Har börjat... För min lilla son, som inte bara körde hela ansiktet ner i en grusgång härom dagen, och därmed försämrat sitt redan lite krassliga sjävförtroende på gå-själv-fronten. Han får även möta andra bebisar, som är så tråkiga! Jag förstår att jag är otroligt partisk, men har faktiskt även ögon att se med. När min son ser ett annat barn i hans egen ålder, går han (med min hjälp som sagt) direkt fram, ler och sträcker fram en eller båda armarna. Han kan även skratta och prata lite, söker ögonkontakt och vill gärna ta lite (hrm, peta lite i ögat och sånt). De andra bebisarna är uteslutande helt stumma. Ler inte, låter inte, kan dock titta lite misstänksamt och kan även ibland sträcka fram nån arm för att peta även i hans öga.
Jag kan känna mig lite sorgsen att hans sociala och supertrevliga sätt mottages på ett sånt trist vis. Jag vill att han ska få lika många leenden tillbaka som han ger. Men så här är det ju, så klart. Det kommer komma massvis och åter massvis med människor, barn, fröknar, kompisar, vuxna som beter sig på olika sätt, och det får han bara lära sig. Men snyft vad jag vill skydda honom från det!
Har haft en toppenskön dag! Först en halvmils promenad i solen med ett par vänner vid 8 på morgonen, hem och äta frukost på altanen medan sonen lekte med sina leksaker. Medan han sov sin förmiddagslur låg jag ute i solen, läste deckare och försökte sova lite (för mycket myror för att det skulle lyckas). Sen lunch till honom, fixa picknick till mig själv och vi gick iväg till världens finaste lilla park - Marabouparken. Där finns en plaskdamm som min son har badat och badat och badat i. Han blev vrålarg när jag inte hade lust att knata runt i den där längre (eftersom även jag ville äta lite lunch..). Till slut gick vi hem och jag bytte om, promenerade in till Norr mälarstrand där jag mötte en god vän (sambon plockade upp sonen när han var på väg hem från jobbet). Jag och kompisen låg på gräset i solen och pratade, sedan sprang jag hem. Trots att jag är trött och seg, lyckades jag bestämma mig för att trycka på lite, så jag kom nog 6,5 km på exakt 30 minuter, vilket jag nog är rätt nöjd med. Då kom jag till dukat middagsbord på altanen och sedan satt vi här och skrattade åt vår galet söta grabb som drog in spaghettistrån som Lady och Lufsen och skrek av skratt samtidigt. Ibland är livet riktigt bra!
Mörkret börjar falla på min altan, jag ska lägga mig nu, deckaren börjar bli riktigt bra (Jo Nesbö, Frälsaren). God natt!
torsdag 20 maj 2010
söndag 16 maj 2010
Massor
Jag vet knappt hur jag ska lyckas sammanfatta allt jag har hunnit tänka sedan jag sist skrev. Jag har inte lyckats hitta tiden att skriva, vilket är tråkigt, för jag tänker på bloggen, och allt jag vill förmedla, varje dag. Jag får skriva det som finns närmast i huvudet.
Jag och sambon var på ett dagismöte förra veckan. Ett föräldrakooperativ som ligger nära där vi bor. Jag är ju mycket anti allt vad föreningar och frivilliga (för min del högst ofrivilliga) arbeten innebär. Inte vackert att säga, men sant. De föräldrar som skulle informera oss om dagiset var, så klart, mycket nöjda med detta och sa att personalen var toppen. Efter en timma gick vi därifrån och var knappt klokare. Ingen av oss kände att "Wow, detta dagiset verkar toppen!", men kunde väl inte såga det helt heller.
Den natten drömde jag så läskigt om en varg. En vit, med vacker teckning på nacke och rygg, med sylvassa tänder, som jagade mig runt på detta dagis och upp och ner över skog och snår. Känner jag mig så jagad av dagisfrågan? Nu har vi fått ett kommunalt dagis tilldelat oss, och nu ska vi alltså välja. Hur gör man? Vad ska jag gå på? Jag har ingen aning, vill ju ha facit på en gång så klart. Men ska försöka hälsa på dem båda imorgon och lukta mig fram till något form av beslut - som måste lämnas på tisdag...
Min sambo och jag har inte så bra nu. Hans bägare verkar ha runnit över. Han är arg, så arg på mig. På hur jag är, hur jag gör, och kanske framför allt inte gör. Jag får kritik som på många sätt är befogad, men jag har ingen aning om hur jag ska hantera den, eller göra mig själv till en bättre människa.
En stor kritik är att jag klagar på honom varje dag. Han upplever det som att jag klagar, kritiserar, varje dag och hela tiden. Detta har jag så klart väldigt svårt att hålla med om, då det inte alls är min mening. Men jag inser att jag gått i världens bästa härskarskola - min mamma. Hon ger min pappa order och kritik konstant. Konstant! Det är nästan komiskt att höra henne "gör det, hämta det, har du inte gjort det än?, du gör det där fel, gör så här, har du glömt vad jag sa?" och så vidare. Och min pappa sväljer ( i alla fall vad jag ser). Min sambo hävdar att jag är likadan. Det hoppas jag verkligen inte, men får väl anta att han vet vad han pratar om. Han har dock valt att inte bli som min pappa, utan biter nu ifrån, med besked. Han är nu så jäkla arg att jag inte känner att jag har utrymme att andas.
Han vill att jag ska förändra mig, acceptera honom som han är, acceptera livet som det är. Vara mer nöjd, klaga mindre, inte kräva av andra saker jag inte kräver av mig själv. De regler jag sätter upp ska gälla även för mig, små saker som irriterar mig ska jag svälja, jag ska ställa upp mer, på hans drömmar och önskemål, jag ska vilja vara tillsammans med bonusdottern mer, jag ska vara nöjd med den support han tycker att han ger mig i mina livsval, men jag ska även supporta honom mycket mer.
Jag blir matt. Hur ska jag kunna leverera detta? Hur ska jag kunna bli en nöjd människa, när det är mitt största problem i livet och alltid har varit - att ha svårt att se glaset som halvfullt? Hur ska jag supporta hans önskemål på en fritid, när de saker han gillar är så dödens tråkiga? Hur ska jag kunna sluta klaga på småsaker, när jag inte ens vet om att jag gör det?
Jag förstår att jag sätter upp krav och regler för andra som inte gäller mig. Det håller jag med om, och borde verkligen skärpa till mig, för det är ju egentligen pinsamt om jag tänker på det. Varför är det okej för mig att ge sonen en godisbit när det inte är det för någon annan? Kan inte svara på det. Anser uppenbarligen att jag har mer rätt att bestämma över honom, eftersom jag är med honom hela dagarna.
Jag borde ställa upp för andra som jag vill att de ska ställa upp för mig. Jag borde vara lika generös som en del andra är mot mig. Jag borde acceptera de begränsningar som livet medför, ekonomiskt och praktiskt (min sambo menar nog mest ekonomiskt, som han tycker att jag ställer höga krav på men levererar väldigt lite själv). Jag borde verkligen vara en mycket bättre bonusmamma, acceptera att ha en tonåring hemma, med de för- och nackdelar som det för med sig. Jag borde stötta min sambos högtflygande planer på företagande och entreprenörsskap.
Men om jag känner att det nästan känns övermäktigt? Om jag inte fattar hur jag ska leverara dessa saker? Behöver väl ännu en terapirunda känns det som, eftersom jag inte kan vara som jag är, utan att kränka, såra och förstöra min sambos liv (som han sa idag).
Men vet ni vad. Jag är så jävla skittrött på att ha det dåligt tillsammans. Så fruktansvärt less på att inte kunna planera en helg framåt i tiden för att jag inte vet om vi är sams då. Så otroligt ledsen över att vara så ensam om att leva i en dålig relation (då alla runt omkring mig gifter sig, köper sommarstuga och skaffar fler barn). Så skamsen över att vara avundsjuk på alla andras liv och relationer, som verkar flyta så otroligt smärtfritt fram. Men mest är jag så bottenlöst rädd att min familj ska splittras, min son ska förlora sin pappa och jag ska bli ensam. Inte för ensamheten i sig, den skrämmer mig inte, men för att inte kunna ge min son allt det han behöver. Att inte räcka till.
Tårarna faller, igen och igen. Är så less på att vara ledsen.
Jag och sambon var på ett dagismöte förra veckan. Ett föräldrakooperativ som ligger nära där vi bor. Jag är ju mycket anti allt vad föreningar och frivilliga (för min del högst ofrivilliga) arbeten innebär. Inte vackert att säga, men sant. De föräldrar som skulle informera oss om dagiset var, så klart, mycket nöjda med detta och sa att personalen var toppen. Efter en timma gick vi därifrån och var knappt klokare. Ingen av oss kände att "Wow, detta dagiset verkar toppen!", men kunde väl inte såga det helt heller.
Den natten drömde jag så läskigt om en varg. En vit, med vacker teckning på nacke och rygg, med sylvassa tänder, som jagade mig runt på detta dagis och upp och ner över skog och snår. Känner jag mig så jagad av dagisfrågan? Nu har vi fått ett kommunalt dagis tilldelat oss, och nu ska vi alltså välja. Hur gör man? Vad ska jag gå på? Jag har ingen aning, vill ju ha facit på en gång så klart. Men ska försöka hälsa på dem båda imorgon och lukta mig fram till något form av beslut - som måste lämnas på tisdag...
Min sambo och jag har inte så bra nu. Hans bägare verkar ha runnit över. Han är arg, så arg på mig. På hur jag är, hur jag gör, och kanske framför allt inte gör. Jag får kritik som på många sätt är befogad, men jag har ingen aning om hur jag ska hantera den, eller göra mig själv till en bättre människa.
En stor kritik är att jag klagar på honom varje dag. Han upplever det som att jag klagar, kritiserar, varje dag och hela tiden. Detta har jag så klart väldigt svårt att hålla med om, då det inte alls är min mening. Men jag inser att jag gått i världens bästa härskarskola - min mamma. Hon ger min pappa order och kritik konstant. Konstant! Det är nästan komiskt att höra henne "gör det, hämta det, har du inte gjort det än?, du gör det där fel, gör så här, har du glömt vad jag sa?" och så vidare. Och min pappa sväljer ( i alla fall vad jag ser). Min sambo hävdar att jag är likadan. Det hoppas jag verkligen inte, men får väl anta att han vet vad han pratar om. Han har dock valt att inte bli som min pappa, utan biter nu ifrån, med besked. Han är nu så jäkla arg att jag inte känner att jag har utrymme att andas.
Han vill att jag ska förändra mig, acceptera honom som han är, acceptera livet som det är. Vara mer nöjd, klaga mindre, inte kräva av andra saker jag inte kräver av mig själv. De regler jag sätter upp ska gälla även för mig, små saker som irriterar mig ska jag svälja, jag ska ställa upp mer, på hans drömmar och önskemål, jag ska vilja vara tillsammans med bonusdottern mer, jag ska vara nöjd med den support han tycker att han ger mig i mina livsval, men jag ska även supporta honom mycket mer.
Jag blir matt. Hur ska jag kunna leverera detta? Hur ska jag kunna bli en nöjd människa, när det är mitt största problem i livet och alltid har varit - att ha svårt att se glaset som halvfullt? Hur ska jag supporta hans önskemål på en fritid, när de saker han gillar är så dödens tråkiga? Hur ska jag kunna sluta klaga på småsaker, när jag inte ens vet om att jag gör det?
Jag förstår att jag sätter upp krav och regler för andra som inte gäller mig. Det håller jag med om, och borde verkligen skärpa till mig, för det är ju egentligen pinsamt om jag tänker på det. Varför är det okej för mig att ge sonen en godisbit när det inte är det för någon annan? Kan inte svara på det. Anser uppenbarligen att jag har mer rätt att bestämma över honom, eftersom jag är med honom hela dagarna.
Jag borde ställa upp för andra som jag vill att de ska ställa upp för mig. Jag borde vara lika generös som en del andra är mot mig. Jag borde acceptera de begränsningar som livet medför, ekonomiskt och praktiskt (min sambo menar nog mest ekonomiskt, som han tycker att jag ställer höga krav på men levererar väldigt lite själv). Jag borde verkligen vara en mycket bättre bonusmamma, acceptera att ha en tonåring hemma, med de för- och nackdelar som det för med sig. Jag borde stötta min sambos högtflygande planer på företagande och entreprenörsskap.
Men om jag känner att det nästan känns övermäktigt? Om jag inte fattar hur jag ska leverara dessa saker? Behöver väl ännu en terapirunda känns det som, eftersom jag inte kan vara som jag är, utan att kränka, såra och förstöra min sambos liv (som han sa idag).
Men vet ni vad. Jag är så jävla skittrött på att ha det dåligt tillsammans. Så fruktansvärt less på att inte kunna planera en helg framåt i tiden för att jag inte vet om vi är sams då. Så otroligt ledsen över att vara så ensam om att leva i en dålig relation (då alla runt omkring mig gifter sig, köper sommarstuga och skaffar fler barn). Så skamsen över att vara avundsjuk på alla andras liv och relationer, som verkar flyta så otroligt smärtfritt fram. Men mest är jag så bottenlöst rädd att min familj ska splittras, min son ska förlora sin pappa och jag ska bli ensam. Inte för ensamheten i sig, den skrämmer mig inte, men för att inte kunna ge min son allt det han behöver. Att inte räcka till.
Tårarna faller, igen och igen. Är så less på att vara ledsen.
onsdag 5 maj 2010
Vem har placerat gnällmonstret hemma hos mig?
Sitter på min älskade altan och min plutt sover. Tack gode gud, vilket bök det har varit med honom senaste dagarna. Som att han har återgått till ett tidigare utvecklingsstadium och plötsligt vill bli buren, inte gå med bara en hand i min, utan det måste vara båda. Behöver bli så road så road så road. Och annars gnälls det. God damn vad det gnälls. Kan inte få någon ro att göra något när jag konstant hör detta gnäll. Och jag blir arg, irriterad. Har inte alls något bra tålamod längre. Häromdagen när vi satt och åt lunch, alltså att jag matar honom, så kastade han sig bakåt, grät och skrek, ville inte äta, inte dricka, hade precis sovit och hade ren blöja. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Och till slut nästan skriker jag "men vad vill du??!!" Får ju så klart inget som helst svar på denna desperata fråga. Så om han är i någon utvecklingsfas just nu - kom ur den! Mamma saknar dig!
Det är lite pinsamt men jag kände idag, när han gnällde och grät om vart annat, att jag nästan kände mig rädd för honom. Alltså inte i ordets rätta bemärkelse, men liksom rädd att han ska kunna ta över, vinna, att mina ansträngningar inte är till någon nytta. Att jag ska vika under för mina principer för att jag så snabbt tröttnar på att lyssna på honom. Som en princip jag har varit stenhård på - att han inte får äta socker. Jag tänker att det kommer komma ändå, i mängder. Vi behöver inte börja med det tidigare än nödvändigt (speciellt inte med tanke på vilka sockerjunkies hans föräldrar är). Men idag, när jag bakade både chokladmuffins och sockerkaka, så fick sonen slicka av visparna med all smaskig smet på. Och han var ju nöjd så klart. Och då är jag nöjd. Gillar inte att jag så snabbt ger efter på detta sätt. Han kommer ju fatta det, utnyttja det. Inte än kanske, med det kommer snart.
Jag har fått kritik, helt befogad, att jag mutar sonen när han gråter eller gnäller. Till exempel när vi är ute och går i vagnen och han ledsnar och gnäller och ålar sig runt, men vi har 20 minuter kvar innan vi är hemma - då ger jag en majskrok eller liknande för att få tyst på honom. Sambon tycker att det är helt fel, att jag måste lära mig att stå ut med hans missnöje. Håller med, absolut, men hur ska man orka det? Hur ska jag orka lyssna på hans stegrande gnäll i två kilometer? Jag tycker faktiskt inte att jag mutar hemma så ofta, mest när vi är ute, när det är svårt att bära eller roa honom. Kommer jag nu få ett sånt där odrägligt barn som kastar sig hysterisk på golvet när han inte får senaste Bamsetidningen? Måste stoppa denna utveckling, det fattar jag ju.
Har fått mail om att jag är behörig till Steg-2 utbildningen (tacka f-n för det, så mycket slit som det var för den, 19 bilagor skickades med!) men att den inte kommer börja förrän januari 2011 för att det var för få behöriga sökanden. Suck, vänta ännu ett halvår alltså. Passar inte min planering...
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra till hösten. Nu föll ju en hel dag i veckan med plugg, och jag tror att plutten ska börja på dagis under hösten. Vad ska jag göra då? Skriva utredningar? Måste fundera på detta lite seriöst, har liksom inte alls engagerat mig i min arbetssituation framöver, eftersom det har känts som att det kommer lösa sig. Men det löser sig ju inte av sig själv! Gnugga geniknölarna nu!
Jag behöver fler vänner. Eller vänner som har lite mer tid. När folk har barn så reduceras deras tid till hälften. Och när de har två barn så reduceras den till nästan inget. Det är så svårt att få till regelbundna träffar med de jag tycker om. Det blir så sällan att relationen mest bygger på att återberätta om senaste tiden. Det blir ingen process, ingen fördjupning. Jag saknar det. Och det skrämmer mig. Hur ska man kunna ha goda relationer fram i livet. Som inte enbart bygger på att vi båda är på lekplatsen och gungar våra barn. Om jag vill äta en mysig lunch -utan barn - på fredag, hur ska det gå till? Det finns ingen! Inte ens en fika på eftermiddagen är möjlig. Alla ska snabbt hem till sina väntande familjer, ingen har tid att vara vuxen, kompis. så tråkigt! Och jag kommer väl bli likadan antar jag, varför skulle jag vara annorlunda?
Nej, nu ska jag lägga in om föräldradagar på försäkringskassans hemsida. Snart fyller ju plutten 1 år, och då måste man ju ta ut 5 dagar i veckan (konstig regel, fattar inte den alls). Så dags att knappa in på deras hemsida!
Det är lite pinsamt men jag kände idag, när han gnällde och grät om vart annat, att jag nästan kände mig rädd för honom. Alltså inte i ordets rätta bemärkelse, men liksom rädd att han ska kunna ta över, vinna, att mina ansträngningar inte är till någon nytta. Att jag ska vika under för mina principer för att jag så snabbt tröttnar på att lyssna på honom. Som en princip jag har varit stenhård på - att han inte får äta socker. Jag tänker att det kommer komma ändå, i mängder. Vi behöver inte börja med det tidigare än nödvändigt (speciellt inte med tanke på vilka sockerjunkies hans föräldrar är). Men idag, när jag bakade både chokladmuffins och sockerkaka, så fick sonen slicka av visparna med all smaskig smet på. Och han var ju nöjd så klart. Och då är jag nöjd. Gillar inte att jag så snabbt ger efter på detta sätt. Han kommer ju fatta det, utnyttja det. Inte än kanske, med det kommer snart.
Jag har fått kritik, helt befogad, att jag mutar sonen när han gråter eller gnäller. Till exempel när vi är ute och går i vagnen och han ledsnar och gnäller och ålar sig runt, men vi har 20 minuter kvar innan vi är hemma - då ger jag en majskrok eller liknande för att få tyst på honom. Sambon tycker att det är helt fel, att jag måste lära mig att stå ut med hans missnöje. Håller med, absolut, men hur ska man orka det? Hur ska jag orka lyssna på hans stegrande gnäll i två kilometer? Jag tycker faktiskt inte att jag mutar hemma så ofta, mest när vi är ute, när det är svårt att bära eller roa honom. Kommer jag nu få ett sånt där odrägligt barn som kastar sig hysterisk på golvet när han inte får senaste Bamsetidningen? Måste stoppa denna utveckling, det fattar jag ju.
Har fått mail om att jag är behörig till Steg-2 utbildningen (tacka f-n för det, så mycket slit som det var för den, 19 bilagor skickades med!) men att den inte kommer börja förrän januari 2011 för att det var för få behöriga sökanden. Suck, vänta ännu ett halvår alltså. Passar inte min planering...
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra till hösten. Nu föll ju en hel dag i veckan med plugg, och jag tror att plutten ska börja på dagis under hösten. Vad ska jag göra då? Skriva utredningar? Måste fundera på detta lite seriöst, har liksom inte alls engagerat mig i min arbetssituation framöver, eftersom det har känts som att det kommer lösa sig. Men det löser sig ju inte av sig själv! Gnugga geniknölarna nu!
Jag behöver fler vänner. Eller vänner som har lite mer tid. När folk har barn så reduceras deras tid till hälften. Och när de har två barn så reduceras den till nästan inget. Det är så svårt att få till regelbundna träffar med de jag tycker om. Det blir så sällan att relationen mest bygger på att återberätta om senaste tiden. Det blir ingen process, ingen fördjupning. Jag saknar det. Och det skrämmer mig. Hur ska man kunna ha goda relationer fram i livet. Som inte enbart bygger på att vi båda är på lekplatsen och gungar våra barn. Om jag vill äta en mysig lunch -utan barn - på fredag, hur ska det gå till? Det finns ingen! Inte ens en fika på eftermiddagen är möjlig. Alla ska snabbt hem till sina väntande familjer, ingen har tid att vara vuxen, kompis. så tråkigt! Och jag kommer väl bli likadan antar jag, varför skulle jag vara annorlunda?
Nej, nu ska jag lägga in om föräldradagar på försäkringskassans hemsida. Snart fyller ju plutten 1 år, och då måste man ju ta ut 5 dagar i veckan (konstig regel, fattar inte den alls). Så dags att knappa in på deras hemsida!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)