Olika som bär

Detta inlägg har jag skrivit i mitt huvud flera gånger under den senaste veckan, så vi får se hur det blir i verkligenheten. Jag är ute på landet med mina barn. Första delen av veckan var min mamma här, sedan var jag själv i två dagar, och igår kväll kom sambon. Jag har haft gott om tid att fundera över mina barn, deras likheter men kanske framför allt olikheter. Hur de påverkas av att ha ett syskon som både ger och tar. Jag kommer nog inte lyckas skriva ner allt som jag har tänkt, utan får nog fortsätta vid flera andra tillfällen.

Det är ju 18 månader mellan mina barn. Min dotter är idag 8,5 månader och sonen 2 år och 3 månader. Han har alltid, verkligen alltid, varit underbart snäll mot sin lillasyster. Skojar med henne, gosar, frågar efter henne, vill att hon ska följa med överallt, skyddar henne om okända kommer fram och ska hälsa på henne. Det finns ingen som gör min dotter så glad som hennes bror. Hon skrattar kopiöst åt hans skämt, verkar trygg i hans sällskap och vill gärna vara där han är. So far so good.

Denna vecka har dock dottern varit sjuk, både förkyld och diarrré (efter ett besök på Husbybadet...). Troligtvis har det även varit trassel med hennes öron, så efter två vårdcentralbesök på lika många dagar fick hon till slut penicillin och verkar nu genast bättre. Men hennes sjuka (och den fas hon verkar vara inne i "om jag inte ser mamma är hon borta för evigt, så det är bäst att jag skriker högt som 17 så fort jag inte ser henne") har gjort henne gnällig, skrikig, krävande. Jag har inte visat mig från min bästa föräldrasida, utan har till och från vaggat, vyssat, matat, sövt, burit - för att senare gnällt, pustat, varit otrevlig och även skrikit åt henne (och situationen). Då skäms jag, en 8 månaders gör inget för att jäklas, men frustrationen tar över ibland.

Sonen, som ju faktiskt inte är så himla stor, har fått sköta sig mycket själv. Leka själv, somna själv utan saga eller gos, fått vänta vänta vänta på att hans systers behov inte står i fokus. Han är fantastisk, och har klagat mycket lite över detta faktum. Han har inte sagt ett ont ord om henne, trots att hon skrikit så att han inte hör vad de säger på Toystory, trots att han har blivit väckt alla möjliga okristliga tider på dygnet och att han fått en stor portion av mammas ilska på sig, trots att han faktiskt inte gjort något.

Det blir väldigt tydligt med två barn (eller fler får jag anta) att det man orkar med ett barn, som inte alls är särskilt jobbigt eller betungande - det blir jobbigt och betungande när en till gör samma sak, vill samma sak, gnäller, sover dåligt och liknande. Att en skriker över att byta blöja kan man hacka i sig, men när båda skriker i kör - då skriker till slut även jag. Och sedan skäms. Sonen får så mycket ilska över sig som han inte förtjänar. Att han trotsar en del, kastar saker i vattnet när jag precis sagt att han inte får det, ska inte behöva resultera i att jag skriker "Men vad fan, sa jag inte precis till dig att du inte får kasta!? Skärp dig då!" Och han rasar ihop i en gråtande hög över tillsägelsens skam. Och jag skäms. Och säger förlåt. Och han säger förlåt ("fijåt") och jag kramar honom och älskar honom om möjligt ännu mer.

Det som är smärtsamt är att känna att jag inte kan ge mina barn det de förtjänar - ork, uppskattning, omsorg och evigt tålamod. Jag ger det ofta, men när jag fallerar så gör det så ont. Och jag undrar hur sonen ska kunna fortsätta känna kärlek till sin syster när hon får så mycket som förut bara var hans. Förstår att alla flerbarnsföräldrar känner så här, men tröstar sig nog som jag med att ett syskon är en gåva, något bra som vi vill att våra barn ska få ha i sina liv.

Jag ville nu egentligen berätta lite om min dotter, som är så olik sin bror, men då sonen vill ha iPad:en som jag skriver detta på för att titta på Pippi på de sju haven, så får det bli en annan gång.