Till min son

Jag vill göra ett inlägg till min son. Jag kunde aldrig tro att kärlek kunde vara på detta sätt, som kärleken är till sitt barn. Att jag vaknar lycklig varje dag, för jag får börja min dag med att se honom. Jag somnar lycklig varje kväll, för jag får se honom ligga och amma och brottas med bröstet och höra alla roliga ljud han gör när han äter. Varenda kräkning är okej, varenda blöja är ett nöje, varenda darrande underläpp vill jag på alla sätt jag kan, hjälpa honom med. De timmar han är vaken mitt i natten vill jag vara med honom och alla timmar han sover saknar jag honom.

Hans sprattlande ben, hans nya små ljud som han just lärt sig, hans leenden som får mig att släppa allt jag håller i och bara le tillbaka. Hans söta små nysningar, hans överläpp som ser ut som en näbb när han pratar. Den lilla sucken som kommer efter varje gäsp vill jag inte missa för allt i världen.

När han gråter brister mitt hjärta. Även fast jag vet varför han gråter, och jag vet att jag kan hjälpa honom. Varje minut han behöver spendera i ovisshet ifall han kommer få hjälp eller inte, gör mig så ledsen och gör att jag vill pussa och krama honom och försäkra honom om att jag alltid kommer göra allt jag kan för att han ska få det bra.

Jag står som alla andra föräldrar och fånigt stirrar ner i barnvagnen, bara för att få njuta av att se hans söta ansikte en minut till. Stannar mitt på trottoaren bara för att sätta in nappen som ramlat ut för femtioelfte gången denna promenaden. Säger prosit vid varenda söt nysning, ler tillbaka vid varenda leende och kan inte låta bli att klappa honom på huvudet eller benen när han ammar. Jag är så där upptagen av min bebis som jag lovat mig själv att inte vara. Trodde att jag inte skulle behöva vara närvarande och beundrande varje stund, men nej, jag måste.

Jag vill inte missa en minut av hans liv. Denna period är så vansinnigt kort. Han växer för var dag som går. Om två dagar blir han två månader, storlek 56 sitter som korvskinn på hans knubbiga kropp och han vill stå så fort han får chansen.

Jag trodde att jag skulle sakna graviditeten. Ha, ha, sakna? Och då inte få ha min son här? Var det dummaste jag har hört! Jag vill däremot vara gravid igen, och igen, allt för att få känna denna känsla om och om igen. Nu när jag vet vad som kommer efter en graviditet och förlossning, kan jag genomföra en ännu värre förlossning, det är värt det.

Så till min son: Jag älskar dig. Jag älskar dig mer än du förstår och jag kommer älska dig vad som än händer. Jag kommer kämpa för dig, göra det som står i min makt för att du ska ha det bra. Du är det finaste jag har och det kan inget förändra. Jag vill aldrig lämna den här stunden. Stunden när du ligger bredvid mig i soffan. Nyäten, nyspydd, med hicka, trampandes luft och viftandes med dina små armar. Du ligger och tittar på mig när jag skriver, ler och pratar ibland. Ditt ena öra är vikt mot kudden och man måste veckla ut det igen för att det ska bli som vanligt, annars fastnar det i den ihopkorvade positionen. Du behöver byta blöja, och det ska vi göra alldeles snart. Vi ska även snart ta ut vagnen ur bilen och sticka ut och springa, och då kommer du ligga och titta på allt som passerar utanför, kanske somna en stund, men inte så länge för det skumpar lite för mycket för att du ska somna in ordentligt. Jag vill sitta här med dig för evigt. Just nu, just idag. Du är som mest underbar varenda sekund.

Min lilla heffaklump!

Idag har vi varit hos barnläkaren, ett rutinbesök. vi vägde och mätte vår lilla duva, och han väger nu 6 kg! Han har alltså gått upp lite mer än ett kilo på 20 dagar. "Du måste ha grädde i brösten!". Ja, jisses, men ack så söt han är. Idag började min dag kl halv 5 av att min lilla skatt gav ett långt och innerligt leende, utan att jag gjorde något för att förtjäna det. Då är alla trötthetstankar borta, och jag umgås gladeligen med honom mellan halv 5 och halv 9, när jag lyckades somna om en timma till. Trots att mina nätter brukar innebära ca 4-5 timmars sömn, så känner jag mig oförskämt pigg. Ett tillstånd som troligtvis går över, men som jag är tacksam för så länge det varar.

Ett tillfälle när jag inte kände mig lika pigg var när vi var ute och sprang hela familjen (Pyret i vagn). Fem kilometer, alltså hälften av vad jag vanligtvis springer, avklarade vi i spring/gå-tempo. Det var superjobbigt. Jag vill inte erkänna det, för det känns så otroligt svårt att ha gått från "gymets flitigaste medlem" till att knappt ta mig runt det som förut var uppvärmning. Jag tränade trots allt 8 timmar i veckan hela vägen in i förlossningen. Sista passet körde jag två dagar innan jag födde, och mådde hur bra som helst. Det var spinning om jag inte minns fel. Och trots det är jag detta konditionsvrak idag! Hur är det möjligt? Jag vet att en graviditet och kanske framförallt en förlossning sliter på kroppen, flyttar muskler och leder hel vilt. Men ärligt talat! Ska nu försöka springa varannan dag, även om det bara är 5 km på platt mark... ska tillbaks till min ursprungliga form, så är det bara. Om en och en halv månad ska jag aktivera mitt gymkort igen, och då ska jag försöka komma igång ordentligt!

Igår startade vi upp det nätta projektet "göra om arbetsrummet till Pyrets rum". Borde inte vara så stort, men jisses, lägenheten är ett bokstavligt bombnedslag! två möbler inköpta på IKEA (och det är när de ska skruvas ihop som jag tackar gudarna för att jag är kvinna och på något finurligt sätt har ett frikort ur den där sörjan). Själv har jag målat vårt skötbord vitt. Om man inte tittar för noga blev det riktigt bra. Vi ska tömma bokhyllor, fylla en stor byrå med sambons hela företag, rensa i förrådet för att få plats med det som rensas ut härifrån, rensa mina föräldrars stora förråd för att få plats med det som inte vårat förråd här hemma slukar. Jag har målat om en vägg, slängt sopsäckar med saker, rensat min egen garderob (en sopsäck till Myrorna), sorterat Pyrets alla kläder (vi har så galet mycket, om ni får för er att köpa en present, köp INGA kläder! Vi har allt tills han blir i alla fall 8 månader gammal!). Jag har även i sann mamma-anda skrivit Pyrets namn i alla hans kläder. Mest för att jag gärna lånar ut dem till vänner med yngre barn, men vill ha tillbaks dem i avvaktan ett nytt barn.

Bonusdottern åkte till sin mamma i söndagskväll (nu är det onsdag). Hon ringde varje dag och grät för att hon saknade oss, men främst Pyret. Så nu är hon tillbaka hos oss och ska vara här i två dagar, och sedan åka tillbaka till sin mamma igen. Jag anstränger mig för att hon ska få vara med Pyret så mycket som det bara går. Lägger mina egna behov åt sidan och försöker tänka på att det är ganska praktiskt att hon vill vara med honom nu när vi gör om hemma.

Jag och sambon hade ett jobbigt snack i måndags. Vi var ute och gick i Vinterviken, hade tänkt att ta en fika men det var stängt på cafét. Det var en kämpig stämning, som hade varit sedan han kom hem från att ha svängt förbi jobbet några timmar. Han är otroligt stressad och pressad över jobbet, och minsta felriktade kommentar från mig skapar en mycket svår och jobbig situation oss emellan. Hela vår promenad slutade med att jag grät. Sa att jag inte kan leva med någon som inte kan vara lycklig, utan som alltid måste jobba för att hitta mening i sitt liv. Just där och då kände jag mig nästan redo att lämna relationen och vara själv med Pyret. Jag kan inte påstå att jag tänkte igenom hela det cenariot till sitt slut, men känslan var att nu skiter jag i detta, jag kan inte göra mer. Sambon kände sig lika förtvivlad han, vet inte heller vad han ska göra för att förändra sitt liv och sin sinnestämning.

På något magiskt vänster lyckades vi samla ihop oss och åkte och köpte var sin wok, satt på en kvällssolig gräsmatta på söder med Pyret emellan oss och fick tillbaka lite krafter. Idag känns det långt bort att vi skulle separera och jag vet att vi båda kommer kämpa mycket mer än så här innan vi kastar in handduken. Men det gör mig väldigt ledsen att veta att min älskade mår väldigt dåligt. Och det gör mig rädd när han säger att han inte vet hur eller egentligen tror på att han kommer kunna förändra situationen, utan this is it, detta är vad jag får. Han är den bästa som finns, det är inte problemet. Men att leva med någon med panikångest och depression, det kräver en hel del ibland. Oftast tänker jag inte särskilt mycket på det, men när han mår som sämst, som han gjort senaste två månaderna ungefär, då är det väldigt svårt att hitta kraften. Det är svårt att vara lycklig för oss båda.

För det är ju så att jag är på ett sätt lyckligare än någonsin. Jag har fått den vackraste bebisen på jorden, och om jag får ligga och pussa på honom, så är jag nöjd, då har jag det jag behöver. Inte helt sant, det fattar jag ju, men att höra honom knorra bredvid mig just nu, det ger en härlig känsla i kroppen. Jag vill inte att alla lyckokänslor som jag har över min son ska grumlas på grund av att min sambo har en slitig period. Denna tid kommer inte igen! Jag kommer inte vara mamma för första gången, med min lilla bebis, på sommaren, med min sambo någorlunda ledig tillsammans med oss i två månader. Detta kommer inte igen! Förstör inte detta för mig! Låt mig inte titta tillbaka på sommaren som Pyret föddes som en helvetes jobbig sommar med konstanta gräl som tog oss längre och längre ner i respekt- och hopplösheten. Jag vill minnas detta som en ljus sommar.

Klockan är snart halv 11 på kvällen. Jag sitter som vanligt på min altan, med tre ljuslyktor tända, en kopp te, en morotskaka och en chokladbit i magen. Ska snart lägga mig och amma min lilla skatt, för att sedan förhoppningsvis sova några bra timmar. Imorgon kommer en dag med rensing i hemmet och förråden. Hatar att allt är kaos, älskar ordningen som kommer efteråt. Det finns ju en pedant inte så väl gömd i mig, som kan jobba dygnet runt för att få mitt hem i ordning.

Nästa vecka fyller min sambo år. Jag har inte en blekaste aning om vad jag ska ge eller göra för honom. Han vill inte bli firad alls, vilket jag aldrig kommer gå med på. Men tänk nu Lisa, vad 17 ska han få??

Tillbaks på altanen

Nu är vi hemma igen! Två veckor går märkligt fort, särskilt när man är på en otroligt vacker ö i medelhavet, bor med utsikten som på ett vykort, med god italiensk mat (som jag helt och hållet sluppit laga själv, både lunch och middag), hela min familj på ett och samma ställe (på gott och ont), med världens sötaste bebis och naturligtvis ett underbart väder. Vi har haft det bra. Vi har överlevt. Vi har till och med känt att vi ville stanna kvar. Bonusdottern tyckte att det var ett toppenställe och vill vara där tre veckor nästa gång. Jag har fått vara med min syster, även om hon jobbar en hel del och man inte ser henne så mycket, så är varje minut värdefull på sitt sätt. Det har gått superbra med Pyret (världens snällaste bebis). Flygningen funka, värmen funka, amningen funka.

Pyret fick träffa sin andra moster för första gången, och även sin kusin Emil, som är 2 år i oktober. Emil är galet söt och har blivit lite våldsam. Vi var alla tacksamma att metallbilen som Emil kastade, studsade i babysitterns kant och inte i Pyrets huvud. Så när vi alla var vaksamma på Emils framfart, gick det bra.

Jag och sambon hade en del rejäla fajter, där vi nådde nya bottennivåer. Vi brukar vara relativt respektfulla när vi grälar, men dessa gånger passerade vi den respektfulla gränsen ("du är en patetisk jävel" var min lägsta, har bett om ursäkt för det). Grälen handlade egentligen inte om bonusdottern eller den "problematiken" utan om att sambon känner sig väldigt pressad från alla håll och att jag "pressa in honom i ett hörn" enligt honom själv. Kunde handla om väldigt små saker som blev gigantiska. Bonusdottern fick vara med i ett snack (inte gräl utan eftersnack). Först var jag kritisk till detta, men så här i efterhand tycker jag att det blev bra, att hon fick med förståelse för vad vi sitter i, och hur hon är en del av det på ett sätt. Så efter att alla gråtit och sagt att vi faktiskt vill leva tillsammans, så blev hela semestern bättre. Så sista veckan var i vår relation den bästa. Vi grälade inte, försökte bjuda till på alla sätt vi kunde.

Det finns självklart mycket mer att berätta om vår resa. Jag kan väl börja med att rekommendera att gå in på hemsidan www.villanunzia.se för att ni ska se var min syster bor och då också var jag varit. Första veckan av två var vi själva med mina föräldrar där och andra veckan kom även min äldsta syster med man och två barn (6 och 8,5 år gamla). Veckorna har på detta sätt varit olika. Första veckan var lugnare, mindre folk, lättare att få ihop allt det praktiska med mat och tider. Andra veckan hade bonusdottern det roligare på ett sätt, eftersom hon då fick lekkamrater att vara i poolen med under de typ 5 timmar varje dag som hon spenderade där.

Jag hade det kämpigare andra veckan, eftersom jag inte gillar att vara med för mycket folk. Jag kan också ha vissa issues med min äldsta syster och hennes sätt att hantera livet, och detta är svårt att prata med henne om, vilket gör att en del irritation uppstår i det tysta för mig. Sen blir det självklart viss irritation mellan alla parter, även om det absolut inte är några gräl eller konstiga stämningar i luften. Jag kan tröttna på att min mamma är så "på", att min pappa är för snäll, att min syrras dotter har för mycket behov av uppmärksamhet, att alla barn är för dåliga på att hjälpa till med hushållet, att sambon och bonusdottern äter glass och godis precis hela tiden och sen slarvar med maten och så vidare. Och jag har säkert irriterat min familj på alla möjliga sätt som ingen säger.

Det var mycket nära att Carola kom på lunch hos oss förresten. Hon är nämnligen vän med en kvinna som även min mellansyster är vän med. Carola var och hälsade på denna vännen på Ischia och alla skulle komma till oss i torsdags på lunch/after beach drinkar. Men de kom inte, för Carolas dator hade pajat och hon var tvungen att laga den! Kvällen innan var dock mina föräldrar och min syster på en middag/fest och träffade henne, dansade och pratade. Så det finns kort på henne i kameran och jaa, nästan en kändisträff alltså.

Nu ska vi upp på fika hos våra grannar. De har en son som är 4,5 månad äldre än Pyret, så jag antar att vi alla har ett intresse av att odla vår relation...

Pyret ska ut och åka

Jag hann med att skriva en sista gång innan avfärden i morgon. Just nu känns det riktigt mysigt att åka ner till min syster, även om jag varit där flera gånger tidigare. Jag känner lite förtröstan inför min och min sambos situation och hoppas och tror att vi kommer klara av dessa veckor utan allt för mycket slitningar.

Dagen har gått i packningens tecken. Eftersom min syster i Italien har en son på 20 månader, finns det mesta redan på plats. Därför har vi inte behövt tänka till särskilt mycket på vad Pyret behöver ha med sig, utan har snarast packat en vanlig skötväska och lite svala kläder. Jag är lite nervös för flygresan dock. Vi har ju fått en son som aldrig skriker, verkligen aldrig. Så vi är inte särskilt luttrade. Om han börjar skrika på flyget kommer jag garanterat känna en stress över alla medpassagerares hat, men mest över att han troligtvis har ont i öronen, och att jag inte kan hjälpa honom så mycket som jag vill. Men jag får hålla tummarna att han är lika tålig och lätt även när det gäller flygningar som i övriga livet.

Nu börjar det regna lite på min altan, men jag håller mig kvar en stund till. Gillar den här stunden när jag sitter med min tekopp, har ätit min beskärda del av sötsaker och kvällen är här och det börjar skymma. Att då sitta och skriva och ta mig en liten stund själv är väldigt mysigt. Pyret ligger i storasysters knä och har sovit mest hela dagen (vilket inte bådar gott för natten...).

Jag och min sambo har pratat om att gå till en familjerådgivare, för att få prata med en utomstående om vår familjesituation. Inte för att göra slut på ett skonsamt sätt, utan för att försöka prata oss vidare. Vi är ju experter på att prata redan som det är, men som utbildade terapeuter (som vi är båda två) så vet vi vinsten av att ha en utomstående person som lyssnar på det vi säger och ställer någon helt ny fråga här och där.

Men det som är väldigt märkligt, och nästan lite komiskt, är att jag skäms över det. Skäms över att redan efter drygt två år tillsammans ha kommit till punkten att vi måste gå till familjerådgivningen. Detta trots att jag gått i egen terapi i många år, utan att någonsin skämmas över det, snarare motsatsen. Med min egen terapi har jag alltid känt att jag gör det för att lära känna mig själv bättre, förstå mina olika sidor och hur jag ska hantera dem. Egentligen är ju parterapi exakt samma sak fast för par, men av någon anledning känns det mer skamfyllt. Som att vår kärlek har misslyckats.

Jag kan inte dra mig till minnes någon av mina vänner som berättat om att de har gått i parterapi. Detta kan så klart bero på att det inte är något man pratar om så ofta med andra (kommer ju inte jag heller göra, att skriva det här på bloggen är ett sätt att träna på att vara öppen om det, visa för omgivningen att det är ofarligt, statuera exempel). Det kan också bero på, och detta tror jag kanske ännu mer på, att de flesta är väldigt terapirädda, att det inte alls känns som en möjlig utväg eller alternativ att gå och prata med någon "som ju inte känner oss". Nu råkar jag leva med någon som liksom jag tror väldigt mycket på terapins kraft och läkning, och det är jag väldigt tacksam för. Det är en av anledningarna till att jag valt honom.

Jag kan inte helt rakt på sak säga vad jag vill att vi ska komma fram till i terapin. Men jag vill att vi ska bli mer nyanserade, båda två. Att vi ska kunna prata om familjesituationen och våra olika roller i den, utan att det ska bli så hätskt, så infekterat och polariserat. Vi vill samma sak båda två, men vill komma dit på olika sätt. Jag vill kunna känna det jag känner utan att han ska tolka det som att han inte får vara pappa till sin dotter. Han vill känna det han känner utan att jag ska tolka det som att han inte vill vara själv med mig. Sedan finns det många inslag av tankar kring uppfostran, där jag ibland kritiserar honom för hans metoder. Han håller ofta med mig i min kritik, i sak, men har så klart förklaringar till varför han gör som han gör, och han kan känna att jag mellan raderna säger att han är en dålig pappa, vilket jag inte alls menar. Vi måste alltså hitta sätt att prata om dessa saker lite mer avdramatiserat.

När jag pratat med andra personer som lever i "plockepinnfamiljer" får jag alltid höra samma sak: Det är jättesvårt, det tar tid, och man kan behöva hjälp.
Senast på midsommar var det ett par där som har ett gemensamt barn och var sitt barn från tidigare relationer. Mannen i paret frågar mig hur det går med min bonusdotter, och jag säger att det går bra, att hon är jättefin. Han svarar "Vad bra, för ska man vara helt ärlig är det ju inte särskilt lätt att få ihop det. Om man ska vara ärlig alltså". Jag blev rätt paff, det är ju inte så ofta folk berättar om sina liv så att det faktiskt stämmer med verkligheten (vilket gör mig galen, varför måste vi alla hymla om att livet kan vara svårt? Vi är alla skyldiga att hjälpa varandra genom att tala lite sanning!). Han berättade att de har tagit hjälp av terapeut för att komma vidare, men har fortfarande en lång bit kvar. Jag kanske inte behöver berätta att jag höll mig nära detta ärliga par resten av kvällen och hade riktigt trevligt.

En annan som lever med ett gemensamt barn och har två styvbarn har sagt till mig att enda anledningen till att det fungerar är för att de endast har hans barn varannan helg. En annan vän till mig har sagt att det här med styvfamilj är det svåraste hon någonsin gjort. En tredje har sagt att hon kan tänka tankar om barnen och situationen som hon skäms för och aldrig skulle erkänna. Med detta vill jag säga att alla verkar vara överens om en sak: Det är svårt.

Ingen har dock pratat om barnen i fråga. Det är sällan själva barnet och dennes personlighet som verkar vara den springande punkten, utan hela situationen. Även här håller jag med, min bonusdotter är en skatt, hon är så himla bra. Hon har självklart sina sidor som inte stämmer så väl överens med mina, men det kan ju lika gärna vara mina sidor som inte stämmer överens med hennes...

Jag har tidigare valt att inte alls prata på bloggen om detta, av anledningen att jag inte vill att just min bonusdotter ska läsa och ta illa vid sig. Men jag chansar, hoppas att hon pratar med mig om det hon läser. Hoppas att hon har förstått att hon är bra, superbra. Att jag älskar hennes pappa. Att jag vill leva med honom, och med henne, hela mitt liv. Att jag inte kommer ta hennes lillebror ifrån henne. Att hon är en underbar storasyster, den bästa Pyret kan få. Jag vill skriva för att bryta tystnaden. Tystnaden runt en hel del saker här i livet. Det finns en rad områden som det är nästan som en regel att inte prata öppet om. Sex är en sak, familjerelationer en annan. Jag kommer vara som alla andra, och inte hänga ut mitt sexliv på nätet, men vill vara så öppen som möjligt runt det mesta i övrigt.

Klockan har passerat 22, jag borde gå och lägga mig, med tanke på att jag i natt slutade sova vid halv 5, och somnade strax innan 12. Och kom då ihåg att jag ammat tre gånger däremellan och att det tar cirka 45 minuter av sömnen varje gång. Men jag känner mig ändå oförskämt pigg, och har gjort sedan han föddes. Men tröttheten kommer komma i kapp mig, det är jag säker på. Hur många veckor kan man klara sig på cirka 4 timmars sömn?

Nu ska jag ta mitt gullebarn och lägga mig och lukta på honom, be en stilla bön att han inte har alltför ont i magen i natt och hoppas på en behaglig resa ner till södra Italien!

Ett steg till slutet eller början

Vi sliter på. Gråter och kramas om vart annat. Min sambo säger mellan tårarna att han är på bristningsgränsen, att han inte har mer att ge - eller att ta av. Trots detta lyckas jag inte ge honom det han vill ha - en familj på fyra personer där alla är glada över att vara tillsammans.

Vi var på BVC för den vanliga kollen idag (min älskling väger nu 5 kilo! Har jag smör i brösten eller?). När vår jättetrevliga BVC-sköterska frågade oss hur det är började min sambo gråta direkt. Jag som alltid gråter nu för tiden lyckades hålla mig denna dag, kanske för att balansera upp sambon. Ofta verkar det fungera så, faller den ena stå den andra. Så vi satt på BVC i en timma och pratade. Har bestämt oss för att försöka söka lite hjälp, prata med nån (vi som är experter på att prata, kommer inte bli lätt för den terapeuten...). Vi måste hitta ett sätt där båda är lyckliga, utan att den andre måste vara olycklig.

Jag har nu en utmaning framför mig och det är den resa till min syster i Italien som sker på lördag (nu är det torsdag kväll). Vi ska åka alla fyra, vilket var en god planering när den gjordes i mars, men en urusel planering just nu. Igår pratade vi i grälande ordalag om att jag skulle åka själv med Pyret. Idag har vi släppt den tanken och ska försöka. Men det är en skör tråd, fruktansvärt skör. Minsta snedsteg och vi är igång igen.

Jag frågade min sambo i morse, när jag hade vaknat av att han grät av ångest på altanen, vad jag kan göra för att hjälpa honom (vilket nästan blir ett hån, eftersom jag aldrig ger honom det han mest av allt vill ha av mig just nu, men i alla fall...). Han sa till slut att det skulle hjälpa honom om han kunde få jobba vår sista lediga vecka tillsammans. Min tanke var: är du inte riktigt klok? Av våra två månader som vi skulle vara föräldralediga tillsammans, och som jag längtat efter i ett halvår, har vi i så fall haft EN vecka själva som vi kan vara vår nya lilla trio! Ska jag alltså ge bort en av två veckor till ditt j-vla jobb???
Men jag sa ingenting sånt, jag sa "visst, om du behöver det så gör det". Känner mig så vansinnigt besviken. När jag föreslog att hans dotter kunde byta en av hennes fem veckor hos oss till en i augusti, tyckte han att jag inte var riktigt klok, eftersom han ska jobba i augusti. Jag, som inte tänker att barn har sina föräldrar hellediga 10 veckor i streck, tyckte kanske inte att detta var så fruktansvärt som han fick det att låta som. Men nu går det tydligen bra att ta bort en ledig vecka med mig och jobba istället. Ja, detta är ett strålande exempel på hur vi sårar varandra, inte ger varandra det vi mest av allt vill ha.

Idag låg jag, sambon och min snutt på en filt på en vacker gräsmatta. Vi hade vår underbara son mellan oss, låg och halvslumra allihopa och höll om varandra. jag sa då till min sambo att det var så här jag hade tänkt det. Sommaren, det var så här den skulle bli. Den har blivit allt annat än sån.

Hur ska man nu göra för att inte bli bitter? För att inte i framtida gräl ta upp detta i tid och otid. Vara arg in i ålderdomen över "föräldraledigheten som grälades bort". Jag har faktiskt ingen aning. Jag är tyvärr ganska bra på att ta upp saker när de faktiskt inte hör hemma där, i det grälet. Pinsamt och rätt barnsligt, men man har ju sin arsenal med saker man vet sårar och förintar motståndarens försvar.

Både jag och min sambo vill vara med varandra, men sårar ju varann så mycket att det knappt går. Igår sa vi båda att vi hade haft det bättre den dagen utan varandra. Det är hemskt, och vi kände direkt att så varken får eller ska det vara. Men om jag får vara med Pyret, och slippa gräla, slippa lämna ifrån mig honom hela tiden (eller få dåligt samvete för att jag inte gör det) och slippa bli arg på min sambo och hans dotter för olika små och stora anledningar, så mår jag bra.

Nu ska jag lägga mig och gosa med min snutt. Han vill ha mat igen, och jag längtar efter att vara nära honom. Nu åker jag bort några veckor, skriver igen när jag kommer hem. förhoppningsvis om att vi har haft det bra...