Har jag aldrig gjort tror jag. Jag älskar att träna, men den är ju förknippad med en del stress, prestation och att göra det för mycket. Jag och sambon har idag fortsatt våra diskussioner om vad man vill göra med sitt liv och sin fritid. Jag inser att jag är snäv i vad jag tycker att man "ska" göra en ledig lördag. Det är ju mycket träning, promenader, fika, äta, träffa nån. Han frågade om vi kan engagera oss politiskt, vara med i en idrottsförening eller jobba ideellt. Oj, det är svårt för mig att riktigt hitta den motivationen. Jag ser bara en massa möten på kvällar när jag inte orkar som jag ska sitta på med folk jag inte valt och prata om annat än det jag brinner för. Eller vara med på idrottstävlingar för folks ungar och stå vid nummerlappsutdelningen och frysa. Eller att vara med i typ Amnesty och visst delta på en del spännande saker, men mest vara tvungen att gå runt med plakat, fixa namnlistor mot eller för saker och ting. Neeej, skittrist. Vissa saker kan jag tänka mig att göra för att få vara med min sambo, men det finns vissa ramar. Och tyvärr är dessa ramar ganska tydliga och orörliga märker jag. Jag tycker att jag har lite kött på benen. Jag har testat de flesta sporter, varit med i Fältbiologerna, följt med på politiska möten (och varit sambo med en väldigt engagerad anhängare av MUF och allt vad det innebär med att spendera hela helger på nån anläggning för att planera valkampanjen). Jag har länge längtat efter ett sammanhang, en grupp som jag vill träffa, längtar efter och villig att lägga ner en del tid och kraft på. Men jag har aldrig lyckats.
Jag har ju i massvis med år hållit på med musik i alla dess former. Kör, symfoniorkester, olika instrument, solosång, musikteori osv. Men även där är inte glöden tillräckligt stark. Jag tränar inte på mitt instrument så att jag blir bättre, jag tycker inte att det är kul att sitta inne och repa för en konsert med min kör en hel solig lördag i maj, jag tycker det är segt att ta mig till Musikhögskolan för att sjunga upp en sång på en liten minikonsert som ingen egentligen bryr sig om (kanske mina föräldrar, men där tar det nog banne mig slut). Jag har testat att gå danskurs med min förra sambo (men vi hann separera innan den var slut...). Har gått matlagningskurs med samma sambo. Trevligt, men inget vi gjorde om eller egentligen hade nån större nytta av. Jag har gått kvällkurs i spanska - ingen rolig grupp och lärde mig inte säga mer än mitt namn.
Så här kan jag hålla på i all oändlighet känns det som! Det enda som jag verkligen har hittat som jag vill fortsätta med, gör ofta och kan offra en del för, det är träningen. Det tråkiga med det är att då ska folk ha en massa åsikter om det. Hade jag målat tavlor 10 timmar i veckan skulle nog inte en kotte säga något, men träning är laddat, för de flesta och även för mig. Men det är häftigt att göra en Klassiker! Att springa Göteborgsvarvet på en tid som folk blir förvånade över. Att vandra Kungsleden eller dyka i alla världens hav. Det ger mig glädje, det är helt uppenbart. Men samtidigt ger det inte allt. Det ger inte gemenskapen och något att kämpa för tillsammans med någon. Jag och sambon tränar ju mycket ihop, men har helt olika mål med våra pass. Han vill överleva, jag vill prestera och maxa. Jag har ett flertal gånger försökt få med kompisar på diverse saker, alltfrån yogakurser till att boxas ihop eller springa ett lopp tillsammans. Jag får alltid nej. Alltid. Så om jag då inte vill göra allt själv? Vad gör jag då? Då måste jag börja med en sport som innebär strukturerad träning i grupp. Typ en bollsport eller orientering eller nåt. Men gud så trist!
Jag vet inte var jag vill komma med detta resonemang, vill nog endast få det ur mig. Vi spenderade vår middag ikväll med att prata om detta, och kom inte särskilt långt heller. Jag vet bara att jag är helt oestetisk (förutom musiken) så jag kan och vill inte måla, spela teater eller sy egna kläder. Jag är kass på de flesta sporter och jag vill inte vara med i ett politiskt parti. Jag vill inte meka med bilen eller bygga en ny altan och jag vill inte skriva en bok eller odla egna blommor. Jag känner mig så himla trist! Vad 17 vill jag då?! Gnälla går ju, men jag föreslår som sagt begränsade saker. Allt är inom träning, resor, mat eller film i nån form.
Jag ska erkänna att jag längtar efter både en partner och en vän som drar med MIG. Inte att jag alltid måste föreslå saker och sedan driva, driva, driva för att i slutänden få ett "nja, du vet, det passar inte just nu...". Tänk om min sambo kom hem och sa: Nästa år ska vi åka Vasaloppet, nu ska vi träna! Eller att någon ville resa bort med mig, vart som helst. Äh, jag vet inte, jag kanske skulle säga nej? Jag kanske också skulle ha en massa förklaringar till varför det inte passade just nu och inte var möjligt. I alla fall om det är något som inte passar mig alldeles utmärkt. Ska kanske sluta den här monologen nu, jag tror att ni har fattat mitt dilemma och mina funderingar. De går bara runt runt runt. Och jag antar att från juni och framåt så är allt detta löst. Då har jag Pyret, och då kan ju jag drömma om att han tid med nåt jäkla parti, idrottsförening eller Vasalopp...
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
Vad är det för fel på folk?
Jag måste bara berätta om den absurda diskussion/gräl jag haft med min arbetsgivare (alltså uthyrningsföretaget, som jag slutar på imorgon). Han mailade mig och bad mig fylla i min begäran om uppsägning. Visst, inga problem alls. Men han vill att jag ska fylla i den så att jag säger upp mig till den 30/1 istället för till den 31/1, som jag har sagt att jag vill säga upp mig till (eftersom mitt nya vik på mitt jobb börjar den 1/2). Inte nog med det, han vill sedan att jag ska betala tillbaka en dags lön till honom, eftersom han vill att jag ska säga upp mig en dag tidigare. Eftersom den 31/1 är en lördag, framstår ju detta som helt absurt. Jag har ju jobbat min heltid denna vecka, oavsett om jag säger upp mig till den 30 eller 31/1. Men han hävdar att så inte är fallet, utan att jag är återbetalningsskyldig, för en dag jag redan jobbat och för en dag som jag inte själv vill säga upp mig. Jag sa att jag har sagt till honom i tre veckors tid att jag säger upp mig till den 31/1, varför skulle jag ändra det? Jo, för den kommunen jag har vait uthyrd till har bara skrivit avtal med uthyrningsfirman till den 30/1. Jag förklarade att det kan ju knappast jag stå ekonomiskt ansvarig för. Vad firman och kommunen kommer överens om är ju deras sak, absolut inte min, då jag har min anställning på firman. Han säger att jag krånglar, började "hota" med att då säger de minsann upp mig (då jag upplyste honom om att han nog inte kan säga upp mig med två dagars varsel och jag har liksom redan sagt upp mig så det är nog försent för honom att göra något åt det). Han blev skitarg, sa att jag då måste komma in till deras kontor och vika broschyrer lördag den 31/1 i 8 timmar för att få min heltidslön. Jag sa återigen att jag redan jobbat min heltid under januari, så ska jag jobba på deras kontor en lördag blir det 8 timmars övertid som de får betala. Han är verkligen jättearg på mig, tycker att jag är väldigt jobbig och svår och skrev ett mail till mig med versaler (vilket jag tolkar som att han skriker åt mig). Detta hände onsdag lunch och hela eftermiddagen satt jag som på nålar, ringde min pappa för stöd och kunde knappt koncentrera mig. Ni som känner mig vet att jag inte är så rädd för att driva min fråga och slåss på de sätt som behövs. Men fan vad jobbigt det är när det händer! Speciellt med en arbetsgivare! Jag blir så himla nervös, rädd och känner att han har all makt och jag ingen. Även om jag vet att jag har helt rätt, han har inget att säga till om egentligen osv. Men eftersom han är chef på det där bygget, så känner jag mig väldigt osäker på vad han kan ta sig till. Jag kan inte hota med något alls, förutom att vägra skriva under på att jag säger upp mig till den 30/1, vilket jag också gjort (har faxat iväg min uppsägning till den 31/1). Han har inte hört av sig under torsdagen och idag, och jag vet inte om det är något bra eller dåligt. Är ju rädd att han sitter hemma och smider planer mot mig. Tar jag i? Kanske, men jag blir verkligen vrålnojig!
I bilen hem i onsdags ringde jag min sambo för att berätta allt som hänt och hur ledsen jag var och så. Jag sa "varför hamnar jag i sånt här hela tiden? Är jag så fruktansvärt svår att samarbeta med?". Jag kan se genom åren att jag drivit kamper som nog inte var värda att driva, med tanke på de konsekvenser som ju alltid jag som anställd får ta. Men just denna gång vet i 17 om jag är så himla skyldig till att vara ett problem. Han beskrev mig som krånglig. Är jag krånglig för att jag inte vill ändra min uppsägning och vara arbetslös en dag, och sedan betala tillbaka pengar för en dag har redan har jobbat? Eller för att jag inte gratis vill sitta och vika broschyrer till dem en hel lördag? Varför hamnar sånt här i mitt knä? Jag längtar efter en omgivning som kan ta på sig sin egen del av ett gräl/missförstånd/misslyckande. Är så ärligt talat jävla trött på arbetsgivare som kan bete sig som skit, men sedan helt lägga ansvaret i arbetstagarens knä och helt och hållet komma undan med det. Jag satt i bilen och storgrät till slut. Kände och känner det som att jag inte kan vara anställd. Vill ju inte vara egen företagare heller, men efter sådana här händelser vet jag inte. Inget känns riktigt möjligt. Har nog aldrig längtat så efter min föräldraledighet... Men jag trivs på min nuvarande arbetsplats, det måste jag verkligen säga. De har varit schyssta, och jag ska göra mitt yttersta för att det ska fortsätta vara så!
Inatt drömde jag väldigt mycket, en lång natt. Men jag sov gott, så det är inte ett dugg synd om mig eller så. Men jag minns tyvärr bara delar av en dröm och det var att jag hade något i ögat. Jag satt och klia och petade. Till slut kollade jag i spegeln och drog ner nedre delen av huden runt ögat och där satt som en liten vit mask som jag klämde ut. Då märkte jag att jag hade konstiga saker på kroppen. Bland annat som en blomkålsblomma, stor som en femkrona, på framsidan av axeln. När min kompis klämde på den kom det ut mer sånt där vitt men också som en stor, rutten och svart mask som låg inbäddad i det där utslaget. Det var verkligen så vansinnigt äckligt som det låter och jag blev jätterädd! Kan inte bestämma mig för om det handlar om att jag vill bli av med något "ruttet i mig" (kan ju vara en känsla, tanke eller vad som helst) eller om jag avslöjat något skrämmande/obehagligt eller så. Eller det finns kanske fler alternativ?
Jag älskar i alla fall min mage! Efter att jag tog bort piercingen måste jag säga att min mage liksom ser ut som ett foster (eftersom den är "naken") vilket gör att det känns som att jag är närmare Pyret. Sen känns Pyret bara mer och mer. Tydliga sparkar, klämmer ut sin kropp åt något håll i magen eller får en hög puls. Det är faktiskt väldigt mysigt att vara gravid, det måste jag säga. Och jag unnar mig ibland (IBLAND) att lägga handen/armen på eller över magen när jag står upp eller sitter på möten, och då känner jag mig plötsligt ännu mer gravid. Och det känns bra at lägga den där beskyddande handen över magen. Ser fint ut tycker jag. Sen gillar jag att mina klienter börjar kommentera att jag blir större och själva frågar när det är leveransdags.
En konstig man i lunchrummet sa häromdagen när jag hade på mig min BEBIS-tröja, "tror du inte att vi förstår att det är en bebis?". Jag lyckades hitta orden och sa "Det står inte där för er skull, utan för min, för att jag tycker att det är mysigt". Kändes bra att stå upp för mig och Pyret, för vår egna lilla grej (om man nu kan påstå att Pyret varit med och valt min BEBIS-tröja).
Våra grannar över oss har fått en bebis, för en vecka sedan. De kom hem från BB i söndags. De har, precis som vi, haft svårt att bli med barn. De har behövt gå den ännu längre vägen med provrörsbefruktning och har även upplevt missfall. Av någon anledning kändes det bra att det fanns fler än vi som hade det svårt, som fått kämpa lite och som inte heller kände sig helt trygga med att det går vägen. Men igår när jag erkände för min sambo att det känns jobbigt att de fått en bebis, och jag började gråta av de orden, så insåg jag att det känns jobbigt att det gått bra för dem, för då kommer jag vara ensam igen om det går dåligt för oss. Det kanske låter helt sjukt och jag förväntar mig inte att alla ska förstå detta. Men jag har varit så himla själv med att inte kunna bli gravid, att få missfall och allt sånt. Att grannarna hade det likadant var en tröst för mig. Nu är den trösten förbi och de har kommit hela vägen. Det har inte vi än, och det är fortfarande mycket som kan gå fel. Jag tänker faktiskt inte att saker kommer gå fel så särskilt ofta, men när det nu har gått bra för dem, då plötsligt blir det så tydligt att jag inte är i mål än. Men jag lovar att skärpa till mig, gå förbi Lindex idag och köpa en liten tröja och gå upp och gratta. För jag är också väldigt glad för att Pyret får en granne i samma ålder och jag får någon att promenera på mammaledigheten med. Så jag är glad, också.
Nu ska jag gå ut och gå innan det är dags för lunch med en vän!
I bilen hem i onsdags ringde jag min sambo för att berätta allt som hänt och hur ledsen jag var och så. Jag sa "varför hamnar jag i sånt här hela tiden? Är jag så fruktansvärt svår att samarbeta med?". Jag kan se genom åren att jag drivit kamper som nog inte var värda att driva, med tanke på de konsekvenser som ju alltid jag som anställd får ta. Men just denna gång vet i 17 om jag är så himla skyldig till att vara ett problem. Han beskrev mig som krånglig. Är jag krånglig för att jag inte vill ändra min uppsägning och vara arbetslös en dag, och sedan betala tillbaka pengar för en dag har redan har jobbat? Eller för att jag inte gratis vill sitta och vika broschyrer till dem en hel lördag? Varför hamnar sånt här i mitt knä? Jag längtar efter en omgivning som kan ta på sig sin egen del av ett gräl/missförstånd/misslyckande. Är så ärligt talat jävla trött på arbetsgivare som kan bete sig som skit, men sedan helt lägga ansvaret i arbetstagarens knä och helt och hållet komma undan med det. Jag satt i bilen och storgrät till slut. Kände och känner det som att jag inte kan vara anställd. Vill ju inte vara egen företagare heller, men efter sådana här händelser vet jag inte. Inget känns riktigt möjligt. Har nog aldrig längtat så efter min föräldraledighet... Men jag trivs på min nuvarande arbetsplats, det måste jag verkligen säga. De har varit schyssta, och jag ska göra mitt yttersta för att det ska fortsätta vara så!
Inatt drömde jag väldigt mycket, en lång natt. Men jag sov gott, så det är inte ett dugg synd om mig eller så. Men jag minns tyvärr bara delar av en dröm och det var att jag hade något i ögat. Jag satt och klia och petade. Till slut kollade jag i spegeln och drog ner nedre delen av huden runt ögat och där satt som en liten vit mask som jag klämde ut. Då märkte jag att jag hade konstiga saker på kroppen. Bland annat som en blomkålsblomma, stor som en femkrona, på framsidan av axeln. När min kompis klämde på den kom det ut mer sånt där vitt men också som en stor, rutten och svart mask som låg inbäddad i det där utslaget. Det var verkligen så vansinnigt äckligt som det låter och jag blev jätterädd! Kan inte bestämma mig för om det handlar om att jag vill bli av med något "ruttet i mig" (kan ju vara en känsla, tanke eller vad som helst) eller om jag avslöjat något skrämmande/obehagligt eller så. Eller det finns kanske fler alternativ?
Jag älskar i alla fall min mage! Efter att jag tog bort piercingen måste jag säga att min mage liksom ser ut som ett foster (eftersom den är "naken") vilket gör att det känns som att jag är närmare Pyret. Sen känns Pyret bara mer och mer. Tydliga sparkar, klämmer ut sin kropp åt något håll i magen eller får en hög puls. Det är faktiskt väldigt mysigt att vara gravid, det måste jag säga. Och jag unnar mig ibland (IBLAND) att lägga handen/armen på eller över magen när jag står upp eller sitter på möten, och då känner jag mig plötsligt ännu mer gravid. Och det känns bra at lägga den där beskyddande handen över magen. Ser fint ut tycker jag. Sen gillar jag att mina klienter börjar kommentera att jag blir större och själva frågar när det är leveransdags.
En konstig man i lunchrummet sa häromdagen när jag hade på mig min BEBIS-tröja, "tror du inte att vi förstår att det är en bebis?". Jag lyckades hitta orden och sa "Det står inte där för er skull, utan för min, för att jag tycker att det är mysigt". Kändes bra att stå upp för mig och Pyret, för vår egna lilla grej (om man nu kan påstå att Pyret varit med och valt min BEBIS-tröja).
Våra grannar över oss har fått en bebis, för en vecka sedan. De kom hem från BB i söndags. De har, precis som vi, haft svårt att bli med barn. De har behövt gå den ännu längre vägen med provrörsbefruktning och har även upplevt missfall. Av någon anledning kändes det bra att det fanns fler än vi som hade det svårt, som fått kämpa lite och som inte heller kände sig helt trygga med att det går vägen. Men igår när jag erkände för min sambo att det känns jobbigt att de fått en bebis, och jag började gråta av de orden, så insåg jag att det känns jobbigt att det gått bra för dem, för då kommer jag vara ensam igen om det går dåligt för oss. Det kanske låter helt sjukt och jag förväntar mig inte att alla ska förstå detta. Men jag har varit så himla själv med att inte kunna bli gravid, att få missfall och allt sånt. Att grannarna hade det likadant var en tröst för mig. Nu är den trösten förbi och de har kommit hela vägen. Det har inte vi än, och det är fortfarande mycket som kan gå fel. Jag tänker faktiskt inte att saker kommer gå fel så särskilt ofta, men när det nu har gått bra för dem, då plötsligt blir det så tydligt att jag inte är i mål än. Men jag lovar att skärpa till mig, gå förbi Lindex idag och köpa en liten tröja och gå upp och gratta. För jag är också väldigt glad för att Pyret får en granne i samma ålder och jag får någon att promenera på mammaledigheten med. Så jag är glad, också.
Nu ska jag gå ut och gå innan det är dags för lunch med en vän!
söndag 25 januari 2009
Funderingar en söndag
Jag och min sambo sitter med många gemensamma funderingar. Vi pratar ofta om dem, men kommer nog egentligen ingenstans. Ibland kan jag nästan bli helt knäpp av alla grubblerier som bara snurrar och inte ger mig så många svar, endast fler frågor. Vi pratar mycket om vad man vill med livet, vad som gör en lycklig, vad som gör att fritiden känns meningsfull och liknande frågor. Vi gör en hel del saker tillsammans på vår fritid tror jag, i alla fall om jag tjuvkikar på min vänners tillvaro. Men är det aktiviteterna i sig som skapar lycka? Att vi åt hotellfrukost idag, tränade ihop, tog en fika och sedan gick på bio. En bra dag, men kommer den kommas ihåg? Har vi gjort det vi vill av dagen? Ja, det kanske vi har, eftersom vi valde att göra det, men av nån anledning så är vi inte riktigt nöjda.
Stockholm skapar stress, det är helt uppenbart. Igår blev det nästan komiskt, alla dessa val som Stockholm har att erbjuda. Vi pratade igår om att gå och träna inne i stan, ta en fika/middag och sen gå på bio (men allt detta blev alltså idag istället). Det vi skulle ta ställning till var först: Vilken tid ska vi träna? Vilket gym? Inne i stan eller utanför? Och när vi ringat in vilka gym som verkar lämpliga, vilket pass? Spinning eller boxning? Eller kanske köra själva ute i gymmet? Vilka anläggningar har då möjligheten att erbjuda detta, vid rätt tid? Och när vi har hittat rätt gym, rätt tid och rätt pass, då ska vi boka platser på nätet, och om det då är väntelista på just den klassen, ska vi chansa, eller börja om sökningen? Kom nu ihåg att vi endast har kommit till första momentet av tre denna dag. Jag kanske inte behöver beskriva hur det sedan ska gå att bestämma matställe. Att då måste man bestämma om den ska ligga nära gymmet eller bion, vill vi ha thai, sushi, fika, indiskt, pasta eller en tacotallrik? Vilken prisklass är vi intresserade av och kan man parkera där? Och sedan samma veva med bion, vilken film, vilken tid, vilken biograf. Herregud, behöver man alla dessa alternativ? Gör det oss lyckliga? Vi har insett att det skapar en väldig massa stress. Speciellt för mig som har nån inställning om att det jag väljer måste bli näst intill perfekt. Jag ska inte ångra mig sedan och bli besviken över att jag inte valde något annat. Med alla dessa val är detta nästan omöjligt. Ska kanske säga att det slutade med att vi tassade iväg till vårt förortsgym och stannade sedan hemma resten av kvällen...
Jag är ju uppvuxen i en småstad, och kan inte för mitt liv tänka mig att flytta tillbaka till en liknande (aldrig i livet just den) stad. Men jag kan längta efter den enkelhet jag får för mig finns där. Närheten till allt, mindre utbud och inte så krångligt att träffa folk och göra sina fritidsaktiviteter. Men kan man efter 13 år i Stockholm vänja sig vid det minimala utbudet som en småstad har att erbjuda (i jämförelse alltså)? Om jag vill gå på babymassage och så finns det inte? Om jag vill gå ut och äta på en ny restaurang, men de tre som finns har jag redan varit på alltför många gånger? Om jag inte vill träffa hela arbetsplatsen på stadens enda gym? Om jag vill att mina barn ska kunna välja mellan montessori, waldorf, vittra-skola? Men det som är det absolut värsta med att flytta från Stockholm är en enda, helt övergripande sak, och det är att jag flyttar ifrån min familj. Vet faktiskt inte om jag står ut med det.
Jag sitter med många fler funderingar än dessa, men vet inte om jag kan samla ihop dem i ord just nu. Jag kan undra över alla er andra. Är ni nöjda? Gör ni det ni vill, så ofta ni vill med den person ni vill? Ibland tror jag att ni är det, och undrar vad som gått fel med mitt eget liv, men ibland tror jag att ni döljer. Döljer väl. Döljer ni i så fall även för er själva? Jag kan tycka att det är svårt när vänner väljer att inte berätta när livet är svårt, men berättar om det när det är över och de är glada och hela igen. Varför gör man så? Är det så skamligt att visa upp sin sorg, oro och ilska? Vad tror ni ska hända? Vem ska döma er? Jag vill veta när ni mår dåligt, oavsett varför, inte få det som en färdigförpackad historia med vackra band runt när den är klar och genomarbetad. Vad är vitsen med vänner då? Jag vet att vi alla är olika. En del bearbetar bättre själva, vill dra sig undan, tänka själva och blir inte ett dugg hjälpta av att prata med någon annan i detta läge. Det är väl det att jag har så svårt att förstå det, eftersom jag är precis tvärtom. Men jag måste självklart ha respekt för erat sätt, och lita på att ni har valt det av en god anledning.
Inför veckan som börjar om 10 timmar har jag blandade känslor. Det känns som att det kommer bli ännu en vecka, som försvinner i mängden. Jobb, träning, middag, TV, sömn, och sen börjar det om. Helgen kan innehålla något trevligt, men egentligen samma sak, fast i mer utdragen form. Jag vill inte ha det så! Jag vet inte vad jag vill göra istället eller att jag tror att ni andra har så vansinnigt spännande liv, men jag blir uttråkad! Jag tror inte att jag kommer känna att jag har gjort mitt bästa när veckan är slut. Mitt bästa när det gäller att samla på lyckliga ögonblick, tillfällen jag kommer komma ihåg och stunder när jag lärt mig nya saker. Jag vill ha fler sådana. När kände ni er senast riktigt lyckliga? Jag har svårt att svara på den frågan. Inte för att jag känner mig olycklig, för det gör jag verkligen inte. Men skuttande, sprudlande lycklig, när var det senast? Hur ofta kan man förvänta sig att känna så?
När vi tränade idag, spinning inne på Söder, var det en lite spännande instruktör. Hon sa att vi alla skulle fundera över vilket mål vi har med vår träning idag. Det har många instruktörer före henne sagt, men hon höll fast vid temat hela passet. Sa till exempel : Vad har du hitills gjort för att du ska nå ditt träningsmål idag? Du är här för att träna, se till att göra det efter bästa förmåga då! Ta i nu, det är 40sekunder kvar, vad är 40 sekunder av ditt liv?! Jag gillade hennes sätt att formulera sig. Vad är mina mål? Just nu, denna vecka, närmsta åren, i livet? Jag tror att många med mig har svårt att svara på detta. Jag vet inte. Jo, att föda Pyret, och allt vad det innebär i förväntningar och drömmar. Men för min egen del? Vad vill jag med denna vecka? Att den ska gå fort förbi? Att jag ska träna extra mycket? Att jag ska ha det bra med min sambo? Att min bonusdotter ska känna sig välkommen och glad när hon är hos oss? Att jag ska ligga och njuta av Pyrets alla sparkar och klappa tillbaka? Jag vet inte! Och faktumet att jag inte vet, tror jag hindrar mig från att ta mig för något nytt med min tillvaro.
Jag har ett bra liv, jag vill verkligen tillägga det. Jag har en underbar man vid min sida som jag älskar ofantligt mycket och som jag vill ska vara bredvid mig så länge vi bara kan. Jag har den bästa bonusdottern man kan få, jag är gravid - något jag faktiskt inte visste om jag kunde, jag bor där jag vill bo, jag har en väldigt fin familj som jag behöver och vill ha nära mig alltid, jag jobbar på ett trevligt jobb där jag får trevliga kollegor, bra lön, mycket feedback och får träffa trevliga klienter med spännande livsöden, jag har en hobby (om nu träning kallas hobby) som jag trivs så himla bra med, kan utöva när jag vill nästan och som gör att jag mår väldigt bra, jag har vänner som jag tycker om och jag har pengar så jag klarar mig. Inte mycket att gnälla över alltså. Så varför grubblar jag över livets mening?
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".
Stockholm skapar stress, det är helt uppenbart. Igår blev det nästan komiskt, alla dessa val som Stockholm har att erbjuda. Vi pratade igår om att gå och träna inne i stan, ta en fika/middag och sen gå på bio (men allt detta blev alltså idag istället). Det vi skulle ta ställning till var först: Vilken tid ska vi träna? Vilket gym? Inne i stan eller utanför? Och när vi ringat in vilka gym som verkar lämpliga, vilket pass? Spinning eller boxning? Eller kanske köra själva ute i gymmet? Vilka anläggningar har då möjligheten att erbjuda detta, vid rätt tid? Och när vi har hittat rätt gym, rätt tid och rätt pass, då ska vi boka platser på nätet, och om det då är väntelista på just den klassen, ska vi chansa, eller börja om sökningen? Kom nu ihåg att vi endast har kommit till första momentet av tre denna dag. Jag kanske inte behöver beskriva hur det sedan ska gå att bestämma matställe. Att då måste man bestämma om den ska ligga nära gymmet eller bion, vill vi ha thai, sushi, fika, indiskt, pasta eller en tacotallrik? Vilken prisklass är vi intresserade av och kan man parkera där? Och sedan samma veva med bion, vilken film, vilken tid, vilken biograf. Herregud, behöver man alla dessa alternativ? Gör det oss lyckliga? Vi har insett att det skapar en väldig massa stress. Speciellt för mig som har nån inställning om att det jag väljer måste bli näst intill perfekt. Jag ska inte ångra mig sedan och bli besviken över att jag inte valde något annat. Med alla dessa val är detta nästan omöjligt. Ska kanske säga att det slutade med att vi tassade iväg till vårt förortsgym och stannade sedan hemma resten av kvällen...
Jag är ju uppvuxen i en småstad, och kan inte för mitt liv tänka mig att flytta tillbaka till en liknande (aldrig i livet just den) stad. Men jag kan längta efter den enkelhet jag får för mig finns där. Närheten till allt, mindre utbud och inte så krångligt att träffa folk och göra sina fritidsaktiviteter. Men kan man efter 13 år i Stockholm vänja sig vid det minimala utbudet som en småstad har att erbjuda (i jämförelse alltså)? Om jag vill gå på babymassage och så finns det inte? Om jag vill gå ut och äta på en ny restaurang, men de tre som finns har jag redan varit på alltför många gånger? Om jag inte vill träffa hela arbetsplatsen på stadens enda gym? Om jag vill att mina barn ska kunna välja mellan montessori, waldorf, vittra-skola? Men det som är det absolut värsta med att flytta från Stockholm är en enda, helt övergripande sak, och det är att jag flyttar ifrån min familj. Vet faktiskt inte om jag står ut med det.
Jag sitter med många fler funderingar än dessa, men vet inte om jag kan samla ihop dem i ord just nu. Jag kan undra över alla er andra. Är ni nöjda? Gör ni det ni vill, så ofta ni vill med den person ni vill? Ibland tror jag att ni är det, och undrar vad som gått fel med mitt eget liv, men ibland tror jag att ni döljer. Döljer väl. Döljer ni i så fall även för er själva? Jag kan tycka att det är svårt när vänner väljer att inte berätta när livet är svårt, men berättar om det när det är över och de är glada och hela igen. Varför gör man så? Är det så skamligt att visa upp sin sorg, oro och ilska? Vad tror ni ska hända? Vem ska döma er? Jag vill veta när ni mår dåligt, oavsett varför, inte få det som en färdigförpackad historia med vackra band runt när den är klar och genomarbetad. Vad är vitsen med vänner då? Jag vet att vi alla är olika. En del bearbetar bättre själva, vill dra sig undan, tänka själva och blir inte ett dugg hjälpta av att prata med någon annan i detta läge. Det är väl det att jag har så svårt att förstå det, eftersom jag är precis tvärtom. Men jag måste självklart ha respekt för erat sätt, och lita på att ni har valt det av en god anledning.
Inför veckan som börjar om 10 timmar har jag blandade känslor. Det känns som att det kommer bli ännu en vecka, som försvinner i mängden. Jobb, träning, middag, TV, sömn, och sen börjar det om. Helgen kan innehålla något trevligt, men egentligen samma sak, fast i mer utdragen form. Jag vill inte ha det så! Jag vet inte vad jag vill göra istället eller att jag tror att ni andra har så vansinnigt spännande liv, men jag blir uttråkad! Jag tror inte att jag kommer känna att jag har gjort mitt bästa när veckan är slut. Mitt bästa när det gäller att samla på lyckliga ögonblick, tillfällen jag kommer komma ihåg och stunder när jag lärt mig nya saker. Jag vill ha fler sådana. När kände ni er senast riktigt lyckliga? Jag har svårt att svara på den frågan. Inte för att jag känner mig olycklig, för det gör jag verkligen inte. Men skuttande, sprudlande lycklig, när var det senast? Hur ofta kan man förvänta sig att känna så?
När vi tränade idag, spinning inne på Söder, var det en lite spännande instruktör. Hon sa att vi alla skulle fundera över vilket mål vi har med vår träning idag. Det har många instruktörer före henne sagt, men hon höll fast vid temat hela passet. Sa till exempel : Vad har du hitills gjort för att du ska nå ditt träningsmål idag? Du är här för att träna, se till att göra det efter bästa förmåga då! Ta i nu, det är 40sekunder kvar, vad är 40 sekunder av ditt liv?! Jag gillade hennes sätt att formulera sig. Vad är mina mål? Just nu, denna vecka, närmsta åren, i livet? Jag tror att många med mig har svårt att svara på detta. Jag vet inte. Jo, att föda Pyret, och allt vad det innebär i förväntningar och drömmar. Men för min egen del? Vad vill jag med denna vecka? Att den ska gå fort förbi? Att jag ska träna extra mycket? Att jag ska ha det bra med min sambo? Att min bonusdotter ska känna sig välkommen och glad när hon är hos oss? Att jag ska ligga och njuta av Pyrets alla sparkar och klappa tillbaka? Jag vet inte! Och faktumet att jag inte vet, tror jag hindrar mig från att ta mig för något nytt med min tillvaro.
Jag har ett bra liv, jag vill verkligen tillägga det. Jag har en underbar man vid min sida som jag älskar ofantligt mycket och som jag vill ska vara bredvid mig så länge vi bara kan. Jag har den bästa bonusdottern man kan få, jag är gravid - något jag faktiskt inte visste om jag kunde, jag bor där jag vill bo, jag har en väldigt fin familj som jag behöver och vill ha nära mig alltid, jag jobbar på ett trevligt jobb där jag får trevliga kollegor, bra lön, mycket feedback och får träffa trevliga klienter med spännande livsöden, jag har en hobby (om nu träning kallas hobby) som jag trivs så himla bra med, kan utöva när jag vill nästan och som gör att jag mår väldigt bra, jag har vänner som jag tycker om och jag har pengar så jag klarar mig. Inte mycket att gnälla över alltså. Så varför grubblar jag över livets mening?
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".
lördag 24 januari 2009
Min nya mage
Det är inte en ny mage bara för att den är stor och rund och sparkar, utan för att jag efter 10 år tillsammans, nu fått ta bort min navelpiercing! Igår kväll gav jag upp. Huden runt piercingen började bli röd och den gick inte att röra så bra, plus att kläderna börjar fastna och dra i den. Jag kommer så klart inte kunna använda det hålet igen, och jag har svårt att tro att jag vid snart 30 års ålder kommer göra ett nytt sånt hål (och det gör väldigt ont också!). Så nu är det över, min mage ser ut som ett nykläckt foster, helt kal! Jag förstår att alla andras magar ser likadana ut, men för mig, som inte har sett min mage på detta sätt sedan 19 års ålder, är det väldigt ovant. Hoppas att ärret blir snyggt och att hålet växer igen ordentligt bara. Så nu är det bara en piercing kvar (tungan) och den får banne mig sitta kvar ett tag till! En sådan här tragedi per år, det får räcka!
Förra fredagen hade jag en väldigt intressant dag. Jag hade jobbat in mina timmar på jobbet och unnade mig därför att vara helledig denna dag. Jag hade en tid hos naprapaten vid 10, skulle ha en kompis på lunch vid halv 1, skulle på pedikyr och ansiktsbehandling kl 15 i stan och efter det skulle jag träna med sambon. Låter kanske mycket, men för mig var det ett hellugnt upplägg, och jag hade redan tagit bort ett par saker som jag först hade planerat in. Men det sprack ju så klart. Fick stressa iväg från den trevliga lunchen, kom nästan 10 minuter för sent till mina behandlingar (som jag längtat så mycket efter) och fick sedan bokstavligt talat springa till gymet och där missade vi ändå det passet vi skulle gå på för att vi kom efter att biljetterna hade släppts. Då höll jag på att börja gråta. Denna dag, som jag längtat efter och planerat så väl för att det INTE skulle bli stressigt, den blev bara en språngmarch mellan varje aktivitet. Jag kände mig så ledsen över att jag ofta hamnar i detta men ändå inte lär mig. Ledsen över att det i denna stad ska ta sån tid att ta sig från punkt A till punkt B att man måste planera med en jäkla marginal. Vi fick en bra träning och kväll ändå, men vi unnade oss att köpa hem mat, för vi insåg att idag är inte dagen då vi ska försöka oss på nåt kreativt i köket, och vara under tidspress för att vi är hungriga.
Så igår, fredagen denna vecka, gjorde jag ett annat upplägg. Hann jobba flera timmar på förmiddagen, hann klart precis med allt jag skulle göra, och sedan åkte jag och samma kompis till Ulriksdal och åt god lunch och drack stora koppar te, innan hon körde mig tillbaka till min träning med Personlig tränare för min rygg och axlar, (tro mig, sånt har jag inte råd med bara för att bli snygg!). Jag såg till att vi åkte i god tid från Ulriksdal för att jag inte skulle behöva rusa in med andan i halsen till träningen (speciellt inte eftersom just denna träning kostade 500 kr!). Det blev alldeles utmärkt eftermiddag och kväll. En god middag och en bra film (Revolutionary Road, kan rekommenderas, har nog inte kommit till Sverige än dock). Idag har jag varit och tränat igen, testade step up och det gick bättre än förväntat. De plötsligt stora brösten guppade inte alltför obehagligt och magen kändes inte i vägen.
Men jag ska säga att det PT-pass som jag gjorde, alltså att hon lade upp ett "du som är gravid och har ont i axlar och rygg-pass" kändes svårt. Svårt för att det är så lätt. Plötsligt slog det mig hur orörlig och begränsad jag kommer att bli. Än så länge kan jag göra det mesta, tränar mycket och kan röra mig rätt bra. Visst har jag förändrat träningen en hel del, inget snack om det, men inte så att det blir ett problem för mig. Men det passet hon lade upp, som jag tror är bra på alla sätt och vis, kändes som ett mespass. Jag kallade det för det när min sambo frågade, och nu kommer det heta det, mespasset. Jag är van vid annan styrketräning, det kan jag ju säga... Jag tycker att jag har klarat rätt bra att dra ner från 10 timmar på gymmet, 8 mil på cykeln ute, ca 5 mil promenad varje vecka, till 5-7 timmar på gymet, 0 timmar på cykel och 1-2 mil i veckan. Men nån gräns finns det nog... Måste bli bra mycket mer otymplig för att jag ska palla att dra ner ännu mer. Men personliga tränare (kan man säga "min" när jag har haft henne en gång och kommer ha henne nästa gång efter förlossning?) berättade att när hon fick sitt första barn var det bara en sak som gjorde att hon somnade, och det var att sätta på aerobic-musik och gunga henne rätt snabbt i famnen. Det var den rörelse och det ljud hon var van i från magen, då denna kvinna körde aerobicklasser till 8:e månaden. Rätt komiskt måste jag säga. Ett aerobic-barn. Blir Pyret ett spinning och vattengympa-barn?
Vi har efter lite om och men bokat att vi ska till min syster i Italien två veckor i sommar. Så nu planerar jag att Pyret ska födas mitt på sitt datum eller kanske en vecka för tidigt. Inga två veckor över tiden tack! Vi ska åka när Pyret är 4 veckor (om han/hon behagar att komma i tid) och eftersom hela min familj är där, varav mina systrar har egna barn och min mamma är barnmorska, så känner jag mig inte så orolig. Bonusdottern ska följa med och när vi förklarade att det inte finns så mycket att göra, man slappar mycket och läser böcker, så tittade hon rätt förvånat på oss och sa "Men jag ska vara med Pyret"! Jag hoppas att hon vet hur (icke)rolig en enmånadsbebis är...
tisdag 20 januari 2009
Så olika man kan uppfatta saker
Det har gått några dagar sedan jag skrev och det kan ibland bero på att det inte händer något alls, eller att det händer för mycket för att jag ska klara/orka strukturera upp det i huvudet. Denna senaste paus beror nog det senare.
Jag har lyckats bli osams med mamma, gapat och skrikit på henne, men även tagit mitt mogna ansvar och skickat ett förlåt-mail. Hon ifrågasatte hur jag ska klara vissa saker som mamma, och då blir jag väldigt ledsen och arg på henne, och sedan är vi igång. Vi är lika intensiva, envisa och ibland svåra på att erkänna vår egen del båda två, så grälen urartar gärna. Men vi blir alltid sams, och fortsätter älska varandra lika mycket som innan. Jag vet att hon inte förstår att hon sårar, att hon säger saker som faktiskt sätter sig rätt in i hjärteroten. Hon menar inget illa alls, och kommer sig därför inte för att be om ursäkt eller så. Men jag är jättebesviken, skriker saker till henne jag inte borde och fattar inte att hon inte fattar att det hon sagt gjorde ont. Att man kan vara så olika, men ändå så lika. Att vi kan förstå och älska varandra så mycket ibland, och ibland är det helt obegripligt att jag umgås med den här människan. Vi har alla våra saker, så är det ju, våra ömma tår, vårat sätt att uttrycka oss. Hon går igång när hon tycker att jag är ett offer. När jag låter drabbad. Jag fattar inte ens att det är det jag låter som, men hon hör det och triggar henne till tusen. Så så här håller vi väl på. Bra om vi båda lär oss att vi inte är helt oskyldiga till det som händer bara, blir så mycket lättare att förlåta och gå vidare då.
Min söta bonusdotter var ledsen i helgen. Vi hittade henne gråtandes i mörkret soffan när vi hade lagt oss. Vi satt alla tre och pratade en timma eller så, och då visade det sig att hon är jätteorolig för att det ska hända Pyret något. Mycket mer orolig än vad vi andra är tror jag. Hon har ju förlorat en lillebror förut (hon minns inte detta direkt, eftersom hon var tre år gammal, men hon har så klart fått höra väldigt mycket om det). Nu är hon som sagt otroligt rädd att något sådant ska hända igen. Jag kan ju inte säga något som egentligen garanterar att det blir bra, förutom att Pyret sparkar mig i magen varje dag och jag känner mig ganska lugn över att det kommer gå vägen (orkar liksom inte ta in att det inte skulle göra det, så jag håller hårt fast vid tron att det kommer gå alldeles utmärkt). Hon kände sig också rädd för att hon kommer utanför vår lilla familj, eftersom hon bara är med oss på halvtid, inte varje vecka. Hon vill vara med i 180, vill vara med Pyret jämt, vill vara med och kolla barnvagn, bestämma skötbord, köpa kläder, bära i bärsele och allt annat som hör bebisen till. Jag har nog inte riktigt förstått att hon längtar så vansinnigt mycket och att hon verkligen ser detta som något väldigt positivt. Men som hon säger "jag har längtat efter syskon hela mitt liv". Och nu ska det komma. Så nära men ändå så långt bort. Lilla gumman, Pyret kan inte få en finare syster!
På jobbet rullar det på måste jag säga. Är ju trött och ryggen värker, men förutom det går det bra. Skriver utredningar som aldrig förr. Har fått in en snabb teknik, så jag river av de andra handläggarnas utredningar på nolltid. Känns ju skönt, och lite kaxigt på nåt sätt. Härligt att få tre nya utredningar att skriva på torsdag lunch, och sen vara klar med allihop ett dygn senare. Ska gladeligen briljera nästa vecka när jag ber om ytterligare några att skriva.
Jag har lyckats bli osams med mamma, gapat och skrikit på henne, men även tagit mitt mogna ansvar och skickat ett förlåt-mail. Hon ifrågasatte hur jag ska klara vissa saker som mamma, och då blir jag väldigt ledsen och arg på henne, och sedan är vi igång. Vi är lika intensiva, envisa och ibland svåra på att erkänna vår egen del båda två, så grälen urartar gärna. Men vi blir alltid sams, och fortsätter älska varandra lika mycket som innan. Jag vet att hon inte förstår att hon sårar, att hon säger saker som faktiskt sätter sig rätt in i hjärteroten. Hon menar inget illa alls, och kommer sig därför inte för att be om ursäkt eller så. Men jag är jättebesviken, skriker saker till henne jag inte borde och fattar inte att hon inte fattar att det hon sagt gjorde ont. Att man kan vara så olika, men ändå så lika. Att vi kan förstå och älska varandra så mycket ibland, och ibland är det helt obegripligt att jag umgås med den här människan. Vi har alla våra saker, så är det ju, våra ömma tår, vårat sätt att uttrycka oss. Hon går igång när hon tycker att jag är ett offer. När jag låter drabbad. Jag fattar inte ens att det är det jag låter som, men hon hör det och triggar henne till tusen. Så så här håller vi väl på. Bra om vi båda lär oss att vi inte är helt oskyldiga till det som händer bara, blir så mycket lättare att förlåta och gå vidare då.
Min söta bonusdotter var ledsen i helgen. Vi hittade henne gråtandes i mörkret soffan när vi hade lagt oss. Vi satt alla tre och pratade en timma eller så, och då visade det sig att hon är jätteorolig för att det ska hända Pyret något. Mycket mer orolig än vad vi andra är tror jag. Hon har ju förlorat en lillebror förut (hon minns inte detta direkt, eftersom hon var tre år gammal, men hon har så klart fått höra väldigt mycket om det). Nu är hon som sagt otroligt rädd att något sådant ska hända igen. Jag kan ju inte säga något som egentligen garanterar att det blir bra, förutom att Pyret sparkar mig i magen varje dag och jag känner mig ganska lugn över att det kommer gå vägen (orkar liksom inte ta in att det inte skulle göra det, så jag håller hårt fast vid tron att det kommer gå alldeles utmärkt). Hon kände sig också rädd för att hon kommer utanför vår lilla familj, eftersom hon bara är med oss på halvtid, inte varje vecka. Hon vill vara med i 180, vill vara med Pyret jämt, vill vara med och kolla barnvagn, bestämma skötbord, köpa kläder, bära i bärsele och allt annat som hör bebisen till. Jag har nog inte riktigt förstått att hon längtar så vansinnigt mycket och att hon verkligen ser detta som något väldigt positivt. Men som hon säger "jag har längtat efter syskon hela mitt liv". Och nu ska det komma. Så nära men ändå så långt bort. Lilla gumman, Pyret kan inte få en finare syster!
På jobbet rullar det på måste jag säga. Är ju trött och ryggen värker, men förutom det går det bra. Skriver utredningar som aldrig förr. Har fått in en snabb teknik, så jag river av de andra handläggarnas utredningar på nolltid. Känns ju skönt, och lite kaxigt på nåt sätt. Härligt att få tre nya utredningar att skriva på torsdag lunch, och sen vara klar med allihop ett dygn senare. Ska gladeligen briljera nästa vecka när jag ber om ytterligare några att skriva.
lördag 10 januari 2009
Mammagrupp och hamstra
Härom morgonen när jag och sambon låg i sängen och pratade om vad vi drömt under natten, blev det så vansinnigt komiskt tydligt vilka saker vi funderar över i våra liv just nu. Jag hade drömt att jag startade en mammagrupp och alla intriger runt det. Han hade drömt att han hamstrade saker. Pengar, ägodelar och annat som vi kan behöva. Vi är helt enkelt väldigt vanliga. Kvinnan förbereder sig för att bli mamma och mannen hamstrar saker till det gemensamma boet. Ny bil, jobbar mer för att få ihop pengar och ser till att allt i hemmet är klart. Vi skrattade gott.
Jag har tagit ännu ett jobb-beslut. Jag blev erbjuden att stanna i den kommun jag har konsultat i senaste 5 veckorna, och jag tackade ja! Så nu ska jag stanna där till förlossning, och det känns skönt. Förutom att det ligger skitlångt bort. Men jag har hittat vissa fördelar. Tex att jag åker förbi ett SATS med pool och därmed vattengympa, som är toppen för mig att träna som gravid. Sen trivs jag väldigt bra. Det är en go grupp och jag har blivit fullkomligt översköjd av positiv kritik, och det kan ju få den hårdaste nöt att ge efter... Uthyrningsfirman jag jobbar på var kanske inte lika imponerad av mitt beslut, men jag tror att vi är sams ändå. Så nu har jag ännu en gång sagt upp mig, tredje gången på 12 månader. Innan dess jobbade jag ju faktiskt 5 år på samma ställe... har ett behov av att berätta det...
Nya jobbet vet att jag är gravid (svårt att missa nu för tiden) och de vet att jag inte kommer jobba heltid in på förlossningen. Jag kommer få jobba hemma om jag behöver och jag får behålla min schyssta lön. Så jag kan inte klaga egentligen. Känns så klart lite läskigt att lämna uthyrningsfirman, som kändes lite trygg, men jag är uppenbarligen i nåt sökande just nu. Vet inte exakt vad jag vill. Men att jobba med ungdomar ett halvår passar rätt bra i mitt CV.
Snart ska jag iväg och gå på släktmiddag/födelsedagskalas för min mamma som fyllt år. Har bidragit med en couscous-sallad för 13 pers och sambon har gjort en stor bytta chokladmousse. Förresten har det blivit mycket träning denna vecka, och det är så himla roligt! Trivs ju så bra bland de fria vikterna, på spinningcykeln, på yoga-klassen, i promenadspåret. Kan man göra sånt på heltid?
Jo, min barnmorska ringde och sa att "jo, du hade visst urinvägsinfektion... jag har skickat ett e-recept på tabletter du måste börja äta omedelbums". Så förutom det slemmiga jag dricker varje morgon för att kunna bajsa, så äter jag nu 9 (!!!) tabletter om dagen. Och den ena ska tas vid måltid, några två timmar efter måltid. Två kan inte tas samtidigt för då slår de ut varandra... Herregud, jag måste ha en dosett med timer på! Men graviditet är ingen sjukdom, graviditet är ingen sjukdom...
Jag har tagit ännu ett jobb-beslut. Jag blev erbjuden att stanna i den kommun jag har konsultat i senaste 5 veckorna, och jag tackade ja! Så nu ska jag stanna där till förlossning, och det känns skönt. Förutom att det ligger skitlångt bort. Men jag har hittat vissa fördelar. Tex att jag åker förbi ett SATS med pool och därmed vattengympa, som är toppen för mig att träna som gravid. Sen trivs jag väldigt bra. Det är en go grupp och jag har blivit fullkomligt översköjd av positiv kritik, och det kan ju få den hårdaste nöt att ge efter... Uthyrningsfirman jag jobbar på var kanske inte lika imponerad av mitt beslut, men jag tror att vi är sams ändå. Så nu har jag ännu en gång sagt upp mig, tredje gången på 12 månader. Innan dess jobbade jag ju faktiskt 5 år på samma ställe... har ett behov av att berätta det...
Nya jobbet vet att jag är gravid (svårt att missa nu för tiden) och de vet att jag inte kommer jobba heltid in på förlossningen. Jag kommer få jobba hemma om jag behöver och jag får behålla min schyssta lön. Så jag kan inte klaga egentligen. Känns så klart lite läskigt att lämna uthyrningsfirman, som kändes lite trygg, men jag är uppenbarligen i nåt sökande just nu. Vet inte exakt vad jag vill. Men att jobba med ungdomar ett halvår passar rätt bra i mitt CV.
Snart ska jag iväg och gå på släktmiddag/födelsedagskalas för min mamma som fyllt år. Har bidragit med en couscous-sallad för 13 pers och sambon har gjort en stor bytta chokladmousse. Förresten har det blivit mycket träning denna vecka, och det är så himla roligt! Trivs ju så bra bland de fria vikterna, på spinningcykeln, på yoga-klassen, i promenadspåret. Kan man göra sånt på heltid?
Jo, min barnmorska ringde och sa att "jo, du hade visst urinvägsinfektion... jag har skickat ett e-recept på tabletter du måste börja äta omedelbums". Så förutom det slemmiga jag dricker varje morgon för att kunna bajsa, så äter jag nu 9 (!!!) tabletter om dagen. Och den ena ska tas vid måltid, några två timmar efter måltid. Två kan inte tas samtidigt för då slår de ut varandra... Herregud, jag måste ha en dosett med timer på! Men graviditet är ingen sjukdom, graviditet är ingen sjukdom...
måndag 5 januari 2009
Krock och gråt
I lördags krockade mina föräldrar med bilen på väg ner till Göteborg. De åkte på E4:an och det var snöfall och halt. En bil bakom dem bromsade inte in som alla andra gjorde (på grund av en anna krock några kilometer framför dem) och körde in i dem bakifrån. På grund av halkan åkte de in i räcket ett par gånger och hamnade sedan tvärs över vägbanan. De mår bra, men bilen är skrot.
Mamma ringde direkt efter att de hade hänt och jag hade svårt att tänka på något annat på hela dagen. Först ville jag bara få tag på mina systrar och berätta. Kändes i och för sig mysigt att det var en så stark känsla, att vi måste samla familjen, och att få dela oron med några som troligtvis kommer bli lika oroliga som jag. Efter att ha erbjudit att hämta dem, lämna en bil eller vad som helst, och de tackat nej till allt och efter en del om och men valt att fortsätta i hyrbil ner till Göteborg, då kom all gråt. Vi hade en bokad eftermiddag, där vi skulle på Sune-musikalen (en kompis till sambons dotter spelar i den, och bonusdottern ville gärna se den). Men sambon ledsnade på att jag var så frånvarande och svår och började fräsa ifrån. Jag blev mycket stött och ledsen och valde att gå en sväng för mig själv innan musikalen drog igång. Väl på plats i salongen började jag gråta. Och jag kunde knappt sluta. Satt till och från hela musikalen och grät. Ville inte visa något för någon, inte ens sambon (som jag ju vid det här laget vad osams med). Men när han kom tillbaka från pausen och hade köpt en bit morotskaka till mig, började jag gråta igen för att han är så snäll, och för att jag inte klarade att ta emot hans framsträckta hand. Och på detta sätt fortsatte dagen.
När vi kom hem på eftermiddagen och jag ringde mina föräldrar igen, började jag storgråta bara av att höra mammas röst. Hon fick trösta MIG och förstod att alla dessa tårar nog var lite kopplade till graviditeten. Hon sa "Lisa, när man är gravid står hjärtat helt öppet. Alla känslor kommer rakt in, och det är i det rummet som kärleken till ditt barn sedan ska vara". Så kan det nog vara, för jag kunde verkligen inte sluta gråta. Fortsatte när sambon försökte prata med mig innan middagen, och när han ville att jag skulle komma ut och äta middag med dem, satte jag mig på toaletten och fortsatte hulka, tills han kom tillbaka och mer eller mindre ledde in mig i köket. Lyckades inte hålla mig gråtfri under middagen heller, utan fortsatte gråta så fort vi pratade om den kvaddade bilen, alla tid min pappa lagt ner på den, hur svårt det kommer bli för dem att få ihop pengar till en lika fin bil igen.
Ni har nog förstått vid det här laget att det blev en hel del tårar denna dag och jag måste erkänna att det nog finns en hel del graviditetshormoner som spökar här. Har nog aldrig gråtit så mycket, länge och många gånger på samma dag någonsin i mitt liv. Tycker att det känns lite töntigt att prata om hormoner, som att jag inte kan kontrollera mig själv. Men jag måste nog erkänna mig besegrad. Det svåra är att alla känslor är ju lika verkliga. Det är ingen skillnad på "vanliga känslor" och "graviditetskänslor". Sorgen lika smärtsam, glädjen lika stark och kärleken till dem jag älskar lika överväldigande och bottenlös. Så detta känsloinferno har sina fram och baksidor, det ska gudarna veta. Jag har ju aldrig varit så kär i någon man någonsin förut som nu, men jag har heller aldrig gråtit över stora och små saker som jag gör nu.
Känn er helt fria att berätta om era egna graviditetsgråtattacker, jag kan behöva höra att jag inte är själv...
Annars är det trött och täppt i näsan som gäller. Men oj så det sparkar nu! Låg i morse med handen på den spända magen och kände säkert 15 sparkar på en kvart eller så. Det känns ju inte om jag inte ligger still och har handen på magen, för det är ju bara som små puffar. Men det är en härlig start på dagen! Blir så glad över att veta att mitt lilla Pyre lever och frodas.
Har idag tränat i 2,5 timmar. Det var länge sedan jag unnade mig, och orkade, köra ett så långt pass. Det var ju vardagsmat för ett halvår sedan, men inte nu mera. Men oj, vad roligt jag tycker att det är!! Hade kunnat fortsätta en timma till om det inte var så att jag behövde äta lunch. Så jag hann både köra ett styrkepass, en halvtimma på motionscykeln och en timma yoga. Kan ju inte göra riktigt alla övningar, men de flesta. Drog sedan med sambon ut på en timmas promenad på Djurgården. Kallt som bara den, men ack så vackert! Jag älskar verkligen vintern. Blir lycklig varje gång jag går ut genom dörren och ser alla vita träd, drar in den friska kalla luften, ser den sjtärnklara himlen. Ja, sommaren kan faktiskt inte mäta sig med det.
Vi har börjat planera sommaren. Känns så klart lite vanskligt, eftersom man inte alls vet när Pyret föds eller hur han/hon mår när förlossning väl är avklarad. Men samtidigt har vi ingen lust att bara vara hemma. Så vi ska åka två veckor till min syster i Italien och vara två veckor i skärgården. Känns bra, och jag är optimistisk (eller naiv) och tänker att allt kommer gå bra, att jag är helt cool med att flyga med en månadsgammal bebis och att amning och allt flyter. Jag har ju hela min familj runt mig, så vad kan hända?
Imorgon är min sista lediga dag efter den här julen. Det känns verkligen vråltrist att börja jobba igen. Inte så mycket för att vara på jobbet, utan för att jag inte får vara hemma (det där lät som en boktitel jag läste om i DN: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"). Lite motsägelsefullt, men ni kanske förstår vad jag menar. Tur att det bara är en tredagarsvecka, det ska man väl klara av. Och jag ska vara superhurtig och åka till Nacka strand och köra ett träningspass mellan kvart i 7 och halv 8 innan jobbet på onsdag. Allt för att få in lite träning när man jobbar sent och är för trött när man kommer hem.
Så där, nu har jag bloggat nästan en timma, under hela Sportens Årskrönika som min sambo så fräckt lämnade mig vid middagsbordet för att få se. Men jag står ut, han kollar aldrig på sport annars. Men klockan är snart 9 på kvällen, så snart får vi gå och lägga oss igen... skönt...zzzzzzz
Mamma ringde direkt efter att de hade hänt och jag hade svårt att tänka på något annat på hela dagen. Först ville jag bara få tag på mina systrar och berätta. Kändes i och för sig mysigt att det var en så stark känsla, att vi måste samla familjen, och att få dela oron med några som troligtvis kommer bli lika oroliga som jag. Efter att ha erbjudit att hämta dem, lämna en bil eller vad som helst, och de tackat nej till allt och efter en del om och men valt att fortsätta i hyrbil ner till Göteborg, då kom all gråt. Vi hade en bokad eftermiddag, där vi skulle på Sune-musikalen (en kompis till sambons dotter spelar i den, och bonusdottern ville gärna se den). Men sambon ledsnade på att jag var så frånvarande och svår och började fräsa ifrån. Jag blev mycket stött och ledsen och valde att gå en sväng för mig själv innan musikalen drog igång. Väl på plats i salongen började jag gråta. Och jag kunde knappt sluta. Satt till och från hela musikalen och grät. Ville inte visa något för någon, inte ens sambon (som jag ju vid det här laget vad osams med). Men när han kom tillbaka från pausen och hade köpt en bit morotskaka till mig, började jag gråta igen för att han är så snäll, och för att jag inte klarade att ta emot hans framsträckta hand. Och på detta sätt fortsatte dagen.
När vi kom hem på eftermiddagen och jag ringde mina föräldrar igen, började jag storgråta bara av att höra mammas röst. Hon fick trösta MIG och förstod att alla dessa tårar nog var lite kopplade till graviditeten. Hon sa "Lisa, när man är gravid står hjärtat helt öppet. Alla känslor kommer rakt in, och det är i det rummet som kärleken till ditt barn sedan ska vara". Så kan det nog vara, för jag kunde verkligen inte sluta gråta. Fortsatte när sambon försökte prata med mig innan middagen, och när han ville att jag skulle komma ut och äta middag med dem, satte jag mig på toaletten och fortsatte hulka, tills han kom tillbaka och mer eller mindre ledde in mig i köket. Lyckades inte hålla mig gråtfri under middagen heller, utan fortsatte gråta så fort vi pratade om den kvaddade bilen, alla tid min pappa lagt ner på den, hur svårt det kommer bli för dem att få ihop pengar till en lika fin bil igen.
Ni har nog förstått vid det här laget att det blev en hel del tårar denna dag och jag måste erkänna att det nog finns en hel del graviditetshormoner som spökar här. Har nog aldrig gråtit så mycket, länge och många gånger på samma dag någonsin i mitt liv. Tycker att det känns lite töntigt att prata om hormoner, som att jag inte kan kontrollera mig själv. Men jag måste nog erkänna mig besegrad. Det svåra är att alla känslor är ju lika verkliga. Det är ingen skillnad på "vanliga känslor" och "graviditetskänslor". Sorgen lika smärtsam, glädjen lika stark och kärleken till dem jag älskar lika överväldigande och bottenlös. Så detta känsloinferno har sina fram och baksidor, det ska gudarna veta. Jag har ju aldrig varit så kär i någon man någonsin förut som nu, men jag har heller aldrig gråtit över stora och små saker som jag gör nu.
Känn er helt fria att berätta om era egna graviditetsgråtattacker, jag kan behöva höra att jag inte är själv...
Annars är det trött och täppt i näsan som gäller. Men oj så det sparkar nu! Låg i morse med handen på den spända magen och kände säkert 15 sparkar på en kvart eller så. Det känns ju inte om jag inte ligger still och har handen på magen, för det är ju bara som små puffar. Men det är en härlig start på dagen! Blir så glad över att veta att mitt lilla Pyre lever och frodas.
Har idag tränat i 2,5 timmar. Det var länge sedan jag unnade mig, och orkade, köra ett så långt pass. Det var ju vardagsmat för ett halvår sedan, men inte nu mera. Men oj, vad roligt jag tycker att det är!! Hade kunnat fortsätta en timma till om det inte var så att jag behövde äta lunch. Så jag hann både köra ett styrkepass, en halvtimma på motionscykeln och en timma yoga. Kan ju inte göra riktigt alla övningar, men de flesta. Drog sedan med sambon ut på en timmas promenad på Djurgården. Kallt som bara den, men ack så vackert! Jag älskar verkligen vintern. Blir lycklig varje gång jag går ut genom dörren och ser alla vita träd, drar in den friska kalla luften, ser den sjtärnklara himlen. Ja, sommaren kan faktiskt inte mäta sig med det.
Vi har börjat planera sommaren. Känns så klart lite vanskligt, eftersom man inte alls vet när Pyret föds eller hur han/hon mår när förlossning väl är avklarad. Men samtidigt har vi ingen lust att bara vara hemma. Så vi ska åka två veckor till min syster i Italien och vara två veckor i skärgården. Känns bra, och jag är optimistisk (eller naiv) och tänker att allt kommer gå bra, att jag är helt cool med att flyga med en månadsgammal bebis och att amning och allt flyter. Jag har ju hela min familj runt mig, så vad kan hända?
Imorgon är min sista lediga dag efter den här julen. Det känns verkligen vråltrist att börja jobba igen. Inte så mycket för att vara på jobbet, utan för att jag inte får vara hemma (det där lät som en boktitel jag läste om i DN: "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"). Lite motsägelsefullt, men ni kanske förstår vad jag menar. Tur att det bara är en tredagarsvecka, det ska man väl klara av. Och jag ska vara superhurtig och åka till Nacka strand och köra ett träningspass mellan kvart i 7 och halv 8 innan jobbet på onsdag. Allt för att få in lite träning när man jobbar sent och är för trött när man kommer hem.
Så där, nu har jag bloggat nästan en timma, under hela Sportens Årskrönika som min sambo så fräckt lämnade mig vid middagsbordet för att få se. Men jag står ut, han kollar aldrig på sport annars. Men klockan är snart 9 på kvällen, så snart får vi gå och lägga oss igen... skönt...zzzzzzz
fredag 2 januari 2009
Första sparken!
Jo, idag var nog första sparken! Kom en liten puff innifrån i morse, som inte var en inombordsfis, som man annars gärna kan tro med tanke på tarmarnas funktionsoduglighet. Jag förstod även i dag att en hel del av det magonda har har är sammandragningar. Även här har jag skyllt allt på tarmarna, men min vän M förklarade för mig idag. Vill härmer passa på att rikta ett tack till henne och alla andra vänner som orkar lyssna på mitt graviditetsprat. Det är verkligen skönt för mig, och jag hoppas att jag fattar hur mycket det betyder när jag har andra vänner som blir gravida och vill prata.
Jag är van under uppväxten att vara först med många saker (körkort, pojkvänner, sambo, flytta hemifrån osv). Men sedan började flera vänner få barn, och jag hade ingen chans att hänga med, eftersom jag inte kunde bli gravid. Nu inser jag att det finns ju en stor vits med det, eftersom det finns en massa människor som faktiskt förstår vad jag går igenom, som orkar lyssna, hjälpa, stötta, ge mig Mama-tidningar och annat värdefullt. Så ett jättetack och stor kram till alla er!
Idag har jag då först gått en långpromenad i solen med M och hennes charmiga dotter. Sen var det lunch hemma innan jag tog bonusdottern och hennes två tjejkomisar och åkte till Sydpoolen och badade. Jag passade på att få mig ett träningspass och simmade 2 kilometer och körde en halvtimma vattengympa i en terapibassäng (som har galet varmt vatten). Sen satt jag som alla andra föräldrar och läste en bok och tittade på tjejerna som hade roligt i vågmaskinen. Härligt att vara barn! Finns så mycket kul att göra. De hittar på tävlingar och lekar på löpande band och kan roa sig på ett badhus i tre timmar. Vi var hemma strax efter 7 och åt då middag innan vi klämde en Harry Potter-film och en våning på en Paradisask. Nu är det dags att lägga sig, så god natt!
Jag är van under uppväxten att vara först med många saker (körkort, pojkvänner, sambo, flytta hemifrån osv). Men sedan började flera vänner få barn, och jag hade ingen chans att hänga med, eftersom jag inte kunde bli gravid. Nu inser jag att det finns ju en stor vits med det, eftersom det finns en massa människor som faktiskt förstår vad jag går igenom, som orkar lyssna, hjälpa, stötta, ge mig Mama-tidningar och annat värdefullt. Så ett jättetack och stor kram till alla er!
Idag har jag då först gått en långpromenad i solen med M och hennes charmiga dotter. Sen var det lunch hemma innan jag tog bonusdottern och hennes två tjejkomisar och åkte till Sydpoolen och badade. Jag passade på att få mig ett träningspass och simmade 2 kilometer och körde en halvtimma vattengympa i en terapibassäng (som har galet varmt vatten). Sen satt jag som alla andra föräldrar och läste en bok och tittade på tjejerna som hade roligt i vågmaskinen. Härligt att vara barn! Finns så mycket kul att göra. De hittar på tävlingar och lekar på löpande band och kan roa sig på ett badhus i tre timmar. Vi var hemma strax efter 7 och åt då middag innan vi klämde en Harry Potter-film och en våning på en Paradisask. Nu är det dags att lägga sig, så god natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)