Hemma igen

Nu har vi kommit hem, efter mången timmar i bil. Det gick ändå oförskämt bra, med tanke på att sonen endast sov i några korta stunder, och har hög feber och är snorig. Det var från Uppsala och hem som han helt lagvidrigt fick sitta i mitt knä och leka "tömma skötväskan på alla saker och sen slänga dem runt omkring sig". Nu har vi hunnit sitta i sandlådan en stund, packa upp allt, bygga X antal klosstorn som sonen kan riva, ätit upp de pannkakor han inte åt, kolla mailen och nu precis pratat en halvtimma med min syster.

Vi hade trevliga dagar i Åre. Första dagen fjällvandra vi, sonen på ryggen och solen i ansiktet. Och tro det eller ej - har inte sett en enda mygga på hela vistelsen! Och vi som hade tokladdat med spray, krämer, myggnät och hattar. Sonen satt och sjöng för sig själv och var nöjd hela tiden. På eftermiddagen åkte vi till nordens största vattenfall, Tännforsen. Riktigt häftigt, väl värt ett besök.

Igår var en bökigare dag. Sonen började blir sjuk (nog tredagarsfeber) och var inte lika tålmodig. Jag fick ett tråkighetsanfall på eftermiddagen då jag inte kunde komma på vad vi skulle göra. Allt var stängt, solen sken, fanns inget att göra. Timmarna skulle bara gå, vilket jag tycker är så himla tråkig inställning till en dag. Men så är det verkligen med barn, ibland vill man bara att timmarna ska gå så att de går och lägger sig någon gång.

Imorgon ska jag jobba. Känns inte alls motiverande i detta underbara väder, men fattar att jag inte kan gnälla när jag ska jobba en enda dag på typ en månad. Men av någon patetisk anledning känner jag mig drabbad ändå.

Om 1,5 månad fyller jag 30 år. Har ingen aning om vad jag vill göra. Vet bara att jag vill fira den. Är dålig på att fira mig själv, har lättare för att fira andra. Jag ser mest problemen eller hindren för att fira mig själv, och då blir det inget kul. Om du har någon god idé på vad jag kan göra, ropa till!

Nu ska jag inte och ta en kvällsmacka. Har blivit konstigt med maten idag. Åt nån sen lunch i Järvsö och sen en pannkaka av sonen och ett äpple. Mår inte bra när jag äter oregelbundet.

Jo, bara en sak till. En vän till mig är gravid i samma vecka och hon sa att hon känner massvis med sparkar. Jag känner inte en enda spark, bara att plutten rör lite på sig och lägger sig ett ena (alltid det vänstra) hörnet av magen. Med sonen kände jag sparkar i typ vecka 19, nu är jag i v 16. Alla hävdar att man känner sparkar tidigare andra gången, för att man vet vad man ska leta efter för känsla. Bör jag bli orolig?

Första sommarsemestern

Är just nu i Sundsvall, på Clarion hotell. Riktigt fint och bra på alla sätt och vis. Vi är på väg till Åre för att slappa, vandra och förhoppningsvis ha det bra. Jag har liksom inte kommit igång med sommaren än, trots att det nästan har gått en tredjedel. Så det är bra att komma iväg, känna att man är ledig (som om jag varit något annat senaste 12 månaderna...).

Igår var det midsommarafton och vi firade den med sambons vänner. En tradition de har, vilket jag tycker är trevligt. Själv har jag absolut inga traditioner kring midsommar, så jag uppskattar att ha någon att gå till alls. Men herregud vad alkohol folk häller i sig. Visst, jag vet att jag är konstig och udda och att jag helt förlorat mitt mandat att tycka något om människors alkoholvanor, eftersom jag inte dricker någonting själv och inte gjort på så där 10 år. Men ärligt talat! Att värden för hela kalaste däckar strax efter 8, när hans barn sitter i rummet bredvid och tittar på film, det kan jag liksom inte helt anse vara okej. Människorna där är kring 45 år gamla, alla har sina mycket mindreåriga barn med sig, och alla män blir fulla, packade, dragna och pinsamma. Fruarna fixar med maten, lägger barn, plockar undan disk och ser till att alla har vad de behöver. Jag sitter i mitten och bara tittar. Är det hit vi har kommit, 2010? Vill vi ha det så här Sverige? Ett aspackad, ojämlikt och barntraumatiserande samhälle?

Jag är tacksam för min egen familj. Min sambo som tar hand om sonen, vi som båda är så gott som nyktra (jag helt, han nästan) och att vi inte måste skrika högst till snapsvisorna eller gapa oss hesa för att höras i det osammanhängande samtalet som ingen lyssnar på. Sov sött vid 12, vilket jag var tacksam för när sonen vaknade glad som en lärka 06.30.

Ute skiner solen, klockan är kvart över 9 på kvällen. Vårt rum är mörklagt eftersom plutten sover sött. Sambon tittar på fotboll, och jag känner mig rätt så tillfreds. Har under senaste året lärt mig att vara inomhus trots att solen skiner (något som varit - bokstavligt - omöjligt förut. Jag har suttit på fönsterbrädet i konferensrummet när vi hade möten på jobbet, för att jag nästan fick panik av att vara inne. Vill fortfarande inte vara inne om jag inte måste, men jag klarar det, utan att bli ett stressat och vankande djur i bur). Har gjort iordning en tallrik med brieost och kex, ska nu ta min kopp te och ha det skönt. Sov gott alla fina.

Terapi

Varför lyckas jag inte skriva oftare? Det är ett mysterium, och jag vill verkligen ändra på det. Men nu är det som det är, hoppas att ni orkar hålla kvar vid mig ändå.

Jag är fortfarande gravid så vitt jag vet. Känner mig enbart tjock och ful, inte alls rund och skitcool. Illamåendet är över och tröttheten likaså. Känner alltså att jag är på banan igen. Blev så klart förkyld då, men det är ju övergående.

Vår lilla son vägrar gå själv. Han kan gå, hur bra som helst, och gör det när vi tvingar honom. Men han är rädd och tar inget eget initiativ till promenader utan någon av oss i handen. Detta gör oss alla rätt frustrerade. Han är gnällig, har fått en egen vilja, blir vrålarg om vi inte går åt det håll han vill, uttråkad, behöver ständig stimulans. Jag måste erkänna att över en natt tröttnade jag på honom. Jag har haft det så otroligt mysigt och skönt under min föräldraledighet. Inte alls blivit less på det livet. Men plötsligt, nästan på hans ettårsdag faktiskt, så ledsnade jag. Det var ju bara ren tur att det inföll ungefär samtidigt som hans pappa påbörjade sin 2 månaders semester och kan vara mer med honom.

Men detta gör mig lite stressad inför att vara föräldraledig igen. Hur ska jag orka det? Jag tycker att första året har varit plättlätt, det är nu det börjar bli en utmaning. GÅ unge GÅ! Get a life!

Jag har i alla fall börjat en ny omgång terapi. Vet ej hur länge jag ska gå där, eller har råd att gå där, men det känns bra. Ingen har väl missat att jag och sambon sliter rätt hårt för att få det bra tillsammans, och jag behöver jobba med mina bitar själv. Han kan sitta och berätta dem för mig, men jag behöver själv komma underfund med vad som är rimligt, vad som går att förändra, vad som faktiskt är Lisa och vad jag tycker är hans ansvar. Mina tre huvudpunkter är: Styvfamiljssituationen, mitt eviga missnöje och att kunna leva mer i nuet. Alla dessa tre har ett gäng underkategorier, men i stora drag är det dessa som jag vill jobba med.

Igår var jag och sambon på vår familjerådgivning, som vi nu varit på tre gånger. vet inte om det är till hjälp, men det blir väl inte sämre heller. Ett sidospår: det är knepigt att sitta som klient när man själv jobbar med samma sak. Jag blir kritisk, ifrågasättande och sitter med tankar på hur hon gör kontra hur jag gör. Inte helt lätt när man samtidigt ska prata och lyssna i sin relation. Men i alla fall så blev det en slitig gång. Sambon vill att jag ska ta på mig mer skuld kring att det är som det är, jag satt uppfylld av det som jag anser är jobbigt för mig med honom, och kunde liksom inte bara släppa det och prata utifrån hans behov. Så ingen blev nog nöjd helt enkelt. Vi skildes tysta och i egna tankar.

När jag sitter på mitt jobb och har samtal, familjerådgivningen, och säger så mycket klokt, kan jag bli så trött på mig själv. Hur kan jag förvänta mig, eller ens inge hopp om att det går, att människor ska kunna förändras, när jag verkligen inte kan det? Eller det var hårt sagt, vissa förändringar har jag självklart gjort, men det finns mer att hämta.

Både jag och min sambo har börjat tystna i relation till varandra. Vi är så känsliga för att det blir fel, kritik, gräl, att det är lättare att inte säga något. Jag är inte bra på det. Jag äts liksom upp av att inte få säga det jag behöver. Och då menar jag så klart inte plumpa och taskiga saker. Som exempel tycker han att jag alltid ser det dåliga i saker, alltid klagar. Jag försöker nu inte säga något sånt, och det blir uppenbart hur svårt det är. Jag blir då helt tyst, vågar inte ens berätta hur pass sjuk jag känner mig i min förkylning, av rädsla att jag överdriver, låter drabbad och som ett offer. Så här kan vi självklart inte hålla på, det är inte hållbart, men just nu sitter vi i den sitsen, att ingen vågar vara som man är, av rädsla för att det ska vara fel.

Men nu sitter jag på min altan. Njuter av solen. Är irriterad på att vi aldrig kommer iväg och gör något vettigt på dagarna, utan mest fastnar hemma. Ikväll ska vi i alla fall på Parkteater, alltid något.

I december...

kommer vårt andra barn. Min plutts syskon. Jag har valt att inte skriva om det förrän nu, nästan i vecka 14. Men nu känns det dags! Jag har plötsligt blivit asfertil. En mens, ett sex och pang - gravid. Jag skrattade ganska hysteriskt när jag gjorde gravtestet och det visade positivt. Min sambo är jätteglad och bonusdottern också. Men vi är nog alla ganska förvånade. Över att så snart få en bebis till, vi har ju liksom redan en.

Det har snurrat en mängd tankar under dessa veckor som gått. förutom "guuuud, vad jag är trött och illamående - jag orkar inte mer - stackars mig" så är det även funderingar på hur detta kommer att bli. Att få psedotvillingar (max 18 månader emellan), att ha två små hemma, hur funkar det? Alltså på fullaste allvar - hur går det till? Hur klarar man att hantera dessa två små och deras behov parallellt? Jag älskar ju min son till bristningsgränsen och det känns svårt att han inte kommer att få all den tid och kärlek som han får idag, att han ska behöva dela den med någon. Samtidigt så VET jag att syskon är underbart, en gåva, något som är helt ovärderligt och som man aldrig (nästan) vill bli av med eller byta bort. Jag får ju verkligen hoppas att han kommer känna så...

Jag har även denna graviditet haft svårt att riktigt glädjas, svårt att ta till mig att det är och blir ett barn. det tog ju 4 månader med sonen att få till den känslan, och jag börjar känna att den kommer smygande nu. att jag börjar längta efter förlossning, efter lukten av nyfödd bebis, efter de pyttepyttesmå händerna och de små gurglande lätena. Att få amma igen, vara en sån där stolt nybliven mamma igen. Det känns toppen! Det längtar jag verkligen efter!

Märkligt nog känner jag mig inte alls nervös för förlossningen, vilket jag kanske borde med tanke på mina erfarenheter. Kan snarare se fram emot den. Det är ju så mäktigt, så unikt och once in a lifetime (eller twice kanske då). Smärtan skrämmer mig inte, det är faktiskt bra mycket jobbigare att vara så genomtrött och konstant illamående i tre månader.

Rent praktiskt har detta besked gjort att vi fått tänka om en del. Tankar om resor till vintern har fått ställas in och den där kursen till spinninginstruktör får jag vänta med. Jag kommer troligtvis inte komma igång att jobba ordentligt, utan vara lite flytande i några månader innan nästa barn kommer. Plutten kommer få börja på dagis tidigare än planerat (vilket jag faktiskt tror att han kommer älska, han blir ju helt salig när han ser andra barn).

Min och sambons relation fortsätter att vara slitig, med fina och bra partier och en del partier som är helt olidliga. Jag har vissa veckor tänkt att jag kommer vara ensamstående med två småbarn (vilket ju är helt övermäktigt bara vid tanken) och vissa veckor har jag känt mig otroligt lycklig över att ha och att få en så fin familj. Summa summarum: Vi sliter på, vi vill och kämpar. Inget är beslutat och vi kommer inte separera som det är idag.

Det som är tråkigt (om jag nu ens får nämna sånt när jag äntligen blivit gravid på egen hand, har den stora förmånen att slippa ett missfall och är någorlunda frisk) är att föda i december. Ju mer jag tänker på det, desto mer upprörd och besviken är jag över det. Jag tänker inte ens rabbla alla mina argument till att det är kass, för det låter så futtigt. Men jag har på fullaste allvar svårt att svälja det. Sonen föddes så underbart lägligt, första juni, bättre blir det knappt. Men runt jul? vill NÅGON vara född runt jul? Vara sist i utvecklingen, fylla år samtidigt som alla andra laddar för jul och inte alls är särskilt intresserade av en födelsedag? Mitt i vintern kommer han/hon ut som nyfödd - kallt och jäkligt, massvis med kläder, sjukdomar.... Nej, jag skulle ju inte börja rabbla, jag slutar nu. Känns inte kul, inte alls. Stackars barn.

Nu kommer min mamma på en fika för att sedan vara barnvakt en timma när jag går och kör spinning. Hej då!

GRATTIS!

Min son fyller idag 1 år! Herregud vad det året sprang iväg! Och samtidigt känns det som igår som jag satt på just denna altan som jag gör nu, med tidtagaruret i högsta hugg för att klocka värkarna. Solen strålade, jag mådde rätt ok, men ville inte föda. Hade ju the time of my life! Och nu skulle den ta slut, en hel vecka för tidigt! Värkarna kom på mors dag, och även min och sambons två års dag. Han föddes morgonen efter. Solen sken och på eftermiddagen satt vi ute på BB-hotellets uteservering och fikade. Jag fick sitta på en stor kudde, på ena skinkan, för när man är sydd med 20 stygn så sitter man inte bara rakt ner hur som helst kan jag säga... Han låg i en sån där genomskinlig säng på hjul (som vi tyckte var toppen och undrade om vi kunde få köpa, var dock svindyr, så vi lade ner det) med en vit liten mössa och sov mest. Amningen fungerade på en gång, natten gick bra (förutom att jag helt plötsligt fick en helt fruktansvärd frossa, hackade tänder, skakade i hela kroppen. Mina rörelser var okontrollerbara och jag blev jätterädd. Ringde mamma, fick order som jag lydde och två täcken, kläder och en värmekudde senare så lugnade kroppen ner sig. Tydligen är det alla endorfiner som går ur kroppen, att den har varit så ansträngd och nu börjar slappna av. Mycket obehagligt!). Dagen efter åkte vi hem, efter det obligatoriska läkarbesöket. Alla tyckte nog att det var konstigt att vi valde att åka hem efter en natt, när man som förstföderska får stanna två. Men vi visste liksom inte vad vi skulle göra där, allt fungerade ju bra?!

Efter hemkost började ett års slit. Inte alls med sonen, han är bara ljuvlig 99% av tiden. Kan inte alls säga att det varit jobbigt att få barn, mest bara helt underbart. Men jag och sambon började kampa, gräla, sörja om allt och inget - och det gör vi fortfarande. Idag står vi nog på randen av vår relation, och det är så sorgligt att jag knappt orkar skriva om det. Drömmen är ju att hålla ihop, men till vilket pris? Att vara tillsammans med sin familj är ju något av det bästa som finns, det har jag verkligen förstått nu. Att se sonen kikna av skratt när hans pappa kastar honom i luften, eller sitter nere vid övergångsstället och vinkar till busschaufförer eller bara pussas och kramas och blir så glada av att se varandra. Detta kan man göra mycket för. MYCKET.

Jag kan sakna mitt gamla liv ibland. Det handlar inte så mycket om livet utan barn, utan snarare att livet var mindre komplicerat. Det stod inte lika mycket saker på spel. Man hade inte i närmelsevis lika mycket ansvar.

Men det som är skönt är att jag inte saknar de två saker som jag trodde att jag skulle sakna absolut mest: träningen och resorna. Mina två enda hobbies här i livet. Jag klarar mig med det jag får. Några träningspass i veckan och några resor till länder inte så långt bort. Vi åker ju på sonens fjärde utlandsresa om en månad, så det får man väl anse är okej.

Nej, jag kan sakna tiden, den oändliga (som man ju inte fattade då), möjligheten att träffa folk mer (om jag nu egentligen gjorde det), möjligheten att träna hur mycket som helst (varför jag nu ska göra det? Ser ju ändå helt otränad ut... nästan), biobesöken, restaurangmiddagar, långpromenader när det passar mig, frukost i sängen hur länge jag vill - inte hur länge sonen vill.

Men vet ni vad? Den sak som jag kanske saknar allra mest är drömmen. Drömmen om hur allt skulle bli den dagen jag fick barn. Då kunde jag fortfarande leva i illusionen om alla mysstunder jag och barnets pappa skulle ha på filten med vårt barn, alla stunder i lekparken, alla lyckliga tillfällen där vi tre var tillsammans. Nu är den illusionen borta. Jag har fått mycket av det jag drömde om, det ska jag inte förneka. Men "den lyckliga familjen" är ju så långt borta nu att jag inte med all vilja i världen kan låtsas att det inte är ett faktum.

Men jag ska inte bara vara deppig så här på min plutts 1-års dag! Jag har en mycket frisk, glad, social och helt underbart söt son, och det är jag faktiskt väldigt lycklig för! Jag ska in och göra det sista på hans tårtor, sen är det fika för de som orkar släpa sig hit, ut till gröngräset vid våra närbelägna sjöar.

Grattis min älskade älskade älskade!