Sitter ute på altanen och parerar sonens alla frågor om sakernas tillstånd här i världen. Försöker få en stund utan barn, men lyckas inte så bra. Nu har han hittat en pinne som skapar jordgubbsmjölk, och jag måste nog gå in och ge honom ett glas mjölk, så att just denna fråga blir avslutad...
Ska dock inte gnälla, idag har sonen endast haft ett utbrott, som varade kanske 40 minuter, efter det har han varit ett solsken. Och vi har haft barnvakt. Underbara faster H har på eget initiativ bett om att få vara med barnen. Så vi körde dit dem efter lunch och hämtade dem vid halv 6. Vi fick en eftermiddag på Djurgården med stor picknick och en massa ostört prat. Vad man kommer nära varandra plötsligt! När man inte alltid måste avbryta varje samtal, varje tanke och varje önskan med att ett barn vill en något.
När vi hämtade barnen visade det sig att dottern varit trött och när jag lyfte upp henne var hon varm. Hon satt som en zomie i bilen, och när jag tog tempen hemma visade det sig att hon hade nästan 40 graders feber! Dåligt mamma-samvete... Men nu med en Ipren i kroppen är hon pigg som en lärka. Märkligt det där, barn och deras maffiga feber.
Känns som att jag laddar upp för hösten, som en löpare inför ett marathon. Jag klatchar mig själv hurtigt på låren och utropar ett "Kom igen då Lisa!" med alltför mörk stämma för att det ska låta naturligt. Jag och min sambo kommer ha ett gediget pusslande framför oss: Jag pluggar halvtid, åker till Umeå en gång i månaden, har tre olika handledningar att gå på, tre olika utbildningsterapi-klienter att träffa varje vecka - utanför arbetstid, ska jobba 80% på mitt nya jobb och varierande mängd på den familjerådgivning jag är upphandlad på PLUS hämta barn klockan 4 varje dag. Min sambo har 8 handledningsgrupper (några i Örebro..) att pussla ihop ett schema med som stämmer för alla inblandade, jobba på samma familjerådgivning som jag, har några privata klienter i samtal, pluggar 150 % och ska lämna barnen varje morgon, absolut inte innan 08.00.
Ni förstår ju själva att detta inte kommer funka utan hjälp. Vi ska nog anlita min bonusdotter till en del barnvaktande, mormor som får boka upp sig på ett antal lämningar och hämtningar. Vi låg i solen idag och peppade oss själva och sa: Vi kommer nog få vara föräldrar lite mer ensamma denna termin, kan inte vara tillsammans så mycket som vi är vana vid. Och vi måste måste tänka på att inte låta all frustration hamna mellan oss. Det är en termin, kom igen nu!
lördag 28 juli 2012
torsdag 26 juli 2012
Berg och dalbana
Mitt liv är en berg och dalbana just nu. Min son är inne i sin 3-års trots, och det med råge. Denna lilla ängel, som inte varit annat än ljuvlig hela sitt liv, har hittat en annan sida av sig själv. En som jag inte orkar med.
Jag har börjat tänka att jag inte orkar vara själv med honom, att vi inte kan åka iväg till folk eller platser, att han får minsta önskan uppfylld - för att minimiera antalet utbrott/dag. Vårt handlingsutrymme är alltså begränsat och vår uppfostringsstil långt ifrån vad jag står för.
Ett utbrott kommer nästan när som helst, över precis vad som helst: fel sorts gaffel till maten, att bilbarnstolen är i baksätet och inte framsätet, att han inte fick hämta sin napp själv, att han ska ta på sig byxor när vi åker till ICA eller så helt enkelt vaknar han på del sida och skriker det första han gör på morgonen. Det kan komma noll utbrott på en dag, eller fem. Ingen aning om vad som gör att det blir på det ena eller andra sättet. Sömn, mat, stimulans är parametrar vi redan sållat bort efter nogrannt studerande av våran sons beteende från en dag till en annan.
Jag som förälder är usel, kass, pinsam och närmast anmälningshotad. Min stubin är obefintlig, mina svordomar många och jag skriker lika högt som han till slut. Eller till slut... till en början är det nu för tiden. Jag kickar igång direkt, på alla cylindrar, och han med. Och jag tar i honom hårt. Håller hårt i armar och ben, hivar in honom i sängen och knuffar honom framför mig. Jag sitter och funderar allvarligt på var gränsen går mellan att slå ett barn och att hålla i det hårt. Hur vet man vad som är okej och varför är det det? Varför har vi sagt att en örfil inte är okej, men att släpa sitt barn hårt i armarna är det? Eller är det det?
När sonen skriker högt på den allmäna badplatsen att "släpp ner mig", "det gör ont", "aj, aj, aj", "låt mig vara" etc, så skäms jag som en hund. Även om jag vet att jag just nu faktiskt inte alls tar i honom hårt, kanske inte tar i honom alls, så är det pinsamt när X antal ögonpar från föräldrar till barn som just nu glatt leker i vattenbrynet, glor på oss båda för att sedan titta bort. Men ännu tröttare blir jag kanske på kvinnan som leende tittar på oss och försöker skoja med barnen och springa en stund bredvid vagnen - som om vi vore nån cirkusshow - där sonen helt galen försöker ta sig ur vagnen och kastar sig huvudstupa från sida till sida och skriker för allt han är värd - spritt språngande naken i förortens centrum, eftersom det var fysiskt helt omöjligt att få på honom några som helst kläder på väg hem från badet.
Jag har gråtit en del sista veckan. Dels över min egen uselhet, men också över att det är så smärtsamt att höra mitt barn så frustrerad, arg och ledsen. Han vet inte vad han vill, eller hur han ska få som han vill och hans känslor tar uppenbarligen helt över honom utan att han alls kan kontrollera dem.
Sen går allt över lika fort som det kom. På fem minuter kan allt vara över. Sonen är lika strålande glad, artig, positiv och kärleksfull som annars. Själv är jag en urvriden trasa, utan någon energi kvar eller ork att visa glädje och uppskattning för att utbrottet för denna gång är över. Han kommer och gosar, kramas och säger förlåt för de smockor och sparkar jag fick denna gång. Jag säger förlåt för att jag skrek och var hård. Han är nöjd, jag är matt.
När jag pratat med vänner som har eller haft egna tre-åringar, vittnar de om liknande saker. Med den skillnaden att de verkar ha haft kvar något handlingsutrymme. Barnet har reagerat på NÅGOT. Något hot, någon höjd röst, någon lockelse. Så är det inte för oss. Vårt barn kliver in i någon smärre psykos och är inte kontaktbar - om jag så lockade med jultomtebesök eller en egen godisfabrik. Och den maktlösheten är tärande, för jag kan bara vänta ut tiden. Hoppas att det blir ett kort utbrott denna gång. Ett som inte gör att jag börjar skrika tillbaka, eller säga saker man inte ska säga (ge skuld, svära etc).
Jag skickar en tanke till dem med barn med vissa handikapp. Där barnen på grund av sitt funktionshinder är krävande, svårförstådda, får affektubrott eller liknande. Ni är hjältar. Att ni håller ihop er själva, era relationer och ert föräldraskap är för mig en gåta och mycket beundransvärt. Jag har haft det så här en sommar, och har mycket paus mellan utbrotten, och vet att det kommer gå över med tiden. Utan den vetskapen vet jag inte vad jag hade gjort. Som en vän till mig sa, som fick ett mycket skadat barn: Lisa, det är ingen livskris, det är en livssituation.
Under mina blygsamma tre år som förälder har det aldrig varit svårare. Jag har aldrig känt mig sämre och jag har aldrig längtat bort från hela barnsituationen så mycket. Det är ju vansinnig tur att man älskar dem över allt annat, att de är så sjukt söta och goa att pussa på. Att de är just mina och att jag inte vill ha några andra barn.
Som tröst lägger jag till en text från Psykologguiden:
En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.
Jag har börjat tänka att jag inte orkar vara själv med honom, att vi inte kan åka iväg till folk eller platser, att han får minsta önskan uppfylld - för att minimiera antalet utbrott/dag. Vårt handlingsutrymme är alltså begränsat och vår uppfostringsstil långt ifrån vad jag står för.
Ett utbrott kommer nästan när som helst, över precis vad som helst: fel sorts gaffel till maten, att bilbarnstolen är i baksätet och inte framsätet, att han inte fick hämta sin napp själv, att han ska ta på sig byxor när vi åker till ICA eller så helt enkelt vaknar han på del sida och skriker det första han gör på morgonen. Det kan komma noll utbrott på en dag, eller fem. Ingen aning om vad som gör att det blir på det ena eller andra sättet. Sömn, mat, stimulans är parametrar vi redan sållat bort efter nogrannt studerande av våran sons beteende från en dag till en annan.
Jag som förälder är usel, kass, pinsam och närmast anmälningshotad. Min stubin är obefintlig, mina svordomar många och jag skriker lika högt som han till slut. Eller till slut... till en början är det nu för tiden. Jag kickar igång direkt, på alla cylindrar, och han med. Och jag tar i honom hårt. Håller hårt i armar och ben, hivar in honom i sängen och knuffar honom framför mig. Jag sitter och funderar allvarligt på var gränsen går mellan att slå ett barn och att hålla i det hårt. Hur vet man vad som är okej och varför är det det? Varför har vi sagt att en örfil inte är okej, men att släpa sitt barn hårt i armarna är det? Eller är det det?
När sonen skriker högt på den allmäna badplatsen att "släpp ner mig", "det gör ont", "aj, aj, aj", "låt mig vara" etc, så skäms jag som en hund. Även om jag vet att jag just nu faktiskt inte alls tar i honom hårt, kanske inte tar i honom alls, så är det pinsamt när X antal ögonpar från föräldrar till barn som just nu glatt leker i vattenbrynet, glor på oss båda för att sedan titta bort. Men ännu tröttare blir jag kanske på kvinnan som leende tittar på oss och försöker skoja med barnen och springa en stund bredvid vagnen - som om vi vore nån cirkusshow - där sonen helt galen försöker ta sig ur vagnen och kastar sig huvudstupa från sida till sida och skriker för allt han är värd - spritt språngande naken i förortens centrum, eftersom det var fysiskt helt omöjligt att få på honom några som helst kläder på väg hem från badet.
Jag har gråtit en del sista veckan. Dels över min egen uselhet, men också över att det är så smärtsamt att höra mitt barn så frustrerad, arg och ledsen. Han vet inte vad han vill, eller hur han ska få som han vill och hans känslor tar uppenbarligen helt över honom utan att han alls kan kontrollera dem.
Sen går allt över lika fort som det kom. På fem minuter kan allt vara över. Sonen är lika strålande glad, artig, positiv och kärleksfull som annars. Själv är jag en urvriden trasa, utan någon energi kvar eller ork att visa glädje och uppskattning för att utbrottet för denna gång är över. Han kommer och gosar, kramas och säger förlåt för de smockor och sparkar jag fick denna gång. Jag säger förlåt för att jag skrek och var hård. Han är nöjd, jag är matt.
När jag pratat med vänner som har eller haft egna tre-åringar, vittnar de om liknande saker. Med den skillnaden att de verkar ha haft kvar något handlingsutrymme. Barnet har reagerat på NÅGOT. Något hot, någon höjd röst, någon lockelse. Så är det inte för oss. Vårt barn kliver in i någon smärre psykos och är inte kontaktbar - om jag så lockade med jultomtebesök eller en egen godisfabrik. Och den maktlösheten är tärande, för jag kan bara vänta ut tiden. Hoppas att det blir ett kort utbrott denna gång. Ett som inte gör att jag börjar skrika tillbaka, eller säga saker man inte ska säga (ge skuld, svära etc).
Jag skickar en tanke till dem med barn med vissa handikapp. Där barnen på grund av sitt funktionshinder är krävande, svårförstådda, får affektubrott eller liknande. Ni är hjältar. Att ni håller ihop er själva, era relationer och ert föräldraskap är för mig en gåta och mycket beundransvärt. Jag har haft det så här en sommar, och har mycket paus mellan utbrotten, och vet att det kommer gå över med tiden. Utan den vetskapen vet jag inte vad jag hade gjort. Som en vän till mig sa, som fick ett mycket skadat barn: Lisa, det är ingen livskris, det är en livssituation.
Under mina blygsamma tre år som förälder har det aldrig varit svårare. Jag har aldrig känt mig sämre och jag har aldrig längtat bort från hela barnsituationen så mycket. Det är ju vansinnig tur att man älskar dem över allt annat, att de är så sjukt söta och goa att pussa på. Att de är just mina och att jag inte vill ha några andra barn.
Som tröst lägger jag till en text från Psykologguiden:
En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.
måndag 16 juli 2012
Sverige igen
Igår kom vi hem till Sverige igen. Jag försökte inte hålla er på halster efter mitt förra, rafflande inlägg, utan vår internetuppkoppling var så seg att jag inte orkade ta mig igenom tröskverket för att kunna skriva en uppföljning. Men här kommer den:
När grälet lagt sig och jag och sambon skulle sova, hade vi ett riktigt bra snack om oss, om drömmar, längtan, sorger, fram till 2 på natten. Dagen efter pratade de grälande parterna ut, och verkade bättre till freds efter det. Vid flera tillfällen under den sista och kommande veckan ihop konstaterade båda att det kändes lättare att umgås och vara tillsammans efter grälet. Nu var allt sagt, tarmar blottade och inga spel spelades längre upp. Jag var ju ärligt talat mycket tveksam till hur det hela skulle lösa sig, och så blev det så bra! Jag måste ha lite mer tro till människor egen förmåga att lösa saker, det är helt klart. Så mer rafflande än så blev det inte, även om det var svettigt där ett tag...
Den sista av våra fyra veckor i Spanien flöt på med sol och pool, goda måltider tillsammans allihopa, glassar nere på strandpromenaden, bad i havet i Benidorm, en heldag själv med mina föräldrar där vi åkte till en urmysig by norrut och låg på stranden och åt lunch länge och noggrant. Jag och sambon skulle ut och äta själva en kväll, men då fick han dubbelsidig öroninflammation och var inte alls sugen på att umgås längre. En läkare och kom och örondroppar inhandlades och nu verkar han rätt bra, även om det är lite si och så med hörseln för tillfället.
Resan hem gick helt oförskämt bra. En supertid att flyga, 10.50. Två glada och utsövda barn som lekte med iPad och säkerhetsföreskrifterna i sätet framför. De somnade vid halv 1 och vaknade när vi hade 20 minuter kvar till landning. Tack för den!
Vi möttes av ett strilande regn, som i taxiresan hem ökade till ösregn. Kunde bara le åt eländet. Vä hemma började vi skörda vårt jordgubbsland innan vi ens burit in väskorna, för det var hur mycket som helst! Tack vare en kall sommar är de mogna först nu, och vi får för första gången på tre år chansen att äta upp dem själva!
När grälet lagt sig och jag och sambon skulle sova, hade vi ett riktigt bra snack om oss, om drömmar, längtan, sorger, fram till 2 på natten. Dagen efter pratade de grälande parterna ut, och verkade bättre till freds efter det. Vid flera tillfällen under den sista och kommande veckan ihop konstaterade båda att det kändes lättare att umgås och vara tillsammans efter grälet. Nu var allt sagt, tarmar blottade och inga spel spelades längre upp. Jag var ju ärligt talat mycket tveksam till hur det hela skulle lösa sig, och så blev det så bra! Jag måste ha lite mer tro till människor egen förmåga att lösa saker, det är helt klart. Så mer rafflande än så blev det inte, även om det var svettigt där ett tag...
Den sista av våra fyra veckor i Spanien flöt på med sol och pool, goda måltider tillsammans allihopa, glassar nere på strandpromenaden, bad i havet i Benidorm, en heldag själv med mina föräldrar där vi åkte till en urmysig by norrut och låg på stranden och åt lunch länge och noggrant. Jag och sambon skulle ut och äta själva en kväll, men då fick han dubbelsidig öroninflammation och var inte alls sugen på att umgås längre. En läkare och kom och örondroppar inhandlades och nu verkar han rätt bra, även om det är lite si och så med hörseln för tillfället.
Resan hem gick helt oförskämt bra. En supertid att flyga, 10.50. Två glada och utsövda barn som lekte med iPad och säkerhetsföreskrifterna i sätet framför. De somnade vid halv 1 och vaknade när vi hade 20 minuter kvar till landning. Tack för den!
Vi möttes av ett strilande regn, som i taxiresan hem ökade till ösregn. Kunde bara le åt eländet. Vä hemma började vi skörda vårt jordgubbsland innan vi ens burit in väskorna, för det var hur mycket som helst! Tack vare en kall sommar är de mogna först nu, och vi får för första gången på tre år chansen att äta upp dem själva!
lördag 7 juli 2012
Spanien nr 6
2012 ska tydligen bli året då jag ska lära mig nya saker om relationer, om familjen, om roller, om hur långt ifrån självklart saker och ting är.
Vi har det fortsatt bra i Spanien. Är nu i Altea, utanför Alicante, i ett jättecharmigt hus där vi trivs kalas. Egen pool, trädgård, altan, garageuppfart, välutrustat kök och utedusch. Området har mycket att erbjuda med storstan Benidorm (fin sandstrand, mycket shopping, mycket folk) tio minuter bort, bergsbyar som är ursöta, strandpromenaden i vår egen stad Altea. Klimatet är ju helt kalas, precis lagom varmt och strålande varenda dag. Vi funderar på om vi ska åka hit nästa sommar igen, så bra är det.
So far so good... Men sista veckan har jag känt mig ledsen. Vilket är obegripligt i denna enkla tillvaro, denna lyx som vi faktiskt har när vi är i Spanien en hel månad på semestern. Men sorgen har varit en längtan bort. Inte just från denna plats och situation, utan från detta livet. Småbarnslivet, det passionslösa, inrutade och kravfulla livet som två så här små barn innebär. Och att vi pluggar båda två, plus jobbar, plus är föräldralediga. En sambo med panikångest, en Lisa med höga krav på hur livet ska se ut för att tillfredsställa mig. En ekonomi som lämnar mer att önska, speciellt för mig som vill ha resor, sommarställe, städerska och en skidresa över jul. Samtidigt som jag absolut inte vill jobba heltid!
Sorgen har bestått i dels att jag längtar bort, längtar efter en kravlös, njutningsfull och flärdfull (ja, faktiskt) tillvaro - och att jag inser att det inte är möjligt. Hur mycket man än vill ha sina barn och älskar dem över allt annat, så bygger man sitt egen fängelse när man skaffar dem. Man kan inte komma undan dem efter att de blivit födda. Varken praktiskt eller känslomässigt, och det kan kännas så kvävande ibland. När jag säger att jag vill ha mer tid för "Lyx och flärd" i mitt liv säger sambon "Jajamen gör det, ta dig tiden, jag tar barnen! Jag kan åka bort en vecka med dem om du vill vara själv hemma!" Men det känns svårt, skulden sätter in, mitt kontrollbehov tar över. Så den där flykten blir verkligen en utopi, ej möjlig (och så blev jag precis sådan som jag lovade mig själv att inte bli.. suck).
Nästa sorg är över att jag inte är nöjd med det jag har, ni vet "Två friska barn, mat på bordet, pengar på kontot, ett hem jag trivs i, vänner och familj som jag tycker om". Att det banne mig aldrig är good enough. Att jag är så otålig att när jag tycker livet är trist eller svårt så vill jag fly direkt, inte stanna och kämpa, vänta ut tiden, utan vill skapa förändring på en gång. Vilket ju inte är möjligt, när man har två små barn hemma (och tur är väl det...).
Nästa sorg är att jag inte känner att jag kan prata med någon (förutom min syster, tack att du finns) om detta. Mina föräldrar som alltid varit de självklara i dessa sammanhang är inte det längre, eftersom det varit konflikter mellan min mamma och sambo. Mina vänner lever i så trygga äktenskap att jag bara känner mig ensam och ännu sämre till mods om jag ska dels blotta mig och våra svagheter samtidigt som jag ska lyssna till att de har det så bra. Orkar inte med det faktiskt.
Nästa sorg är över att jag inser att jag inte alls vågar gå så nära min partner som jag alltid tänkt om mig själv. Att jag är så himla modig i att vara nära, seriös, "all in". Skitsnack. Jag går nära så länge jag har en flyktväg, allt sker på mitt sätt och jag inte behöver förlora så mycket (ingen slump att jag äger hela längeheten själv, inser jag nu). Att jag inte vågar satsa allt på ett kort, utan har en hel hand med kort jag kan välja mellan, men samtidigt blir stressad över.
När jag pratade med min sambo om min längtan bort så sa han "Men det är väl inte så konstigt? Jag har inte tagit hand om dig särskilt bra sista året och det är småbarnstid. Jag tycker att det är helt normalt och okej att du längtar efter någon annan eller något annat. Det enda jag inte vill är att du håller det hemligt för mig för då glider vi isär".
Igår kväll rök min mamma och min sambo ihop vid matbordet. Så där Norén-aktigt, man tror liksom inte att det händer. Båda hade plötsligt bestämt sig för att säga alla sanningar till varandra. Och där satt jag i mitten. Med en son som kom och frågade varför pappa och mormor var arga på varandra, tyckte att skriken var läskiga. Kände mig helt tom. Inte ens ledsen, mest tom. Och det enda jag kunde tänka var "snälla, tvinga mig inte att välja mellan dessa två, som är så viktiga för mig".
Idag håller mappa sig ifrån oss, vi går om varandra och ska väl försöka få till sista gemensamma semesterveckan på nåt vuxet sätt. Jag skällde ut både sambon och mamma imorse när mamma frågade mig hur vi skulle planera dagen så att den blev bra för mig. Då röt jag till "om du var intresserad av vad som är bra för mig så hade du inte betett dig som du gjorde igår. Fy fan för er som var tvungna att säga alla sanningar mitt under semestern, och sätta mig i denna mitt-emellan-position. Så fråga inte mig vad som vore bra för mig, för det alternativet finns inte kvar längre".
Vid 12 inatt ringde jag min storasyster. Den enda som går att prata med om detta. Som förstår vad som händer, som varit med om samma sak. Och min syster sade: "Ta hand om din egen familj, du måste välja din sambo och barnen".
Så nu sitter jag här, med en ångerfull sambo som imorse gråtandes bad om ursäkt för att ha gjort mig så här illa, en mamma som är helt lost in space över hur hon nu ska bete sig, när hon fått så mycket kritik över sitt sätt att vara. En pappa som som vanligt är nån slags neutraliserare, bromskloss och inte särskilt upprörd över något. Hans kommentar var mest "Detta måste vara det sämsta grälet jag någonsin sett. Ni har ju misslyckats totalt med att gräla, skärp er".
Och jag inser att jag behöver min syster så mycket. Att det halvår som hann gå innan vi pratade med varandra var inte roligt på något sätt, med det gjorde mig ödmjuk inför att hon är så viktig och att jag banne mig måste lära mig att bortse från vissa saker, för att få ha henne i mitt liv.
Så ännu en period av insikter, av mognad, sorg, ilska, förvirring. Lite paus tack. Lite semester kanske...
Vi har det fortsatt bra i Spanien. Är nu i Altea, utanför Alicante, i ett jättecharmigt hus där vi trivs kalas. Egen pool, trädgård, altan, garageuppfart, välutrustat kök och utedusch. Området har mycket att erbjuda med storstan Benidorm (fin sandstrand, mycket shopping, mycket folk) tio minuter bort, bergsbyar som är ursöta, strandpromenaden i vår egen stad Altea. Klimatet är ju helt kalas, precis lagom varmt och strålande varenda dag. Vi funderar på om vi ska åka hit nästa sommar igen, så bra är det.
So far so good... Men sista veckan har jag känt mig ledsen. Vilket är obegripligt i denna enkla tillvaro, denna lyx som vi faktiskt har när vi är i Spanien en hel månad på semestern. Men sorgen har varit en längtan bort. Inte just från denna plats och situation, utan från detta livet. Småbarnslivet, det passionslösa, inrutade och kravfulla livet som två så här små barn innebär. Och att vi pluggar båda två, plus jobbar, plus är föräldralediga. En sambo med panikångest, en Lisa med höga krav på hur livet ska se ut för att tillfredsställa mig. En ekonomi som lämnar mer att önska, speciellt för mig som vill ha resor, sommarställe, städerska och en skidresa över jul. Samtidigt som jag absolut inte vill jobba heltid!
Sorgen har bestått i dels att jag längtar bort, längtar efter en kravlös, njutningsfull och flärdfull (ja, faktiskt) tillvaro - och att jag inser att det inte är möjligt. Hur mycket man än vill ha sina barn och älskar dem över allt annat, så bygger man sitt egen fängelse när man skaffar dem. Man kan inte komma undan dem efter att de blivit födda. Varken praktiskt eller känslomässigt, och det kan kännas så kvävande ibland. När jag säger att jag vill ha mer tid för "Lyx och flärd" i mitt liv säger sambon "Jajamen gör det, ta dig tiden, jag tar barnen! Jag kan åka bort en vecka med dem om du vill vara själv hemma!" Men det känns svårt, skulden sätter in, mitt kontrollbehov tar över. Så den där flykten blir verkligen en utopi, ej möjlig (och så blev jag precis sådan som jag lovade mig själv att inte bli.. suck).
Nästa sorg är över att jag inte är nöjd med det jag har, ni vet "Två friska barn, mat på bordet, pengar på kontot, ett hem jag trivs i, vänner och familj som jag tycker om". Att det banne mig aldrig är good enough. Att jag är så otålig att när jag tycker livet är trist eller svårt så vill jag fly direkt, inte stanna och kämpa, vänta ut tiden, utan vill skapa förändring på en gång. Vilket ju inte är möjligt, när man har två små barn hemma (och tur är väl det...).
Nästa sorg är att jag inte känner att jag kan prata med någon (förutom min syster, tack att du finns) om detta. Mina föräldrar som alltid varit de självklara i dessa sammanhang är inte det längre, eftersom det varit konflikter mellan min mamma och sambo. Mina vänner lever i så trygga äktenskap att jag bara känner mig ensam och ännu sämre till mods om jag ska dels blotta mig och våra svagheter samtidigt som jag ska lyssna till att de har det så bra. Orkar inte med det faktiskt.
Nästa sorg är över att jag inser att jag inte alls vågar gå så nära min partner som jag alltid tänkt om mig själv. Att jag är så himla modig i att vara nära, seriös, "all in". Skitsnack. Jag går nära så länge jag har en flyktväg, allt sker på mitt sätt och jag inte behöver förlora så mycket (ingen slump att jag äger hela längeheten själv, inser jag nu). Att jag inte vågar satsa allt på ett kort, utan har en hel hand med kort jag kan välja mellan, men samtidigt blir stressad över.
När jag pratade med min sambo om min längtan bort så sa han "Men det är väl inte så konstigt? Jag har inte tagit hand om dig särskilt bra sista året och det är småbarnstid. Jag tycker att det är helt normalt och okej att du längtar efter någon annan eller något annat. Det enda jag inte vill är att du håller det hemligt för mig för då glider vi isär".
Igår kväll rök min mamma och min sambo ihop vid matbordet. Så där Norén-aktigt, man tror liksom inte att det händer. Båda hade plötsligt bestämt sig för att säga alla sanningar till varandra. Och där satt jag i mitten. Med en son som kom och frågade varför pappa och mormor var arga på varandra, tyckte att skriken var läskiga. Kände mig helt tom. Inte ens ledsen, mest tom. Och det enda jag kunde tänka var "snälla, tvinga mig inte att välja mellan dessa två, som är så viktiga för mig".
Idag håller mappa sig ifrån oss, vi går om varandra och ska väl försöka få till sista gemensamma semesterveckan på nåt vuxet sätt. Jag skällde ut både sambon och mamma imorse när mamma frågade mig hur vi skulle planera dagen så att den blev bra för mig. Då röt jag till "om du var intresserad av vad som är bra för mig så hade du inte betett dig som du gjorde igår. Fy fan för er som var tvungna att säga alla sanningar mitt under semestern, och sätta mig i denna mitt-emellan-position. Så fråga inte mig vad som vore bra för mig, för det alternativet finns inte kvar längre".
Vid 12 inatt ringde jag min storasyster. Den enda som går att prata med om detta. Som förstår vad som händer, som varit med om samma sak. Och min syster sade: "Ta hand om din egen familj, du måste välja din sambo och barnen".
Så nu sitter jag här, med en ångerfull sambo som imorse gråtandes bad om ursäkt för att ha gjort mig så här illa, en mamma som är helt lost in space över hur hon nu ska bete sig, när hon fått så mycket kritik över sitt sätt att vara. En pappa som som vanligt är nån slags neutraliserare, bromskloss och inte särskilt upprörd över något. Hans kommentar var mest "Detta måste vara det sämsta grälet jag någonsin sett. Ni har ju misslyckats totalt med att gräla, skärp er".
Och jag inser att jag behöver min syster så mycket. Att det halvår som hann gå innan vi pratade med varandra var inte roligt på något sätt, med det gjorde mig ödmjuk inför att hon är så viktig och att jag banne mig måste lära mig att bortse från vissa saker, för att få ha henne i mitt liv.
Så ännu en period av insikter, av mognad, sorg, ilska, förvirring. Lite paus tack. Lite semester kanske...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)