Men herregud, nu är det dags igen - för mens. Har ju haft mens en enda gång på tre år, och den gången blev jag gravid ( nej, det tänkte vi inte göra om). Det har varit mycket lätt att vänja sig vid att inte ha mens, så det är ingen glädjens dag idag direkt. Jag satt på toaletten och (in)såg faktum, att nu är det mens varje månad de närmaste 20 åren som gäller.
Jag har varit mycket skonad från allt vad biverkningar och PMS heter (visst, det har funnits men inte i någon problematisk omfattning. Den mensvärk jag hade som tonåring botades av zonterapi). Men idag har jag känt att det har varit något. Blev matt och illamående på spinningen, en liten liten antydan till huvudvärk och samma lilla antydan till molande i äggstockstrakten. Min syster har sagt att efter att hon fått barn har hennes PMS blivit värre, så där så att hon känner sig sjuk första mensdagen och lite allmänt hängig precis innan. Just idag kan jag förstå vad hon menar.
Men det finns en uppsida med detta, och det är ägglossning! Dels kanske man har turen att vara lite piggare, kåtare och gladare då, men också snyggare! Kommer aldrig glömma en vän som mötte mig en dag och sa "Gud, vad snygg du är idag Lisa, har du ägglossning"? Ljuvlig kommentar, och efter den dagen så tänker jag att man kanske är lite mer glödande under ägglossning.
Idag har vi rensat bland barnkläderna. Jag har ju ett system hemma värt nobelpriset: Barnens vanliga lådor med de kläder som faktiskt används (och som förhoppningsvis är någorlunda uppdaterat rent storleksmässigt). Sen är det en låda med sonens för små kläder - som dottern snart ska ha, en låda med de kläder som hon har vuxit ur - och ska ut i förrådet, en låda med vinterkläder, en med regn och överdragskläder, en med de kläder som sonen snart ska ha - men som än så länge är för stora, en med de kläder som verkligen är för stora för honom, en (eller flera faktiskt) med skor i alla dess former och storlekar. Och sedan kommer vi till förrådet... Där har vi kläder som barnen ärvt från sina kusiner - det vill säga alla kläder upp till 9 års ålder - Pust. Att hålla koll på att vi inte missar att det faktiskt finns en bra vinteroverall, eller lagom stövlar är inte helt lätt, och vi har missat en del. Så regnkläder i storlek 86/92 har vi nu i 4 olika uppsättningar (så säg till om ni behöver).
Härom dagen bokade och betalade jag en resa till Egypten. En vecka i februari, all inclusive, 4-stjärnigt och en massa pooler. Tack och lov för detta beslut! Vintrarna är mycket långa tycker jag, så en solvecka mitt i känns så rätt och välbehövligt. Vet inte om vi har råd med detta egentligen, men jag har valt att stoppa huvudet i sanden kring det och betalat. Vi ska även ett par dagar till Berlin, och jag och sambon själva, i september. Så närmsta halvåret ser lovande ut!
lördag 20 augusti 2011
tisdag 16 augusti 2011
Slapp?
Min son börjar ju komma upp i en ålder där vi måste sätta gränser, lära honom hyfs, vara artig, visa oss som goda föredömen. Det är så olika hur alla gör, alltså bland mina vänner, hur stränga de är mot sina barn. Jag har ett par kompisar som säger till sitt barn vid minsta lilla grej. Då känner jag mig som värsta slappmorsan, eftersom jag endast tar en bråkdel av de fighter som de tar. Kommer jag att ångra mig? Sambon säger att jag kan få problem framöver med att jag låter honom härja fritt inne i leksaksaffärer (och även till stor del i mataffärer...). Men det finns ju tusen frågor att gnata sig blå om! Jag har valt de mest väsentliga: borsta tänderna, inte sparkas eller slåss, inte kasta maten på golvet, inte kasta alla leksaker hårt i golvet, låna ut leksaker till kompisar, inte klättra upp på borden, inte skrika hysteriskt efter godis så fort vi går in i en mataffär, inte måla med kritorna på bordet, inte kasta vatten över hela badrummet när han badar. Det är nog typ det, övergripande. När jag sedan hör vänner säga till sina barn om tusen ytterligare saker, då blir jag helt matt. Förväntas man orka allt detta? Det räcker som det är! Samtidigt som jag vill att han ska vara väluppfostrad, lyssna när man säger till honom, vara rädd om saker. Inte bli en sådan där skrikig unge som gör tvärtemot hela tiden. Inser att barn blir inte bara som de blir, utan att vi har ett finger med i spelet. Jag behöver nog kliva in i matchen mer.
Jag är ju inget föredöme när det gäller att svära, utan svär mest hela tiden. Säger varje dag till mig själv att jag verkligen måste sluta, vår son är ju en papegoja och härmar allt vi säger. Men märkligt nog har han aldrig härmat svordomarna, men har nu börjat säga som Pippi: Nej, fy fabian! Och det säger han till det mesta: "Du, nu ska vi gå och byta blöja" "Nej, fy fabian".
Ibland kan jag slappa till mig så i föräldrarollen, göra sämre än jag egentligen bör, trots att jag vet att det inte blir bra. När sonen är trött och gnällig och ligger på golvet och ålar sig i protest, då behöver jag egentligen hålla om, ge mat, avleda. Det gör jag ibland, men alltför ofta har jag inställningen "ja, men ligg där då, jag orkar inte ta hand om dig nu". Jag vill skylla lite på att jag är trött och har ett litet barn till (som alltid börjar tokskrika av rädsla eller oro när hennes storebror gråter. Så har man ett ledset barn - så får man automatiskt ett till på köpet. Mycket praktiskt). Jag vill inte bli så där kall och slapp, fattar inte varför jag inte skärper till mig, när jag vet vad som skulle vara bra för honom? Samma sak med dottern; kan nästan rycka upp henne ur vagnen när hon gnällskriker av... ja, av vad? och morra "men herregud vad är problemet!" Usch, tur att ingen ser.
Jag är ju inget föredöme när det gäller att svära, utan svär mest hela tiden. Säger varje dag till mig själv att jag verkligen måste sluta, vår son är ju en papegoja och härmar allt vi säger. Men märkligt nog har han aldrig härmat svordomarna, men har nu börjat säga som Pippi: Nej, fy fabian! Och det säger han till det mesta: "Du, nu ska vi gå och byta blöja" "Nej, fy fabian".
Ibland kan jag slappa till mig så i föräldrarollen, göra sämre än jag egentligen bör, trots att jag vet att det inte blir bra. När sonen är trött och gnällig och ligger på golvet och ålar sig i protest, då behöver jag egentligen hålla om, ge mat, avleda. Det gör jag ibland, men alltför ofta har jag inställningen "ja, men ligg där då, jag orkar inte ta hand om dig nu". Jag vill skylla lite på att jag är trött och har ett litet barn till (som alltid börjar tokskrika av rädsla eller oro när hennes storebror gråter. Så har man ett ledset barn - så får man automatiskt ett till på köpet. Mycket praktiskt). Jag vill inte bli så där kall och slapp, fattar inte varför jag inte skärper till mig, när jag vet vad som skulle vara bra för honom? Samma sak med dottern; kan nästan rycka upp henne ur vagnen när hon gnällskriker av... ja, av vad? och morra "men herregud vad är problemet!" Usch, tur att ingen ser.
måndag 15 augusti 2011
På väg mot kärring
Då har man blivit 31 år gammal. Fyllde år i lördags, och blev firad med frukost på sängen, en lunch med hela min familj, presenter och sång. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt att bli 31. Känns alltid bra att komma upp i en ålder där jag får respekt, blir tagen på allvar rent professionellt. Men jag ser fortfarande ut som en förvuxen tonåring. Ska ge ett exempel:
I går satt jag i gröngräset och njöt av DN-konserten som är i augusti varje år. Klassisk musik av Radiosymfonikerna, sång av Nina Persson, lagom varmt väder, inga barn (inte mina i alla fall). Lugn och ro, väldigt skönt. Ett äldre par sitter granne med mig. Sitter i sina Brasse-stolar och dricker lite whiskey. När mannen ska ställa sig upp verkar han fastna i stolen och liksom ramlar lite bredvid mig med stolen fast kring rumpan. Han ber om ursäkt för att han nästan föll på mig. Ingen fara, inget hände ju. Han fortsatte prata och sade att han och frugan hade sagt till varandra att "ingen över 30 kan ligga på det där sättet som du gör" (på sidan, liggandes på höften), "hur gammal är du". "31, sedan igår". "Va, 31, frugan gissade på 23!"
Nu kan jag inte bestämma mig för om detta är en komplimang eller inte. Mest inte tror jag. Att se ut som en nykläckt vuxen, som knappt är torr bakom öronen, för så känner jag mig inte. Så nu har jag fattat ett beslut: Jag måste försöka se äldre ut. Första steget är att klippa mig. Jag har väldigt lockigt hår, som alla älskar och säger att jag aldrig får klippa av mig. Men nu har jag haft långt hår sedan jag var plutt. Har bara klippt topparna varenda gång jag gått till frisören de senaste 28 åren. Nu är det dags! Förändring! Har ingen aning om hur det kommer se ut eller vad jag vill ha, men bokade tid hos favvo-frisören idag och sa "avsätt mycket tid, för du ska få jobba lite!" Hoppas verkligen att jag inte ångrar det här...
Min dotter är inne i en galet gnällig period. Vi kan sälja henne rätt billigt mest hela tiden. Ingen av oss slåss om att få vara med henne just nu om man säger så. Det är bara bära bära bära för hela slanten, vilket gör att jag inte kan göra typ något annat. Jag är ju ingen lek-mamma, så att sitta och visa tjugo olika leksaker, känna på olika material eller träna på att gå eller nåt sånt är inte min grej. Jag vill sätta henne på golvet, lägga fram massvis med leksaker, och så ska hon roa sig själv. Helst länge. Jag vill ju minnas att sonen gjorde det. Han var nöjd med att sitta, och när han fattat hur gåstolen fungerade så älskade han den. Han levde verkligen i den. Dotter har knappt hunnit prova den, för varje gång jag tar fram den hoppar sonen in i den och kör sedan rally genom hemmet med diverse ljudeffekter till.
Jag har två teorier om dotterns plötsliga humörbyte och den ena är att hon är mer hungrig. Hon är inte den som gapar stora fågelgapet när matskeden närmar sig, utan äter lite halvintresserat tills jag ger upp. Men desto mer välling å andra sidan. Hon behöver mer riktig mat! Så hunger är en idé. Nästa är otrygghet. Hon har ju varit superenkel att lägga, att lämna. Har alltid somnat själv, kunnat vara själv. Men sedan denna sommaren har detta ändrats. Så fort vi inte är inom synhåll börjar hon gallskrika, och vi måste hålla lite sällskap vid läggning. Att vi har kuskat runt och bott på flera olika ställen denna sommar kan vara orsaken, eller så är hon inne i den utvecklingfasen (har ju ärligt talat ingen riktig koll på vad som ska hända vilken månad).
Jag var en mycket bättre mamma till sonen när han var under ett år. Jag var så förvånad över mitt nyupptäckta tålamod. Jag orkade med svängningar, behov av stimulans och gjorde alltid egna puréer. Herregud, det är långt borta nu. Inte en egenmosad potatis så långt ögat når. Kan stå med dottern i famnen och nästan skrika "Men vad är det du vill?!?". Jag fick så mycket beröm på BVC när de fick höra att vår son inte åt någon välling när han var runt 1, "eftersom han åt så bra vanlig mat så förstår jag inte när han ska hinna äta välling, han blir ju mätt på mat". Mmm, den tiden är förbi. Dottern äter välling typ 3 gånger om dagen, det är det enda som hinns med när båda har behov som ska tillfredsställas NU. Börjar sakta förstå vad som kan vara problemet med att ha barn tätt - det finns två väldigt små barn som inte har förstått innebörden av att vänta. Stackars andra barn, får ju inte hälften av vad första fick... Hur ska det bli om man får ännu fler? Förlorar de tid och kraft från föräldrarna i en snabbt fallande skala?
Har också insett en annan sak med att ha barn. Det är hur omöjligt livet är att planera. Ingen nyhet för er, jag vet. Men det blev så tydligt förra veckan: Vi hade planerat en sol och bad-dag och kände oss taggade för det. Men så har båda barnen sovit dåligt. De gnäller i kapp och sover omlott. Vi kommer ingenstans och dagen blir platt fall. Inget som gick att förutspå dagen innan. Eller att de har sovit konstigt på natten, så att vi föräldrar är så trötta att vi antingen måste sova ikapp på dagen, eller grälar av trötthet, eller inte längre orkar göra det som vi dagen innan kände sådan lust till. Och man vet ju inte när dessa dagar inträffar! Det är så lurigt, så taskigt ibland, när jag verkligen sett fram emot något, som sedan blir omöjligt att genomföra. Och samtidigt måste barnens behov gå först, det kommer inte ens bli roligt om man försöker ta sig förbi deras behov lite osynligt - det kommer straffa sig.
Klockan är 10 över 10, dags att börja röra sig mot sängen. Håller på och läser en kursbok om Självpsykologi - på engelska. Jag förstår typ ingenting. Skulle göra mycket för att prata flytande engelska, det skulle underlätta mitt studerande enormt. Det praktiska med en engelsk kursbok är att den är så obegriplig att jag somnar väldigt gott efter bara ett par sidor.... zzzzzz
I går satt jag i gröngräset och njöt av DN-konserten som är i augusti varje år. Klassisk musik av Radiosymfonikerna, sång av Nina Persson, lagom varmt väder, inga barn (inte mina i alla fall). Lugn och ro, väldigt skönt. Ett äldre par sitter granne med mig. Sitter i sina Brasse-stolar och dricker lite whiskey. När mannen ska ställa sig upp verkar han fastna i stolen och liksom ramlar lite bredvid mig med stolen fast kring rumpan. Han ber om ursäkt för att han nästan föll på mig. Ingen fara, inget hände ju. Han fortsatte prata och sade att han och frugan hade sagt till varandra att "ingen över 30 kan ligga på det där sättet som du gör" (på sidan, liggandes på höften), "hur gammal är du". "31, sedan igår". "Va, 31, frugan gissade på 23!"
Nu kan jag inte bestämma mig för om detta är en komplimang eller inte. Mest inte tror jag. Att se ut som en nykläckt vuxen, som knappt är torr bakom öronen, för så känner jag mig inte. Så nu har jag fattat ett beslut: Jag måste försöka se äldre ut. Första steget är att klippa mig. Jag har väldigt lockigt hår, som alla älskar och säger att jag aldrig får klippa av mig. Men nu har jag haft långt hår sedan jag var plutt. Har bara klippt topparna varenda gång jag gått till frisören de senaste 28 åren. Nu är det dags! Förändring! Har ingen aning om hur det kommer se ut eller vad jag vill ha, men bokade tid hos favvo-frisören idag och sa "avsätt mycket tid, för du ska få jobba lite!" Hoppas verkligen att jag inte ångrar det här...
Min dotter är inne i en galet gnällig period. Vi kan sälja henne rätt billigt mest hela tiden. Ingen av oss slåss om att få vara med henne just nu om man säger så. Det är bara bära bära bära för hela slanten, vilket gör att jag inte kan göra typ något annat. Jag är ju ingen lek-mamma, så att sitta och visa tjugo olika leksaker, känna på olika material eller träna på att gå eller nåt sånt är inte min grej. Jag vill sätta henne på golvet, lägga fram massvis med leksaker, och så ska hon roa sig själv. Helst länge. Jag vill ju minnas att sonen gjorde det. Han var nöjd med att sitta, och när han fattat hur gåstolen fungerade så älskade han den. Han levde verkligen i den. Dotter har knappt hunnit prova den, för varje gång jag tar fram den hoppar sonen in i den och kör sedan rally genom hemmet med diverse ljudeffekter till.
Jag har två teorier om dotterns plötsliga humörbyte och den ena är att hon är mer hungrig. Hon är inte den som gapar stora fågelgapet när matskeden närmar sig, utan äter lite halvintresserat tills jag ger upp. Men desto mer välling å andra sidan. Hon behöver mer riktig mat! Så hunger är en idé. Nästa är otrygghet. Hon har ju varit superenkel att lägga, att lämna. Har alltid somnat själv, kunnat vara själv. Men sedan denna sommaren har detta ändrats. Så fort vi inte är inom synhåll börjar hon gallskrika, och vi måste hålla lite sällskap vid läggning. Att vi har kuskat runt och bott på flera olika ställen denna sommar kan vara orsaken, eller så är hon inne i den utvecklingfasen (har ju ärligt talat ingen riktig koll på vad som ska hända vilken månad).
Jag var en mycket bättre mamma till sonen när han var under ett år. Jag var så förvånad över mitt nyupptäckta tålamod. Jag orkade med svängningar, behov av stimulans och gjorde alltid egna puréer. Herregud, det är långt borta nu. Inte en egenmosad potatis så långt ögat når. Kan stå med dottern i famnen och nästan skrika "Men vad är det du vill?!?". Jag fick så mycket beröm på BVC när de fick höra att vår son inte åt någon välling när han var runt 1, "eftersom han åt så bra vanlig mat så förstår jag inte när han ska hinna äta välling, han blir ju mätt på mat". Mmm, den tiden är förbi. Dottern äter välling typ 3 gånger om dagen, det är det enda som hinns med när båda har behov som ska tillfredsställas NU. Börjar sakta förstå vad som kan vara problemet med att ha barn tätt - det finns två väldigt små barn som inte har förstått innebörden av att vänta. Stackars andra barn, får ju inte hälften av vad första fick... Hur ska det bli om man får ännu fler? Förlorar de tid och kraft från föräldrarna i en snabbt fallande skala?
Har också insett en annan sak med att ha barn. Det är hur omöjligt livet är att planera. Ingen nyhet för er, jag vet. Men det blev så tydligt förra veckan: Vi hade planerat en sol och bad-dag och kände oss taggade för det. Men så har båda barnen sovit dåligt. De gnäller i kapp och sover omlott. Vi kommer ingenstans och dagen blir platt fall. Inget som gick att förutspå dagen innan. Eller att de har sovit konstigt på natten, så att vi föräldrar är så trötta att vi antingen måste sova ikapp på dagen, eller grälar av trötthet, eller inte längre orkar göra det som vi dagen innan kände sådan lust till. Och man vet ju inte när dessa dagar inträffar! Det är så lurigt, så taskigt ibland, när jag verkligen sett fram emot något, som sedan blir omöjligt att genomföra. Och samtidigt måste barnens behov gå först, det kommer inte ens bli roligt om man försöker ta sig förbi deras behov lite osynligt - det kommer straffa sig.
Klockan är 10 över 10, dags att börja röra sig mot sängen. Håller på och läser en kursbok om Självpsykologi - på engelska. Jag förstår typ ingenting. Skulle göra mycket för att prata flytande engelska, det skulle underlätta mitt studerande enormt. Det praktiska med en engelsk kursbok är att den är så obegriplig att jag somnar väldigt gott efter bara ett par sidor.... zzzzzz
tisdag 9 augusti 2011
Blåbär
Har plötsligt lärt mig hur otroligt lång tid det tar att plocka ihop en hink med blåbär. Jag och sonen var ute i går kväll och plockade (d.v.s. jag plockade och han åt). Vi lyckades nästan täcka botten av hinken, sedan gav jag upp. Vilken ryggknäckarövning! Men det var väldigt mysigt att strö blåbär över filmjölken i morse...
Vi har lämnat Skåne sedan några dagar och är nu ute på Djurö, Värmdö, där min sambos föräldrar har sommarställe. Vi ska vara här tills på lördag, eftersom vi har hyrt ut vår lägenhet denna vecka. Vi har det väldigt bra. Igår var goa goa vänner här med sina tre barn och vi åt lunch, badade, åt marängswiss och njöt av att alla hade det så himla bra. Sen gick båda barnen och sambon och lade sig tidigt, och jag satt uppe med myslampan i vardagsrummet, en kopp te och läste bok i nån timma. Så himla skönt! Läste förövrigt Morgan Allings "Kriget är slut". En berättelse om hans barndom. Trevligt skriven, lätt att läsa. Vilka barndomar en del har haft, det är svårt att ta in och förstå. Att dessa människor både står och går idag är ju ett smärre under (lyssna även på Nanna Grönwalls Sommarprogram i P1).
Idag har vi slappat på förmiddagen, båda barnen sov samtidigt i 2 timmar (vi satt som på nålar och trodde knappt att det var sant). Efter lunchen åkte vi till Siggesta gård ute på Värmdö. Mycket fint ordnat med djur att se och klappa, en jättefin minigolfbana, café, affär, "Träsktrollens stig" (i min sons värld: Tandtrollens stig). Sonen hoppade upp och ner och var ett solsken personifierat i två timmar.
Nu har sonen och jag precis varit på promenad ner till affären och köpt smågodis, som han snabbt slukade. Vi stannade på en lekplats på vägen hem och tittade även lite på båtar nere i hamnen. Kan livet vara bättre? Och för nästan första gången sedan jag fick barn undrar jag faktiskt; vad gjorde man med all tid man måste ha haft innan barnen kom? Har aldrig haft problem att förstå det förut, minns att jag hade fullt upp, men med vad? Livsschemat fylls sakta men säkert på med två barn, och tiden till annat minskar lika sakta men säkert. Fast ärligt talat så har jag inte så stort problem med det, vad kan jag fylla min tid med som ger större utdelning än att vara med dem?
Kan inte låta bli att skryta om mina barns underbara relation, den är bättre än bäst! Dottern skrattar bara hon ser sin bror, han behöver inte mer än visa sig. Det finns ingen av oss som kan få henne att skratta så högt och länge som sonen kan! Han roar, tröstar, kramar, pussar och leker med henne, blir aldrig arg, irriterad eller avundsjuk. Han frågar efter henne när han inte ser henne och säger att han tycker om henne. Vi är så otroligt lyckligt lottade. Jag är ju bra på att berätta vad jag inte har, men detta har jag verkligen, kan inte be om något mer.
Men angående att be om mer så blir det till och från väldigt tydligt för mig hur dålig jag är på att se vad jag har. Jag fastnar ju gärna i att se det jag inte fick, har eller kan. Detta gör mig så ledsen ibland! Det stympar ju glädjen i situationer som egentligen är bra. Min sambo säger att denna sida hos mig också är en bra drivkraft - att jag aldrig nöjer mig utan strävar vidare hela tiden. Jo, visst så kan man ju se det om man vill vara snäll, men den är nog mer ett ok, det vill jag tro. Jag blir så avundsjuk på människor som ser det bra i allt, som verkligen lever sitt liv med mottot att glaset är halvfullt. Hur blir man sådan? Hur blev jag sådan här?
Hösten är på väg. Är det något bra eller dåligt? Jag gillar hösten, som årstid, men sedan förra vintern så känner jag också att overall-tiden närmar sig. Att ta av och på den där overallen några gånger varje dag - i 4 månader - var rätt segt, och den tiden längtar jag inte alls efter faktiskt. Men sommaren är snart slut, och mitt slutbetyg på denna sommar är en stark 4:a! Vi har haft det toppen så gott som hela tiden. Två veckor i Italien, men sol och pool, en lycklig son och massor med god mozzarella. Sedan två slapparveckor hemma med lite fix, lite landet med mina föräldrar och roliga träffar med fina vänner. Sedan två bra och overkligt snabba veckor i Skåne som innehöll både sol och strand men även mulet och rundresor. Och sen nu, en vecka här. Inte så varmt, men väldigt skönt. Jaa, en riktig höjdarsommar faktiskt! Visst verkar jag lite gladare nu för tiden?
Vi har lämnat Skåne sedan några dagar och är nu ute på Djurö, Värmdö, där min sambos föräldrar har sommarställe. Vi ska vara här tills på lördag, eftersom vi har hyrt ut vår lägenhet denna vecka. Vi har det väldigt bra. Igår var goa goa vänner här med sina tre barn och vi åt lunch, badade, åt marängswiss och njöt av att alla hade det så himla bra. Sen gick båda barnen och sambon och lade sig tidigt, och jag satt uppe med myslampan i vardagsrummet, en kopp te och läste bok i nån timma. Så himla skönt! Läste förövrigt Morgan Allings "Kriget är slut". En berättelse om hans barndom. Trevligt skriven, lätt att läsa. Vilka barndomar en del har haft, det är svårt att ta in och förstå. Att dessa människor både står och går idag är ju ett smärre under (lyssna även på Nanna Grönwalls Sommarprogram i P1).
Idag har vi slappat på förmiddagen, båda barnen sov samtidigt i 2 timmar (vi satt som på nålar och trodde knappt att det var sant). Efter lunchen åkte vi till Siggesta gård ute på Värmdö. Mycket fint ordnat med djur att se och klappa, en jättefin minigolfbana, café, affär, "Träsktrollens stig" (i min sons värld: Tandtrollens stig). Sonen hoppade upp och ner och var ett solsken personifierat i två timmar.
Nu har sonen och jag precis varit på promenad ner till affären och köpt smågodis, som han snabbt slukade. Vi stannade på en lekplats på vägen hem och tittade även lite på båtar nere i hamnen. Kan livet vara bättre? Och för nästan första gången sedan jag fick barn undrar jag faktiskt; vad gjorde man med all tid man måste ha haft innan barnen kom? Har aldrig haft problem att förstå det förut, minns att jag hade fullt upp, men med vad? Livsschemat fylls sakta men säkert på med två barn, och tiden till annat minskar lika sakta men säkert. Fast ärligt talat så har jag inte så stort problem med det, vad kan jag fylla min tid med som ger större utdelning än att vara med dem?
Kan inte låta bli att skryta om mina barns underbara relation, den är bättre än bäst! Dottern skrattar bara hon ser sin bror, han behöver inte mer än visa sig. Det finns ingen av oss som kan få henne att skratta så högt och länge som sonen kan! Han roar, tröstar, kramar, pussar och leker med henne, blir aldrig arg, irriterad eller avundsjuk. Han frågar efter henne när han inte ser henne och säger att han tycker om henne. Vi är så otroligt lyckligt lottade. Jag är ju bra på att berätta vad jag inte har, men detta har jag verkligen, kan inte be om något mer.
Men angående att be om mer så blir det till och från väldigt tydligt för mig hur dålig jag är på att se vad jag har. Jag fastnar ju gärna i att se det jag inte fick, har eller kan. Detta gör mig så ledsen ibland! Det stympar ju glädjen i situationer som egentligen är bra. Min sambo säger att denna sida hos mig också är en bra drivkraft - att jag aldrig nöjer mig utan strävar vidare hela tiden. Jo, visst så kan man ju se det om man vill vara snäll, men den är nog mer ett ok, det vill jag tro. Jag blir så avundsjuk på människor som ser det bra i allt, som verkligen lever sitt liv med mottot att glaset är halvfullt. Hur blir man sådan? Hur blev jag sådan här?
Hösten är på väg. Är det något bra eller dåligt? Jag gillar hösten, som årstid, men sedan förra vintern så känner jag också att overall-tiden närmar sig. Att ta av och på den där overallen några gånger varje dag - i 4 månader - var rätt segt, och den tiden längtar jag inte alls efter faktiskt. Men sommaren är snart slut, och mitt slutbetyg på denna sommar är en stark 4:a! Vi har haft det toppen så gott som hela tiden. Två veckor i Italien, men sol och pool, en lycklig son och massor med god mozzarella. Sedan två slapparveckor hemma med lite fix, lite landet med mina föräldrar och roliga träffar med fina vänner. Sedan två bra och overkligt snabba veckor i Skåne som innehöll både sol och strand men även mulet och rundresor. Och sen nu, en vecka här. Inte så varmt, men väldigt skönt. Jaa, en riktig höjdarsommar faktiskt! Visst verkar jag lite gladare nu för tiden?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)