Vi har lämnat Skåne sedan några dagar och är nu ute på Djurö, Värmdö, där min sambos föräldrar har sommarställe. Vi ska vara här tills på lördag, eftersom vi har hyrt ut vår lägenhet denna vecka. Vi har det väldigt bra. Igår var goa goa vänner här med sina tre barn och vi åt lunch, badade, åt marängswiss och njöt av att alla hade det så himla bra. Sen gick båda barnen och sambon och lade sig tidigt, och jag satt uppe med myslampan i vardagsrummet, en kopp te och läste bok i nån timma. Så himla skönt! Läste förövrigt Morgan Allings "Kriget är slut". En berättelse om hans barndom. Trevligt skriven, lätt att läsa. Vilka barndomar en del har haft, det är svårt att ta in och förstå. Att dessa människor både står och går idag är ju ett smärre under (lyssna även på Nanna Grönwalls Sommarprogram i P1).
Idag har vi slappat på förmiddagen, båda barnen sov samtidigt i 2 timmar (vi satt som på nålar och trodde knappt att det var sant). Efter lunchen åkte vi till Siggesta gård ute på Värmdö. Mycket fint ordnat med djur att se och klappa, en jättefin minigolfbana, café, affär, "Träsktrollens stig" (i min sons värld: Tandtrollens stig). Sonen hoppade upp och ner och var ett solsken personifierat i två timmar.
Nu har sonen och jag precis varit på promenad ner till affären och köpt smågodis, som han snabbt slukade. Vi stannade på en lekplats på vägen hem och tittade även lite på båtar nere i hamnen. Kan livet vara bättre? Och för nästan första gången sedan jag fick barn undrar jag faktiskt; vad gjorde man med all tid man måste ha haft innan barnen kom? Har aldrig haft problem att förstå det förut, minns att jag hade fullt upp, men med vad? Livsschemat fylls sakta men säkert på med två barn, och tiden till annat minskar lika sakta men säkert. Fast ärligt talat så har jag inte så stort problem med det, vad kan jag fylla min tid med som ger större utdelning än att vara med dem?
Kan inte låta bli att skryta om mina barns underbara relation, den är bättre än bäst! Dottern skrattar bara hon ser sin bror, han behöver inte mer än visa sig. Det finns ingen av oss som kan få henne att skratta så högt och länge som sonen kan! Han roar, tröstar, kramar, pussar och leker med henne, blir aldrig arg, irriterad eller avundsjuk. Han frågar efter henne när han inte ser henne och säger att han tycker om henne. Vi är så otroligt lyckligt lottade. Jag är ju bra på att berätta vad jag inte har, men detta har jag verkligen, kan inte be om något mer.
Men angående att be om mer så blir det till och från väldigt tydligt för mig hur dålig jag är på att se vad jag har. Jag fastnar ju gärna i att se det jag inte fick, har eller kan. Detta gör mig så ledsen ibland! Det stympar ju glädjen i situationer som egentligen är bra. Min sambo säger att denna sida hos mig också är en bra drivkraft - att jag aldrig nöjer mig utan strävar vidare hela tiden. Jo, visst så kan man ju se det om man vill vara snäll, men den är nog mer ett ok, det vill jag tro. Jag blir så avundsjuk på människor som ser det bra i allt, som verkligen lever sitt liv med mottot att glaset är halvfullt. Hur blir man sådan? Hur blev jag sådan här?
Hösten är på väg. Är det något bra eller dåligt? Jag gillar hösten, som årstid, men sedan förra vintern så känner jag också att overall-tiden närmar sig. Att ta av och på den där overallen några gånger varje dag - i 4 månader - var rätt segt, och den tiden längtar jag inte alls efter faktiskt. Men sommaren är snart slut, och mitt slutbetyg på denna sommar är en stark 4:a! Vi har haft det toppen så gott som hela tiden. Två veckor i Italien, men sol och pool, en lycklig son och massor med god mozzarella. Sedan två slapparveckor hemma med lite fix, lite landet med mina föräldrar och roliga träffar med fina vänner. Sedan två bra och overkligt snabba veckor i Skåne som innehöll både sol och strand men även mulet och rundresor. Och sen nu, en vecka här. Inte så varmt, men väldigt skönt. Jaa, en riktig höjdarsommar faktiskt! Visst verkar jag lite gladare nu för tiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar