Jag fick idag veta att två av mina bästa vänner läser min blogg! Det gjorde mig så glad! Tack till er! Läste även ett mail från min mamma att hon och pappa precis har läst en bok om fertilitet och att nu är min äldsta syster igång och läser den. Allt för att de ska förstå mig och min (vår) situation bättre. Det känns faktiskt väldigt bra! Inte bara för att de är så himla söta och orkar göra det för mig, utan också för att jag verkligen behöver fler i min omgivning som har en susning om hur det är att inte kunna få barn när man vill ha det. Så tack även till er, min söta familj!
Jag och sambon har haft det svårt idag, bitvis av dagen i alla fall. Det började nog redan igår kväll, när vi var på en helt underbart mysig restaurang (som hette Smörgås, hör och häpna). Vi pratade om novemberlovet, då vi pratat om att åka med hans dotter till Åre några dagar (till en stuga ett par vänner till honom har). Jag fick veta att minst en till familj kommer vara där samtidigt och då sätter jag mig på tvären direkt. Jag har ju den otrevliga egenskapen att inte tycka om att vara med för mycket människor samtidigt. Och speciellt inte under flera dagar, i samma hus och det är folk jag aldrig har träffat heller. Jag vill bestämma själv när jag ska gå upp, titta på TV, äta, vad jag ska äta och vem jag ska prata med vid matbordet. Även om jag borde lärt mig att livet inte alltid fungerar så, vill jag med näbbar och klor försöka så länge och ofta jag bara kan. För allas skull, kan jag säga…
Hur som helst blir sambon besviken över att jag säger att han och dottern kan åka utan mig, och att det är helt okej för mig (snarare mer okej än att tvingas följa med). Han vill att jag ska vara med, att vi ska åka alla tre. Ja, visst, men då får vi åka någon annanstans, säger jag. Men då vet han att hans dotter kommer bli besviken, för hon gillar att vara med den här familjen som är där då. Så han tycker att det blir dåligt hur han än gör, och jag tycker att jag kommer med flera förslag på andra sätt att göra (men inte att jag måste följa med till Åre). Detta lägger en sordi på kvällen, som vi inte kommer ur. Jag tycker att han gör en stor grej av det och att han inte försöker se andra lösningar, utan nu bara ser att det kommer bli dåligt. Han önskar att jag ska förstå att det blir svårt för honom och att han är besviken att det inte går att få till så att alla blir nöjda.
Jag försöker komma på vem som ”har rätt”. Behöver det för att hålla mig i. För att veta om jag ska lägga mig och visa strupen eller om jag ska fortsätta kämpa för min ståndpunkt. Har inte än idag, ett dygn senare, kommit på vem ”som har rätt”. Båda säkert, i vanlig ordning.
Jag var tvär och svår på morgonen, inte mycket, men lite för att visa att allt inte var helt okej än. Vi hade trots det en bra förmiddag med strålande sol (äntligen! Herregud vad det har regnat!) och långa promenader. Sambon gjorde verkligen sitt yttersta hela dagen för att göra mig på bättre humör. Jag uppskattar alltid hans ansträngningar, får mig att känna mig sedd och tagen på allvar. Men det låg ändå kvar en hopplös känsla, som tog sin kulmen i Central Park senare på dagen. Kommer faktiskt inte ihåg vad som drog igång snurren igen, men det slutar med att jag står i parken och gråter, känner att det är så himla svårt att få relationen att gå ihop. Hur ska man bli lycklig? Och hur ska man veta att det man har och skapar är det bästa man kan och behöver? När han säger att han inte tycker att livet är roligt, att han inte kan dra några egna drömmar i hamn, för han har inga, vad gör man då? Ska jag ta honom på orden, och inse att en man utan drömmar inte går att leva med, det är för nedbrytande.
Men samtidigt som jag sitter och tänker på att han inte kommer med egna önskemål, minns jag mina tidigare relationer. Hur många gånger har någon sambo (haft två innan) sagt att ”åh, jag har värsta idén, kan du inte följa med!”, eller: ”jag har hittat ett jättekul resemål som jag vill att du och jag ska åka till och jag har bestämt när” eller: ”jag hittade ett gott recept på nätet idag som jag har lagat ikväll”. Hur många gånger har sådant hänt? Egentligen? Är min nuvarande sambo sämre än de förra, eller bara mer ärlig? Att erkänna ”Nej Lisa, jag har faktiskt ingen egen agenda, jag vill det du vill och om du är lycklig är jag lycklig”. Är detta något fult, något jag borde banna honom för? Bara för att jag har många viljor, om allt och vägrar ge efter på minsta lilla mjölkpaket. Jag har väl hittat min perfekta match på det sättet; nån som vill det jag vill, för då blir vi båda glada! Perfekt! Eller?
Och som om inte alla dessa grubblerier vore nog, så har jag idag fått ännu mer ont i brösten. Detta är ju något bra, jag vet det, men jag kan inte glädja mig, inte som förra gången. Jag vet att min familj och sambo var mycket frustrerade över att jag dikterade villkoren för när man fick glädjas åt min graviditet och inte, men jag klarade inte av att vara glad över något jag inte trodde fanns. Men jag tänkte på Pyret i magen. Oj, vad jag tänkte. Hela tiden, varje rörelse jag gjorde, varje tanke jag tänkte. Och jag gillade det. Gillade att låta mig själv gå upp i glädjen och hoppet över det barn jag längtat så otroligt efter. Men så togs det ifrån mig. Jag hade inte ens haft med mig det som ett möjligt händelseförlopp. Det svåra för mig har alltid varit att BLI gravid. Hade inte ens tänkt (inte så mycket i alla fall) att jag kunde förlora det när jag väl hade lyckats skaffa det. Så missfallet kom som en chock på något sätt. Att alla säger att ”åh, det är jättevanligt!” hjälper inte ett smack. Cancer är också vanligt, men det är väl ingen som skulle prata bort någons nya cancertumör med en sådan klyscha?
Det som gjort mig lite ledsen idag är att jag märker att jag inte gläds på samma sätt åt mina bröstsmärtor denna gång. För även om jag är gravid, är jag nu helt säker på att jag inte kommer få behålla det. Lika säker som jag var förra gången på att jag inte kunde bli gravid. Jag vill vara glad! Känner mig så lurad, så jäkla grundlurad! Jag har en cynisk syn på livet i grunden, och detta hjälper inte! Och ovanpå det…. Dagens tjafs med sambon… hur ska det gå om vi får barn? Känner det som att jag tvingar på honom ett barn (trots att han säger så gott som dagligen att han vill ha barn med mig, nu!).
Jag ska nu försöka sova. Har lovat att kissa på en sticka imorgon (har självklart med mig några). Av nån anledning tror jag att jag kommer ”glömma” stickan, mest för att det kan vara skönt att inte veta, vilket det än visar. Är inte livet bra konstigt?
