Pennvässare återfunnen!

Och då inte i sonens mage, tack gode Gud! Den hade satt sig i en handduk och hängde i badrummet. Långsökt... Kommer nog vara lite nogrannare med vad han får leka med i framtiden, denna oro var rätt jobbig faktiskt.

Jag fick lite mamma-skuld igår. Jag hade ett par i familjerådgivning som hade med sig sin dotter som är lika gammal som min son. Hon kunde krypa, ställa sig upp själv när hon höll i bordet och liknande. Jag bryr mig inte så mycket om när han kan göra saker, han kommer ju lära sig allt så småningom (det är få tonåringar som inte kan gå). Det jag känner är att jag kanske inte stimulerar honom tillräckligt. Att jag har lutat mig tillbaka och njuter av att han sover tre-fyra timmar om dagen, leker själv, springer runt överlycklig i sin gåstol = jag behöver inte roa honom men han är lycklig ändå. Borde jag göra mer? Försöka träna på att gå/krypa mer? Vara på öppna förskolan (blää) eller nåt annat sånt? Han är ju på Minisats flera gånger i veckan, och jag vill se det som att vara på Öppna förskolan - massvis med barn, nya och roliga leksaker, andra människor som är med honom.

Men i alla fall; känner att jag kanske ska göra mer saker med honom, samtidigt som jag faktiskt inte vet vad. Några tips?

Är så kär i min son att det gör ont i kroppen. Undrar om han fattar det? När han skrattar med hela kroppen mest hela tiden, vill jag visa för honom att han gör mig så lycklig, men jag undrar om det går att ge tillbaka lika mycket som han ger mig? Kan jag visa för honom lika mycket lycka som han visar mig? Barn är ju helt fantastiska, är de mätta och utsövda - då är livet fantastiskt! Då kan man skratta, tjoa, prata, leka, njuta, gosa och vara så otroligt ljuvlig. Vad är det som händer genom livet som gör att detta försvinner? För det försvinner, i alla fall för mig. Jag är inte totalt lycklig bara för att jag är mätt och utsövd! Det krävs mycket mycket mer.

Ska nu vara borta från familjen i två dagar, endast sova hemma. Känns ok, lite kul att hitta på saker. Imorgon är det skola, träning och sedan träffa en vän hela kvällen. På lördag är det en heldag med min syster (gav henne det i födelsedagspresent). Vi ska träna, äta lunch, gå på bio och gå ut och äta på Grill (har inte varit där sedan det byggdes upp efter branden). Jag har en bra sambo som utan snack tar markservicen och enbart tycker at det är bra att jag hittar på saker som jag mår bra av.

Jag märker att jag är känslig när min bonusdotter inte är på bra humör. Om hon knappt säger hej när man kommer hem, inte ler mot plutten när han skrattar mot henne, inte pratar vid middagen och hela tiden hävdar att det "inte är något", då blir jag verkligen påverkad! Jag blir på dåligt humör själv, tystnar, surnar till. Inser att detta är att ha en tonåring, att jag måste vänja mig. Och att även hon har rätt att vara på dåligt humör, det kan ju jag vara. Men när man bor med någon som man inte vågar vara helt rak mot så blir det lite bökigt. Jag måste bli modigare, antingen säga ifrån eller acceptera. Gå inte med och bidra till den knepiga stämningen!

Pennvässare

Jag tror att plutten svalt en pennvässare. Jag vågar knappt tänka på det, men jag ser ingen annan förklaring till vart den har tagit vägen. Det känns ju helt overkligt, men har hört diverse skräckhistorier om vad barn kan svälja, och som man sedan måste operera bort. Jag skäms, för det var jag som lät honom leka med den, och alla kritor och pennor som var i den målarförpackning jag tagit med hem för att göra hand- och fotavtryck på honom. Vi har letat överallt men den är spårlöst försvunnen. Plutt har inte gjort några intryck av att ha ont eller så, men vem vet vad som kommer med bajskorven snart?

Vi är alltså hemma igen från Åre. Resan ner var som uppresan, blitvis fridfull och rätt skön och bitvis en kamp mot klockan och ett frenetiskt sjungande av Imse Vimse Spindel för att plutt inte skulle börja skrika för allt vad stämbanden orkar. Han fick bland annat leka med mormors Nicorette:

Jag börjar hamna i stress igen. Vill vara mammaledig, vill jobba lite, vill träna, vill plugga, vill en massa saker och tiden är knapp. Han blir 8 månader på måndag, stor som attan. Jag vill inte missa tid med honom, samtidigt som det övriga livet fortsätter, och det kommer en tid efter mammaledigheten också, och den bäddar jag för just nu. Jag har det oförskämt bra: har en sambo som är hemmacirka halvtid, som låter mig jobba och plugga så mycket jag vill, som ger mig pengar för att jag ska kunna ta ut få föräldradagar, jag har ett jobb som är grymt kul/utvecklande/stimulerande/ger otroligt mycket erfarenhet och sedan ett jobb som ger pengar och som jag kan göra när jag vill på hemmaplan. Jag får gå en kurs som är toppen och som jag hoppas kommer vara en bra kunskap och merit i mitt yrkesliv (och kanske privatliv också...). Jag kan träna varje dag, ta med min bebis till gymet eller får gå när som helst på kvällstid och då är min sambo eller bonusdotter med honom. Jag har egen bil, två barnvagnar, alla kläder har varit gratis, alla hans leksaker likaså, han är frisk (förutom en pennvässare i magen...) och jag ska få ha det så här i ett helt år till! Så jag vill inte klaga över min situation! Tvärtom är jag väldigt tacksam.

Men jag har en personlighet, ett sätt att hamna i stress utan att egentligen behöva vara där. Jag planerar så det fräser i hjärnan, men egentligen finns inget särskilt att planera. Vad jag ska äta till lunch imorgon är klart, vad jag ska ta med mig till skolan, vad jag ska täna, vad vi ska äta ikväll, vad jag ska göra i helgen, vad jag ska ge bonusdottern i födelsedagspresent och så vidare. Oftast handlar stressen om mat och träning. Två lättplanerade saker egentligen, speciellt eftersom jag ju faktiskt helt kan strunta i träningen om jag vill, och därmed slippa planera den. Men så enkelt är ju inte livet som bekant.

Jag har mer att skriva, men nu kom sambon hem och jag ska prata lite med honom. Håll tummarna för att pennvässaren ligger i dammet under soffan eller nåt.

Svängig

Dagen har varit skön. Sovit någorlunda ok eftersom sambon sov med plutten och jag i ett annat rum med öronproppar i samma storlek som klementiner. Det har varit strålande sol, i det närmaste tomt i backarna och skön åkning. Så vi åkte fram till två tiden, då vi åkte hem och satte oss vid dukat bord. Efter det promenad på stan och fika på mitt favvocafé. Egentligen ligger det i Norrtälje, men fantastiskt nog så har det importerats hit! "En liten smula" heter det, värt ett besök, både här och i Nortan.

Mitt humör är svajigt, men vet inte varför. Min mamma frågade i morse om jag var irriterad på henne, och jag undvek att svara. Ja, det är jag väl, fast nej, varför skulle jag vara det? Alla är jättesnälla mot mig, jag har det väldigt bra, men trots det är jag gnällig. Lite pinsamt faktiskt. "Åh, stackars mig, är i Åre, någon annan körde bilen och jag behöver inte betala bensin, bor gratis, äter gratis, liftkort gratis, har ständigt barnvakter, trevliga och generösa föräldrar, en snäll och omtänksam bonusdotter, en fantastisk sambo och världens bästa bebis". Och jag har mage att gå runt och vara på dåligt humör! För att jag inte hittar liftkortet, för att mamma alltid upprepar sig, för att bonusdottern är slarvig, för att sambon drar sig undan, för att bebisen inte leker själv HELA tiden. Skäms Lisa, skäms.

Detta är verkligen en dålig sida hos mig, att inte uppskatta det jag har utan gnälla orimligt mycket över det jag inte har. Jag vill verkligen inte att min son ska ärva denna sida, men vet inte ens om att jag gör det, det bara kommer, sker utan min vetskap eller kontroll.

Är det inte märkligt att så fort man (jag i alla fall) är på semester så får man plötsligt äta vad som helst, när som helst och hur mycket som helst? Speciellt när man är på sån här resa, vinter, stuga och myspys. Jag äter hur mycket som helst och bryr mig inte alls om konsekvenserna. Bra på ett sätt, att jag kan njuta, men jag vet ju att jag kommer bli stressad när jag väl kommer hem och ska titta på kroppen utan underställ och raggsockor.

Jag brinner inte för någon sport. Inte så där på riktigt. Det är kul att åka skidor, men inte såå kul att jag gör det oavsett väder och snökvalité. Idag är det ju toppen, när snön gnistrar i solen. Men igår när det var molnigt, nej då sitter jag hemma. Inte ensam om att göra det, det vet jag, men jag skulle gilla att verkligen vara dedikerad. Vara lycklig varje gång jag får möjligheten att utöva min hobby. Så är det tyvärr inte. Kanske hittar något någon gång?

Vi har bestämt att vi ska ha namnkalas för plutten, på alla hjärtans dag. Enbart för släkten, bara de är ju 20 stycken. Men det känns mysigt, vill göra något för honom, som vi kan spara minnen ifrån och ge honom när han uppskattar det (om typ 30 år alltså). Om ni har några tips på vad man kan säga/göra på ett namnkalas tages det tacksamt emot.

Nej, ska nog lägga mig och läsa, Let´s dance är ju slut.

"Vad vill du?!"

Har nu kommit fram till Åre. Efter 8 timmar på vägarna igår, är vi nu installerade, mätta och mysiga. Jag är här med mina föräldrar, sambo, bonusdotter och plutten förstås. Han var stundtals måttligt road av att åka bil, så det var några mil som var slitiga igår. Han har ju även fått tänder, vilket sänker hans allmäntillstånd väsentligt. Inte bara det att han bajsar cirka 6 gånger per dag (bokstavligt talat), han gråter, gnäller, ålar, kastar sig. Mindre praktiskt i bil, och ännu mindre praktiskt på natten.

Jag slutade ju amma för snart 3 veckor sedan. Anledningen var att jag skulle få sova bättre på nätterna, slippa amma 2-3 gånger varje natt. Känns som ett skämt idag. Var det verkligen ett problem? Om jag visste hur nätterna skulle bli utan att amma, skulle jag ammat tills han börja skolan.

Ska inte i detalj redogöra för hur varje natt ser ut, är ju vansinnigt tråkigt att läsa. Låt mig bara säga att en natt med 5 timmars sömn - är en bra natt. Han skriker, bajsar, gnäller, snurrar, viftar och slumrar. Allt om vartannat. Inatt, när jag i två timmar (mellan halvtre och halv 5) burit honom i alla möjliga ställningar, bytt två bajsblöjor i mörkret, försökt tysta honom med alla sånger ni kan tänka er (han väckte ju så klart hela huset), vaggat, vaggat, vaggat, så ville jag till slut skrika: "Vad är det? Vad vill du? Vad fan är det du vill??". Gjorde inte det, men mumlade detta, vilket så klart inte gjorde honom lugnare. Till slut kom sambon (som jag hade gett natten ledig, eftersom han tagit flera nätter och han var trött efter att ha kört bil hela dagen). När han blev synlig i dörröppningen sa jag bara: "Ta honom". När sambon gjorde så, lyckades få lillen att lugna ner sig, och till slut somna, la jag mig bara på sängen och grät. Grät för att jag inte fattar, för att jag är så trött, för att jag längtar efter att amma (vilket vapen!). Grät för att jag faktiskt började tänka att jag snart kommer slänga honom i sängen och gå. Men så fort jag tar ett hårdare tag, höjer rösten eller låter arg, då gråter ju han bara ännu mer. Så när jag lite tafatt försöker "ta i med hårdhandskarna" då får jag direkt svar på tal med ännu en nivå av skriket.

Han ligger och sover nu, var ju trött redan när han vaknade i morse. Jag ligger i soffan och tröstäter Kexchoklad och tittar på konståkning. Sambon, pappa och bonusdottern har tagt sig ut i backen. Jag hade ingen lust att åka. Vill bara hasa runt här. Vill att plutten ska sova hela dagen så att jag får göra vad jag vill. Det är ju lätt att vara en kaxig och "duktig" mamma när barnet i fråga bara ler och är söt. Desto svårare dagar och nätter som dessa. Fy fan för tänder, förkylningar, långa bilresor och bajsblöjor i bilen som smetat sig upp över ryggen.

Ha, annars då? Jag ska börja jobba lite mer. Ska skriva utredningar för mitt gamla jobb, för barn och ungdomsgruppen. Känns konstigt nog kul. Trevligt. Gillade arbetsplatsen, kollegorna. Och att få skriva hemma, få betalt per timme, säga hur många jag hinner och inte hinner och samtidigt kunna vara mammaledig, känns ju otroligt lyxigt. Och de blev jätteglada för de behövde avlastning. När jag berättade för min pappa skrattade han och sa "Jaha, och vad gör du på fritiden då?, efter att du har pluggat sexologi, jobbat som familjerådgivare, knäckt extra på socialtjänsten och tränat 6 pass i veckan - och är mammaledig på heltid?" Det konstiga är att jag inte känner mig stressad. Tvärtom behöver jag lite att göra. Har haft det superskönt och slappt, och njutit av det, men det känns bra att kunna varva det med lite jobb, stimulans, inkomst och utveckling.

Ska säga att jag känner mig som värsta husmor ibland. Igår åt min son min hemmagjorda morots/potatispuré till lunch, fick min hemmagjorda mango och bananpuré till dessert och sedan min hemmagjorda banan och päronyoghurt till mellis. Vad sägs om det? Och det får han faktiskt varje dag. Tycker burkmaten är fruktansvärt äcklig (inte desserterna kanske, men maten). Känns också lite bra att veta vad det är i maten han äter (typ inget spännande alls).

Plutt sover nog endast en kort stund till, mamma har börjat småsnarka bredvid mig i soffan, min Kexchoklad är slut. Jag ska nog försöka skriva lite på uppsatsen istället.

Åtta liv

Jag hade min tjejmiddag i fredags. Hur trevligt som helst! Jag har fina vänner, som alla är generösa, roliga, sociala och väldigt hjälpsamma när jag inte alls var så klar med maten som jag hade tänkt. Stort tack till er alla!

Men det spännande är att vi, småbarnsföräldrar som vi är, sitter och pratar om våra barn, när vi äntligen är barnfria! Allt från sovrutiner, amning, mat, ålder, vanor med mera. Till slut ändrade vi helt riktning och spelade spelet Tjejmiddag, som blev hysteriskt roligt. Tack tomten för det spelet.

Min sambo är jätteless på livet. Tycker att det är skittrist, värdelöst, meningslöst, att han är skit, att jag borde leva med någon annan, att allt kommer att gå åt helvete och han är jättestressad över jobb och pengar. Allt detta gör att hemmasituationen blir i det närmaste olidlig. Jag kan inte riktigt beskriva hur det är att leva med någon som helst inte vill leva. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är en boktitel som stämmer på min sambo.

Vi har idag, återigen, planerat för vår eventuella separation. Återigen sagt att detta inte funkar, att vi båda mår för dåligt i denna situation. Jag för att han är så deprimerad/missnöjd/olycklig/känner sådant självförakt, han för att han vet att han skadar mig och hela vår familj. Jag har återigen tittat ner i den avgrund som det innebär att bli ensam. Jag märker att jag håller igen något otroligt. Att inom mig skakar jag, jag pyser och bubblar, och jag vet inte vad som kommer att hända den dag väggarna rämnar.

Jag har idag funderat på vad som är vad. Vad är min sorg över att förlora min livspartner och vad är sorgen över att inte leva som konvetionen föreskriver? Att leva som ensamstående, att inte ha klarat av att hålla ihop med mitt barns pappa. Allt blir en jäkla soppa och jag vet till slut inte vilket som är värst, eller bäst. Jag vill också så gärna tro att saker kanske blir bättre med lite tid, lite perspektiv. När jag jämför (ja, jag vet, jag jämför alltid..) med andra så har jag det på många sätt bra. Men den här jävla (ja, det är verkligen jävla) depressionen, den äter upp oss. Jag vet inte om varken tid eller tålamod rår bot på den. Och det gör mig förtvivlad. Som att min älskade fått cancer och är på väg bort från mig, men vi vill inte det, men det går inte att stoppa.

Vad är vanliga problem i en relation? Hur mycket ska man tvivla på den andra, hur många gånger per dag/vecka/månad/år kan man tänka att "Detta kommer aldrig att gå"? Hur många gånger ska man oroa sig för att ens barn kommer bli skilsmässobarn, att jag inte fattar hur jag ska kunna leva med någon annan, att min bonusdotter kommer bli fullkomligt förtvivlad, att detta ska vara min nya livsberättelse. Att historien om mitt liv kommer att innehålla psykisk sjukdom, massor med tårar, ett fantastiskt barn, antidepressiva tabletter, sömnlösa nätter, fullkomlig övertygelse om både himmel och helvete och till slut - en separation. Ännu en.

På min tjejmiddag var vi åtta kvinnor som alla har barn, och alla lever med barnens pappor. Jag sitter och ser alla och tänker att de har ju fått ihop det. De har ju fungerande relationer. Egentligen vet jag att detta är en lögn. Jag vet att en av dem suttit och gråtit en hel kväll dagen innan middagen över sin partner, en av dem har en alkoholiserad man, en har en man som inte ens bor i stan utan väljer ett liv i en stad långt bort, en har varit långvarit otrogen mot sin man i ett par omgångar, en sitter just där och då och längtar efter en annan mans famn. Detta är ett tvärsnitt av samhället. Ett tvärsnitt av kvinnor i 30-års åldern. Som allihop, unisont, ser ut som att allt är bra. Att allt är som det ska vara. Och det kanske det är också. Det kanske är jag som är cynisk, kräsen och orimligt krävande. Men om jag inte vill ha det så då? Om jag inte vill sitta på en middag och känna det som att jag ljuger när jag ler?

Nu ska jag hålla ihop nån timma till. Äta middag, prata om jobbet, leka med min son. Sen kanske jag kan få fly in i TV:n, godiset, sömnen.

Mens och tänder

Igår var det en stor dag. Min plutt har fått sin första tand och min bonusdotter fick mens! Ingen av dem verkar särskilt glad över sina utvecklingssteg. Jag har även konstaterat att min son verkligen säger Mamma nu för tiden (dock endast när han är ledsen... Ska jag tolka det på något sätt?).

Att min bonusdotter fick mens tycker jag, av någon anledning, är väldigt roligt! Hon tycker att det är supertrist, vill vänta tills hon blir 16, vill inte bli stor. Jag å min sida får äntligen hjälpa någon in i kvinnolivet, vara den där storasystern jag inte är. Så jag njöt i fulla drag av att förklara vad dropparna på bind-paketet betyder, hur en tampong fungerar, stoppa in den under vattenkranen för att visa att den sväller, svara på diverse frågor från både henne och sambon (allt från: Behöver hon söka upp någon läkare nu?, till: Ska man tvätta sig oftare?).

När jag själv fick mens, i mitten på högstadiet, firade vi det hemma med tårta. Min mamma är ju barnmorska och jag har två äldre systrar, så detta var verkligen inget hemligt eller konstigt på något sätt. Funderar på att köpa en menstårta även till min bonusdotter, så att livet som blödande PMS-kossa känns lite roligare!

Imorgon ska jag ha tjejmiddag, och det känns väldigt roligt! Har planerat för denna middag i över en månad, så jag hoppas verkligen att det blir trevligt! Alla som kommer är ju trevliga, så det borde inte vara så svårt. Innan är jag i skolan hela dagen (HIV och sexualitet är dagens ämne) och sedan går jag direkt hem till mina föräldrar som vi ska vara hos. Så jag kommer inte få träffa min lilla plutt på hela dagen, och kanske inte natten heller, om jag bestämmer mig för att sova över hon päronen (och få en något bättre sömn än hemma).

Jg borde ha pluggat idag, uppsatsen till kursen, men herregud vad det tar emot. Jag har inga problem med att plugga och lägga tid på att studera annars, men just uppsatser står mig upp i halsen!! Alla dessa regler om radavstånd, referenslistans utformande, fotnötter, källhänvisning, formuleringar som låter bättre än vad de är - BLÄ! Har skrivit så många uppsatser i mina dar känns det som, att det verkligen står mig upp i halsen! Vill bara riva av den fortast möjligt men har en ambitiös uppsatskompis som nog inte känner likadant. Tur att jag har henne i alla fall, jag har helt abdikerat från att driva denna uppsats. Ringer henne och frågar vad jag ska göra härnäst. Inte så likt mig, men gud så skönt! Varför har jag inte haft denna stil tidigare? Alla dessa uppsatser som jag har drivit, planerat och oftast skrivit mest på.

Nej, ska packa ihop mig inför morgondagen, lägga mig och lyssna på min bandbok och sova - tills plutten bestämmer sig för att jag inte ska göra det längre.

Dagen utan sötsaker

Jag äter sötsaker varje dag. Inga mängder, men dock. Idag har jag lyckats hålla i mig och endast ätit en "nyttig muffins" (bakar sådana för att ha de dagar jag får för mig att vara nyttig, innehåller banan, russin, filmjölk, kanel och lite sånt. Endast lite olja och råsocker). För mig får det klassas som en dag då jag inte ätit något onyttigt. Men det kommer ju en ny dag imorgon! Ny dag, nya sockermöjligheter!

Pojkarna sover. Sambon hade ångest under dagen och var låg. Inte arg, bara ledsen, gråtfärdig var hans egna ord. Jag har som altid svårt att förstå vad som händer, hur det känns, vad jag kan göra (inget, säger han varje gång). Han vill oftast mest vara ifred, kolla på TV eller sånt, vilket han då får. Jag rensade barnkläder, gullade med världens bästa bebis, stack ut och sprang nu på kvällen (var så himla skönt med luft!) och har tittat på Damernas detektivbyrå på TV. En mycket mysig serie. Känns på nåt sätt bättre att titta på en korpulent kvinna i Botswana och de problem de har där, än att titta på superstylade kvinnor på Wisteria Lane i Desperate Housewifes.

Imorgon ska jag jobba, känns kul, men lite lite nervöst. Är andra samtalet med ett par, och det är alltid lite svårare. Mycket är redan sagt, det kan förväntas lite mer aktion från min sida. Första samtalet är det självkart, och accepterat, att jag inte bidrar så mycket utan mer undersöker. Jag vet att förväntningarna kan vara sådana under alla samtal, men jag tror att jag ställer större krav på mig själv från andra samtalet och framåt. Så det blir halvdag mammaledig och halvdag på jobbet.

När jag idag rensade bland alla barnkläder, och lade stl 56 i en påse, stl 62 i en annan, alla gravidkläder i en låda, bröstvårtskrämen och amningsbehån tillsammans, då kändes allt så avlägset. Att vara gravid, att ha ont i bröstvårtorna, att bära plutten i Babybjörnen, att vara nybliven mamma. Jag är väl fortfarande nybliven mamma (eller hur länge är man det?) men det känns som en livstid sedan han kom in i våra liv. Jag längtar ju efter att vara gravid igen, och få ett barn igen (till och med att föda igen). Men egentligen längtar jag nog efter att få mitt första barn igen. Det blir så klart en annan sak att få ett andra barn. Man har inte samma tid, inte samma ork och absolut inte samma blanka sinne inför att föda och få barn. Jag och sambon pratade om våra planer för fler barn. Vi är ju båda helt inställda på att skaffa fler, men båda erkände igår att det känns tufft när vi grälar så ofta. När vi är sams känns det helt självklart att vi ska skaffa ett barn till. Och lika självklart känns det att vi absolut inte ska det när vi bråkar.

Efter att vi hade pratat om detta drömde jag om att få ett barn till, och att jag inte alls hann med båda. Att mitt första barn kom helt i skymundan (på ett sånt där övertydligt sätt som bara händer i drömmar). Kan tänka mig att alla andragångsmammor tänker och känner detta. Och mer lär det bli, den dag vi faktiskt blir gravida igen.

Ska nu ta hand om tvätten, sedan är det dags för sängen och ännu en lång natt. Ska försöka somna med hjälp av ljudbok som sambon laddat min telefon med. Kan kanske vara skönt att somna till att någon läser för en! Har en vän som några gånger under vår vänskap läst högt för mig (hon är en av de få som faktiskt tycker om att läsa högt, jag tycker att det är jättejobigt, hör inte själv vad jag läser, hänger inte med i boken, blir anfådd och torr i munnen) och varje gång somnade jag som en bebis. Så skönt! Tack B!

Mina långa nätter

Jag sover inte på nätterna. Det tar cirka två timmar att somna och sedan vaknar jag flera gånger i timmen resten av natten, och kan även ligga vaken långa stunder. Är konstigt nog inte så trött på dagarna, men nätterna är så otroligt långa. Och stressande så klart. Sov tre nätter med sömntabletter, men blir nästan ännu tröttare av dem dagen efter, så det känns inte bra att ta dem. Jag tror ju att allt i min kropp är psykosomatiskt, så även detta. Men jag vet faktiskt inte vad detta beror på. Kan inte påstå att jag grubblar över något särskilt, känner mig inte särskilt stressad eller uppjagad. Har haft dålig sömn i många år nu. Alla tips som står typ i Amelia är för mig skrattretande. Har inte sovit en hel natt utan minst ett par uppvaknanden på... jaa, 6-7 år kanske. Så att få barn och amma på nätterna var ingen utmaning eller omställning för mig.

Jag och sambon har haft ett par dagar med gräl och försoning igen. Dessa dagar kommer alltför ofta, men resulterar också i att mycket viktigt blir sagt. Kommer det en dag när faktiskt allt viktigt är sagt och man inte behöver gräla först? Han vill att jag ska släppa lite på alla mina åsikter, önskemål och krav. Att vara mer lyhörd för att även han tycker och vill saker ibland (vilket märkligt nog kan gå mig helt förbi). Jag vill och tycker ju alltid något, och glömmer att min partner kanske faktiskt har någon annan åsikt. Utgår ifrån att vill man något, så säger man väl det. Och säger man inget så vill man väl inget (tillräckligt mycket i alla fall). Så är det tydligen inte. Man kan strunta i att säga något för att man inte orkar bli nobbad av mig, inte orkar tjafsa med mig och inte orkar strida för sin sak. Tror att alla som känner mig kan hålla med min sambo om detta. Och i ärlighetens namn så märker jag det inte ens. Jag vet inte ens om när jag kör över folk. Jag behöver, och förväntar mig, att människor säger vad de vill, och då vill jag tro att jag brukar vara intresserad av att möta upp detta. Men jag kanske tror för mycket om mig själv? Är öppen för kommentarer!

Igår fyllde mamma år, säger inga siffror. Jag och sambon bjöd ut henne och pappa på middag (restaurang 1900, riktigt trevligt). Sen hade jag bakat Budapeststubbe som vi fikade på här hemma och gav paket. Hon fick två biljetter till Malena Ernman sing-a-long och hon blev så otroligt glad (som en 6-åring som just fått Playstation 3) och det känns så klart jättekul, att vi gav något hon verkligen ville ha!

Imorgon är sista lediga dagen för min sambo, vilket han nog inte är så ledsen för, han gillar ju att jobba. Tre veckors gemensam ledighet är nu över, och det gick väldigt fort. Vi har inte gjort ett skit. Ärligt talat, inte ett skit. Dagarna har bara försvunnit, flutit in i varandra. Jag är ju egentligen för rastlös för ett sådant leverne under för lång tid. Men med bebis blir det ju något annat. Men visst skulle jag velat använda tiden "bättre". Men så är det alltid med mig - maximera allt.

Nej, nu ska jag lägga mig, klockan är över 11 på kvällen och min natt är som sagt lång. Mina pojkar sover sedan länge.

Mitt nya jobb

Igår var det premiär för mig som Familjerådgivare i den nya kommunen. Oj, så roligt!! Så vansinnigt roligt jobb! Dagen bara försvann. Lokalen vi håller till i var inte iordning, trots löften om att att det bara var att köra igång 1/1. Men min kollega, som hade samtal tidigare på dagen, hade sprungit som en skållad råtta och fixat, städat, lyckats låsa in sig, fixat låset, köpt kaffe, batterier, glödlampor och annat som behövs för att få till bra samtal. Som tur är så är vi lika petiga båda två med att ett samtalsrum kan man inte slarva med! Ett samtalsrum ska vara varmt, ombonat, tryggt, funktionellt, skönt att sitta i och så vidare. Vi har lyckats, jag tror att det kommer bli jättefint när det är klart.

Det härliga var att jag inte var ett dugg nervös, inte ett dugg. Jag körde på, och känner mig nöjd med mig själv, känner mig duktig. Jag har ju fått höra av tidigare patienter att jag är en jätteduktig terapeut, och just igår kunde jag nog känna det. Kom hem och var på gott humör, full av energi. Är det så här ni andra känner under och efter jobbet? Jag har ju alltid sagt att jag inte gillar att jobba, men ska nu erkänna att det KAN ju bero på att jag haft fel jobb, för tråkiga jobb. Och att jag nu är på rätt ställe och jobbar med rätt sak. Hoppas hoppas! Det är nämnligen väldigt opraktiskt att inte vilja jobba. Jag längtar redan efter nästa samtal, som är redan om 5 dagar.

Hemma är det så där. Sambon säger att han verkligen känner sig deprimerad, att han inte vill något, inget är roligt. Han är inte direkt arg, som han kan vara i dessa lägen, utan mer uppgiven och nedstämd. Han tycker att vårat liv är tråkigt, att mina förslag om vad vi ska lägga vår tid på är tråkiga, men har inga egna förslag (eftersom han inte vill någonting). Jag blir provocerad och säger att "har du inga egna förslag, utan vill hänga på mig i mitt liv, då kan du inte konstant kritisera mig för vad jag vill göra". Han förstår det, men känner väl det han känner och orkar inte dölja det hela tiden.

Inatt sov jag inte med min plutt, utan hans pappa gjorde det. Jag har alltså inte ammat på hela natten och grabbarna fick försöka lösa det. Vi ska nu försöka få honom att inte amma alls. Mina bröst börjar bli lite tunga nu efter att inte ha använts sedan igår natt. Jag kommer troligtvis behöva mjölka ur lite under dagen för att det inte ska göra för ont, men sakta men säkert kommer ju mjölken att sina. Jag märker att jag vill hålla fast vid att ha mjölk kvar. Vet inte om jag är helt redo att bli av med möjligheten att amma. Men samtidigt vet jag att det är dags. Han behöver ingen mat på natten, vi behöver båda sova. Tiden är mogen. Men är jag det? Jag sov i dotterns säng med stängd dörr och sömntablett i kroppen för att slippa höra pluttens skrik. Sov som en stock till klockan 3, men sen vaknade jag två gånger i timmen, som vanligt, fram till klockan 8 när jag gick upp. Enligt sambon hade natten gått rätt bra trots allt. De hade hittat sitt sätt, och plutten sov hela natten i sin egen säng (även detta något nytt, sängen har stått helt oanvänd i 7 månader). En ny fas i hans, våra, liv. Och jag kommer aldrig få se min lilla älskling amma av mig igen. Usch, orkar knappt tänka på det, är faktiskt riktigt ledsamt. Tiden går för fort, och jag säger det igen: Jag vill inte att han ska bli äldre!

Dagen efter

Jag kommer inte berätta så mycket om nyårsafton, en middag bland andra. Idag känner jag mig trött, jättetrött. Gick inte bra att lägga plutten igår, han vaknade av varenda smäll, vilket gjorde att vi tog upp honom så han fick vara vaken över 12-slaget. Han var med ute i snöfallet och tittade på alla smällare, verkade inte ett dugg rädd. Sedan fick han ammas till sömns vid halv två på natten, vilket gör att han även idag, just nu, ligger och skriker för fulla muggar i sängen för han har kommit ur sin somna-själv-alldeles-utmärkt-rutin. Skit också. Ska gå in om en minut.

Idag har jag varit ute och gått i solskenet, sprungit en halvmil, varit på lunch hos väldigt trevliga och snälla vänner, handlat lite och sedan haft mina föräldrar och systerson på lite fika. Jag märker att när jag är trött så blir jag irriterad över allt möjligt, stort som smått, men lyckas inte hålla igen särskilt bra. Sambon har hela dagen trott att han gjort något fel, och det har han ju inte egentligen, men jag blir irriterad ändå. För allt från att han ger sonen lunch för tidigt, att han matchar kläderna så fantastiskt dåligt, att han sätter på en alldeles för stor platta till en liten kastrull, gör couscous på fel sätt, gör för mycket Oboy till våra gäster... ja, you name it. Jag vet att jag blir sån här när jag är trött. Det riktigt orutinerade är att jag inte lyckas stoppa mig, inte lyckas be om ursäkt och tyvärr inte lyckas förvarna. Så vi har inte haft nån myspysig stämning alls här hemma. Inte osams i ordets rätta bemärkelse, men inte heller roligt och glatt. Hörde honom säga till sonen när han gick och prata med honom att: Det är inte mycket din pappa gör rätt idag. Förlåt.

Jag kommer inte orka skriva mer idag om mitt 2009, gör det en annan dag. Ska snoka lite i en godispåse tillsammans med bonusdottern och sedan lägga mig bredvid min älskade plutt och sova, förhoppningsvis en bättre sömn än föregående natt.