Idag har jag fikat med min syrra på eftermiddagen. Var en supermamma och hade tagit med en hel leklåda till plutten (vad gör man inte för att få fika ifred...). Och då berättar systeryster att en kollega till henne hade sagt inför hela kollegiet idag att: K (min syster) har det så himla förspänt! Först bestämmer hon sig för att börja träna, och då kan hon få sällskap av sin syster, och även personlig träning av henne! Sen behöver hon prata om relationer och sånt, och då är hennes syrra familjerådgivare! Gud, vad lyxigt, så vill jag också ha det! Min bror är pilot, och jag är flygrädd!
Av någon anledning blev jag väldigt stolt över detta. Min syster är inte den bästa på att ge komplimanger, så jag tar väl detta som en komplimang. Att hon pratar om mig på sitt jobb och att hon uppenbarligen säger bra saker. Att vara lillasyster är att konstant längta efter att storasyskonen ska bekräfta en, jag växer aldrig ifrån det.
Nu har sambon och bonusdottern åkt till Åre en vecka (sportlov). Jag tycker att det känns riktigt skönt att vara helt (ja förutom bebisen då) själv en vecka. Det är så pass sällan att jag njuter av det när det händer. Ska göra mitt bästa för att inte boka upp mig alltför mycket, utan njuta av varje dag så gott det går.
Jag och sambon har det bra just nu, och har haft ett par veckor. Våra små tjafs i vardagen blir inte så stora, vi tar oss snabbt förbi och bjuder till ännu mer än vi brukar. Vi är faktiskt riktigt bra på att blotta och avslöja oss själva, och på så sätt få sympati för vårt beteende. Ju ärligare - desto lättare att förlåta och gå vidare. Jag utmanar mig själv nästan varje dag med detta, och blir på köpet en bättre människa.
Jag är så bombad med kärlek av min partner, vågar knappt skriva hur ofta jag får höra att jag är vacker, underbar, duktig, bra mamma, att han har sån tur som får leva med mig, att han älskar mig så fruktansvärt mycket och så vidare. Jag har aldrig tvivlat på att så är fallet, det kan jag ju säga.
Nej, jag tog faktiskt fram datorn för att jobba lite. Klockan är halv 10 på kvällen och jag är trött, trots att våra nätter blir bättre och bättre. Men det är väl så det funkar, att ju mer man får sova, desto mer inser man hur trött man är. Så jag ska jobba innan hjärnan lägger ner helt. Imorgon är det middag på italiensk restaurang med vän/kollega och mina föräldrar ska vara barnvakt. Mysigt!
torsdag 25 februari 2010
måndag 22 februari 2010
Är skilsmässa ett misslyckade?
Jag har jobbat idag på familjerådgivningen. Ett av mina par bestämde sig på plats för att skiljas. De skrev på pappren i rummet. Båda grät, och nästan jag med. Jag funderade på vad jag ska kryssa i när jag fyller i statistiken - har jag lyckats med detta ärende eller inte? Kan man kalla en separation ett lyckat arbete från min sida? Jag vet att det inte går att svara på det, det beror på en massa faktorer. Men jag tycker att det är så sorgligt. Ännu två barn som ska leva med skilda föräldrar. Ännu ett par vars drömmar om hur livet skulle bli, har blivit krossade.
Något jag ser hos flera par är att kvinnor är inte så bra på att säga vad de vill, vad de behöver. Plötsligt en dag känner de sig kvävda, inte sedda, bittra och uppgivna över att mannen aldrig har förstått vad hon behöver. Men tala ut kvinna! Ge mannen en chans att möta upp dig! Jag vet att drömmen är att han ska fatta allt själv, men om han inte gör det då? Om du måste dirigera honom och vara projektledare, även i denna frågan?
Har också flera par där mannen är deprimerad och kvinnan drar ett jättelass. Hur kommer det sig? Finns det så många olyckliga män där ute (och här hemma, ska tilläggas)? Jag har inga svar på dessa frågor, men jag känner mig uppfylld av dem efter en otroligt givande eftermiddag med fina fina par som kämpar hårt för sin lycka. Både sin egen, och sin gemensamma.
Något jag ser hos flera par är att kvinnor är inte så bra på att säga vad de vill, vad de behöver. Plötsligt en dag känner de sig kvävda, inte sedda, bittra och uppgivna över att mannen aldrig har förstått vad hon behöver. Men tala ut kvinna! Ge mannen en chans att möta upp dig! Jag vet att drömmen är att han ska fatta allt själv, men om han inte gör det då? Om du måste dirigera honom och vara projektledare, även i denna frågan?
Har också flera par där mannen är deprimerad och kvinnan drar ett jättelass. Hur kommer det sig? Finns det så många olyckliga män där ute (och här hemma, ska tilläggas)? Jag har inga svar på dessa frågor, men jag känner mig uppfylld av dem efter en otroligt givande eftermiddag med fina fina par som kämpar hårt för sin lycka. Både sin egen, och sin gemensamma.
söndag 21 februari 2010
She´s alive!
Igår, på Willys av alla ställen, kände jag mig kåt! Det är banne mig första gången sedan jag fick barn (dvs 9 månader) som jag hade någon som helst känsla där nere. Vad fantastiskt! Jag blev på så gott humör att jag nästan började jucka mot första bästa varuhylla. Min sambo var inte beredd att ställa upp just där och då dock. Tråkmåns.
Känslan gick över till slut, tyvärr. Men jag kommer leva på det länge! Att jag faktiskt är en sexuell varelse trots allt. Jag har tvivlat ska ni veta...
Jag har haft en bra helg. Min son är ju så ljuvlig att det är svårt att ha något annat. I dag vaknade han alldeles för tidigt, 20 över 6, och då låg vi och kolla på barntv (nåt helskumt program där vi i tvsoffan skulle delta i programmet och säga olika saker, dra i snören, räkna stjärnor och grejer. Vet inte vad jag tycker om det upplägget). Sen var det gröt till honom, sen satt vi vid köksbordet och gjorde fruktsallad, bakade kakor, gjorde hans favorityoghurt och sedan bad i diskhon. Efter allt detta var klockan över 9 och jag stack ut och sprang i det kalla men otroligt vackra vädret. Efter det har sonen sovit så jag har jobbat. Känner mig dock klar för idag.
I eftermiddag ska vi på bio och sonens ena faster ska vara barnvakt. Kan inte säga att jag är nervös, för det är jag inte, men lite spänd kanske. Hon är underbar, det är inte det, men han är lite mammig, kan bli gnällig när han är uttråkad. Hoppas att det går bra för alla helt enkelt.
I dag blev sambon ledsen. Han känner sig som en dålig pappa som inte tycker att denna tid i sonens liv är roligt. Han vill jobba, göra andra saker, inte bygga torn av mjuka klossar som sonen ska riva. Han känner att han lägger för stort ansvar på mig men samtidigt så vill han inte göra mer heller. Sonen föredrar mig just nu och är gnällig tillsammans med sin pappa, vilket inte bättrar på situationen.
Jag kan inte säga att jag lider av att vara mer med plutten än vad hans pappa är. Jag gillar ju hans umgänge, njuter av hans kramar och skratt. Men ibland blir jag sur över att pappan så självklart kan sätta sig i soffan med datorn i knät timme ut och timme in, när vi borde dela på ansvaret. Jag säger inte så ofta något, tänker att hans tid förhoppningsvis kommer och då kanske jag kan få göra mina saker lite mer. Sen ska vi inte glömma att min sambo är pappaledig ca 1,5-2,5 dag i veckan och har varit sedan plutten var 4 månader. Och hans första två månader var han hemma på heltid. Hmm, börjar direkt ursäkta...
Men som sagt, det är en ojämlikhet som jag inte riktigt vet vad jag tycker om, inte kan bestämma mig för om jag borde bli upprörd över eller bara acceptera. Och kanske njuta av att vara "den goda föräldern". Men främst vill jag nog att min sambo ska känna att han är bra. Han har sagt redan innan vi fick barn att bebistiden inte är hans tid, att det är mycket roligare när barnet är kanske tre år. Min tid är verkligen bebistiden dock, älskar detta!
Känslan gick över till slut, tyvärr. Men jag kommer leva på det länge! Att jag faktiskt är en sexuell varelse trots allt. Jag har tvivlat ska ni veta...
Jag har haft en bra helg. Min son är ju så ljuvlig att det är svårt att ha något annat. I dag vaknade han alldeles för tidigt, 20 över 6, och då låg vi och kolla på barntv (nåt helskumt program där vi i tvsoffan skulle delta i programmet och säga olika saker, dra i snören, räkna stjärnor och grejer. Vet inte vad jag tycker om det upplägget). Sen var det gröt till honom, sen satt vi vid köksbordet och gjorde fruktsallad, bakade kakor, gjorde hans favorityoghurt och sedan bad i diskhon. Efter allt detta var klockan över 9 och jag stack ut och sprang i det kalla men otroligt vackra vädret. Efter det har sonen sovit så jag har jobbat. Känner mig dock klar för idag.
I eftermiddag ska vi på bio och sonens ena faster ska vara barnvakt. Kan inte säga att jag är nervös, för det är jag inte, men lite spänd kanske. Hon är underbar, det är inte det, men han är lite mammig, kan bli gnällig när han är uttråkad. Hoppas att det går bra för alla helt enkelt.
I dag blev sambon ledsen. Han känner sig som en dålig pappa som inte tycker att denna tid i sonens liv är roligt. Han vill jobba, göra andra saker, inte bygga torn av mjuka klossar som sonen ska riva. Han känner att han lägger för stort ansvar på mig men samtidigt så vill han inte göra mer heller. Sonen föredrar mig just nu och är gnällig tillsammans med sin pappa, vilket inte bättrar på situationen.
Jag kan inte säga att jag lider av att vara mer med plutten än vad hans pappa är. Jag gillar ju hans umgänge, njuter av hans kramar och skratt. Men ibland blir jag sur över att pappan så självklart kan sätta sig i soffan med datorn i knät timme ut och timme in, när vi borde dela på ansvaret. Jag säger inte så ofta något, tänker att hans tid förhoppningsvis kommer och då kanske jag kan få göra mina saker lite mer. Sen ska vi inte glömma att min sambo är pappaledig ca 1,5-2,5 dag i veckan och har varit sedan plutten var 4 månader. Och hans första två månader var han hemma på heltid. Hmm, börjar direkt ursäkta...
Men som sagt, det är en ojämlikhet som jag inte riktigt vet vad jag tycker om, inte kan bestämma mig för om jag borde bli upprörd över eller bara acceptera. Och kanske njuta av att vara "den goda föräldern". Men främst vill jag nog att min sambo ska känna att han är bra. Han har sagt redan innan vi fick barn att bebistiden inte är hans tid, att det är mycket roligare när barnet är kanske tre år. Min tid är verkligen bebistiden dock, älskar detta!
torsdag 18 februari 2010
Vem ser mamman?
Jag är en rackarns bra mamma. Jag måste säga det, igen, har nog sagt det förr. Men jag tycker faktiskt det. Jag blir bara bättre och bättre till och med. Jag har så himla roligt med min lilla grabb. Vi bakar, lagar mat, dansar, sjunger, kramas, tittar på TV, spelar dataspel, läser och skrattar så jag får träningsvärk i kinderna. Han är en sån ljuvlig person att vara med, och jag blir ljuvlig tillsammans med honom. Jag blir så obegripligt barnslig och underhållande, att jag knappt känner igen mig själv (jag som HATAR att leka med barn).
Men nu till det märkliga: jag vill ha publik. Jag vill att alla ska se mig när jag flänger runt i hemmet och är så där vansinnigt rolig så min son bara kiknar av skratt. Jag vill ha beröm när jag låter honom kladda med allt som går att kladda med. Jag vill få någon form av medalj när vi kramas och han borrar in sitt lilla ansikte i min hals och jag viskar att jag älskar honom. Varför? Varför räcker det inte att han och jag har det bra? Varför ska andra se det, bedöma det och sedan värdera om jag är bra eller inte?
Jag har tidigare berättat om att jag har en neuros (jo, en terapeut kallade det faktiskt det en gång, kände mig genast väldigt sjuk). Att jag alltid tror att jag är sedd. Det startade när min syster försökte ta livet av sig när jag var 9 år. Då var fantasin så klart lite mer på ett barns sätt (jag trodde att jag var videofilmad av en osynlig man och att alla hade en hemlig TV-kanal där man kunde se mig, 24/7). Även om jag inte tänker på det sättet idag, så känner jag mig konstant sedd. Konstant. Jag kan inte till fullo beskriva vad det innebär för mitt liv. Hur det både berikar och begränsar min tillvaro. Att det både gör att jag kan känna mig väldigt snygg när jag klär upp mig och känner mig fin (och tror att ni alla ser), men också att jag måste onanera under täcket, för annars kommer ni ju se och det klarar jag verkligen inte.
När jag är ensam med min son är det samma sak. Jag tror att ni alla ser mig, men vet samtidigt att ni inte gör det, och det känns så fattigt. Gör jag allt detta utan publik? Utan att någon ser hur söt/rolig/kärleksfull/begåvad/trevlig jag är? Och då kan det kännas meningslöst. Inte så pass meningslöst att jag slutar göra det, men ändå ett pinnhål ner på meningsfullhetsstegen.
Jag har förstått att andra inte tänker så här. Det är för mig helt obegripligt, men jag har insett och accepterat att detta är jag, inte alla.
En terapeut har frågat om jag vill bli av med det. Och jag vet faktiskt inte. Vem är jag då? Hur fungerar livet då? När man på riktigt, i alla aspekter, är helt ensam? Jag är ju aldrig ensam, inte helt.
Är jag så rädd för att vara ensam så att jag har skapat mig en egen fantasivän? Min egen Molgan? Herregud så ledsamt. Jag är ju aldrig ensam. Min sambo kan nästan reta mig för det. Att så fort han är borta tar jag hit en vän. Jag håller inte med. Jag njuter av ensamhet (som just nu, alla sover och jag får sitta här i lugn och ro), men jag "passar på" att ta hem vänner när jag för en gångs skull är själv hemma. Det händer inte så ofta, så jag måste faktiskt passa på, kan dröja månader till nästa gång. Han tror mig inte.
Men nu till det märkliga: jag vill ha publik. Jag vill att alla ska se mig när jag flänger runt i hemmet och är så där vansinnigt rolig så min son bara kiknar av skratt. Jag vill ha beröm när jag låter honom kladda med allt som går att kladda med. Jag vill få någon form av medalj när vi kramas och han borrar in sitt lilla ansikte i min hals och jag viskar att jag älskar honom. Varför? Varför räcker det inte att han och jag har det bra? Varför ska andra se det, bedöma det och sedan värdera om jag är bra eller inte?
Jag har tidigare berättat om att jag har en neuros (jo, en terapeut kallade det faktiskt det en gång, kände mig genast väldigt sjuk). Att jag alltid tror att jag är sedd. Det startade när min syster försökte ta livet av sig när jag var 9 år. Då var fantasin så klart lite mer på ett barns sätt (jag trodde att jag var videofilmad av en osynlig man och att alla hade en hemlig TV-kanal där man kunde se mig, 24/7). Även om jag inte tänker på det sättet idag, så känner jag mig konstant sedd. Konstant. Jag kan inte till fullo beskriva vad det innebär för mitt liv. Hur det både berikar och begränsar min tillvaro. Att det både gör att jag kan känna mig väldigt snygg när jag klär upp mig och känner mig fin (och tror att ni alla ser), men också att jag måste onanera under täcket, för annars kommer ni ju se och det klarar jag verkligen inte.
När jag är ensam med min son är det samma sak. Jag tror att ni alla ser mig, men vet samtidigt att ni inte gör det, och det känns så fattigt. Gör jag allt detta utan publik? Utan att någon ser hur söt/rolig/kärleksfull/begåvad/trevlig jag är? Och då kan det kännas meningslöst. Inte så pass meningslöst att jag slutar göra det, men ändå ett pinnhål ner på meningsfullhetsstegen.
Jag har förstått att andra inte tänker så här. Det är för mig helt obegripligt, men jag har insett och accepterat att detta är jag, inte alla.
En terapeut har frågat om jag vill bli av med det. Och jag vet faktiskt inte. Vem är jag då? Hur fungerar livet då? När man på riktigt, i alla aspekter, är helt ensam? Jag är ju aldrig ensam, inte helt.
Är jag så rädd för att vara ensam så att jag har skapat mig en egen fantasivän? Min egen Molgan? Herregud så ledsamt. Jag är ju aldrig ensam. Min sambo kan nästan reta mig för det. Att så fort han är borta tar jag hit en vän. Jag håller inte med. Jag njuter av ensamhet (som just nu, alla sover och jag får sitta här i lugn och ro), men jag "passar på" att ta hem vänner när jag för en gångs skull är själv hemma. Det händer inte så ofta, så jag måste faktiskt passa på, kan dröja månader till nästa gång. Han tror mig inte.
onsdag 17 februari 2010
Pullad av en båtgubbe
Äntligen en sexdröm! Har känt mig helt avstängd sexuellt sedan jag fick barn (vilket ju snart är 9 månader sedan...). Men härom natten minsann, en oskyldig, men dock, en sexdröm. Lite kåthet, hallelulja! Hade uppenbarligen inga höga krav, då jag blev smekt av en rätt äcklig man som tar in tampen på stora fartyg (öhh?? varför?). Men det var skönt att vakna till liv igen, hoppas nu på fler och kanske även lite praktik i verkligheten?
Har en mammaledig dag idag. Ska inte jobba, inte träna (eller vem vet, till kvällen kanske, ska inte lova nåt). Ska få hit en kompis med bebis på lunch, hasa runt i mysdressen, baka nötkakor, leka med min lilla älskling och ha det rätt skönt helt enkelt. Nu har jag laddat med en muffin, en kopp te och senaste Mama, så jag tänker inte bli långrandig!
Vi ska ju åka till Marocko om 5 veckor och jag börjar känna att jag kanske ska fundera på vad det innebär för en då 10 månaders bebis. Ska man ta med sig mat eller hoppas på att det finns något ätbart där? Vår älskade gåstol, ska man släpa med den? Vätskeersättning, vaccin, mediciner? Om jag känner mig själv rätt kommer jag inte ta med nåt (förutom gröten) och sen hoppas på det bästa, och ofta går det bra. Jag har en mamma som är ett stort fan av tabletter och penecillin och en sambo som avskyr allt sådant. Jag pendlar där emellan och vet inte vad jag själv tycker! Känns som att jag är en dålig mamma om jag inte ser till att mitt barn har allt skydd och säkerhet som finns, men känner mig som en dålig co-förälder om jag inte lyssnar på vad min sambo vill och tror på. Inser att nu börjar det där som jag och sambon varit helt förskonade ifrån - oense runt vårt barn, och att kampa/gräla/kompromissa om den samme.
Nej, nu börjar teet svalna, vill unna mig denna sköna stund innan plutten vaknar igen.
Har en mammaledig dag idag. Ska inte jobba, inte träna (eller vem vet, till kvällen kanske, ska inte lova nåt). Ska få hit en kompis med bebis på lunch, hasa runt i mysdressen, baka nötkakor, leka med min lilla älskling och ha det rätt skönt helt enkelt. Nu har jag laddat med en muffin, en kopp te och senaste Mama, så jag tänker inte bli långrandig!
Vi ska ju åka till Marocko om 5 veckor och jag börjar känna att jag kanske ska fundera på vad det innebär för en då 10 månaders bebis. Ska man ta med sig mat eller hoppas på att det finns något ätbart där? Vår älskade gåstol, ska man släpa med den? Vätskeersättning, vaccin, mediciner? Om jag känner mig själv rätt kommer jag inte ta med nåt (förutom gröten) och sen hoppas på det bästa, och ofta går det bra. Jag har en mamma som är ett stort fan av tabletter och penecillin och en sambo som avskyr allt sådant. Jag pendlar där emellan och vet inte vad jag själv tycker! Känns som att jag är en dålig mamma om jag inte ser till att mitt barn har allt skydd och säkerhet som finns, men känner mig som en dålig co-förälder om jag inte lyssnar på vad min sambo vill och tror på. Inser att nu börjar det där som jag och sambon varit helt förskonade ifrån - oense runt vårt barn, och att kampa/gräla/kompromissa om den samme.
Nej, nu börjar teet svalna, vill unna mig denna sköna stund innan plutten vaknar igen.
söndag 14 februari 2010
Relationshelgen
En fullspäckad helg är till ända (när skriver man enda och när ända?). Fredagen var en dag i skolan. Var illa berörd hela dagen, då förmiddagen handlade om våldtäkt och eftermiddagen om kvinnlig omskärelse. Inte skojsigt alls.
Igår var jag och tränade med min syster, vilket är kul, att kunna träna tillsammans, är van att träna en hel del själv. På eftermiddagen åkte jag till Norrtälje och satte mig på mitt favvocafé och skrev två dikter. En till min son och en till min sambo. Jag satte ihop olika meningar från olika låtar av min absoluta favoritartist, Peter LeMarc. Jag blev rätt nöjd. Läste upp dem idag på sonens namngivningskalas.
Detta skrev jag till min sambo:
En sak har jag lärt mig nu
Om du hittar nån att älska
Älska allt du kan
DU bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig
Om du tvivlar på lyckan
Om du gått ett varv
Ta emot den
Du måste våga
Du får den av mig
Den är din att behålla
Jag tänker inte still se dig gå isär
Jag tänker gå ett steg bakom dig, finnas där
Allt vi gjort ihop
All skratt, all gråt
Som ekat mot väggarna
För många minnen
För att vi någonsin ska kunna skiljas åt
Jag sårade dig blint och jag retade dig vild
När det var jag som var rädd att inte räcka till
Handling lär betyda mer än tal
Så ett förlåt är inget mer än ett ihåligt skal
De här är bara ord men jag säger dom igen
Jag älskar dig
Du är min bästa vän
Du tar mig till himlen och sen lika snart därifrån
Du ger mig en evighet, sen sänker du ner ridån
Jag har beslutat mig
Jag har ställt in mig på
Jag har bestämt mig för att älska dig
Så titta inte ned
Titta inte åt sidan
Blunda, ta ett steg
Här finns ingen garanti
Här finns bara vi
Du och jag mot världen
Till min son skrev jag:
Må du snubbla på de stenar
Jag aldrig själ fick snava på
SÅ att du sen kan resa dig
Och stadigare gå
Lägg din lilla hand i min
Mörkret kan inte komma in
Ditt liv är ditt eget
Du äger din tanke och tid
Låt ingen ta det ifrån dig
Älskling, du är en speciell individ
För när du steg ner på denna jorderund
Var du älskad från första stund
Jag vill gråta av lycka
Det här är vad livet går ut på
Jag är så lycklig’
Jag är så glad
Plötsligt förstår jag värdet av allt som jag har
Om jag bara får leva en enda sekund
Låt det vara just här och nu
I just denna stund
Jag gör vad som helst för dig
Vad i världen du ber mig
Jag älskar dig vad du än gör
Så länge jag andas
Så länge jag finns
Ja, jag älskar dig till den dan jag dör
På kvällen igår jag var på tjejmiddag. Rasande trevligt. Träffade bland annat en zonterapeut som tror att hon kan hjälpa mig med mitt förlamade stämband. Det vore ju fantastiskt! Insåg härom dagen att det faktiskt är ett handikapp. Att inte kunna ropa på sonen när han springer ut i gatan. Att aldrig mer kunna göra en av mina stora hobbies - sjunga. Blev rätt stressad när jag insåg detta. Men zonterapi - varför inte? Har stor tro till alternativmedicin, så gärna för mig!
Blev lite ledsen av middagen också. Ledsen över att jag inte har lika många fina vänner. Att jag verkligen kan sakna DEN DÄR vännen. I den här åldern (30) verkar det svårt att ha "bästisar". Alla är upptagna med sitt, har sina familjer att fokusera på och man blottar inte så mycket av sitt liv. Det finns undantag, även bland mina vänner, men jag kunde ändå igår kväll känna att jag vill ha så mycket prat och skratt i mitt liv ofta!
Och sen blev jag ledsen över det jag alltid blir ledsen över, att höra om andras "fantastiska liv". Om alla dessa par som varit ihop med sina killar i 10 år, har två barn, nygifta, lyckliga och nöjda. Jag känner mig utanför. Det är bara jag som har styvbarn, stor åldersskillnad, konstanta kriser och känslan av att inte alls ha det så där lugnt och tryggt som de verkar ha. Jag vet att man får veta en väldigt begränsad del av folks liv på en fest en lördagkväll, att sanningen om deras liv kanske inte så långt ifrån min egen. Men jag sitter med en liten klump i magen. Klumpen att vi kanske inte alls kommer klara av det. Kanske inte alls lever lyckliga i alla dagar.
Men dagens kalas gick bra. Alla släktingar ställde upp, gav fina presenter, visade så mycket omsorg om min son. Mina föräldrar och sambons föräldrar träffades för första gången, och det gick nog bra tror jag. Jag vill också passa på att skicka en stor tacksam tanke till mina underbara föräldrar, som hjälper till så vansinnigt mycket. De gjorde halva kalaset! Bakade smörgåstårtor, fixade en fantastisk lokal, var där tidigt och fixade, gick sist efter att ha diskat och ordnat. Jag har det väldigt förspänt med hjälp i mitt liv. Tack mamma och pappa!
Igår var jag och tränade med min syster, vilket är kul, att kunna träna tillsammans, är van att träna en hel del själv. På eftermiddagen åkte jag till Norrtälje och satte mig på mitt favvocafé och skrev två dikter. En till min son och en till min sambo. Jag satte ihop olika meningar från olika låtar av min absoluta favoritartist, Peter LeMarc. Jag blev rätt nöjd. Läste upp dem idag på sonens namngivningskalas.
Detta skrev jag till min sambo:
En sak har jag lärt mig nu
Om du hittar nån att älska
Älska allt du kan
DU bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig
Om du tvivlar på lyckan
Om du gått ett varv
Ta emot den
Du måste våga
Du får den av mig
Den är din att behålla
Jag tänker inte still se dig gå isär
Jag tänker gå ett steg bakom dig, finnas där
Allt vi gjort ihop
All skratt, all gråt
Som ekat mot väggarna
För många minnen
För att vi någonsin ska kunna skiljas åt
Jag sårade dig blint och jag retade dig vild
När det var jag som var rädd att inte räcka till
Handling lär betyda mer än tal
Så ett förlåt är inget mer än ett ihåligt skal
De här är bara ord men jag säger dom igen
Jag älskar dig
Du är min bästa vän
Du tar mig till himlen och sen lika snart därifrån
Du ger mig en evighet, sen sänker du ner ridån
Jag har beslutat mig
Jag har ställt in mig på
Jag har bestämt mig för att älska dig
Så titta inte ned
Titta inte åt sidan
Blunda, ta ett steg
Här finns ingen garanti
Här finns bara vi
Du och jag mot världen
Till min son skrev jag:
Må du snubbla på de stenar
Jag aldrig själ fick snava på
SÅ att du sen kan resa dig
Och stadigare gå
Lägg din lilla hand i min
Mörkret kan inte komma in
Ditt liv är ditt eget
Du äger din tanke och tid
Låt ingen ta det ifrån dig
Älskling, du är en speciell individ
För när du steg ner på denna jorderund
Var du älskad från första stund
Jag vill gråta av lycka
Det här är vad livet går ut på
Jag är så lycklig’
Jag är så glad
Plötsligt förstår jag värdet av allt som jag har
Om jag bara får leva en enda sekund
Låt det vara just här och nu
I just denna stund
Jag gör vad som helst för dig
Vad i världen du ber mig
Jag älskar dig vad du än gör
Så länge jag andas
Så länge jag finns
Ja, jag älskar dig till den dan jag dör
På kvällen igår jag var på tjejmiddag. Rasande trevligt. Träffade bland annat en zonterapeut som tror att hon kan hjälpa mig med mitt förlamade stämband. Det vore ju fantastiskt! Insåg härom dagen att det faktiskt är ett handikapp. Att inte kunna ropa på sonen när han springer ut i gatan. Att aldrig mer kunna göra en av mina stora hobbies - sjunga. Blev rätt stressad när jag insåg detta. Men zonterapi - varför inte? Har stor tro till alternativmedicin, så gärna för mig!
Blev lite ledsen av middagen också. Ledsen över att jag inte har lika många fina vänner. Att jag verkligen kan sakna DEN DÄR vännen. I den här åldern (30) verkar det svårt att ha "bästisar". Alla är upptagna med sitt, har sina familjer att fokusera på och man blottar inte så mycket av sitt liv. Det finns undantag, även bland mina vänner, men jag kunde ändå igår kväll känna att jag vill ha så mycket prat och skratt i mitt liv ofta!
Och sen blev jag ledsen över det jag alltid blir ledsen över, att höra om andras "fantastiska liv". Om alla dessa par som varit ihop med sina killar i 10 år, har två barn, nygifta, lyckliga och nöjda. Jag känner mig utanför. Det är bara jag som har styvbarn, stor åldersskillnad, konstanta kriser och känslan av att inte alls ha det så där lugnt och tryggt som de verkar ha. Jag vet att man får veta en väldigt begränsad del av folks liv på en fest en lördagkväll, att sanningen om deras liv kanske inte så långt ifrån min egen. Men jag sitter med en liten klump i magen. Klumpen att vi kanske inte alls kommer klara av det. Kanske inte alls lever lyckliga i alla dagar.
Men dagens kalas gick bra. Alla släktingar ställde upp, gav fina presenter, visade så mycket omsorg om min son. Mina föräldrar och sambons föräldrar träffades för första gången, och det gick nog bra tror jag. Jag vill också passa på att skicka en stor tacksam tanke till mina underbara föräldrar, som hjälper till så vansinnigt mycket. De gjorde halva kalaset! Bakade smörgåstårtor, fixade en fantastisk lokal, var där tidigt och fixade, gick sist efter att ha diskat och ordnat. Jag har det väldigt förspänt med hjälp i mitt liv. Tack mamma och pappa!
onsdag 10 februari 2010
Att vara närvarande i dagen
Just nu sitter jag på ett café i Vasastan. Jag har suttit här med datorn i knät, tekoppen inom räckhåll, och jobbat. Skriver utredningar för mitt gamla jobb, ett rätt trevligt uppdrag som jag kan göra lite när som helst, vilket passar mig utmärkt. Jag har lämnat sonen med sin pappa hemma, efter en mysig för middag tillsammans (sonen och jag alltså, pappan jobbade). Jag ska nog snart gå och träna.
Men jag hade en skitdag i måndags, en riktigt dålig dag. Uppladdningen var väl på söndagen, när jag och sambon blev rejält osams, han kallade mig en del fula saker som han bett om ursäkt för, jag blev rätt kall och oberörd och spenderade kvällen på ett café med sonen och åt middag hos föräldrarna. Jag hoppades på att vi skulle ha ett bättre samtal på kvällen när vi möttes hemma, men icke. Så vi lade oss osams, och det är ingen bra början på en ny dag. Jag hade bestämt mig för att ta en promenad med plutten, att han skulle somna och sova så där tjusigt länge som han brukar, jag skulle jobba under tiden, sen skulle vi åka och träna efteråt. För att sedan komma hem och avslösas av pappan eftersom jag hade familjesamtal på eftermiddagen. Det började bra. solen sken, han somnade i vagnen. Jag gick nöjd in på mitt utvalda café, och laddade upp datorn, alla papper, en tekopp och gott humör. Hann skriva en rad, bokstavligt talat, då vaknar han. Jättepigg och på gott humör efter typ 15 minuters sömn. Vi lekte lite med datorn och jag bestämde mig för att ge upp och åka och träna med honom istället.
Väl på gymet lämnar jag in honom, han glad, jag lite trött och missnöjd över utvecklingen. Efter 25 minuter ropar de på mig i högtalarna - sonen är otröstlig. Han är knallröd och har gråtit så tårarna sprutar. Jag ger upp direkt, åker hem. Han somna i bilen och när jag kommer hem så lägger jag över honom i vagnen för att sova vidare. Skrik och gråt igen, men somnar om till slut. Jag skottar fram vår altan för att kunna ställa honom där. Går in, städerskan håller på för fullt, stänger in mig i sovrummet för att jobba. Hinner ca en halvtimme innan han vaknar igen. Dags för lunch. Han är missnöjd, dammsugaren låter och han börjar gråta. Och gråter och gråter, tills jag måste säga åt städerskan att stänga av maskinskrället. Matningen tar en timme och jag börjar komma i tidsnöd. Till slut kommer hans pappa och jag langar osentimentalt över vår son till honom, kastar i mig min mat, rycker åt mig min väska och åker. Var skönt att jobba, tänka på något annat!
Så, vad är lärdomen? Jo, gör inte en massa saker på samma gång när du ska vara med ditt barn. Var närvarande, njut av stunden. Boka inte in ett späckat schema som bygger på att ditt barn sover och äter exakt när du själv vill - det kommer inte att hända. Och jobba inte när du ska vara föräldraledig. Om du ska vara med ditt barn - var det. Om du ska jobba - gör det. Så igår, tisdag, jobbade jag inte alls, och hade en toppendag med min son. Idag hade jag en bra förmiddag med sonen och en bra eftermiddag när jag jobbade - själv! Att man ska behöva göra detta misstag flera gånger för att budskapet ska gå in, pinsamt!
Men jag hade en skitdag i måndags, en riktigt dålig dag. Uppladdningen var väl på söndagen, när jag och sambon blev rejält osams, han kallade mig en del fula saker som han bett om ursäkt för, jag blev rätt kall och oberörd och spenderade kvällen på ett café med sonen och åt middag hos föräldrarna. Jag hoppades på att vi skulle ha ett bättre samtal på kvällen när vi möttes hemma, men icke. Så vi lade oss osams, och det är ingen bra början på en ny dag. Jag hade bestämt mig för att ta en promenad med plutten, att han skulle somna och sova så där tjusigt länge som han brukar, jag skulle jobba under tiden, sen skulle vi åka och träna efteråt. För att sedan komma hem och avslösas av pappan eftersom jag hade familjesamtal på eftermiddagen. Det började bra. solen sken, han somnade i vagnen. Jag gick nöjd in på mitt utvalda café, och laddade upp datorn, alla papper, en tekopp och gott humör. Hann skriva en rad, bokstavligt talat, då vaknar han. Jättepigg och på gott humör efter typ 15 minuters sömn. Vi lekte lite med datorn och jag bestämde mig för att ge upp och åka och träna med honom istället.
Väl på gymet lämnar jag in honom, han glad, jag lite trött och missnöjd över utvecklingen. Efter 25 minuter ropar de på mig i högtalarna - sonen är otröstlig. Han är knallröd och har gråtit så tårarna sprutar. Jag ger upp direkt, åker hem. Han somna i bilen och när jag kommer hem så lägger jag över honom i vagnen för att sova vidare. Skrik och gråt igen, men somnar om till slut. Jag skottar fram vår altan för att kunna ställa honom där. Går in, städerskan håller på för fullt, stänger in mig i sovrummet för att jobba. Hinner ca en halvtimme innan han vaknar igen. Dags för lunch. Han är missnöjd, dammsugaren låter och han börjar gråta. Och gråter och gråter, tills jag måste säga åt städerskan att stänga av maskinskrället. Matningen tar en timme och jag börjar komma i tidsnöd. Till slut kommer hans pappa och jag langar osentimentalt över vår son till honom, kastar i mig min mat, rycker åt mig min väska och åker. Var skönt att jobba, tänka på något annat!
Så, vad är lärdomen? Jo, gör inte en massa saker på samma gång när du ska vara med ditt barn. Var närvarande, njut av stunden. Boka inte in ett späckat schema som bygger på att ditt barn sover och äter exakt när du själv vill - det kommer inte att hända. Och jobba inte när du ska vara föräldraledig. Om du ska vara med ditt barn - var det. Om du ska jobba - gör det. Så igår, tisdag, jobbade jag inte alls, och hade en toppendag med min son. Idag hade jag en bra förmiddag med sonen och en bra eftermiddag när jag jobbade - själv! Att man ska behöva göra detta misstag flera gånger för att budskapet ska gå in, pinsamt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)