Dagens i-landsproblem

Hur spenderar man 4 timmar på jobbet när man inte har ett smack att göra? Det är min situation idag. Eftersom jag inte tänker att jag kommer orka jobba så himla mycket mer, så har jag heller inte startat upp så mycket nytt. Eller inget nytt alls för att vara exakt. Och även om min effektivitet i allt jag gör är jättebra på alla sätt och vis, så innebär den också att jag blir klar med allt så himskans fort. Och vad ska jag göra sen? Be om mer jobb? Jo, det vore ju fint så klart, men vill inte starta upp något jag inte kommer hinna slutföra, eftersom jag kanske inte är kvar. Visst kan man sitta och surfa, men hur länge då? Hur länge kan man roa sig med det? Jag är inte så bra på att sitta och surfa lite i allmänhet, utan jag behöver ett tydligt mål. Ja, ni förstår mitt lyxproblem denna Valborg.

Har bestämt mig för att betala in resten av mitt studielån. Är ju sjukt tråkigt att slänga 50 000 kr på nåt som man redan glömt att man använt sig av. Men det är lite saftigt att betala 1165 kr/mån när man ska leva på föräldrapenning, så det får bli så i alla fall. Lika bra att betala in när jag har pengarna på kontot, de kan ju lätt försvinna och då står jag där med min månadsbetalning for ever and ever känns det som.

Min sambo har fått en stark känsla av att Pyret kommer komma för tidigt. Jag vet inte riktigt varför han är så säker på detta, men jag tror att han baserar det på att jag helt plötsligt fått alla krämpor upphöjt till 2. Jag har ingen känsla för att Pyret kommer komma varken för tidigt eller för sent, utan ganska rakt på. Jag vill faktiskt inte att Pyret ska komma för tidigt, inte ens en dag! Eller jo, en dag kanske, för då föds han/hon på nationaldagen och då är man ju alltid ledig, vilket är praktiskt… Men skämt å sido: Jag är inte redo för barn än. Inte alls. Det är ju först nu som jag verkligen är gravid! Riktigt stor, otymplig, trött, galet mycket sparkar, vacker som aldrig förr! Jag har inte ens hunnit använda alla mina mammakläder än! Skulle bli väldigt förvirrad, besviken och nog ha svårt att ta in situationen om Pyret kom i nästa vecka till exempel.

Pratade lite kort med en kollega om detta igår i kopieringsrummet. Hon födde för 2 år sedan och höll med om att hon inte heller var redo förrän det faktiskt var dags. Förrän de planerade månaderna hade passerat och naturen hade gjort sitt. Det kanske finns en poäng med att det ska gå 40 veckor – vi kanske inte är helt redo innan dess? Detta säger jag självklart för att det passar min verklighet bra. Vet mycket väl att kvinnor i min omgivning har velat att barnet ska komma ut tidigare, de är supertrötta på att vara gravida. Men jag är inte en av dem.

Kan förstå att min sambo längtar efter att Pyret ska komma ut. Han har ju inte samma relation till Pyret som jag har. Jag pratar ju med Pyret redan. Typ: ”Nu ska vi åka till ICA Maxi, det blir väl roligt!?” och andra begåvade kommentarer. Han har ju inte lika lätt att göra detta. Men igår när han låg med munnen tätt intill magen och pratade med bebben, typ ”Pyro, det är din pappa här. Jag vill att du kommer nu. Vill att vi ska kunna leka!” Och sedan började han sjung/yla rakt in i magen, och då började Pyret sparka som en galning! Det var ju rätt lustigt faktiskt. Kan ju ha varit en slump, men som alla föräldrar, vill man sällan se sina barns otroligt spännande framsteg som en slump.

Annars har jag och sambon det bra. Inga stora gräl på sistone alls, inte tusen tårar från min sida och inget somna med ryggen till. Väldigt skönt! Men jag insåg att jag börjar bli mer och mer rädd att förlora honom. Har haft diverse skräckscenarier i huvudet. Allt från otrohet till att han dör i en bilolycka. Allt är lika vidrigt och panikskapande. Vi har i alla fall fyllt i pappren om livförsäkring/bo-kvar-försäkring, vilket alltid är något. Att fylla i dem är ju ett kapitel för sig – varför måste man göra det så fruktansvärt krångligt? Inte en människa utan adekvat utbildning för dessa formulär har ju en chans att klara hela proceduren vid första försöket. Jag har fått ringa min bankkvinna cirka 5 gånger innan allt var klart. Men vill då påpeka att hon minsann inte heller hade allt klart för sig. Till exempel hade hon helt missat att skicka med det pappret där man ska fylla i vem som ska få pengarna från försäkringen om jag dör… Bara den lilla detaljen… Tacka 17 att man inte fattade blanketten vi hade hemma. Vår fråga var alltså adekvat: ”Hur ska banken veta vem som ska ha pengarna?”.

Nu har jag varit inne och pratat med min chef om att jag är trött, inte kommer jobba så länge och att jag faktiskt är sysslolös! Hon är bra, förstod direkt och tycker att jag ska prioritera mitt barn. Tack sötaste du! Men jag har lovat att skriva en utredning åt henne, ska sätta igång med det nu!

Ska man gnälla?

Har idag varit på Mama Mia igen, är ju där varannan vecka. Pyret mår som vanligt väldigt bra. Huvudet är nu bara ruckbart, ej rörligt. För er som inte haft ett huvud fastkilat i bäckenet så säger man att bebisen huvud kan vara rörligt, ruckbart och fixerat (detta ett par veckor innan förlossningen). När jag var på Mama Mia förra gången var huvudet rörligt och ett par dagar senare sa jag till sambon att jag plötsligt kände mig tyngre, som att Pyret kommit längre ner och det blev helt klart mer otympligt. Och detta visade sig alltså stämma, eftersom huvudet nu gått från fas 1 till 2, om ni förstår. Häftigt att det kändes! Visste ju i ärlighetens namn inte vad exakt jag kände, men att Pyret kommit längre ner stämde ju alltså (och ligger precis mellan min urinblåsa och min magsäck, och trycker på båda. Tack för den).

Min sambo säger att han tycker att det känns konstigt att gå till MVC och mest klaga över allt som är jobbigt med graviditeten, när den också är fantastiskt bra. Jag håller med, men hur gör ni andra? När man går till läkaren berättar man ju inte om alla kroppsdelar som man mår bra i, utan om den man har ont i. Jag tänker samma sak nu, att jag berättar om det som oroar/är smärtsamt/jag behöver hjälp med/jag behöver sjukskrivas för. Eller tänker jag fel? För visst är det trist att bara prata negationer.

Jag känner ju att jag gärna skulle slippa jobba mer, för jag är så himla trött. Sambon stöttar detta till 100% och blir snarare irriterad på mig för att jag fortfarande jobbar. Ska göra mitt bästa för att inte jobba mer efter denna veckan. Det jobbiga är pengarna, att leva på sjukpenning och föräldradagar (som jag faktiskt inte vill ta ut nu, utan sen!!). Men samtidigt måste jag inse att nu är nu, det kommer inte så många fler veckor, och speciellt inte om Pyret kommer för tidigt. Jag är i vecka 35 nu, och jag har alltid lovat mig själv att ta det lungt på slutet, unna mig ledig tid (som typ aldrig kommer igen) och att ta vara på graviditeten. Jaa, Lisa, NÄR precis hade du tänkt att börja med det? Blir så trött på mig själv...

Idag är min sjukdag från jobbet, och jag är som vanligt skittrött. Ska till jobbet imorgon, och känner mig redan trött av det. Men sen, till mitt försvar, vill jag ju säga att när jag går ut från jobbet för sista gången, så kommer jag faktiskt inte tillbaka dit (troligtvis) eftersom det bara är ett vikariat. Jag hoppas ju i ärlighetens namn att jag aldrig kommer tillbaka till Socialtjänsten överhuvudtaget. Så en ny era ska starta i mitt liv, på många sätt. Och det känns ju lite ovisst, det ska gudarna veta!

Men apropå det måste jag skriva lite journalanteckningar nu, ska ju jobba in 3 timmar varje vecka, och det kanske är dags att göra lite jobb för lönen. Men jo, en liten sak till. Jag har ju alltid skrivit dagbok, nästan hela mitt liv (sedan åk 6 i alla fall, vilket ju även var starten till att börja blogga) och idag ska jag inviga min 51:a dagbok. Lite häftigt, de är några stycken nu! Och just denna bok är extra fin, för den är rosa med Lilla My på, som har en glittrig klänning på sig (jag heter ju My i andranamn, och gillar henne skarpt!). Så denna dagbok kommer få vara med om sista veckorna på graviditeten, förlossningen och mina första, stapplande mammasteg. Ni får alla andra också vara med så klart, via denna blogg, som är mitt dagboks-komplement.

Åre och nya insikter

Jag är i Åre. Har varit här sedan i torsdags, nu är det söndag och vi åker hem imorgon eftermiddag. Vi som är här är jag, mina föräldrar, min sambo och min bonusdotter. Vi har haft underbar tur med vädret, vilket även Stockholm har haft har jag hört... Jag har inte åkt några skidor denna gång, ni vet ju vad som hände förra gången. Jag har legat och solat, vilat, ätit mest hela tiden och gått morgonpromenader med sambon. Skönt med andra ord. Men ska som alltid bli ganska skönt att komma hem igen.

Vi har bjudit med mina föräldrar, för vi vill tacka dem för allt de gör för oss hela tiden, utan att någonsin kräva något tillbaka. Pappa älskar att åka skidor, men har inte haft möjlighet att göra det de senaste... si så där 15 åren. Men nu har han åkt från Skutan och ner, och verkar ha haft det jättebra i backen, även om han märker att hans 60-åriga kropp inte är lika stark och uthållig som när han var 45 år och senaste åkte ner för en backe. Mamma har, som vanligt, varit kocken, planerat, fixat, lagat och serverat mat. Så jag har inte gjort många knop kan jag säga. Tömt en diskmaskin på sin höjd, och köpt färskt bröd varje morgon efter morgonpromenaden.

Bonusdottern blev helt plötsligt magsjuk och spydde rakt ut på en trappa på torget i Åre. Mycket jobbigt för henne så klart och hon låg sedan hemma den dagen och halva dagen efter. Nu verkar hon må bra, men har varit rädd för att gå ut och råka spy igen bland folk. Hon var även rädd för att gå upp på torget igen, för risken att någon skulle känna igen henne som "den som spydde ner hela trappan ner till Max". Så typiskt barn/tonåring, att alltid tro att man är så sedd, uppmärksammad och ihågkommen för alla sina fadäser.

Bonusdotterns mamma har träffat en ny. Det har precis kommit fram, hon har inte träffat mannen i fråga och verkar inte vilja det heller. Hon är tvärtom mycket ledsen och orolig för vad som kommer att hända. Att hon inte kommer gilla honom, att han ska flytta in och annat liknande. Jag kan förstå henne. Hon har levt med båda sina föräldrar var för sig, varit ensambarn och föräldrarna har inte haft någon annan partner, utan haft en massa tid med respektive förälder. Nu börjar detta förändras: pappa träffar en ny och ska få ett nytt barn, och nu ska även mamma skaffa en partner och kanske lägga en massa tid på honom. Hela den tillvaro hon är van vid är i gungning och det är klart att det skapar oro. Hon har varit ledsen och är nog fortfarande mycket fundersam över framtiden. Jag vill bara hoppas att Pyret kan vara till hjälp, inte stjälp. Att Pyret kan bidra med mycket kärlek och glädje istället för avundsjuka och känsla av att inte höra hemma hos oss mer.

Går imorgon in i vecka 35. Känner mig ärligt talat rätt stressad. Är inte alls klar med att vara gravid. Jag trivs som gravid, även om en del saker har förvärrats senaste veckan. Kan inte ligga alls på rygg många sekunder mer, kan känna mig mycket stor och tung plötsligt, tröttheten som fullkomligt övermannar mig (speciellt klockan 10 på förmiddagarna, den är inte nådig). Men oj, oj, oj, så underbart det är att tycka om sin kropp som jag gör nu, känna sig så speciell, vacker i alla kläder och ännu vackrare naken. Jag vill träffa varenda människa som jag någonsin känt och visa upp mig. Vet inte om jag är redo för själva bebisen, är så nöjd med denna tillvaro. Trots minskad träning... (denna helg helt obefintlig).

Har under denna helg fått lite nys på ännu en egenskap jag måste jobba med. Tyvärr. De hopar sig. Det är att jag försöker styra min omgivning så att de gör som jag tycker att saker ska göras bäst. Och detta gäller verkligen små saker kan jag säga. Att mamma säger att hon bara vill ha glass om hon får vispad grädde. Jag anser att det är ett onödigt meck att ställa sig att vispa grädde, och protesterar mot detta. Men herregud, det ska väl jag skita i! Hon får väl vispa sin grädde om hon vill! Men jag anser något annat, och kan liksom inte låta bli att lägga mig i. Oftast handlar detta om pengar. Att man borde spara in på saker som är onödiga att lägga pengar på. Som ett 4 dagars liftkort för sambon och hans dotter denna helg, med tanke på att det är rätt dålig snö, det går bara att åka halva dagen, för sen är snön för dålig, eftersom sambon har så ont i ryggen och knäna att han inte kan åka så länge som han brukar. Jag tycker att det räcker med 2-3 dagars skidåkning. Men vem är jag att fatta det beslutet? Min sambo älskar att åka skidor, och han har aldrig någonsin nekat mig att göra det jag vill göra. Men jag ska däremot tycka och tänka om hans göromål, eftersom jag tycker att de är för dyra/onödiga eller vad det nu är. Samma sak när mina föräldrar ska handla mat för denna helg. Jag försöker stoppa dem från att köpa för mycket, för onödiga (vad nu det är) saker, för dyra saker. Sen att det är jättelyxigt att ha ett välfyllt kylskåp, är en annan sak. Och så här håller det på, i stort och smått, men mest hela tiden faktiskt. Hur hemmet ska se ut, om sambon ska köra genom biltullar eller ej (eftersom det kostar pengar med sambons bil, men inte min), när vad och hur vi ska äta, hur man ska träna för att det ska kallas effektiv träning, hur man ska sova (ska man verkligen sova en hel natt i soffan?) och är det ok att sova för lite på nätterna och sedan sova en stund på eftermiddagen? Ja, listan kan göras mycket lång, och oftast handlar sakerna som bör rättas till om min sambos agerande. Inte för att just denna sambo gör så mycket fel, för jag har känt likadant i relation till de två sambos jag haft tidigare. Har ytterst sällan dessa tankar om vänner, och det beror nog på att jag inte står dem så nära, att det liksom inte spelar mig någon roll, det påverkar inte mitt liv. Däremot märker jag mycket av hur mina föräldrar, min sambo och min bonusdotter gör saker, och därför vill jag påverka dem så att de gör så att det stämmer som bäst överens med mina värderingar.

Jag försöker faktiskt att släppa en del saker, strunta i dem. Strunta i att bonusdottern dricker ur ett glas till middagen, ställer sedan in det i diskmaskinen och tar 15 minuter senare ut ett nytt glas ur skåpet för att ta något mer att dricka (onödigt att diska två glas under loppet av en halvtimma, som samma person använt!). Att sambon inte släcker lampan vid soffan när han går hemmifrån (drar el, dyrt och onödigt!). Att mina föräldrar inte kan ha mer än typ en sak per helgdag inplanerade, för då blir det för mycket, så det är svårt att lite spontant gå och träna med pappa, för det är ju alltid något (var effektiva för 17!). Att min största syster klagar så vansinnigt ofta över bristande ekonomi, men envisas ändå med att alltid köpa allt nytt, ALDRIG begagnat (jaa, ni fattar ju, ekonomiskt rätt korkat och lite fånigt att alltid tro att nytt = bra och begagnt = dåligt). Så här kan jag hålla på ett långt tag till.

Det jag vill komma fram till är inte att smutskasta min omgivning. De gör det de gör för att de tycker att det passar dem av olika anledningar. Att just jag ska vara till exempel så förbannat ekonomisk är ju lika mycket ett ok som en tillgång. Det jag vill säga är att jag verkligen måste acceptera att vi alla gör olika, inte gå igång så vansinigt som jag kan göra, och även lära mig något av andras sätt att agera istället för att döma dem. Vissa saker kommer jag inte ge mig på, där tycker jag verkligen att jag har rätt. Men i kanske hälften av fallen kan jag verkligen både strunta i det, och/eller lära mig något av dem. Som att inte alltid vara så välplanerad, träna mindre, slappa mer, unna mig mer saker (ekonomiskt). Och som min kloka (och 17 år äldre) sambo säger: Lisa, du lever inte nu, du lever sen. Det du måste förstå är att sen är redan här, det pågår.
Jo, jag vet. Egentligen vet jag. Att det ska vara så svårt ändå?!

Vi planerar att bygga sommarhus. Jag vill, jag vill, jag vill, men oj så rädd jag är för kostnaderna, jobbet det innebär, rädslan att inte trivas så bra som jag hoppas på. Men samtidigt - jag har drömt om ett sommarställe hela mitt liv, har nu möjligheten (troligtvis, handlar om bygglov och sånt) och vi har nog faktiskt råd. Så vad är det jag ska fundera på? Vad vill jag invänta? Bättre ekonomi? Kommer inte komma närmaste åren. Bättre garantier för vår relation? Kommer jag inte få. Mer garanti för trivsel kan jag inte få, det enda jag kan påverka själv är att jag kan försöka se saker och ting lite positivt. Inte bli arg över soliga dagar då vi måste måla om, bygga veranda, tömma septitanken eller nåt annat. Dessa dagar ska jag istället vara glad över att jag har förmånen att ha ett sommarställe, att jag och den jag älskar kan ge detta till våra barn, att jag har någonstans att åka till på soliga helger osv. Lite positivt tänkande helt enkelt! Så tragiskt typiskt mig att se problemen. Jag bör försöka leva efter en slogan som min pappa hade på sitt företag en gång i tiden: KIMP KLM = Kom inte med problem, kom med lösningar.

Lite uppdatering

Jag skriver för att hålla mig vaken. Klockan är 22.30 en lördag kväll och jag känner mig nöjd att jag inte somnat än. Men är nog på väg mot sängen snart...
Solen har skinit (heter det så, skinit? Ser ju helknasigt ut) hela dagen och jag har i vanlig ordning varit ute så mycket jag bara kunnat. Mina kollegor fattar inte varför jag är så brun, men när jag förklarar att jag mer eller mindre bor på min altan så fort solen kommer fram, och där läser, äter, sover, stryker, jobbar, umgås, så blir det enklare för dem att förstå. Jag har lovat mig själv att aldrig mer leva utan en altan. Aldrig mer.

Igår gjorde jag något som är ovanligt för mig, men som börjar bli allt vanligare - ligga en hel dag. Jag var först hos läkaren (han sjukskrev mig på 50%, som jag inte kommer ta ut än, ska vänta lite till) och sen låg jag först i soffan fram till lunch och efter att ha ätit min lökpaj med romsås ute på altanen, så la jag mig i en badenbadenstol i solen, och låg där i 2 timmar. Det som är det konstiga är att jag valde bort sista gången på gravidyogan, för att jag var för trött. Jag gick dock och tränade med min pappa på kvällen (spinning och styrketräning) och kände mig rätt pigg vid det laget (tacka f-n för det, hade ju legat helt still en hel dag!). Men jag märker ju att graviditeten tar ut sin rätt. Plötsligt kan jag bli så himla trött och få ont i fogen, stappla runt och knappt orka svara på tilltal. Men innan dess kan jag ha tränat i 2 timmar, gått en mil och lagat en stor middag (ja, det kanske är just därför jag sedan inte orkar... tänkte inte på det...).

Gick till naprapaten i tisdags. Hon masserade de där himla skinkorna som gör så ont, och sedan dess har det gjort ont varje gång jag dragit upp och ner byxorna när jag gått på toa. Ska till en massör på tisdag, vet knappt om jag vågar berätta att skinkorna behöver en omgång.

Min lilla bebis har det trångt nu, men sparkar och knuffar runt så det knappt är sant. Att foster ska sova typ 19 timmar kan knappt stämma på den här ungen. Tycker att den är vaken så fort jag är vaken. Kanske rör sig mycket i sömnen, som sin storasyster, som pratar och knallar runt väldigt ofta när hon sover (en morgon hittade jag hennes lakan i tvättkorgen, min kudde uppe i hennes säng och själva hon i vår säng, själv minns hon ingenting. Ska kanske tillägga att hon sover i loftsäng, tur att hon kan klättra ner i sömnen).

Jag mår rätt bra nu. Är som sagt trött och öm, men älskar verkligen att vara gravid och längtar på ett sätt inte alls till förlossning, för då tar ju det här behagliga livet slut, och det känns svårt. Har förövrigt införskaffat ännu en bebispryl - en blöjhink! MIn sambo trodde knappt att det var sant att vi skulle köpa en speciell sophink till blöjor, men eftersom vi kommer ha skötbordet (som ska köpas imorgon, hämtas från nån som bor i Waxholm, vi köper ju allt på Blocket) i arbetsrummet, så kan det inte stå och dofta kiss och bajs där. Så nu har vi en fin Sangenic eller vad den heter stående i hallen (för att vilken dag som helst flyttas ut till förrådet).

Nej, hör ni, nu har jag för ont i ryggen, ska ge upp detta "sitta uppe sent och verka normal" och gå och lägga mig. God natt!

Påsk

Har varit på föräldrakurs. En helkväll, fyra timmar, i en aula på SÖS. Vi var hur många föräldrapar som helst, kanske 80 stycken. Så tanken om en intim tillställning kunde vi ju glömma. Hon som höll föreläsningen var pratglad och charmig. Hon gick igenom förlossningen, smärtlindring, de olika faserna, vad som händer i kroppen, alla hormoner hit och dit. Tiden gick fort, men herregud så trött jag var! Sen har jag ju svårt att sitta still i en stol flera timmar i streck, och därför snurrade jag runt. Benen upp, ner, skor av, på, ligga på sambons axel, sitta spikrak, hänga med huvudet mellan benen (när illamåendet blev för kraftigt som det blir när jag är trött). Så här höll jag på, och alla andra sitter som små ljus i sina stolar. Hur är det möjligt? Eller snarare, hur stora problem har jag med min rygg egentligen?

Förlossningen börjar närma sig, det inser jag ju, men samtidigt är den otroligt långt borta. Jag blir däremot gråtig varje gång man pratar förlossning. Sitter och är lite småblöt i ögonen när det är utdrivningsskede, smärta, blåa bebisar och navelsträngar som ska klippas. Idag när jag var på gymet stod jag på en crosstrainingsmaskin och läste om förlossningar och var nära att börja gråta igen. Ska gå och låna lite böcker på biblioteket tror jag. Både vill och inte vill läsa och lära mig mer om det.

Det jag är rädd för är smärtan och att jag inte alls klarar av den. Är naivt nog inte så rädd för att Pyret eller jag ska blir dåliga eller skadade, utan jag är helt lugn med att vi båda kommer klara oss alldeles utmärkt. Men smärtan. Vad gör jag om jag får panik, spänner mig, gör förlossningsarbetet smått omöjligt? Förstår att jag inte skulle vara den första, men det kan ändå göra mig stressad. Vill att förlossningen ska vara ett så gott minne som möjligt och jag är rädd att det blir något helt annat, bara skräck, ilska och vanmakt. Typiskt mig att sätta upp mål och planer för hur allt ska bli, istället för att bara låta det bli den upplevelse det blir. Så är ju liksom livet i övrigt! Men jag har svårt att acceptera det och vill ju gärna bestämma innan hur allt ska vara, så att det blir som jag har planerat.

Tycker om min stora mage. Vill alltid vara gravid på ett sätt. Känner mig så vacker, trots konstiga streck på låren, ett gigantiskt underliv som har ändrat färg och form, stora bröst som liksom ligger på magen och med stora bröstvårtor, svullna ben med en ständig strumpkant som skurit in i benet, en knallröd fläck på ena kinden som varken blir större eller försvinner och inte går att sminka över. Trots detta älskar jag min kropp nu. Vill titta mig i varenda spegel jag kan hitta, vill vara naken och få ta på magen utan kläder på. Hemma är jag mer naken nu än jag någonsin varit och vill visa upp mig, vill titta på mig i hallspegeln och njuta av den ashäftiga magen som tar upp hela spegelbilden. Även om jag har ont, går som en nerbajsad elefant och är så jäkla trött hela tiden, så är detta tillstånd det bästa jag varit med om! Att sen få killa Pyret under foten (eller i handen, eller på huvudet, inte vet jag vad det är som buktar ut!) och prata lite med henne/honom, det gör ju saken bara ännu bättre.

Har också tur, får sova, kan sova hur jag vill (förutom på mage så klart). Kissar inget på nätterna och jag kan träna mycket fortfarande. Ska från nästa vecka börja unna mig massage och akupunktur. Två tisdagar i streck är nu inbokade och det ska bli jätteskönt! Min sambo masserade min rygg i helgen eftersom jag vaknade med ryggont. När han masserade på skinkorna gjorde det vrålont, på båda två, som blåmärken! Vad är nu detta?

Det regnar. Påskhelgen inleds lite taskigt och jag vill hem och mysa. Är för trött för att vara på jobbet idag. Tänker vara hemma sista månaden har jag bestämt mig för, sjukskriven eller ej (även om det verkar rimligt med sjukskrivning i dagsläget, så trött och illamående som jag är). Och det innebär att jag har 6,5 arbetsdagar kvar!! Herregud! Ingenting alltså! Känner mig både lite stressad och samtidigt kolugn. Har gjort allt jag kan, kommer inte lämna något till mina stackars sönderstressade kollegor. Älskar Pyret redan, just nu för att jag slipper jobba mer. Hallelulja!

Tiden rusar

Okej, jag erkänner. Alla ni som sa att graviditeten kommer gå jättesnabbt hade rätt, det gör den. Speciellt från typ vecka 20 och framåt, innan gick det galet långsamt! Nu är jag i v 31, på måndag v 32. Detta betyder att det bara är 2 månader kvar. 2 månader! Det är ju ingenting. Så stressen kommer krypande. Vad var det jag ville göra under graviditeten? Jo, jag ville till exempel ta hand om mig själv mer, unna mig massage och sådant. Så idag har jag faktiskt bokat en massagetid och ska nog ge mig själv 5 st omgångar eller något fram till förlossning. Jag märker varje gång min sambo knådar mig lite på ryggen att det är väldigt skönt. Har ju ont lite här och var, och varför då inte unna sig lite lindring?

Annars mår jag som jag gjort, men allt är lite värre. Värre trötthet (den är helt klart värst, och den har nu fått en partner - illamående. Dessa två går hand i hand och kommer samtidigt. Varje dag, i skov, och mest när dagen börjar närma sig sitt slut). Sen gör allt mer ont. Foglossningen, benen, kroppen i allmänhet på något vänster. Märker hur jag stånkar och stönar när jag ska ta mig upp från golvet till exempel. Men jag tränar på, så jag fär kanske skylla mig själv. Idag till exempel så började jag med ett spinningpass på morgonen (sitter bara ner nu för tiden, så lite tänker jag på eventuella krämpor). Sedan var det gravidyogakursen (nu är det ju väldigt snäll yoga som en 80 åring skulle orka, så detta ser jag knappt som träning) och sedan har jag gått kanske 13 km under dagen. Så nu är jag trött, oj så trött. Har ont i fötter och leder och ligger nu i soffan med benen högt och ögonlocken på halv stång. Måste dock laga middag snart, för sambon är på Bauhaus och handlar virke till vårt nya trädäck på altanen som han ska bygga imorgon. Vet inte om han uppskattar att han ska ställa sig och laga lax i ugn, potatis och purjolökssås samtidigt...

På jobbet lufsar det på. Många svåra ärenden och jag känner inte alltid att det blir särskilt bra för de ungdomar vi försöker hjälpa. Inte för att jag tror att just jag är en så dålig socialsekreterare, utan för att hela socialtjänsten och samhället ser ut som det gör. Det finns väldigt många ungdomar där ute, som har det riktigt tufft, får ta ansvar de aldrig skulle behöva, bära på hemligheter ingen ska behöva bära och ska sedan spela tuffa och som att de inte behöver någon hjälp. Det blir många och långa diskussioner hemma vid köksbordet, för ibland är det bara för ledsamt allting. Jag kommer dock bara jobba några veckor till, och med alla röda dagar som kommer blir det banne mig inte många arbetsdagar. Det känns så underbart att sluta jobba så jag kan inte beskriva det med ord. Vetskapen håller mig på ett vansinnigt gott humör!

Jag känner mig väldigt fin i alla fall. Det kommer fram folk på jobbet, på gymet, i omklädningsrummet, på stan och alla säger att jag har en så fn mage. Så barnsligt glad jag blir varje gång! Har inte varit med om att alla kommer fram och tar mig på magen, snarare ingen faktiskt. Jag har inget emot det, är otroligt stolt över min mage och vill aldrig bli av med den! Idag var vi på MVC och mätte och nu ligger vi på översta strecket, så med lite otur kan vi få en riktigt stor bebis. Hoppas att den bara ligger så att den tar plats... Vill inte klämma ut nån 4,5-5 kg bebis. Huga.

På många sätt mår jag faktiskt ganska bra nu. Alla krämpor, trötthet och tristessen med att vara hemma jämt går att stå ut med för att jag tycker så mycket om att vara gravid. Vill gå runt i fina mammakläder på stan och caféer mest hela tiden, är inte alls klar med det! Alla säger att man tröttnar på att vara gravid till slut, men just nu förstår jag inte det alls. Detta tillstånd mår jag bra av! Det är underbart att få bete sig lite hur som helst, för man har en sån strålande och synlig ursäkt till att lägga upp benen, strunta i vissa övningar på gymmet, gå lite långsammare, äta vad som helst och när som helst, gnälla över trötthet och liknande. Ja, listan kan göras lång.

Nu måste jag faktiskt börja med maten, klockan kommer ju hinna bli 8 innan den är klar. Ska skriva mer om alla känslor en annan dag. Vill passa på att skicka ett stort tack till min mellansyster som tog med sig en hel resväska med mammakläder från Italien till mig. Det är helt underbart snällt och jag har nu en gigantisk mammaklädesgarderob. Kommer knappt hinna använda allt! Så här välklädd som jag är nu brukar jag aldrig vara!