Är på landet, och nu är både min pappa och min son här (igår och idag har det bara varit min mamma och jag). Just nu sitter jag i soffan och väntar på middagen (som en annan tonåring). Sonen ritar i mormors kalender och soffan. Han har idag ramlat på dagis. Hans näsa är helt röd/brun. När min sambo hämtade sonen idag så kunde inte den närvarande pedagogen förklara vad som hänt, vilket gjorde sambon riktigt irriterad. Inte över att sonen ramlat, för det är väl oundvikligt, utan för att de inte sa något, tog lite initiativ och förklarade vad som hänt. Sonen har överlevt och verkar inte bry sig nu, men jag som förälder vill ju gärna veta!
Lejonmamma i mig har verkligen vaknat! När jag och sonen var ute på lite promenad förra helgen, och stod och hoppade i en vattenpöl, så kom en annan grabb och puttade min son i ryggen. Inte hårt, inget allvarligt, men jag kände hur en ilska och försvarsinställning växtes i mig. Ingen får någonsin skada min son! Om jag så måste bli riktigt pinsam och obehaglig för att rädda honom, så gör jag det. Måste erkänna att jag är fashinerad över hur stark kärleken och skyddet till sina barn är, helt naturligt. Men med kärleken kommer skräcken över att han ska fara illa. Ramla och bryta något, bli mobbad, sjuk, olycklig. Mängden saker som kan hända ens barn är ju enorm!! Hur ska jag kunna skydda honom?
Alla mina vänner som fått barn före mig har verkligen varit tappra! Jag har ju inte fattat någonting av alla dessa känslor förut, inte kunnat sätta mig in i allt vad det innebär att bli förälder. Jag känner mig inte ovanlig, det är väl ingen som förstår, men det är ändå väldigt märkligt att det fanns så mycket känslor i mig som jag inte visste innan.
Nog om barn! Min vecka har varit bra. Jobbat, tränat, sovit, varit på akupunktur för foglossningen, träffat en vän (vi var båda barnfria) och fick sitta i lugn och ro på Sturekatten och fika och prata. I helgen ska jag och sonen vara här på landet och det känns jättemysigt.
Nu är det middagsdags, tack och hej!
fredag 24 september 2010
söndag 19 september 2010
Valvaka
Har vi kanske hemma, även om jag inte vill påstå att jag följer det så vansinnigt noga. Kommer ju få veta imorgon bitti, och jag kommer ändå inte orka vara vaken ända till slutet. Förra valet jobbade jag som.. ja, vad det nu heter. Tog emot röster, räknade röster, dog över hur tråkigt det var. Men mest chockande av allt var att man inte använder någon form av sedelräknare, utan att vi ska sitta där och slicka på fingrarna och räkna alla dessa papperslappar ända fram till natten. Och felräknat blir det, kan jag säga. Vi fick räkna om säkert hälften av alla röster flera gånger för att det skulle stämma. Varför använder man inte mer moderna metoder på 2000-talet? Och varför kan man inte rösta på nätet? Om man kan deklarera på nätet (och på sms!) så borde man väl kunna rösta? Nej, fram för moderna metoder!
Annars har helgen varit lite konstig. Både jag och sambon har varit trötta trötta trötta. Idag känns det som att vi mest har gått mellan sängen och matbordet, och någon liten sväng till lekplatsen (för att få ungen trött, så att han kan sova snällt mellan oss ännu en gång under dagen). På eftermiddagen har jag varit piggare, och kom äntligen iväg till gymet och körde ett bra pass.
Tröttheten ligger ju som en matta över hela mig. Jag håller mig pigg i korta perioder, men är sedan trött i lika lång period. Så idag har jag legat i sängen i sammanlagt 3 timmar, och alla andra familjemedlemmar lika så. Inser att jag måste planera mitt liv som en trött pensionär: En aktivitet per dag, sedan är det dags att vila. Jag är ju som bekant dålig på att acceptera att jag inte fungerar fysiskt, så jag försöker varje dag att ha högt flygande planer för vad jag ska göra (om man nu kan kalla en promenad, plugg, leka med sonen, gå och träna och laga middag för högt flygande planer...) men sen faller det platt. Jag var ju inte alls så här trött förra graviditeten, men då hade jag ingen liten ettåring med mycket spring i benen (och en hejdundrandes egen vilja) hemma heller.
Igår var jag ledsen. Har nog inte gråtit någon gång under graviditeten över något annat än min och sambons stundtals slitiga situation. Men igår kände jag mig som en blöt fläck. Ensam, orkeslös, stressad över att jag inser en massa nya saker om mig själv - och jag har ingen aning om vad jag ska göra med alla tankar som flyger fritt. Jag satt hos sambon och grät, vilket jag tycker är ganska jobbigt. Jag förklarade att jag känner mig ensam i den här gravidieten, att han sällan frågar eller deltar i magens utveckling och mina krämpor. Han förstod det, för han känner sig inte så delaktig. Han tycker att det är först nu som han verkligen känner tonvis med kärlek för vår son, och då är han nästan 16 månader gammal. Han förklarade att detta är pappors stora dilemma, att de faktiskt är utanför, helt ofrivilligt. Men han lovade att försöka tänka mer på det (och har idag varit framme och klappat på magen ett par gånger).
Jag var också ledsen över att jag blir stressad över att "ligga på minus". Med det menar jag att sambon tar vår son nästan mer än vad jag gör, att jag får möjlighet att göra typ vad jag vill och sambon säger så gott som alltid ja till mina önskemål. Vi har haft den attityden mellan varandra hela tiden, alltid stöttat varandra att göra saker själva. Och det vill vi fortsätta göra, så det är inget vi är oense om. Men jag märker att jag vill ha några upp på honom, att jag ska ha tagit sonen mest, och därför med gott samvete kunna be om egen tid. Men nu är det nästan tvärtom, att sambon tar sonen mest, och det gör att jag skäms. Det verkar inte störa honom att jag "ligger på minus" (han gillar säkert också pluspositionen) utan låter mig fortsätta göra det jag vill. Men jag känner mig liksom dum. Antar att detta är ett kvinnligt fenomen, att vi ska vara den "mesta föräldern" och när vi kanske inte är det (rent kvantitativt) så sätter en skuld in. Gör mig både rädd och förbannad, att jag inte kan ta det för självklart. Tänka "jaa, jag var gravid och genomgick en helvetisk förlossning, detta kan jag gott få, lite egen tid innan nästa bebis kommer, och min egen tid (och min egen kropp) begränsas till ett minimum".
Att få barn skapar verkligen en massa nya känslor, situationer, värderingar och relationsproblem. Vi grälar så gott som aldrig om vår son, vårt föräldraskap, vem som fick sova mest eller vem som varit på gymet flest gånger denna vecka. Det har knappt existerat, och det är jag så otroligt tacksam för. Jag vill verkligen inte att vårt föräldraskap ska präglas av vem som kommer undan mest, vem som slipper mest och vem som varit med våra barn mest.
Vi säger alltid att vi båda faktiskt vill vara med vår son, och det vill vi också. Men, som alla föräldrar vet, ibland orkar man bara inte. Och det känns skamligt. När jag tog med sonen lite spontant till vårat närmaste ICA häromdagen och han bryter ihop både inne i affären (för att han inte fick snatta smågodis) och sedan på vägen hem (för att vi enligt honom gick åt fel håll på trottoaren) - då kände jag mig som en så dålig mamma. Jag orkade verkligen inte. Jag VET att det är en god sak att barn har en stark vilja, men herregud vilken utmaning det är för oss som föräldrar.
Så jag grät i alla fall . Och insåg att jag inte klarade av att bli tröstad. Sambon blir väldigt frustrerad över att jag ber om avlastning, men tar inte emot den när den erbjuds. Att han faktiskt försöker sätta mig i främsta rummet, men att jag alltid protesterar mot att sättas där. Och jag bara grät och grät. När jag insåg att det kanske är så, jag kanske faktiskt inte alls klarar av att sitta i främsta rummet, inte på riktigt. Jag slåss som ett djur för att få vara där, men när jag erbjuds platsen så tar jag inte emot den, för det är så svårt att behöva vara så tacksam, så beroende. Tur att det är dags för terapi på tisdag, jag är ett litet känslomässigt kaos...
Imorgon ska jag på ansiktsbehandling. Jag ska träna på att bara ligga och njuta, inte tänka på klockan, inte bli irriterad över något störande ljud eller att behandlaren pratar för mycket. Bara njuta. Hörde du det Lisa, bara njuta.
Annars har helgen varit lite konstig. Både jag och sambon har varit trötta trötta trötta. Idag känns det som att vi mest har gått mellan sängen och matbordet, och någon liten sväng till lekplatsen (för att få ungen trött, så att han kan sova snällt mellan oss ännu en gång under dagen). På eftermiddagen har jag varit piggare, och kom äntligen iväg till gymet och körde ett bra pass.
Tröttheten ligger ju som en matta över hela mig. Jag håller mig pigg i korta perioder, men är sedan trött i lika lång period. Så idag har jag legat i sängen i sammanlagt 3 timmar, och alla andra familjemedlemmar lika så. Inser att jag måste planera mitt liv som en trött pensionär: En aktivitet per dag, sedan är det dags att vila. Jag är ju som bekant dålig på att acceptera att jag inte fungerar fysiskt, så jag försöker varje dag att ha högt flygande planer för vad jag ska göra (om man nu kan kalla en promenad, plugg, leka med sonen, gå och träna och laga middag för högt flygande planer...) men sen faller det platt. Jag var ju inte alls så här trött förra graviditeten, men då hade jag ingen liten ettåring med mycket spring i benen (och en hejdundrandes egen vilja) hemma heller.
Igår var jag ledsen. Har nog inte gråtit någon gång under graviditeten över något annat än min och sambons stundtals slitiga situation. Men igår kände jag mig som en blöt fläck. Ensam, orkeslös, stressad över att jag inser en massa nya saker om mig själv - och jag har ingen aning om vad jag ska göra med alla tankar som flyger fritt. Jag satt hos sambon och grät, vilket jag tycker är ganska jobbigt. Jag förklarade att jag känner mig ensam i den här gravidieten, att han sällan frågar eller deltar i magens utveckling och mina krämpor. Han förstod det, för han känner sig inte så delaktig. Han tycker att det är först nu som han verkligen känner tonvis med kärlek för vår son, och då är han nästan 16 månader gammal. Han förklarade att detta är pappors stora dilemma, att de faktiskt är utanför, helt ofrivilligt. Men han lovade att försöka tänka mer på det (och har idag varit framme och klappat på magen ett par gånger).
Jag var också ledsen över att jag blir stressad över att "ligga på minus". Med det menar jag att sambon tar vår son nästan mer än vad jag gör, att jag får möjlighet att göra typ vad jag vill och sambon säger så gott som alltid ja till mina önskemål. Vi har haft den attityden mellan varandra hela tiden, alltid stöttat varandra att göra saker själva. Och det vill vi fortsätta göra, så det är inget vi är oense om. Men jag märker att jag vill ha några upp på honom, att jag ska ha tagit sonen mest, och därför med gott samvete kunna be om egen tid. Men nu är det nästan tvärtom, att sambon tar sonen mest, och det gör att jag skäms. Det verkar inte störa honom att jag "ligger på minus" (han gillar säkert också pluspositionen) utan låter mig fortsätta göra det jag vill. Men jag känner mig liksom dum. Antar att detta är ett kvinnligt fenomen, att vi ska vara den "mesta föräldern" och när vi kanske inte är det (rent kvantitativt) så sätter en skuld in. Gör mig både rädd och förbannad, att jag inte kan ta det för självklart. Tänka "jaa, jag var gravid och genomgick en helvetisk förlossning, detta kan jag gott få, lite egen tid innan nästa bebis kommer, och min egen tid (och min egen kropp) begränsas till ett minimum".
Att få barn skapar verkligen en massa nya känslor, situationer, värderingar och relationsproblem. Vi grälar så gott som aldrig om vår son, vårt föräldraskap, vem som fick sova mest eller vem som varit på gymet flest gånger denna vecka. Det har knappt existerat, och det är jag så otroligt tacksam för. Jag vill verkligen inte att vårt föräldraskap ska präglas av vem som kommer undan mest, vem som slipper mest och vem som varit med våra barn mest.
Vi säger alltid att vi båda faktiskt vill vara med vår son, och det vill vi också. Men, som alla föräldrar vet, ibland orkar man bara inte. Och det känns skamligt. När jag tog med sonen lite spontant till vårat närmaste ICA häromdagen och han bryter ihop både inne i affären (för att han inte fick snatta smågodis) och sedan på vägen hem (för att vi enligt honom gick åt fel håll på trottoaren) - då kände jag mig som en så dålig mamma. Jag orkade verkligen inte. Jag VET att det är en god sak att barn har en stark vilja, men herregud vilken utmaning det är för oss som föräldrar.
Så jag grät i alla fall . Och insåg att jag inte klarade av att bli tröstad. Sambon blir väldigt frustrerad över att jag ber om avlastning, men tar inte emot den när den erbjuds. Att han faktiskt försöker sätta mig i främsta rummet, men att jag alltid protesterar mot att sättas där. Och jag bara grät och grät. När jag insåg att det kanske är så, jag kanske faktiskt inte alls klarar av att sitta i främsta rummet, inte på riktigt. Jag slåss som ett djur för att få vara där, men när jag erbjuds platsen så tar jag inte emot den, för det är så svårt att behöva vara så tacksam, så beroende. Tur att det är dags för terapi på tisdag, jag är ett litet känslomässigt kaos...
Imorgon ska jag på ansiktsbehandling. Jag ska träna på att bara ligga och njuta, inte tänka på klockan, inte bli irriterad över något störande ljud eller att behandlaren pratar för mycket. Bara njuta. Hörde du det Lisa, bara njuta.
torsdag 16 september 2010
På café med dong
Jag sitter på ett café i centrala Stockholm och skriver. Tacka vet jag mobilt bredband! Har tränat med min syster på lunchen och sedan ätit med henne på Hötorgshallen. Nu har jag placerat mig själv här för att plugga och skriva lite dagbok och blogg. Andra tekoppen står och ryker och Snickerskakan är snart uppäten. Ute är det ömsom regn, ömsom sol och jag njuter av min ensamhet. Sambon ska hämta sonen på dagis och jag har ingen stress någonstans. En lyxtillvaro med andra ord.
Då jag är en grubblande människa har jag en massa funderingar som snurrar, trots mitt behagliga liv. Jag grubblar inte så mycket över mina låga värden på diverse saker på senaste blodprov ( så jag ska snart gå och göra Apoteket lyckliga), inte heller över foglossningen eller den konstiga smärta runt magen som idag uppstår så fort jag går ens några meter. Nej, mina fungeringar sträcker sig djupare in i mitt psyke än så.
Några smakprov: Sambon skällde ut mig häromdagen (jag fördjupar mig inte i att han faktiskt betedde sig som en skit och det är INTE okej) för att jag klagar över allt. Att jag gnäller och gnäller, när jag egentligen har det väldigt bra. Jag har ju fått denna kritik från honom många gånger, men ställer mig alltid som ett naivt frågetecken och undrar vad han baserar sitt uttalande på. Efter lite smäll i ytterdörren och några små återhållssamma tårar från min sida, så pratade jag med min mycket kloka mamma (jag önskar att jag hade så mycket bra att säga när vänner/syskon/sambo vill prata med mig om sina problem...). Hon håller med min sambo om det han säger (hon gör oftast det...). Hon sa att jag kan ha en ton, ett sätt att uttrycka mig, som gör att jag låter drabbad och omogen (hon försökte formulera sig lite finare, men nej, det gick ändå fram).
Drabbad för att jag uttrycker hur saker har påverkat MIG före jag pratar om hur det har påverkat andra. Omogen för att jag inte fattar att jag inte behöver prata om mig själv hela tiden. Att jag låter som att det är synd om mig när det egentligen är något bra som händer i mitt liv. Istället för att fokusera på det som är bra så fokuserar jag på att prata om det som är mindre bra.
Mitt problem är att jag är sån! Jag sitter så gott som aldrig och pratar politik, samhällsklimat, historiska händelser eller världsekonomi (för att jag är så förbannat oinsatt helt enkelt, det intresserar mig inte tillräckligt). Jag pratar om människor! Högt och lågt, vitt och brett, människor, vad de gör, säger, beter sig mot mig, vilka beslut de fattar och varför. Min sambo säger typ alltid till mig: Men Lisa, jag är inte så intresserad av vad den och den gör, jag är intresserad av dig, av oss, vilka val vi gör. Men jag kan inte sluta. Det kommer så vansinnigt naturligt och automatiskt, att jag inte hinner reagera innan det är för sent.
Som jag, under lite lugnare former, försökte förklara för sambon igår, så är det inte alltid klagan från min sida, utan ett intresse. Jag är uppriktigt intresserad, nyfiken och lär mig saker av att prata om andra, fundera över dem, och hur de påverkar mig. Även om jag kan se mig som drabbad av andra människors agerande, så menar jag inte så ofta som det kanske kan låta, att säga att det är synd om mig. För det är det inte alltid (men ibland... snyft snyft).
Jag ska ge er ett exempel. Idag har jag som sagt träffat min syster. Vi ses ofta, hon är viktig för mig. När vi har tränat (bra, jobbigt pass!) så ska vi äta lunch. Hon äter alltid lunch för så där 130 kr/lunchen när vi ska äta ute. Min ekonomi är inte riktigt gjord för det. Jag har inte en enda gång kommenterat det, men idag kände jag att det var dags. Jag bad om något billigare ställe (i alla fall under 100-lappen). Direkt säger hon att det blir svårt, hon är ju allergisk så det finns inte så många ställen som hon kan äta på (utom alla de dyra då...hrm) och att hon faktiskt vill ha dyr mat. Vi knatar runt för att hitta något. Och efter att ha gått in på tre ställen, som hon ratade allihop (jag sa att vad som helst går bra för mig) så hamnar vi då på Hötorgshallen. Ni som kan Stockholm vet att det inte är det billigaste stället. Så min lunch kostade till slut 105 kr, ett av de absolut billigaste alternativen, och min syster är nöjd (hon fick sin lax för 120 kr).
När jag sitter där tänker jag: Hur kommer det sig att det inte blir som jag vill? Jag har ätit på hennes skitdyra-vita-dukar-och-snofsig-personal-ställen massvis med gånger, och när jag en enda gång ber om ett billigt ställe (hon vet mycket väl att min inkomst är lika med nästan noll), så lyckas vi i alla fall hamna på ett ställe där det är typ en tia billigare än alla de andra. Och trots det, så får jag känslan av att det är JAG som varit besvärlig.
Detta är mitt exempel. Nu låter det som att jag haft en dålig dag med syrran, att jag är drabbad och missnöjd. Så är det inte! Det har varit mysigt, skönt att komma in till stan lite, se lite andra väggar. Men jag funderar över saker, jag vill utvecklas. Jag vill också kunna vara besvärlig - och komma undan med det! På många sätt är jag krävande, har höga förväntningar och stora planer. Men på ett annat sätt så anpassar jag mig rätt mycket. Det är inget dåligt, det behöver alla göra. Men av någon anledning så funderar jag över att det blir en sådan här eftersmak för mig. Att jag inte bara rycker på axlarna och säger "Jaha, så här blev det idag, det kanske kan bli billigare någon annan gång". Nej, istället måste jag vrida och vända på det, bli lite arg på syrran, och lite arg på mig själv.
Jag kan inte bestämma mig för om det är en dålig eller ganska intressant egenskap. Om alla tror att jag tycker att jag är asdrabbad av livet, så är det absolut dåligt, för så enkelt är det inte. Jag vill nog få igång diskussioner med folk, och kan därför säga vissa saker för att få en reaktion och dialog. Men vi lever i ett samhälle där man ska visa upp sin lycka, sina intressanta vänner, spännande jobb och fulspäckade helger. Jag är dålig på det, är dålig på att säga "Jo, tack, allt är bara bra", för det är ju så vansinnigt ointressant! Vill prata mer med folk än så. Nej, nu låter jag drabbad igen. Detta är som sagt faktiskt en dålig egenskap också. Ska kanske sluta skriva om det nu, snöar bara in mig själv mer och mer känner jag. Går till apoteket istället, skaffar ett batteri av tabletter som ska få upp kalium, natrium, D-vitamin, järn, sköldkörteln...
Då jag är en grubblande människa har jag en massa funderingar som snurrar, trots mitt behagliga liv. Jag grubblar inte så mycket över mina låga värden på diverse saker på senaste blodprov ( så jag ska snart gå och göra Apoteket lyckliga), inte heller över foglossningen eller den konstiga smärta runt magen som idag uppstår så fort jag går ens några meter. Nej, mina fungeringar sträcker sig djupare in i mitt psyke än så.
Några smakprov: Sambon skällde ut mig häromdagen (jag fördjupar mig inte i att han faktiskt betedde sig som en skit och det är INTE okej) för att jag klagar över allt. Att jag gnäller och gnäller, när jag egentligen har det väldigt bra. Jag har ju fått denna kritik från honom många gånger, men ställer mig alltid som ett naivt frågetecken och undrar vad han baserar sitt uttalande på. Efter lite smäll i ytterdörren och några små återhållssamma tårar från min sida, så pratade jag med min mycket kloka mamma (jag önskar att jag hade så mycket bra att säga när vänner/syskon/sambo vill prata med mig om sina problem...). Hon håller med min sambo om det han säger (hon gör oftast det...). Hon sa att jag kan ha en ton, ett sätt att uttrycka mig, som gör att jag låter drabbad och omogen (hon försökte formulera sig lite finare, men nej, det gick ändå fram).
Drabbad för att jag uttrycker hur saker har påverkat MIG före jag pratar om hur det har påverkat andra. Omogen för att jag inte fattar att jag inte behöver prata om mig själv hela tiden. Att jag låter som att det är synd om mig när det egentligen är något bra som händer i mitt liv. Istället för att fokusera på det som är bra så fokuserar jag på att prata om det som är mindre bra.
Mitt problem är att jag är sån! Jag sitter så gott som aldrig och pratar politik, samhällsklimat, historiska händelser eller världsekonomi (för att jag är så förbannat oinsatt helt enkelt, det intresserar mig inte tillräckligt). Jag pratar om människor! Högt och lågt, vitt och brett, människor, vad de gör, säger, beter sig mot mig, vilka beslut de fattar och varför. Min sambo säger typ alltid till mig: Men Lisa, jag är inte så intresserad av vad den och den gör, jag är intresserad av dig, av oss, vilka val vi gör. Men jag kan inte sluta. Det kommer så vansinnigt naturligt och automatiskt, att jag inte hinner reagera innan det är för sent.
Som jag, under lite lugnare former, försökte förklara för sambon igår, så är det inte alltid klagan från min sida, utan ett intresse. Jag är uppriktigt intresserad, nyfiken och lär mig saker av att prata om andra, fundera över dem, och hur de påverkar mig. Även om jag kan se mig som drabbad av andra människors agerande, så menar jag inte så ofta som det kanske kan låta, att säga att det är synd om mig. För det är det inte alltid (men ibland... snyft snyft).
Jag ska ge er ett exempel. Idag har jag som sagt träffat min syster. Vi ses ofta, hon är viktig för mig. När vi har tränat (bra, jobbigt pass!) så ska vi äta lunch. Hon äter alltid lunch för så där 130 kr/lunchen när vi ska äta ute. Min ekonomi är inte riktigt gjord för det. Jag har inte en enda gång kommenterat det, men idag kände jag att det var dags. Jag bad om något billigare ställe (i alla fall under 100-lappen). Direkt säger hon att det blir svårt, hon är ju allergisk så det finns inte så många ställen som hon kan äta på (utom alla de dyra då...hrm) och att hon faktiskt vill ha dyr mat. Vi knatar runt för att hitta något. Och efter att ha gått in på tre ställen, som hon ratade allihop (jag sa att vad som helst går bra för mig) så hamnar vi då på Hötorgshallen. Ni som kan Stockholm vet att det inte är det billigaste stället. Så min lunch kostade till slut 105 kr, ett av de absolut billigaste alternativen, och min syster är nöjd (hon fick sin lax för 120 kr).
När jag sitter där tänker jag: Hur kommer det sig att det inte blir som jag vill? Jag har ätit på hennes skitdyra-vita-dukar-och-snofsig-personal-ställen massvis med gånger, och när jag en enda gång ber om ett billigt ställe (hon vet mycket väl att min inkomst är lika med nästan noll), så lyckas vi i alla fall hamna på ett ställe där det är typ en tia billigare än alla de andra. Och trots det, så får jag känslan av att det är JAG som varit besvärlig.
Detta är mitt exempel. Nu låter det som att jag haft en dålig dag med syrran, att jag är drabbad och missnöjd. Så är det inte! Det har varit mysigt, skönt att komma in till stan lite, se lite andra väggar. Men jag funderar över saker, jag vill utvecklas. Jag vill också kunna vara besvärlig - och komma undan med det! På många sätt är jag krävande, har höga förväntningar och stora planer. Men på ett annat sätt så anpassar jag mig rätt mycket. Det är inget dåligt, det behöver alla göra. Men av någon anledning så funderar jag över att det blir en sådan här eftersmak för mig. Att jag inte bara rycker på axlarna och säger "Jaha, så här blev det idag, det kanske kan bli billigare någon annan gång". Nej, istället måste jag vrida och vända på det, bli lite arg på syrran, och lite arg på mig själv.
Jag kan inte bestämma mig för om det är en dålig eller ganska intressant egenskap. Om alla tror att jag tycker att jag är asdrabbad av livet, så är det absolut dåligt, för så enkelt är det inte. Jag vill nog få igång diskussioner med folk, och kan därför säga vissa saker för att få en reaktion och dialog. Men vi lever i ett samhälle där man ska visa upp sin lycka, sina intressanta vänner, spännande jobb och fulspäckade helger. Jag är dålig på det, är dålig på att säga "Jo, tack, allt är bara bra", för det är ju så vansinnigt ointressant! Vill prata mer med folk än så. Nej, nu låter jag drabbad igen. Detta är som sagt faktiskt en dålig egenskap också. Ska kanske sluta skriva om det nu, snöar bara in mig själv mer och mer känner jag. Går till apoteket istället, skaffar ett batteri av tabletter som ska få upp kalium, natrium, D-vitamin, järn, sköldkörteln...
torsdag 9 september 2010
Bluff eller bäst?
Jag sitter på Umeås mest populära café ( i alla fall om man får tro ägarna själva). Jag har precis ätit min bulgursallad med en grillad fetaostsmörgås och hummus. Detta efter att ha tagit en liten kvällstur i solen längs Umeälven. Denna lilla tur blev på 2 mil! Känner mig stel och mör nu, det var ett tag sedan jag sprang sådana distanser. Känner inget i magen, bara knäna och höftböjarna (mina svaga punkter). Jag hade inte tänkt springa riktigt så långt, men när man väl är långt borta så måste man ju ta sig hem! Så om jag någon gång under dagen var orolig för vad jag skulle spendera kvällstimmarna med - så är det nu löst!
Även igår kväll ägnade jag åt att utforska caféutbudet i Umeå. Hamnade på ett mycket mysigt café med många sorters löste och en makalöst god kladdkaka. Är nu mycket uppdaterad kring alla kändisars missbruk, otroheter, barnafödslar och sexliv - efter att ha unnat mig X antal skvallertidningar som ögongodis. Väldigt skönt faktiskt.
Men skolan då? Hur känns det då? Första dagarna på min steg-2 utbildning är avklarade, endast imorgon förmiddag kvar, sedan får jag åka hem till min familj igen. Jaa, detta svar kommer ta ett tag. Många blandade känslor och insikter. Det är ju det fantastiska med att gå terapeututbildningar - att man helt plötsligt inser saker, trots att man inte alls berört sådana ämnen på kursen.
Jag kom igår vid lunch. Unnade mig att sitta på en brygga i solen och äta en sushi innan jag begav mig till skolan. Hotellpersonalen var så snälla att jag fick låna en cykel (som jag sedan dess betraktat som min). Universitetsområdet är enormt! Tog lika lång tid att hitta min byggnad som att komma till själva området. Under mitt letande, med kartan i högsta hugg, slog mig den första insikten: Jag har blivit så pass gammal/klok/mogen att jag inte på något sätt skäms över att vara ny och okunnig. Att helt uppenbart vara totalt lost bland alla dessa unga och partysugna studenter gjorde mig verkligen ingenting. Tyckte till och med att det var lite skönt - att slippa den där pressen att visa upp sig, verka vara något man inte är. Skönt att vara 30!
Kom sedan till mitt hus, mitt klassrum och fick se mina klasskamrater och lärare för första gången. Jag blev förvånad över att de flesta verkade känna i alla fall någon. Folk vara hej och tjena med flera stycken och de bänkade sig med sina polare. Som jag förstod på förhand är jag yngst med sisådär 10 år. Är van, men kan inte säga att jag tycker att det är kul. Genast blir jag någon de andra uppmärksammar (att vara gravid i sammanhanget förminskar inte denna känsla). Detta är vad jag tror i alla fall. Att jag sticker ut från mängden. I många situationer gillar jag detta, till och med skapar detta. Men i denna kontext kan jag gärna vara utan känslan av att vara speciell. Eftermiddagen flyter på med lite allmänt krafs som vi kunnat läsa oss till på förhand om vi velat. Antar att man måste starta upp kurser på detta ganska ointressanta sätt för jag känner igen konceptet.
Detta är väl nästa insikt - att jag är väldigt van vid den akademiska världen. Jag sade inte att jag gillar den, men jag är van vid den. Van vid de rigida regler som gäller, deras sätt att låta som att man kommer få så mycket läxor och hemtentor att man inte kommer hinna varken äta eller sova (men sedan visar det sig att det är riktigt lugnt), deras långsamma sätt att göra presentationer, schemagenomgång, organisationsgenomgång (vem bryr sig?) och sedan lite ursäktande försvarstal att de är tvingade att göra vissa saker för att reglerna säger så.
Det tog ett tag innan jag förstod att denna stora klass inte bara var min, utan även KBT-klassen. Vi kommer gå mycket tillsammans, men självklart en hel del isär. Imorgon kommer jag för första gången få träffa min psykodynamiska klass själv. Och tyvärr så kom här nästa insikt: Alla som jag har pratat med och känt någon som helst lust att knyta an till under dessa dagar, går KBT. Jag inser att psykodynamiskt är torrt och tråkigt, och elevutbudet detsamma. Jag vill inte byta, eftersom jag inte tror på KBT på det sättet som jag gör på mer "allmängiltiga terapiformer" (gör ingen fördjupning kring detta här och nu, ni som är intresserade får gärna fråga). Men det är helt uppenbart att de där kvinnorna med trista frisyrer och som inte säger något på lektionerna - det är mina klasskompisar. Viss stress har med andra ord infunnit sig. Kommer jag hitta NÅGON att vara med, ens äta lunch med? Hur tråkig kommer min handledningsgrupp vara egentligen? Kommer jag vara och tänka FÖR annorlunda i jämförelse med de andra eftersom jag kommer från en systemisk bakgrund (och övertygelse).
Jag känner mig alltså udda. Inte bara för min ålder och min putande mage. Utan mest för att jag är inte passar in i min terapimetod. Nu hoppas jag verkligen att jag har fel. Jag har tre år på mig att undersöka detta, men så här känns det efter två dagar. Lite så där alltså. Lite ensamt. Lite hopplöst.
Nästa insikt, eller kanske snarare konstaterande är att denna utbildning nog inte kommer "sköta sig själv". Eftersom jag väljer att plugga mest hela tiden, och gillar det, så börjar jag få en ganska god erfarenhet kring hur mycket tid en kurs brukar ta i anspråk utanför lektionstid. Mindre än man först tror är grundregeln, som tidigare nämnt. Så hoppas jag att det blir även denna gång, men jag känner mig inte helt övertygad. Vi började till exempel hela utbildningen med att idag ha en heldag - 8 timmar - föreläsning på norska! Ni kanske är klippor på norska, men det är inte jag. I alla fall inte den som faktiskt inte alls är som svenska, utan alla ord, även de mest självklara, låter annorlunda än de gör på svenska. Hade hellre haft den på engelska, då hade man ju kunnat fatta alla småord, och frågat kring de svåra överkursorden. Nu hade jag behövt fråga om vart tredje ord för att verkligen förstå. Så jag kan sammanfatta dagens föreläsning med: Den var säkert bra, det verkade så, synd att jag inte fattade något.
Det är många hemuppgifter, mycket litteratur, man ska ha mycket handledning, ha flera egna terapiklienter, gå 75 timmar i egen terapi, skriva ännu en C-uppsats och det är obligatorisk närvaro på precis ALLT. Gulp. Som sagt, denna utbildning kommer inte göra sig själv. Jag har plötsligt börjat få en helt annan respekt för terapeuter. Det är en gedigen utbildning, som kostar mycket tid och pengar. Läste i en artikel nyligen att det i genomsnitt tar 11 år att bli terapeut. I mitt fall kommer det ha tagit 14 år. Och fruktansvärt mycket pengar. I runda slängar 350 000 kr. Av mina privata pengar! Tro f-n att man sedan tar bra timpenning!
Fick även veta att det hade varit 500 sökanden till våra 40 platser, så kanske dags för ännu en liten klapp på lilla axeln. Måste verkligen se till att fira sommaren 2013 när jag ska vara klar klar klar!
Nu till nästa insikt: Jag är en social person, det tror jag att alla ni som känner mig håller med om. Men i det här sammanhanget är jag en riktig kuf. Jag är snäll och trevlig på alla sätt när jag sitter på fikarasterna med klasskompisarna. Men alla chanser jag har att smita ifrån allihop och vara själv, tar jag. Jag äter lunch själv, hoppar över den gemensamma middagen som några (KBT:are...) drog ihop i kväll, går undan med mobiltelefonen en stor del av rasterna och planerar inte alls att åka flygbuss eller boka hotell med någon. Samtidigt som jag helt frivilligt vill vara själv, så sörjer jag att jag inte anstränger mig mer. Att jag inte anser mig vara en del av gruppen, som faktiskt också kan bidra eller få ut något av umgänget. För till viss del handlar det om det, att jag känner mig så udda i sällskapet att jag inte orkar vara antingen underhållningen eller den som ska sitta och lyssna på allas många och långa erfarenheter och verka imponerad och intresserad.
En annan del av mig handlar om att jag vill vara själv. Att jag vill sitta just här, på detta café, med denna tekopp, titta på folk som är i den där ljuvliga 20-års åldern (har livet varit lättare än då?), knappa på min egna lilla dator, läsa mina urusla skvallertidningar, knata hem genom villaområdet för att i fred lägga mig i sängen och slöglo på TV. Jag orkar inte upprätthålla ett intresse även under lunchen (då vill jag helst sitta och läsa något, prata med någon av mina nära i telefon eller bara njuta av solen).
Men samtidigt som jag gör detta valet, så känner jag mig ensam och lite drabbad. Patetiskt, jag vet, eftersom jag till stor del gör detta valet själv.
En kvinna som jag pratade med på eftermiddagsfikat idag frågade om jag skulle med på middagen ikväll. Jag avslöjade att jag på ett sätt verkligen vill, och det vill jag, men att jag njuter så av ensamheten. Hon svarade "Då är du modigare än mig, jag känner likadant, men känner att jag liksom måste gå. För visst är det skönt att bara ligga i sängen utan att något barn vill ha ens uppmärksamhet. Du gör helt rätt, det kommer ju fler middagar" (behöver jag kommentera vilken inrikting hon gick?). Tack, vad du nu heter, som sa så. Som omformulerade mitt tråkiga och osociala beslut till mod. Är det det jag är? Modig? Att gå sin egen väg anser jag är mod, när det gäller andra. När det gäller mig själv kan jag se så mycket bakom, det blir så mycket mer komplext.
Jag kan undra om jag är rädd att bli avslöjad som bluffen. Som hon som är mycket mindre erfaren än de andra (som exempel är kvinnan framför mig redan legitimerad, hon går nu sin andra steg-2 utbildning, killen två rader framför är psykiater, de allra flesta är psykologer med lååång arbetslivserfarenhet). Jag känner mig inte orolig för att vara "sämst" rent pluggmässigt, där kan jag nog slå de flesta på fingrarna. Utan det är all kunskap, all erfarenhet, som jag faktiskt inte har som de andra har. Jag menar inte att ni nu ska säga "åh, men du har ju jobbat massvis, är sååå duktig m.m." för det vet jag. Faktiskt, det vet jag. Men jag är bland ÄNNU bättre folk, som har pluggat ÄNNU mer, jobbat ÄNNU mer. Min största merit och stjärnglans är att jag gör det 10-20 år innan alla andra.
Avslutningsvis en sista insikt. Denna kanske kan sticka i ögonen på folk, men ta det för vad det är - en känsla, inte i alla bemärkelser ett faktum. Efter lektionen igår skulle jag träffa mina lärare enskilt (de vill träffa alla studenter och lära känna dem, fråga lite om bakgrund, social situation, arbetssituation och annat). När de förstod att jag inte känner en kotte, aldrig varit i Umeå i hela mitt liv och att jag inte har en arbetsgivare som stöttar (läs: pröjsar) varken denna utbildning eller min steg-1 utbildning, tittar båda två upp och konstaterar "Tufft". Och då inte i bemärkelsen att jag är cool, utan att det låter jobbigt.
Det slog mig då att jag aldrig kan göra saker lite lätt. Eller snarare, jag har inte haft möjligheten att göra saker lite lätt. Att gå en sådan här utbildning i sin egen stad, tillsammans med en trevlig kollega eller två och en arbetsgivare som stöttar, är intresserad och betalar - är väl banne mig ingen konst! Att däremot åka över hela landet, inte känna någon, betala allt själv och inte ha någon arbetsgivare som är intresserad av att jag förkovrar mig - det är faktiskt snäppet tuffare. Av någon anledning var det ju likadant när jag gjorde Klassikern - ösregn och på Galne Gunnar-cykel tog jag mig runt Vättern utan självvalt sällskap (eller regnkläder). På Vansbrosimmet var jag en av ytterst få som endast simmade i baddräkt, och temperaturen var 0,2 grader över lägsta tillåtna (16,2). Och hela Klassikern gjorde jag ensam, inget sällskap (förutom en snäll, dåvarande sambo som körde mig till alla tävlingar, stort tack F, utan dig hade jag aldrig gneomfört det). Så varför så svårt? Varför inte lite glid, lite lätt, lite räkmacka?
Nu vet jag att det finns flera därute (min sambo bland annat) som tycker att jag har räkmacka - jag går ju en steg-2 utbildning för bövelelen! Men då vill jag vara MYCKET tydlig med att det är ingen slump. Jag har inte hamnat här för att jag har tur, utan för att jag i 10 års tid har jobbat målmedvetet för att komma just hit. Alla extrajobb under studietid, alla extrakurser på och utanför universitetet, timmar på jobbet som jag måste jobba igen för att mina chefer inte förstod varför jag skulle behöva gå en steg-1 utbildning, mina uppslitande jobbyten för att komma vidare mot terapeutjobb, mina sabbade kvällar och helger för att jag måste plugga/skriva ännu en uppsats/läsa ännu en obegriplig artikel på engelska, att jag jobbat under nästan hela min mammaledighet för att kunna finasiera att vara här just nu. Så jag betackar mig kommentarer om min så kallade tur. Det jag har tur med är att jag har ett stort studieintresse och en familj och sambo som stöttar mig oerhört mycket.
Klockan är nästan 10 på kvällen. Jag behöver gå hem och lägga mig. Caféet är helt tomt, personalen är på väg hem. Det blev ett långt inlägg, och ni kommer få följa min utbildning på nära håll de närmaste åren. Men jag vill avsluta med att jag är glad över att ha kommit igång, att det känns riktigt coolt att gå den här utbildningen och att mina ensamma kvällar på mysiga caféer är ljuvligt sköna! God natt, hotellsängen ropar!
Även igår kväll ägnade jag åt att utforska caféutbudet i Umeå. Hamnade på ett mycket mysigt café med många sorters löste och en makalöst god kladdkaka. Är nu mycket uppdaterad kring alla kändisars missbruk, otroheter, barnafödslar och sexliv - efter att ha unnat mig X antal skvallertidningar som ögongodis. Väldigt skönt faktiskt.
Men skolan då? Hur känns det då? Första dagarna på min steg-2 utbildning är avklarade, endast imorgon förmiddag kvar, sedan får jag åka hem till min familj igen. Jaa, detta svar kommer ta ett tag. Många blandade känslor och insikter. Det är ju det fantastiska med att gå terapeututbildningar - att man helt plötsligt inser saker, trots att man inte alls berört sådana ämnen på kursen.
Jag kom igår vid lunch. Unnade mig att sitta på en brygga i solen och äta en sushi innan jag begav mig till skolan. Hotellpersonalen var så snälla att jag fick låna en cykel (som jag sedan dess betraktat som min). Universitetsområdet är enormt! Tog lika lång tid att hitta min byggnad som att komma till själva området. Under mitt letande, med kartan i högsta hugg, slog mig den första insikten: Jag har blivit så pass gammal/klok/mogen att jag inte på något sätt skäms över att vara ny och okunnig. Att helt uppenbart vara totalt lost bland alla dessa unga och partysugna studenter gjorde mig verkligen ingenting. Tyckte till och med att det var lite skönt - att slippa den där pressen att visa upp sig, verka vara något man inte är. Skönt att vara 30!
Kom sedan till mitt hus, mitt klassrum och fick se mina klasskamrater och lärare för första gången. Jag blev förvånad över att de flesta verkade känna i alla fall någon. Folk vara hej och tjena med flera stycken och de bänkade sig med sina polare. Som jag förstod på förhand är jag yngst med sisådär 10 år. Är van, men kan inte säga att jag tycker att det är kul. Genast blir jag någon de andra uppmärksammar (att vara gravid i sammanhanget förminskar inte denna känsla). Detta är vad jag tror i alla fall. Att jag sticker ut från mängden. I många situationer gillar jag detta, till och med skapar detta. Men i denna kontext kan jag gärna vara utan känslan av att vara speciell. Eftermiddagen flyter på med lite allmänt krafs som vi kunnat läsa oss till på förhand om vi velat. Antar att man måste starta upp kurser på detta ganska ointressanta sätt för jag känner igen konceptet.
Detta är väl nästa insikt - att jag är väldigt van vid den akademiska världen. Jag sade inte att jag gillar den, men jag är van vid den. Van vid de rigida regler som gäller, deras sätt att låta som att man kommer få så mycket läxor och hemtentor att man inte kommer hinna varken äta eller sova (men sedan visar det sig att det är riktigt lugnt), deras långsamma sätt att göra presentationer, schemagenomgång, organisationsgenomgång (vem bryr sig?) och sedan lite ursäktande försvarstal att de är tvingade att göra vissa saker för att reglerna säger så.
Det tog ett tag innan jag förstod att denna stora klass inte bara var min, utan även KBT-klassen. Vi kommer gå mycket tillsammans, men självklart en hel del isär. Imorgon kommer jag för första gången få träffa min psykodynamiska klass själv. Och tyvärr så kom här nästa insikt: Alla som jag har pratat med och känt någon som helst lust att knyta an till under dessa dagar, går KBT. Jag inser att psykodynamiskt är torrt och tråkigt, och elevutbudet detsamma. Jag vill inte byta, eftersom jag inte tror på KBT på det sättet som jag gör på mer "allmängiltiga terapiformer" (gör ingen fördjupning kring detta här och nu, ni som är intresserade får gärna fråga). Men det är helt uppenbart att de där kvinnorna med trista frisyrer och som inte säger något på lektionerna - det är mina klasskompisar. Viss stress har med andra ord infunnit sig. Kommer jag hitta NÅGON att vara med, ens äta lunch med? Hur tråkig kommer min handledningsgrupp vara egentligen? Kommer jag vara och tänka FÖR annorlunda i jämförelse med de andra eftersom jag kommer från en systemisk bakgrund (och övertygelse).
Jag känner mig alltså udda. Inte bara för min ålder och min putande mage. Utan mest för att jag är inte passar in i min terapimetod. Nu hoppas jag verkligen att jag har fel. Jag har tre år på mig att undersöka detta, men så här känns det efter två dagar. Lite så där alltså. Lite ensamt. Lite hopplöst.
Nästa insikt, eller kanske snarare konstaterande är att denna utbildning nog inte kommer "sköta sig själv". Eftersom jag väljer att plugga mest hela tiden, och gillar det, så börjar jag få en ganska god erfarenhet kring hur mycket tid en kurs brukar ta i anspråk utanför lektionstid. Mindre än man först tror är grundregeln, som tidigare nämnt. Så hoppas jag att det blir även denna gång, men jag känner mig inte helt övertygad. Vi började till exempel hela utbildningen med att idag ha en heldag - 8 timmar - föreläsning på norska! Ni kanske är klippor på norska, men det är inte jag. I alla fall inte den som faktiskt inte alls är som svenska, utan alla ord, även de mest självklara, låter annorlunda än de gör på svenska. Hade hellre haft den på engelska, då hade man ju kunnat fatta alla småord, och frågat kring de svåra överkursorden. Nu hade jag behövt fråga om vart tredje ord för att verkligen förstå. Så jag kan sammanfatta dagens föreläsning med: Den var säkert bra, det verkade så, synd att jag inte fattade något.
Det är många hemuppgifter, mycket litteratur, man ska ha mycket handledning, ha flera egna terapiklienter, gå 75 timmar i egen terapi, skriva ännu en C-uppsats och det är obligatorisk närvaro på precis ALLT. Gulp. Som sagt, denna utbildning kommer inte göra sig själv. Jag har plötsligt börjat få en helt annan respekt för terapeuter. Det är en gedigen utbildning, som kostar mycket tid och pengar. Läste i en artikel nyligen att det i genomsnitt tar 11 år att bli terapeut. I mitt fall kommer det ha tagit 14 år. Och fruktansvärt mycket pengar. I runda slängar 350 000 kr. Av mina privata pengar! Tro f-n att man sedan tar bra timpenning!
Fick även veta att det hade varit 500 sökanden till våra 40 platser, så kanske dags för ännu en liten klapp på lilla axeln. Måste verkligen se till att fira sommaren 2013 när jag ska vara klar klar klar!
Nu till nästa insikt: Jag är en social person, det tror jag att alla ni som känner mig håller med om. Men i det här sammanhanget är jag en riktig kuf. Jag är snäll och trevlig på alla sätt när jag sitter på fikarasterna med klasskompisarna. Men alla chanser jag har att smita ifrån allihop och vara själv, tar jag. Jag äter lunch själv, hoppar över den gemensamma middagen som några (KBT:are...) drog ihop i kväll, går undan med mobiltelefonen en stor del av rasterna och planerar inte alls att åka flygbuss eller boka hotell med någon. Samtidigt som jag helt frivilligt vill vara själv, så sörjer jag att jag inte anstränger mig mer. Att jag inte anser mig vara en del av gruppen, som faktiskt också kan bidra eller få ut något av umgänget. För till viss del handlar det om det, att jag känner mig så udda i sällskapet att jag inte orkar vara antingen underhållningen eller den som ska sitta och lyssna på allas många och långa erfarenheter och verka imponerad och intresserad.
En annan del av mig handlar om att jag vill vara själv. Att jag vill sitta just här, på detta café, med denna tekopp, titta på folk som är i den där ljuvliga 20-års åldern (har livet varit lättare än då?), knappa på min egna lilla dator, läsa mina urusla skvallertidningar, knata hem genom villaområdet för att i fred lägga mig i sängen och slöglo på TV. Jag orkar inte upprätthålla ett intresse även under lunchen (då vill jag helst sitta och läsa något, prata med någon av mina nära i telefon eller bara njuta av solen).
Men samtidigt som jag gör detta valet, så känner jag mig ensam och lite drabbad. Patetiskt, jag vet, eftersom jag till stor del gör detta valet själv.
En kvinna som jag pratade med på eftermiddagsfikat idag frågade om jag skulle med på middagen ikväll. Jag avslöjade att jag på ett sätt verkligen vill, och det vill jag, men att jag njuter så av ensamheten. Hon svarade "Då är du modigare än mig, jag känner likadant, men känner att jag liksom måste gå. För visst är det skönt att bara ligga i sängen utan att något barn vill ha ens uppmärksamhet. Du gör helt rätt, det kommer ju fler middagar" (behöver jag kommentera vilken inrikting hon gick?). Tack, vad du nu heter, som sa så. Som omformulerade mitt tråkiga och osociala beslut till mod. Är det det jag är? Modig? Att gå sin egen väg anser jag är mod, när det gäller andra. När det gäller mig själv kan jag se så mycket bakom, det blir så mycket mer komplext.
Jag kan undra om jag är rädd att bli avslöjad som bluffen. Som hon som är mycket mindre erfaren än de andra (som exempel är kvinnan framför mig redan legitimerad, hon går nu sin andra steg-2 utbildning, killen två rader framför är psykiater, de allra flesta är psykologer med lååång arbetslivserfarenhet). Jag känner mig inte orolig för att vara "sämst" rent pluggmässigt, där kan jag nog slå de flesta på fingrarna. Utan det är all kunskap, all erfarenhet, som jag faktiskt inte har som de andra har. Jag menar inte att ni nu ska säga "åh, men du har ju jobbat massvis, är sååå duktig m.m." för det vet jag. Faktiskt, det vet jag. Men jag är bland ÄNNU bättre folk, som har pluggat ÄNNU mer, jobbat ÄNNU mer. Min största merit och stjärnglans är att jag gör det 10-20 år innan alla andra.
Avslutningsvis en sista insikt. Denna kanske kan sticka i ögonen på folk, men ta det för vad det är - en känsla, inte i alla bemärkelser ett faktum. Efter lektionen igår skulle jag träffa mina lärare enskilt (de vill träffa alla studenter och lära känna dem, fråga lite om bakgrund, social situation, arbetssituation och annat). När de förstod att jag inte känner en kotte, aldrig varit i Umeå i hela mitt liv och att jag inte har en arbetsgivare som stöttar (läs: pröjsar) varken denna utbildning eller min steg-1 utbildning, tittar båda två upp och konstaterar "Tufft". Och då inte i bemärkelsen att jag är cool, utan att det låter jobbigt.
Det slog mig då att jag aldrig kan göra saker lite lätt. Eller snarare, jag har inte haft möjligheten att göra saker lite lätt. Att gå en sådan här utbildning i sin egen stad, tillsammans med en trevlig kollega eller två och en arbetsgivare som stöttar, är intresserad och betalar - är väl banne mig ingen konst! Att däremot åka över hela landet, inte känna någon, betala allt själv och inte ha någon arbetsgivare som är intresserad av att jag förkovrar mig - det är faktiskt snäppet tuffare. Av någon anledning var det ju likadant när jag gjorde Klassikern - ösregn och på Galne Gunnar-cykel tog jag mig runt Vättern utan självvalt sällskap (eller regnkläder). På Vansbrosimmet var jag en av ytterst få som endast simmade i baddräkt, och temperaturen var 0,2 grader över lägsta tillåtna (16,2). Och hela Klassikern gjorde jag ensam, inget sällskap (förutom en snäll, dåvarande sambo som körde mig till alla tävlingar, stort tack F, utan dig hade jag aldrig gneomfört det). Så varför så svårt? Varför inte lite glid, lite lätt, lite räkmacka?
Nu vet jag att det finns flera därute (min sambo bland annat) som tycker att jag har räkmacka - jag går ju en steg-2 utbildning för bövelelen! Men då vill jag vara MYCKET tydlig med att det är ingen slump. Jag har inte hamnat här för att jag har tur, utan för att jag i 10 års tid har jobbat målmedvetet för att komma just hit. Alla extrajobb under studietid, alla extrakurser på och utanför universitetet, timmar på jobbet som jag måste jobba igen för att mina chefer inte förstod varför jag skulle behöva gå en steg-1 utbildning, mina uppslitande jobbyten för att komma vidare mot terapeutjobb, mina sabbade kvällar och helger för att jag måste plugga/skriva ännu en uppsats/läsa ännu en obegriplig artikel på engelska, att jag jobbat under nästan hela min mammaledighet för att kunna finasiera att vara här just nu. Så jag betackar mig kommentarer om min så kallade tur. Det jag har tur med är att jag har ett stort studieintresse och en familj och sambo som stöttar mig oerhört mycket.
Klockan är nästan 10 på kvällen. Jag behöver gå hem och lägga mig. Caféet är helt tomt, personalen är på väg hem. Det blev ett långt inlägg, och ni kommer få följa min utbildning på nära håll de närmaste åren. Men jag vill avsluta med att jag är glad över att ha kommit igång, att det känns riktigt coolt att gå den här utbildningen och att mina ensamma kvällar på mysiga caféer är ljuvligt sköna! God natt, hotellsängen ropar!
fredag 3 september 2010
Från sängen på ett värdshus
Ligger i en stor, fluffig säng på Gripsholms värdshus. Från min huvudkudde ser jag Gripsholmsslott, Mälaren och segelbåtarna i hamnen. Mycket vilsam utsikt. Vi vilar lite innan vi ska gå ner till middagen. Jag hittade ingen ro att sova en stund, vilket annars hade varit mycket välbehövligt. Mina föräldrar är hemma hos oss med sonen, som tydligen fått värsta diarréen och håller dem sysselsatta med blöjbyten. Typiskt, har ju faktiskt aldrig hänt förut, men nu passar han på den lilla räkan, när han har barnvakter hemma. Känner mig inte så orolig för varken honom eller dem, de kommer klara detta galant, på ett eller annat sätt.
Veckan har försvunnit i ett jehu, som alla veckor. Har inte gjort mycket vettigt, mest tränat, promenerat, vilat, jobbat lite lite...öhh, ja, det var väl det... Även om jag tycker att det är galet skönt, och har inget behov för egen del av mer aktivitet, så känner jag mig lite stressad. Delvis för att det så klart inte drar in några stora summor pengar att leva på detta sätt, men också för att jag är så icke produktiv. Att jag inte gör något av värde liksom. Visst, i tisdags var jag hemma med sonen för vi hade en BVC-tid mitt på dagen och det blev konstigt att lämna honom någon timme och sedan hämta. Vi hade en jättemysig dag med mycket lekpark och en löprunda med vagnen. Jag är lite stressad varje dag, inte över mitt späckade schema utan över det tomma schemat. Jag undrar varje ledig stund om det verkligen inte finns NÅGOT vettigt jag kan göra. Det finns det så klart, typ putsa fönstren, men vem har lust med det? Att vi har städerska vågar man ju knappt säga...
Samtidigt vill jag faktiskt unna mig detta. Det är inte så många gånger i livet man får ett glapp på tre månader där man faktiskt kan ta det lite lugnt, utan att det är alltför konstigt. Jag ska dra igång en mammaledighet om några månader, och det kommer inte alls vara fel att vara lite utvilad. Men frågan är om jag kommer vara utvilad? Kommer jag unna mig att faktiskt VILA på dagarna, eller kommer jag mest stressa mellan spinningpasset, lunchdaten och plugget? Så även om jag är en mästare på att slappa, så är jag kass på det. Riktigt riktigt kass.
Jag har ju en historia av astma. Läkarna hävdade ofta att den var psykisk, vilket jag är benägen att hålla med om. Jag har senaste veckan haft väldigt jobbigt att andas, och har fortfarande. Det kan bero på att det blåser ute, för det är en trigger, att allt damm och pollen och sånt blåser upp och runt. Men det kan också bero på att jag faktiskt är psykiskt stressad. Hur paradoxalt det än låter så kan jag få stressymtom av att inte göra någonting. Jag är ju en mästare på att tvinga min kropp till att orka mer än den egentligen gör. Jag manipulerar hej vilt och det kommer jag få sota för. Vet ej dock hur än... När jag säger manipulera så menar jag att jag skakar fram ork för att göra det jag vill, istället för att faktiskt lägga mig pladask när jag är trött. Graviditeten (och en 1-åring) gör mig faktiskt astrött. Så trött att jag kan må illa, känna mig svimfärdig och ibland panikslagen. Men jag kan ändå gå och köra ett Body Pump-pass på lunchen. Hur galet är inte det? Jag piggnar till av den endorfinkick det ger, och klarar mig några timmar till. Säkert ett strålande sätt att sköta sin kropp när man är gravid. Ni kan spara era uppläxningar, jag vet jag vet jag vet redan vad ni ska säga...
Så, nu byter jag ämne, för att slippa försvara den där saken mer. Jag och sambon har haft det riktigt mysigt senaste månaden. Mycket lugnt och skönt, inga uppslitnade bråk eller stora tårkalas i fosterställning. En månad är ingen evighet på något sätt, men det är tydligt för oss båda hur bra vi mår när vi lufsar på utan friktion. Vi grälar ju väldigt lite i vardagen, om små saker. Surar aldrig och gnäller sällan på varandra. När vi bråkar så brakar det istället loss rejält, och världen rämnar. Kan inte säga att det är så himla praktiskt, men det är skönt när vardagen fungerar, för då slipper vi verkligen allt vad gruff heter.
Kärleken till ett barn binder samman, det är inget snack om det. Vi pratar dagligen om vilken fantastisk son vi har. Hur rolig, söt, charmig, modig, ljuvlig och fullkomligt underbar han är. Han är ju ett litet solsken 90 % av tiden, och vi kan inte sluta förundras över vilken tur vi har haft. Att ha den känslan gemensam, skapar verkligen band. Att vi inte tillsammans ska se vår son växa upp är en nästan outhärdlig tanke. För vem, förutom vi, kommer älska honom så här?
Vår granne kom idag hem med sin nyfödda son. Hennes förstfödda är kompis med vår plutt och de går på samma dagisavdelning. Hon födde nu en son till, och snart kommer våran tvåa. Jag sprang upp till henne för att bara få titta på underverket. Och herregud, är de så små?? Ärligt talat?! Jag frågade om han var liten, även för att vara nyfödd. Hon skratta och sa Nej, han är 53 cm lång och vägde 3900 gram. Hrm, större än vår alltså, och ändå känns det som att detta är en minibebis. Tänk att minnet är så otroligt kort, det var ju inte 10 år sedan vår son föddes precis. Hon tröstade mig i alla fall och sa "Andra förlossningen är ingenting. Ingenting Lisa. Herregud vilken skillnad. Nu kan jag förstå vad folk menar när de säger att det är häftigt att föda barn". Vi hade båda helvetesförlossningar, och det är nog lite revanch för oss båda. Så det var härligt att höra att det gått bra för henne, och väldigt tröstande att höra att det kommer nog inte bli värre denna gång i alla fall.
Nu lite uppfostringsfunderingar. Kan man uppfostra en 15 månaders? När han tar sin tallrik och helt uppenbart slänger den i golvet, sparkar vilt på skötbordet eller springer som ett skott när man ropar på honom. Fattar han något av det jag säger? Ordet Nej har absolut inte som helst verkan på honom, han skrattar mest åt oss. Vad gör man? Är det avleda som är knepet? Skita i att säga till om rätt och fel och bara visa på alternativa handlingssätt? Oftast är han ju en ängel, men vid middagsbordet kan han helt klart testa sina föräldrar en del. Ta en sked med potatismos och slänga i pappas knä. Slå till mjölkglaset så att mjölken flyger. Stoppa ner hela handen i grötskålen och sedan gegga in det i håret. Att säga till honom att "du får ingen mer mat om du gör så" känns liksom som överkurs. Är det det, eller kan man faktiskt uppfostra så här små barn, i ordet riktiga bemärkelse? Tacksam för tips!
Igår kväll var jag ute och åt med min syster och en kompis till henne. Vi hade en trevlig kväll på alla sätt och vis. Kom hem strax innan 12 och var trött som ett lik. Vi pratade en hel del om relationer, äktenskap, ansvar i hemmet, otrohet och annat. Jag hör kompisen, och även min syster, berätta om sina män, deras initiativlöshet, oekonomiska beslut, hur de inte ställer upp, hur de jobbar mer än vad de tar hand om sina barn, hur de inte håller vad de lovar och hur båda dessa kvinnor inser att de måste stoppa den skenande trenden de fastnat i - annars är skilsmässan ett faktum. Och min tanke är: Jag har det riktigt bra. Jag må ha en man som har panikångest, dålig självkänsla, depressiv inställning till sig själv och livet. Men jag har en som ställer upp på mig alltid, är otroligt närvarande pappa, prioriterar sin familj före sitt jobb, slösar inte pengar på vare sig alkohol, dyra kläder eller resor med grabbgänget, som ger mig otroligt mycket kärlek, komplimanger, uppmuntran och stöttning. Jag får inte glömma det. Alternativen är banne mig inte bättre.
Nej, dags att svida om, middagen väntar. Ute är himlen blå, vattnet ligger stilla. Min själ har lite ro.
Veckan har försvunnit i ett jehu, som alla veckor. Har inte gjort mycket vettigt, mest tränat, promenerat, vilat, jobbat lite lite...öhh, ja, det var väl det... Även om jag tycker att det är galet skönt, och har inget behov för egen del av mer aktivitet, så känner jag mig lite stressad. Delvis för att det så klart inte drar in några stora summor pengar att leva på detta sätt, men också för att jag är så icke produktiv. Att jag inte gör något av värde liksom. Visst, i tisdags var jag hemma med sonen för vi hade en BVC-tid mitt på dagen och det blev konstigt att lämna honom någon timme och sedan hämta. Vi hade en jättemysig dag med mycket lekpark och en löprunda med vagnen. Jag är lite stressad varje dag, inte över mitt späckade schema utan över det tomma schemat. Jag undrar varje ledig stund om det verkligen inte finns NÅGOT vettigt jag kan göra. Det finns det så klart, typ putsa fönstren, men vem har lust med det? Att vi har städerska vågar man ju knappt säga...
Samtidigt vill jag faktiskt unna mig detta. Det är inte så många gånger i livet man får ett glapp på tre månader där man faktiskt kan ta det lite lugnt, utan att det är alltför konstigt. Jag ska dra igång en mammaledighet om några månader, och det kommer inte alls vara fel att vara lite utvilad. Men frågan är om jag kommer vara utvilad? Kommer jag unna mig att faktiskt VILA på dagarna, eller kommer jag mest stressa mellan spinningpasset, lunchdaten och plugget? Så även om jag är en mästare på att slappa, så är jag kass på det. Riktigt riktigt kass.
Jag har ju en historia av astma. Läkarna hävdade ofta att den var psykisk, vilket jag är benägen att hålla med om. Jag har senaste veckan haft väldigt jobbigt att andas, och har fortfarande. Det kan bero på att det blåser ute, för det är en trigger, att allt damm och pollen och sånt blåser upp och runt. Men det kan också bero på att jag faktiskt är psykiskt stressad. Hur paradoxalt det än låter så kan jag få stressymtom av att inte göra någonting. Jag är ju en mästare på att tvinga min kropp till att orka mer än den egentligen gör. Jag manipulerar hej vilt och det kommer jag få sota för. Vet ej dock hur än... När jag säger manipulera så menar jag att jag skakar fram ork för att göra det jag vill, istället för att faktiskt lägga mig pladask när jag är trött. Graviditeten (och en 1-åring) gör mig faktiskt astrött. Så trött att jag kan må illa, känna mig svimfärdig och ibland panikslagen. Men jag kan ändå gå och köra ett Body Pump-pass på lunchen. Hur galet är inte det? Jag piggnar till av den endorfinkick det ger, och klarar mig några timmar till. Säkert ett strålande sätt att sköta sin kropp när man är gravid. Ni kan spara era uppläxningar, jag vet jag vet jag vet redan vad ni ska säga...
Så, nu byter jag ämne, för att slippa försvara den där saken mer. Jag och sambon har haft det riktigt mysigt senaste månaden. Mycket lugnt och skönt, inga uppslitnade bråk eller stora tårkalas i fosterställning. En månad är ingen evighet på något sätt, men det är tydligt för oss båda hur bra vi mår när vi lufsar på utan friktion. Vi grälar ju väldigt lite i vardagen, om små saker. Surar aldrig och gnäller sällan på varandra. När vi bråkar så brakar det istället loss rejält, och världen rämnar. Kan inte säga att det är så himla praktiskt, men det är skönt när vardagen fungerar, för då slipper vi verkligen allt vad gruff heter.
Kärleken till ett barn binder samman, det är inget snack om det. Vi pratar dagligen om vilken fantastisk son vi har. Hur rolig, söt, charmig, modig, ljuvlig och fullkomligt underbar han är. Han är ju ett litet solsken 90 % av tiden, och vi kan inte sluta förundras över vilken tur vi har haft. Att ha den känslan gemensam, skapar verkligen band. Att vi inte tillsammans ska se vår son växa upp är en nästan outhärdlig tanke. För vem, förutom vi, kommer älska honom så här?
Vår granne kom idag hem med sin nyfödda son. Hennes förstfödda är kompis med vår plutt och de går på samma dagisavdelning. Hon födde nu en son till, och snart kommer våran tvåa. Jag sprang upp till henne för att bara få titta på underverket. Och herregud, är de så små?? Ärligt talat?! Jag frågade om han var liten, även för att vara nyfödd. Hon skratta och sa Nej, han är 53 cm lång och vägde 3900 gram. Hrm, större än vår alltså, och ändå känns det som att detta är en minibebis. Tänk att minnet är så otroligt kort, det var ju inte 10 år sedan vår son föddes precis. Hon tröstade mig i alla fall och sa "Andra förlossningen är ingenting. Ingenting Lisa. Herregud vilken skillnad. Nu kan jag förstå vad folk menar när de säger att det är häftigt att föda barn". Vi hade båda helvetesförlossningar, och det är nog lite revanch för oss båda. Så det var härligt att höra att det gått bra för henne, och väldigt tröstande att höra att det kommer nog inte bli värre denna gång i alla fall.
Nu lite uppfostringsfunderingar. Kan man uppfostra en 15 månaders? När han tar sin tallrik och helt uppenbart slänger den i golvet, sparkar vilt på skötbordet eller springer som ett skott när man ropar på honom. Fattar han något av det jag säger? Ordet Nej har absolut inte som helst verkan på honom, han skrattar mest åt oss. Vad gör man? Är det avleda som är knepet? Skita i att säga till om rätt och fel och bara visa på alternativa handlingssätt? Oftast är han ju en ängel, men vid middagsbordet kan han helt klart testa sina föräldrar en del. Ta en sked med potatismos och slänga i pappas knä. Slå till mjölkglaset så att mjölken flyger. Stoppa ner hela handen i grötskålen och sedan gegga in det i håret. Att säga till honom att "du får ingen mer mat om du gör så" känns liksom som överkurs. Är det det, eller kan man faktiskt uppfostra så här små barn, i ordet riktiga bemärkelse? Tacksam för tips!
Igår kväll var jag ute och åt med min syster och en kompis till henne. Vi hade en trevlig kväll på alla sätt och vis. Kom hem strax innan 12 och var trött som ett lik. Vi pratade en hel del om relationer, äktenskap, ansvar i hemmet, otrohet och annat. Jag hör kompisen, och även min syster, berätta om sina män, deras initiativlöshet, oekonomiska beslut, hur de inte ställer upp, hur de jobbar mer än vad de tar hand om sina barn, hur de inte håller vad de lovar och hur båda dessa kvinnor inser att de måste stoppa den skenande trenden de fastnat i - annars är skilsmässan ett faktum. Och min tanke är: Jag har det riktigt bra. Jag må ha en man som har panikångest, dålig självkänsla, depressiv inställning till sig själv och livet. Men jag har en som ställer upp på mig alltid, är otroligt närvarande pappa, prioriterar sin familj före sitt jobb, slösar inte pengar på vare sig alkohol, dyra kläder eller resor med grabbgänget, som ger mig otroligt mycket kärlek, komplimanger, uppmuntran och stöttning. Jag får inte glömma det. Alternativen är banne mig inte bättre.
Nej, dags att svida om, middagen väntar. Ute är himlen blå, vattnet ligger stilla. Min själ har lite ro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)