Det blev faktiskt ett inlägg till, mest beroende på en sjukdomar, min dotter som fått en galen hosta och nästan 40 graders feber, och min syster som känner sig hängig. Jag sitter alltså själv på altanen med alla tända ljusen, tekoppen och två smågrabbar som terroriserar hunden genom att ömsom jaga runt som galningar och ömsom vilja att hon ska spela död och acceptera alla möjliga undersökningar av sin mun och öron. Jag äter en macka med Nutella, intressant eftersom det aldrig skulle hända hemma, men här är alltid andra saker möjliga. Som att köra utan bilbarnstol, inte kolla mailen, gå runt i samma skitiga linne med bikini under i flera dagar, köpa 10-pack kassa blöjor för 100 kr.
Natten var vidrig med en galet hostig dotter, en massa myggbett som skulle klias på barnen, och timmar som bara gick utan någon som helst sömn. Så inte nog med att jag kommer komma hem blek och tjockare, jag kommer också komma hem med total sömnbrist. Hoppas sambon är utsövd...
Men en skön stund infann sig idag när barnen sov och jag låg nere vid poolen och läste och åt färska fikon. Jag lade ner boken, tittade ut på den underbara utsikten och stannade upp en stund. Fick en, eller många egentligen, deja vù. Att här har jag suttit förr och tittat ut och tänkt samma sak: " Nu borde jag tänka något smart,djupt, livsförändrande. Inse något jag inte fattat förr, skapa en ny punch-line till mitt liv". Och lika tomt är det varje gång. Lika få djupa och intressanta saker passerar genom min mosiga hjärna.
Nu kom sonen och begärde iPaden, och som den curlingmorsa jag är, så får han den självklart!
onsdag 26 september 2012
tisdag 25 september 2012
Italien nr 1
Egentligen vet jag inte om det blir några fler inlägg från denna resa, men jag garderar mig och doper detta till Itelien nr 1. Jag sitter på altanen på ön Ischia, där min syster bor sedan 10 år. Jag har varit här oräkneliga gånger men ändå är varje resa inte den andre lik. Denna gång är jag här själv med båda barnen, vilket inte hänt förr. Resan hit gick bra får man säga. Så bra som det kan gå med en treåring som helt plötsligt blir sjuk i hög feber under flygresan, och en snart tvååring som är mer vild än tam och absolut inte fick med "sitta still och vänta" i sin reportoar av egenskaper. Men en bilresa, två flygningar med 2,5 timmars vàntan, en taxiresa där den engleskaokunnige chauffören glatt körde mot rött, en båtresa och ännu en bilresa till huset - så är vi nu här!
Tre nätter och tre dagar har passerat och jag är stundtals helt tillfreds med att ta hand om barn 24/7, och stundtals är jag så trött och irriterad att inte ens den färska mozzarellan väger upp. Imorse, efter 3,5 timmars sòmn, làg jag pladask pà sàngen och gràt. Mina pluttar tystnade, var stilla, undrade vad som hànde. Jag fòrsòkte fòrklara, "Jag àr sà tròtt, jag orkar inte detta, snàlla hjàlp mig och gnàll inte òver minsta skitsak en dag till". Skàms òver att nàr jag àr helt sjàlv med dem sà hàr sà tar alla mina ambitioner som en vettig fòràlder slut. Jag gapar och skàller, hàller i dem hàrt och orkar inte vara smidig. "Att vàlja sina strider" faller helt i glòmska. Men man somnar inte gott nàr man varit sà arg sà ofta under en dag. Idag har det varit bàttre, vi har haft en fin dag ihop, med poolad, sov ihop mitt pà dagen, var pà en lekplats, var i stan och àt glass, och sen en tidig kvàll fòr dem. Nu àr jag mànniska igen.
Men faktiskt, 28 grader varmt, en utsikt som gör turistvykorten avundsjuka, färska fikon direkt från trädet vid poolen, en massa massa god pasta som jag alltid àter tvà portioner av, lànga samtal pà kvàllarna med min syster och att kusinerna fàr leka, det àr riktigt riktigt mysigt och lyxigt.
Jag sitter nu pà altanen, det àr helt mòrkt, jag hòr havet slà mot stranden, det àr mànga ljus tànda framfòr mig, mina kids sover sedan ràtt lànge. Jag àr tillfreds. Det àr frid i mig. Ledsen att jag inte kan slàppa tankarna pà att jag àter fòr mycket, av allt mòjligt, och att jag inte ròr mig nàgot òverhuvudstaget. Men jag har helt slàppt planerna pà att plugga lite, har helt slàppt tankarna pà att anvànda de medhavda tràningsklàderna. Helt slàppt tankarna (eller nej, inte HELT slàppt) pà att hinna fà lite fàrg pà kroppen, eftersom jag tar hand om barnen dagarna i ànda.
Kan inte sàga att jag làngtar hem. Till vad? Fòrutom sambon och tràningen finns inget jag verkligen saknar. Rutiner kanske, men det àr ju inget man skrattar sig lycklig òver precis. Jag tror att barnen har det bra. Fàr sova som de vill, àta glass varje dag, bada i poolen, leka med hunden, vara lediga. Kànns bra att faktiskt sitta pà golvet och leka med Lego, pà riktigt leka med Lego, inte bara stàlla fram làdan till dem.
Idag àr det exakt 4 àr sedan som jag startade denna blogg. Jag var dà gravid med min son, var pà semester i New York, skrev fòrsta inlàgget fràn en làgenhet pà Manhattan. Jag tànkte mest skriva om graviditeten, fòr att ha kvar till mitt barn i framtiden. Det har ju inte riktigt blivit sà, utan jag fortsatte skriva. Just nu vet jag inte riktigt varfòr, till vem, fòr vilket syfte. Det àr trevligt, jag uppskattar det, men àr det vàrt tiden? Skriver ju en egen dagbok ocksà, plus egna dagbòcker till barnen. Sà det kànns lite mycket ibland.
Hade nog bestàmt mig fòr att vara lite sà dàr dramatisk och avsluta bloggen idag pà 4-àrsdagen, men nu nàr den àr hàr sà kànns det inte lika làtt làngre. Fàr acceptera att jag avslutar den en helt vanlig dag, en annan dag, nàr jag àr redo, nàr jag skriver pà en dator med svenska bokstàver... (Fòr er som àr uppmàrksamma sà fanns vàra kàra bokstàver i bòrjan av detta inlàgg, fòr att den delen skrevs pà iPaden tidigare. Men internet slutade funka pà den, dàrav denna òvergàng till en ràtt kass dator).
Ska gà och làgga mig, àven om det àr sà himla skònt att sitta hàr. Min dag startar ju runt 6, sà ska jag vara en nàgorlunda vettig fòràlder imorgon àr det dags att sova nu...
Tre nätter och tre dagar har passerat och jag är stundtals helt tillfreds med att ta hand om barn 24/7, och stundtals är jag så trött och irriterad att inte ens den färska mozzarellan väger upp. Imorse, efter 3,5 timmars sòmn, làg jag pladask pà sàngen och gràt. Mina pluttar tystnade, var stilla, undrade vad som hànde. Jag fòrsòkte fòrklara, "Jag àr sà tròtt, jag orkar inte detta, snàlla hjàlp mig och gnàll inte òver minsta skitsak en dag till". Skàms òver att nàr jag àr helt sjàlv med dem sà hàr sà tar alla mina ambitioner som en vettig fòràlder slut. Jag gapar och skàller, hàller i dem hàrt och orkar inte vara smidig. "Att vàlja sina strider" faller helt i glòmska. Men man somnar inte gott nàr man varit sà arg sà ofta under en dag. Idag har det varit bàttre, vi har haft en fin dag ihop, med poolad, sov ihop mitt pà dagen, var pà en lekplats, var i stan och àt glass, och sen en tidig kvàll fòr dem. Nu àr jag mànniska igen.
Men faktiskt, 28 grader varmt, en utsikt som gör turistvykorten avundsjuka, färska fikon direkt från trädet vid poolen, en massa massa god pasta som jag alltid àter tvà portioner av, lànga samtal pà kvàllarna med min syster och att kusinerna fàr leka, det àr riktigt riktigt mysigt och lyxigt.
Jag sitter nu pà altanen, det àr helt mòrkt, jag hòr havet slà mot stranden, det àr mànga ljus tànda framfòr mig, mina kids sover sedan ràtt lànge. Jag àr tillfreds. Det àr frid i mig. Ledsen att jag inte kan slàppa tankarna pà att jag àter fòr mycket, av allt mòjligt, och att jag inte ròr mig nàgot òverhuvudstaget. Men jag har helt slàppt planerna pà att plugga lite, har helt slàppt tankarna pà att anvànda de medhavda tràningsklàderna. Helt slàppt tankarna (eller nej, inte HELT slàppt) pà att hinna fà lite fàrg pà kroppen, eftersom jag tar hand om barnen dagarna i ànda.
Kan inte sàga att jag làngtar hem. Till vad? Fòrutom sambon och tràningen finns inget jag verkligen saknar. Rutiner kanske, men det àr ju inget man skrattar sig lycklig òver precis. Jag tror att barnen har det bra. Fàr sova som de vill, àta glass varje dag, bada i poolen, leka med hunden, vara lediga. Kànns bra att faktiskt sitta pà golvet och leka med Lego, pà riktigt leka med Lego, inte bara stàlla fram làdan till dem.
Idag àr det exakt 4 àr sedan som jag startade denna blogg. Jag var dà gravid med min son, var pà semester i New York, skrev fòrsta inlàgget fràn en làgenhet pà Manhattan. Jag tànkte mest skriva om graviditeten, fòr att ha kvar till mitt barn i framtiden. Det har ju inte riktigt blivit sà, utan jag fortsatte skriva. Just nu vet jag inte riktigt varfòr, till vem, fòr vilket syfte. Det àr trevligt, jag uppskattar det, men àr det vàrt tiden? Skriver ju en egen dagbok ocksà, plus egna dagbòcker till barnen. Sà det kànns lite mycket ibland.
Hade nog bestàmt mig fòr att vara lite sà dàr dramatisk och avsluta bloggen idag pà 4-àrsdagen, men nu nàr den àr hàr sà kànns det inte lika làtt làngre. Fàr acceptera att jag avslutar den en helt vanlig dag, en annan dag, nàr jag àr redo, nàr jag skriver pà en dator med svenska bokstàver... (Fòr er som àr uppmàrksamma sà fanns vàra kàra bokstàver i bòrjan av detta inlàgg, fòr att den delen skrevs pà iPaden tidigare. Men internet slutade funka pà den, dàrav denna òvergàng till en ràtt kass dator).
Ska gà och làgga mig, àven om det àr sà himla skònt att sitta hàr. Min dag startar ju runt 6, sà ska jag vara en nàgorlunda vettig fòràlder imorgon àr det dags att sova nu...
torsdag 6 september 2012
Umeå nr 21
Jag har unnat mig att ta en paus i mitt bloggande, och försökt att inte känna mig lite dum och lat när jag gjort det. Men när jag nu sitter i soffan på mitt hotellrum, lyssnar på ljuvlig jazz, har tända ljus och ingen lust att plugga mer, så kommer längtan efter att skriva krypande.
Jag är alltså i Umeå för 21:a gången, och imorgon åker jag hem igen. Jag kommer åka hit 6 gånger till, och sedan är jag klar, färdig, legitimerad psykoterapeut. Känns som att det är så gott som klart nu, eftersom jag redan gjort den C-uppsats som hela våren ska ägnas åt. Men nu börjar det här med avsked, avslut komma smygande inpå. De flesta klasskompisar kommer jag inte sakna nämnvärt, men en handfull känns svårt, knepigt och i ett enstaka fall riktigt riktigt ledsamt att bli av med. Men hur ska man fortsätta ses? Ärligt talat, jag kommer inte åka till Umeå lite helt apropå efter att utbildningen är slut, så enkelt är det ju. Så kanske kommer ännu en fin människa, en bra relation, försvinna ur mitt liv, och det är så himla sorgligt.
Men idag är jag uppfylld av annat! Jag är uppfylld över den underbara utbildning som ligger inbakad i min steg 2, som kallas affektfokuserad terapi. Jag är helt såld, och är en missionär för denna teori. Jag sitter som en ljus under dagens 8 timmars föreläsning och vill fort fort fort bli bra på detta, få praktisera det och väldigt gärna vara omringad av kollegor som kan det (här blir det genast knepigare, finns inget hav av affektfokuserade terapeuter att ösa ur). Men de gånger jag testat affektfokus på klienter, och varit så teoritrogen som jag har förmåga till, så blir det så häftigt, så stora rörelser i klienterna och de är så tacksamma. Och jag är så tacksam. Så mycket känslor som finns, som jag inte har koll på, som jag uppenbarligen måste ha koll på för att kunna jobba så här. Jag längtar efter den egen-terapi i affektfokus jag ska gå under våren, kommer bli en utmaning för superkontrollerade-Lisa!
På flyget upp hit hamnade jag av en slump bredvid en mycket flygrädd kvinna i 45-års åldern. Hon varnade mig när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig, att hon är mycket rädd och troligtvis kommer börja gråta. Jag skrattade och sa "Jag är terapeut, att hjälpa gråtande människor är mitt jobb". Hon blev så glad och jag var nu mer än välkommen att sitta bredvid henne. Sen satt vi, hand i hand, hela resan, andades tillsammans och pratade om att allt som lät och kändes i planet är normalt och däremellan pratade vi om hennes yrke - skådespelerska - och om mitt. Det hela slutade med att vi kom ner på säker mark, hand i hand, och hon var så tacksam att jag fick fribiljetter till den uppsättning hon turnerar runt Sverige med just nu. Förutom att jag så klart är tacksam för att helt oplanerat få chans att gå på teater, så blev jag så imponerad över att en vuxen människa utsätter sig för något hon är så otroligt rädd för. Hur ofta gör vi det egentligen? När utsatte du dig för något som verkligen är skrämmande sist? Jag minns det knappt. Ett uppträdande kanske, men det var ju inte igår precis. Vi förväntar oss att våra barn ska vara modiga och trotsa sina rädslor så gott som dagligen, men när gör vi det själva? Det är så långt ifrån att jag inte ens kommer på något jag skulle kunna utsätta mig för, för att träna, utmana mig. Vad skulle det vara?
På utbildningen igår pratade vi om intersektionalitet. Orkar inte förklara begreppet just nu (typ, googla det), men det handlar om minoriteter typ. Och i samband med det pratade vi om barnfattigdom, i Sverige. En klasskompis berättade om sin situation (ensamstående med en 3-åring, bor i en liten by i mellansverige och har ont om pengar jämt). Att sonens bästa kompis i samma ålder fått en sprillans ny iPad av sin pappa, som han så klart var mycket stolt över. Och min klasskompis hade sagt till den pappan att deras söner inte kunde vara vänner mer, för det kommer bli för stora kontraster och hon kan aldrig matcha den materiella standarden. Om vi nu bortser från hennes val att agera på detta sätt, för det kan man helt klart tänka olika om, så började jag fundera på mitt eget naiva sätt att vara. Att jag har ALDRIG funderat på om vår iPad skulle vara ett problem för min sons kompisar och deras föräldrar. Jag har inte upplevt dem som fattiga heller, men skulle nog inte reflekterat över det ändå. Har jag som förälder ett ansvar att hålla nere på presenter och utgifter, för att eventuellt matcha kompisarnas ekonomiska förutsättningar? Kommer min son kunna förlora vänner om han har det för förspänt? Nu känns det lite skrattretande att prata om min och min sambos situation som så galet ekonomiskt förspänd, för så är verkligen inte fallet, men vi har i alla fall en iPad - begagnad och förra modellen (och vid det här laget rätt sliten) men dock. Har jag missat något väsentligt här?
Nu ska jag göra min obligatoriska kopp te, äta min choklad och läsa en skvallertidning. Av någon anledning gör jag det en del när jag är i Umeå, men bara här. Plugget som jag borde göra får vänta en stund.
Jag är alltså i Umeå för 21:a gången, och imorgon åker jag hem igen. Jag kommer åka hit 6 gånger till, och sedan är jag klar, färdig, legitimerad psykoterapeut. Känns som att det är så gott som klart nu, eftersom jag redan gjort den C-uppsats som hela våren ska ägnas åt. Men nu börjar det här med avsked, avslut komma smygande inpå. De flesta klasskompisar kommer jag inte sakna nämnvärt, men en handfull känns svårt, knepigt och i ett enstaka fall riktigt riktigt ledsamt att bli av med. Men hur ska man fortsätta ses? Ärligt talat, jag kommer inte åka till Umeå lite helt apropå efter att utbildningen är slut, så enkelt är det ju. Så kanske kommer ännu en fin människa, en bra relation, försvinna ur mitt liv, och det är så himla sorgligt.
Men idag är jag uppfylld av annat! Jag är uppfylld över den underbara utbildning som ligger inbakad i min steg 2, som kallas affektfokuserad terapi. Jag är helt såld, och är en missionär för denna teori. Jag sitter som en ljus under dagens 8 timmars föreläsning och vill fort fort fort bli bra på detta, få praktisera det och väldigt gärna vara omringad av kollegor som kan det (här blir det genast knepigare, finns inget hav av affektfokuserade terapeuter att ösa ur). Men de gånger jag testat affektfokus på klienter, och varit så teoritrogen som jag har förmåga till, så blir det så häftigt, så stora rörelser i klienterna och de är så tacksamma. Och jag är så tacksam. Så mycket känslor som finns, som jag inte har koll på, som jag uppenbarligen måste ha koll på för att kunna jobba så här. Jag längtar efter den egen-terapi i affektfokus jag ska gå under våren, kommer bli en utmaning för superkontrollerade-Lisa!
På flyget upp hit hamnade jag av en slump bredvid en mycket flygrädd kvinna i 45-års åldern. Hon varnade mig när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig, att hon är mycket rädd och troligtvis kommer börja gråta. Jag skrattade och sa "Jag är terapeut, att hjälpa gråtande människor är mitt jobb". Hon blev så glad och jag var nu mer än välkommen att sitta bredvid henne. Sen satt vi, hand i hand, hela resan, andades tillsammans och pratade om att allt som lät och kändes i planet är normalt och däremellan pratade vi om hennes yrke - skådespelerska - och om mitt. Det hela slutade med att vi kom ner på säker mark, hand i hand, och hon var så tacksam att jag fick fribiljetter till den uppsättning hon turnerar runt Sverige med just nu. Förutom att jag så klart är tacksam för att helt oplanerat få chans att gå på teater, så blev jag så imponerad över att en vuxen människa utsätter sig för något hon är så otroligt rädd för. Hur ofta gör vi det egentligen? När utsatte du dig för något som verkligen är skrämmande sist? Jag minns det knappt. Ett uppträdande kanske, men det var ju inte igår precis. Vi förväntar oss att våra barn ska vara modiga och trotsa sina rädslor så gott som dagligen, men när gör vi det själva? Det är så långt ifrån att jag inte ens kommer på något jag skulle kunna utsätta mig för, för att träna, utmana mig. Vad skulle det vara?
På utbildningen igår pratade vi om intersektionalitet. Orkar inte förklara begreppet just nu (typ, googla det), men det handlar om minoriteter typ. Och i samband med det pratade vi om barnfattigdom, i Sverige. En klasskompis berättade om sin situation (ensamstående med en 3-åring, bor i en liten by i mellansverige och har ont om pengar jämt). Att sonens bästa kompis i samma ålder fått en sprillans ny iPad av sin pappa, som han så klart var mycket stolt över. Och min klasskompis hade sagt till den pappan att deras söner inte kunde vara vänner mer, för det kommer bli för stora kontraster och hon kan aldrig matcha den materiella standarden. Om vi nu bortser från hennes val att agera på detta sätt, för det kan man helt klart tänka olika om, så började jag fundera på mitt eget naiva sätt att vara. Att jag har ALDRIG funderat på om vår iPad skulle vara ett problem för min sons kompisar och deras föräldrar. Jag har inte upplevt dem som fattiga heller, men skulle nog inte reflekterat över det ändå. Har jag som förälder ett ansvar att hålla nere på presenter och utgifter, för att eventuellt matcha kompisarnas ekonomiska förutsättningar? Kommer min son kunna förlora vänner om han har det för förspänt? Nu känns det lite skrattretande att prata om min och min sambos situation som så galet ekonomiskt förspänd, för så är verkligen inte fallet, men vi har i alla fall en iPad - begagnad och förra modellen (och vid det här laget rätt sliten) men dock. Har jag missat något väsentligt här?
Nu ska jag göra min obligatoriska kopp te, äta min choklad och läsa en skvallertidning. Av någon anledning gör jag det en del när jag är i Umeå, men bara här. Plugget som jag borde göra får vänta en stund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)