En identitet har gått i graven

Idag gjorde jag det, jag klippte av mig allt hår. Verkligen allt. Jag blev så nostalgisk att jag tog med mig allt hem i en påse, och förundras över hur galet mycket det är! Frisören Jim tackade mig för det stora förtroendet att få kapa av allt: Don´t call me haircutter, call me hairbutcher" för att citera honom innan vi började. Jag tycker det känns galet ovant, läskigt, kort, tomt, lite besvärande att känna håret i ansiktet (är ju van att det hänger eller är utsläppt). Blir helt chockad när jag går förbi en spegel, och undrar "vem är jag nu?"

Min sambo höll knappt ihop sig när jag kom hem, men efter bara någon minut blev han helt till sig. Han tycker att jag är så häftig, så cool, så modig och så snygg! Men som han säger: Du är en annan kvinna nu, du är liksom en annan kategori. "Den där businesskvinnan med pengar och karriär, som vet vad hon vill och har koll på läget". Hmm, kan vänja mig vid det.

Fattar att detta inte är ett stort steg för mänskligheten precis, men stort för mig! Men samtidigt känns det märkligt lätt och osentimentalt. Jag var färdig, precis som jag för några månader sedan var färdig med min tungpiercing. Plötsligt händer det och då är man redo. En ny, kanske lite vuxnare era är på ingång, och så ska det vara. Så även om mina föräldrar och syster inte verkar helt överförtjusta ("den där Jim får minsann se sig om över axeln framöver", "jag har bara två döttrar nu, vet inte vart den tredje tog vägen", "hur kom du på den här dumma idén?") så känner jag mig piggare och fräshare än på länge!

Men nu över till livet i övrigt: Var på terapi i måndags och vi pratade om skam. En känsla som är en så kallad grundaffekt, alla har den, den är nödvändig för att vi ska fungera med andra människor och reglerar vårt beteende så att vi är schyssta medmänniskor (slut på psykologilektionen...). Men den är ju så bökig att känna! Jag insåg att jag oftast gömmer skam bakom ilska, irritation, försvar eller ibland humor. Men absolut mest irritation. Gärna som jag lägger ut på någon annan, att någon annan har gjort fel istället för att jag har gjort det (eftersom det är så svårt att stå ut med).

En annan del av skammen, som jag verkligen vill jobba bort, det är när jag ursäktar mina barns beteenden eftersom jag skäms över dem. Om sonen kastar saker, blir blyg, dottern gnällig eller klängig - då börjar jag direkt skylla på trötthet, hunger, ännu en fas eller att jag inte fattar något alls. Detta är oftast sant i och för sig, men samtidigt helt onödigt. Vilket barn är inte gnälligt, trött, argt, blygt eller klängigt? Alla som har barn vet precis hur nyfiken men samtidigt osäker en tvååring kan vara, eller hur trygghetsbehövande en 9-månaders kan vara. Jag ska inte prata om dem över deras huvuden, bara för att själv framstå i bättre dager. Här kommer skammen - först skammen över att mina barn inte alltid beter sig som jag vill att de ska, och sedan skammen över att jag så dåligt accepterar att de beter sig som de gör, och sedan skammen över att jag till på köpet ursäktar dem inför andra.

Som de flesta av er vet hade jag svårt att bli gravid, och spenderade några år med att sörja detta faktum - samtidigt som jag var inom fertilitetsvården ett par gånger i månaden. Då kunde jag inte glädjas över vännernas barn, inte känna lycka när andra blev gravida, inte tycka så särskilt mycket om barn över huvudtaget. Nu när jag själv har barn så är det så underbart att känna genuin glädje över andras graviditeter, förlossningar och sedan underbara små söta barn. För herregud vad alla barn är söta! Stod på Odenplans leksplats för ett tag sedan och tittade runt, och kände att jag ville ta med mig alla sötnosar hem! Som att vara på en kennel och se alla galet söta hundvalpar, men bara få ta med en hem. Jag har blivit en godare människa av att få barn, så är det faktiskt. Mer omtänksam, mindre missunsam.

Träffade för ett tag sedan en gammal bekant som inte har några barn. Jag har haft en känsla av att hon haft svårt att få barn, men aldrig frågat. Denna gång tog jag dock mod till mig och sa som det var, att jag misstänkte, att jag vet hur det är, att jag undrar hur hon mår. Detta räckte för att hon skulle bli ledsen, hann säga att de försökt i 2 år, innan hon började gråta. Jag lider så med henne, vill så gärna rädda henne från detta helvete. Detta slitiga, nedbrytande, sorgliga och även ensamma tillstånd. För det är ensamt, ingen som inte varit där vet hur det är, hur många gånger per dag man egentligen kan tänka på hur gärna man vill ha barn, hur mycket man längtar och drömmer. Jag hoppas så att det ordnar sig för dig, du vet vem du är. Finaste du, du kommer bli en helt ljuvliga mamma, så mycket vet jag!

Klockan är halv tio på kvällen, ska nog lägga mig och läsa ännu en obegrliplig kursbok på engelska. Varför kan man inte få kurslitteratur på svenska? Jag trodde att jag var rätt bra på engelska, men ärligt talat så fattar jag ingenting! utan att överdriva särskilt mycket alls tyvärr. Hur klarar mina klasskompisar detta? Kör de Google Translate på hela skiten? God natt!