är verkligen en kil i deras familj, och det känner jag.
Men åter till graviditetsprat: Sedan en vecka tillbaka är jag vansinnigt hungrig. Inte sugen så att jag kan gnaga på vad som helst, utan vrålhungrig. Jag har inte mer än svalt lunchen förrän jag börjar vänta på mellanmålet. Äter säkert 4 mellanmål per dag och det är då inte bara ett äpple utan snarare en macka, keso med en avokado, smoothie, fil med musli eller en ordentlig fruktsallad. Inga onyttiga saker, det är inte det, men det är lite bökigt under arbetsdagen att knappt kunna koncentrera sig för att man är så hungrig! Men som dieteisten sa på mitt förra jobb: När man är gravid behöver man äta 300 kcal extra de första 3 månaderna, 600 kcal de tre månderna i mitten och 900 kcal de sista tre. En hel del mat alltså. Så jag har inte dåligt samvete, men måste däremot planera min matlåda väl, så att det finns en massa mellanmål att plocka av under dagen. I kylen på jobbet just idag har jag: en avokado, keso, philadelphiaost, leverpastej, gurka, en smoothie sedan igår kväll, en halv limpa bröd (som jag faktiskt bakade i söndags) och sedan en massa frukt som jag snot glatt från avdelningens fruktkorg.
Idag är det för fint väder för att jobba, så jag smet ut och tog en promenad på isen på en sjö precis bredvid. Vill bara åka längdskidor hela dagen och absolut inget annat. Ska slå ihjäl resten av denna dag så fort jag bara kan. Blogga är ett sätt.
Jag måste säga att vara gravid är ett underbart tillstånd, på många sätt. Inte bara det att jag har lite kontakt med Pyret varje dag, när det sparkas till exempel (har även börjat lära mig vilka tider, kommer bli en kvällpigg unge och ganska morgontrött). Jag gillar att titta på mig själv naken i spegeln! Tyvärr måste jag erkänna att det har nästan aldrig hänt i vuxen ålder förut, men nu gillar jag att gå förbi spegeln och se min putande mage, mina förstorade bröst. Resten är inte så viktigt längre, ser liksom inte allt annat. Rumpan, armarna och benen är nu mitt minsta problem. Ett underbart tillstånd alltså, och jag önskar så innerligt att jag kan få fortsätta se på min kropp på detta sätt!
Idag fyller bonusdottern år, 13 år. Jag har mailat henne och skickat med en present till henne (då det är mammavecka). Min sambo åkte hem till dem på morgonen för att fira, som de alltid gjort. Det är inte helt bekvämt att de är sin gamla familj och jag kan inte vara med. Jag är glad för dotterns skull att hennes föräldrar är så pass sams att de kan göra en sådan grej, men för min egen del känns det ganska konstigt. Jag vet inte om jag helt kan förklara, men att säga hej då till sin sambo på morgonen och veta att han ska hem till sin exfru och äta frukost och vara med deras gemensamma barn... nja, inte dagens höjdpunkt för mig. Exfrun hade aldrig kommit hem till oss om det var vår vecka, och jag kan inte heller följa med hem till henne för att fira dottern, då mamman i fråga inte ens vill prata med mig och knappt säger hej. Så jag är verkligen en kil i deras familj, och det känner jag.
Men åter till graviditetsprat: Sedan en vecka tillbaka är jag vansinnigt hungrig. Inte sugen så att jag kan gnaga på vad som helst, utan vrålhungrig. Jag har inte mer än svalt lunchen förrän jag börjar vänta på mellanmålet. Äter säkert 4 mellanmål per dag och det är då inte bara ett äpple utan snarare en macka, keso med en avokado, smoothie, fil med musli eller en ordentlig fruktsallad. Inga onyttiga saker, det är inte det, men det är lite bökigt under arbetsdagen att knappt kunna koncentrera sig för att man är så hungrig! Men som dieteisten sa på mitt förra jobb: När man är gravid behöver man äta 300 kcal extra de första 3 månaderna, 600 kcal de tre månderna i mitten och 900 kcal de sista tre. En hel del mat alltså. Så jag har inte dåligt samvete, men måste däremot planera min matlåda väl, så att det finns en massa mellanmål att plocka av under dagen. I kylen på jobbet just idag har jag: en avokado, keso, philadelphiaost, leverpastej, gurka, en smoothie sedan igår kväll, en halv limpa bröd (som jag faktiskt bakade i söndags) och sedan en massa frukt som jag snot glatt från avdelningens fruktkorg.
Idag är det för fint väder för att jobba, så jag smet ut och tog en promenad på isen på en sjö precis bredvid. Vill bara åka längdskidor hela dagen och absolut inget annat. Ska slå ihjäl resten av denna dag så fort jag bara kan. Blogga är ett sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)