En liten sak till..

Måste bara säga att det klockslag som står angivet längst ner efter varje inlägg, alltså när jag skrev respektive inlägg, stämmer inte alls. Fattar inte hur man ändrar dock, så att klockan stämmer. För klockan på datorn stämmer ju. Nån begåvad som vet?

Söta lilla Emil

Har idag varit barnvakt till min systerson, 1 år. Måste säga, opartisk som jag är, att han är vansinnigt söt och till mosters stora lycka - ett väldigt lätt barn att vara barnvakt åt. Han sa inte pip på 4 timmar, trots att jag varken lyckades få i honom speciellt mycket mat, bytte inte blöja och han somnade inte i vagnen förrän 20 minuter innan jag skulle lämna tillbaka honom till sin rättmätiga ägare. Min syrra var hos frisören, om ni undrar.

Måste dock säga att jag vill ge en stor eloge till alla småbarnsföräldrar där ute, som ger sig ut och äter på trånga lunchställen, byter blöja i vilket lite skyffe som helst och lyckas få ungen att somna precis lagom i tid. Jag var rätt svettig efter mina timmar som "mamma", men hade en väldigt mysig dag, det måste jag säga. Att kolla i NK:s julshop är mycket roligare att göra med en glad ettåring än att göra själv. Och att se skrutten somna sugandes på nappen och de långa ögonfransarna ligger tryggt över kinden... ja, man blir ju kär. Kände mig också stolt, där jag gick gatan fram med en så söt bebis med mig (trots den värdelösa barnvagnen. Köp aldrig barnvagn i Italien).

Bra träning för lilla mig. Hoppas jag klarar av att bli lika kaxig som jag tänker nu att jag ska vara. Ta med Pyret överallt, vara helt cool med att amma, mata, byta, söva, var som helst. Jo, en verklighetsanpassning är nog på sin plats... Inser att det finns mycket att lära. Hur gör man när ungen inte vill äta? Får man värma en barnmatsburk två gånger? (snål som jag är kommer jag nog göra det, vare sig man "får" eller inte). Hur vet man om man behöver byta blöja eller inte (om det inte osar bajs så klart)? Hur mycket vatten behöver de dricka under en dag? Ja, listan kan göras lång efter dagens utflykt. Så återigen - en eloge.

Min lilla mamma har idag opererat sig rygg. Jag körde henne till Strängnäs, där specialisterna tydligen håller till, i tisdags. Det var mysigt att få vara lite behjälplig, sitta och prata i bilen, ta en fika på hennes nya avdelning, titta i hennes (och hennes två nya sambos) rum. Det är så sällan man verkligen får hjälpa sina föräldrar (om man nu ska kalla att köra några mil för att "verkligen hjälpa", det kan ju diskuteras). Mina föräldrar har ställt upp vansinnigt mycket för mig, på alla sätt, och det är väl herregud på tiden för lite pay-back-time? Men mina föräldrar blir så himskans glada för minsta lilla uppoffring, så det är lätt att både bli lat, men också att få storhetsvansinne när man faktiskt gör något.

Idag har jag varit trött, men mer av det sömniga slaget. Har känt mig överlag lite piggare senaste dagarna. Det kanske håller på att vända? Klev idag in i vecka 10. Har på mig syrrans skittajta mammabyxor och magen putar. Tror dock inte att det har ett dugg med Pyret att göra, min mage ser nämnligen alltid gravid ut. Nu är bara enda gången jag faktiskt kan låta den puta så mycket den vill, och ändå ta en godis till. Mycket praktiskt.

Är gräsänka sedan igår (varför heter det så egentligen?) då sambon och bonusdottern har åkt till Åre tillsammans med ett gäng vänner, till dem båda. Jag har ju tyvärr den väldigt tråkiga och opraktiska egenskapen att jag verkligen inte orkar och klarar att umgås i för stora sällskap. På fest och middag, visst, men att bo med 14 andra i samma hus, det går bara inte. Jag är för pedantiskt, kontrollerad och noga med vad när och hur jag äter och sover för att stå ut en dag. Detta är som sagt inget jag är stolt över, men har bestämt mig för att ändå acceptera och leva efter det. De gånger jag försöker vara lite wild n´crazy och ändå åka med något gäng, vilket som helst, så blir det väldigt sällan bra. Jag blir till slut ganska odräglig, för jag står inte ut med all disk, alla smulor, alla kläder överallt, allas olika viljor som förstör min planering. Nej, för allas skull är jag hemma, och det är helt ok. Jag gillar ju att vara själv, även om min sambo så klokt säger : Men Lisa, när du är ensam hemma, ÄR du ju aldrig själv.
Ligger nåt i det. Hade en vän på middag igår, har varit barnvakt hela dagen idag (tillsammans med en mycket flexibel vän, Tack snälla M) och sedan tränat 2 timmar med pappa. Nu är jag dock själv, men då har jag Bonde söker fru, Grey´s Anatomy och Sopranos som sällskap.

Vill bara avsluta med att säga att när jag tränar styrketräning med någon annan (pappa, sambo) så inser jag hur kul jag tycker att det är. Speciellt att lära ut, kontrollera teknik, pusha på för att de ska orka lite till, testa nya övningar och få oss båda att lida riktigt ordentligt. Jag är en hård men rättvis tränare. Berömmer när det är läge och skriker och gapar att "Nu får du för fan sluta gnälla och börja ta i" när det behövs. Min fundering är om jag borde jobba med det, i någon form. Mitt problem är att jag inte vet hur. Jag tror inte jag vill vara personlig tränar på tex SATS, för då får man kreti och pleti, som aldrig hållit i en hantel, och dem är jag helt ointresserad av. Jag vill jobba med motiverade människor, med lite jävla anamma, som vill svettas och ta i. De behöver inte vara starka, men våga utmana. Blir snabbt irriterad när personen ger upp i förtid, knappt tar ut sig, gnäller och gör övningarna fel. Så jag är nog inte helt lätt att ha och göra med. Men resultatet är bra, det ska ni veta! Idag sa min pappa att han inte skulle gjort en tiondel av vad vi gjorde om han hade varit själv. Han tackar flera gånger och tycker att det är både roligt och bra. Då har jag lyckats! Delad glädje är dubbel glädje, och detta gäller verkligen när man tränar!

Att kunna prata framtid

I dag känner jag mig piggare. Kände det direkt på morgonen. Att jag kunde tänka mig att äta frukost, att jag ville ta min morgonpromenad. Jag fixa ihop en deg med bröd som jag ställde in i ugnen och medan den gräddades gick jag och sambon runt sjöarna (ca 5 km) i morgonsolen. Skönt att komma ut, starta dagen så! När vi kom hem luktade det nybakat bröd och det kom ut rykande färskt ur ugnen och jag åt 5 mackor. Härligt!

Sambon konstaterade att jag mådde bättre idag, och det bedömde han utifrån att jag kunde prata framtid, inte bara om hur jag har det just här och nu. Jag har aldrig tänkt på det, att framtidsprat betyder att jag mår bra. Men det kan nog stämma. Mår man dåligt, fysiskt eller psykiskt, så blir nutiden väldigt påtaglig och uppfyllande.

Vi gick och prata om barnuppfostran och var väldigt överens om hur man skulle göra, rent praktiskt. Vi reagerade båda två på min ena syster som hade sagt till sin ettåring (igår när det var familjemiddag) NEJ!! när han stoppade in fingrarna i telefonjacket. Hon sa till honom som en hund, utan att lyfta bort honom, förklara för honom varför han inte ska göra så, eller visa på en alternativ handling. Utan hon satt vid matbordet och sa högt och skarpt NEJ. Kändes konstigt. Inte alls som jag tänker mig att jag vill göra. Kanske kommer göra, för att man inte vet hur man ska få ungen att lyda. Men jag vill ha ett lite mer kommunikativt sätt och det ska jag verkligen försöka tänka på när vi kommer dit...

Igår var jag på brunch med samma syster, sonen till henne och våra föräldrar. Vi var på Djurgårdsbrunnsvärdshus. Jättemysig lokal, men ingen särskilt bra brunch alls. Fanns för få saker och inget extraordinärt alls. Men min mamma kom på något begåvat som jag banne mig ska köra med och det var att be om banrportion (barnpris snarare) för mig, eftersom jag inte får i mig så mycket på grund av illamåendet. De gick med på det utan att knussla, vilket piggar upp en snåljåp som jag.

Umgänget vid brunchen var lite tyst och trevande. Mamma blir alltid ganska stressad runt barn, även om hon kan mycket och borde vara trygg. Jag har en mer avslappnad inställning, där jag inte ser problemet med att han ramlar i soffan, kryper på golvet eller behöver röra lite på sig. Hela stämmningen är ganska tryckt och jag hade först tänkt att inte ta över och babbla på om mitt illamående eller jobbsituation. Men till slut gjorde jag det ändå, eftersom jag inte riktigt stod ut med att det var så svårpratat.

Jag och systern gick hem från Djurgården (i regnet) och pratade om allt och inget. Då funkar pratet genast bättre. Lille sonen sov hela vägen.

På kvällen var det familjemiddag. Mina systrar med barn, jag, sambon och bonusdottern. Mamma hade lagat stor köttgryta (som heter något franskt jag aldrig kommer lyckas stava till). Jag mådde illa igen och petade en del i maten. Var trött av dagens aktivieteter. Har ju kommit på att jag endast klarar två-timmars-aktiviteter, sedan måste jag vila. Igår blev det mycket längre än så, vilket märktes på kvällen för mig. Hur som helst så fortsatte den konstiga stämningen. Jag är glad att min sambo var med och kunde uppmärksamma hur konstigt det kan bli. Att mellansystern tar och får en väldigt central roll, trots att hon inte egentligen klarar att prata med oss vuxna särskilt länge om något. Om äldsta systern ska prata handlar det uteslutande om att hon har det dåligt på något sätt. Om det inte är ungarnas sjukdomar och allergier så är det deras ekonomi, hennes jobb, radhusområdets krav på ny bil eller hennes ilska över att de inte kan åka på skidresa som "alla andra". Igår var fokus att hennes barn, eller i alla fall det ena, går upp så tidigt på morgonen, vilket stör hela familjens sömn och ork. Helt förståligt, inget konstigt med att hon blir skitless på det. Det som är så vansinnigt frustrerande är att man inte kan hjälpa henne. Det finns INGET som kan göra en skillnad och det enda som går är att klaga över det. Eftersom jag har hört den, och många andra, klagosånger under ca 8 år nu (sedan första barnet föddes) så har jag ledsnat flera gånger om, och orkar inte riktigt lyssna. Hon vill inte ha en förändring, hon vill inte att vi ska hjälpa henne att lösa problemet, utan vill bara ha rätt att klaga över det.

Jag sa väldigt lite hela kvällen. Både för att jag var för trött och illamående och för att jag kom på att jag inte har lust att vara en neutraliserare för mina systrar. Min äldsta systers klagan och min mellansysters obegymmrade och oreflekterade tillvaro och inställning till livet och oss andra.

Efter maten ville mellansystern visa upp en hemmavideo som spelades in -89, där vi alla så klart var mycket unga. Vi syntes allihop, i vår dåvarande lägenhet, med våra två hundar, och våra roller ganska klara. Min sambo gjorde en reflektion sedan, att jag var en bakgrundsfigur. Han trodde att jag skulle vara som jag är nu: ta och kräva mycket plats, veta vad jag vill, höras mycket. Men på filmen visades en helt annan Lisa upp. En som tittade på, kom och sökte upp familjen och som inte alls ville vara med så mycket på film. Han såg att det väldigt mycket var min mellansyster som satte ramarna för vad som skulle filmas, vad vi andra skulle göra och säga.

Jag blev glad att han såg detta. Jag har alltid försökt förklara hur min barndom sett ut. Hur stor plats min mellansyster har tagit och fortfarande tar. Han sa att han nu förstod bättre hur familjen såg ut, hur mönstren finns kvar och vi har våra roller som skapades tidigt.

Jag blir dock så himla ledsen av att se min mamma kämpa så för att vi ska umgås allihop. Hon kan stå och laga mat en hel helg för att vi alla ska komma. Och sen när vi kommer, kan det kännas som att vi alla snart vill gå. Det gör mig verkligen så himla ledsen. Både för att umgänget inte är som det en gång var, men också för att mamma säkert känner sig så himla besviken. Hon är adopterad och vuxit upp som ensambarn, så hon tycker att det här med syskon är det bästa som finns. Vilket det är, på många sätt, men det betyder tyvärr inte att man alltid vill eller bör umgås. Hon skulle aldrig säga att hon blir besviken. Hon vill inte lägga någon skuld på oss tror jag. Men jag ser att hon ser lite tom och trött ut när vi går. Vet inte hur jag ska hjälpa henne, rädda henne från hela situationen. Det är det jag skulle vilja. Få henne att förstå att det inte är hennes fel att vi systrar är så olika, att det finns en massa barndomssår som fortfarande skaver och irriterar. Hon kämpar hårt, min söta mamma.

Hjärtslag

Vi har idag varit på ultraljud. Pyret 2.0 lever och frodas och är tydligen lagom stor för sin ålder. Det är dock inte två stycken bebbar till sambons besvikelse (och min lättnad). Har med en liten bild hem på klumpen, som inte på något sätt liknar ett barn.

Alla i min omgivning blir lättade, som att ultraljudet garanterar något. Jag, mitt cyniska as, känner ingen större skillnad. Förra gången fick jag ju missfall dagen efter ultraljudet, så vilka garantier finns det egentligen? Min mamma frågade: När ska du börja tro på det, i vilken vecka?
Kan inte svara på det riktigt, men varje dag är en seger och gör att jag ens funderar över att prenumerera på Vi föräldrar. Är inte redo för det än dock. En mardröm att ha en prenumeration på en sån tidning och så får man missfall... huga.

Var ju hos frisören igår, en charmig kille från Israel, strax över 30 strecket. Helt plötsligt säger han "Om 5 veckor ska jag bli pappa!". Jag kan tillägga att jag bara klippt mig hos honom en gång tidigare, så vi har ingen direkt relation. Men jag kunde gilla att han tillät sig att berätta det, att gå upp i det och vara precis så uppfylld som man faktiskt är. Så det blev graviditetsprat resten av klippningen, och när jag gick därifrån tänkte jag: "hoppas att jag också tillåter mig det där. Att jag också kan få berätta för allt och alla, tråka ut folk med detaljer, älta barnvagnsproblematiken och utgå ifrån att alla är vansinnigt intresserade". Jag har ju en föreställning om mig själv att jag kommer försöka hålla igen på allt vad baby-bubbla heter, för andras skull. Av rädsla för att folk kommer tröttna och dra. Precis som jag själv vet att jag tycker att det är tråkigt. Men jag försöker peppa mig själv: Man är bara förstagångsförälder en gång och man har bara tid att vara i sin bubbla en gång (andra barnet lär ju bli annorlunda). Så nu är det dags att vara ego! Skita i att andra inte vill höra ett ord till. Det är en fas, det går över, men just nu är mitt behov att PRATA! Jag hoppas att jag håller fast vid detta. Det är min plan. Påminn mig gärna och hjälp mig om ni kan. Påminn mig om att det föräldralediga året går fort, använd det väl!

Vill nu göra er uppmärksamma på att jag ändå pratar om min graviditet som att den faktiskt kommer fortsätta. Jag tränar nämnligen på det också...

Rekordet är slaget

Jag har nu varit gravid längre än någonsin, det vill säga längre än förra gången, som avslutades i söndags rent tidsmässigt. Men Pyret 2.0 verkar vara kvar, i alla fall om man ska basera det på hur illa jag mår och hur ont jag har i brösten. Imorgon är det dags för ultraljud. Kan inte påstå att jag känner mig så nervös. Delvis för det känns ganska otroligt att något skulle vara fel men också för att jag har uppe garden för att något ska vara fel. Inte så att jag inte kommer bli ledsen eller så, men jag har väl rustat mig, på gott och ont.

I natt drömde jag att det var dags för förlossning. I drömmen kom jag aldrig så långt att jag faktiskt födde, men jag var på ett sjukhus, ensam, och var väldigt groggy. Jag uppmanades att gå på toaletten, men när jag gick dit var alla toaletterna väldigt äckliga. Inga toalettringar, inget papper, kiss på porslinet osv. Så jag gick inte på toa. När jag gick över området tillbaka till det hus där jag kom ifrån, fattade jag inte alls var jag var, vilket sjukhus. Jag frågade nån som kom förbi och han förklara att det var Björkhagsgymnasium! Alltså nån vårdlinje som hade blivit betrodd med ett eget sjukhus. Jag blev väldigt upprörd över att jag skulle förlösas av några gymnasieelever och ville inget hellre än till DS eller KS eller så. Sen vaknade jag... Analys någon?

Mina dagar är konstiga och korta. Jag vaknar på morgonen nån gång och masar mig upp för att äta frukost. Sen mår jag så illa av att äta, så jag går och lägger mig och somnar igen och sover 3-5 timmar till. Vd 13-14 vaknar jag till och går upp och äter lunch. Sen är jag fortfarande jättetrött och kollar på TV, en film, håller på med datorn eller nåt liknande. När sambon kommer hem har vi faktiskt gått till gymet. Det har funkat rätt bra att träna, även om jag självklart inte kan ta i som jag är van vid, utan sitter och mesar på cykeln eller i gymet. Men det känns ändå bra att röra på sig lite, annars ligger jag ju bara i sängen och soffan HELA dagen! Sen hem och äta middag. Jag lagar det som känns minst omöjligt att äta, igår Nasi Goreng. Sen är det TV-läge igen. Så mitt liv är verkligen händelserikt. Jag knaprar illamåendetabletter emellan också, det glömde jag ju!

Fick svar från idrottsläkaren igår, som jag var hos för 1.5 vecka sedan ang eventuell överträning. Han sa att alla mina värden är perfekta. Hur är det möjligt? Rent fysiskt känner jag mig som allt annat än perfekt. Men som han sa "Gravditet är också ett tillstånd". Jo, tack...

Idag är det dags för frisören och terapeuten. Kommer kanske hem som en ny människa ikväll?

Men nu till det kanske lite mer djupa och smaskiga i mitt liv. Jag och M vaknar en himla massa gånger varje natt och igår natt låg vi båda vakna vid 5 tiden och glodde. Vi började prata om ditt och datt och han kom in på graviditeten, Pyret, föräldraskap och liknande. Han berättar vilken bra mamma han tror att jag blir, hur bra vi kommer få det, hur mysigt det ska bli att få barn med just mig, vilken hjälte jag är som mår som jag mår och kämpar mig igenom det (har jag något val?) och hur häftigt det vore att få tvillingar. Jag har så svårt att gå med honom i allt positivt prat. För det första för att jag inte ens fattar att det kanske kommer en bebis i slutänden, så att prata föräldraskap är långt borta. Jag fastnar som vanligt i det som inte känns lika lätt. Min rädsla över att han kommer få så dåligt samvete gentemot sin dotter över att han inte har lika mycket tid med henne, som kommer göra att jag och Pyret lämnas ensamma då han måste vara med dottern. Han har tidigare sagt (och ångrat) att han känner sig taskig mot dottern om han får ett till barn och dottern då inte får lika mycket arv som hon skulle fått om hon var själv. Jag blev ganska irriterad och ifrågasatte den logiken. Att det vore synd om mig för att jag har två systrar som jag måste dela arvet med? Så har jag aldrig ens tänkt, eftersom syskon knappast kan mätas i pengar. Han håller helt med om detta, men det visade för mig hur han ändå tänker om att dottern ska få "en konkurrent".

Han blir tvåbarnspappa och jag blir enbarnsmamma. Vad kommer det innebära? Jag ser mig som ganska ensam. Varför jag gör det kan jag inte förklara. Det säger nog mer om mig än honom egentligen. Jag vet att hans ex har ifrågasatt hur det kommer bli för dottern om vi får barn, hur ska hon få plats och tid osv. Detta var nog inte en fråga de ställde sig när de skaffade ett andra barn gemensamt (som dog då det föddes i v.25). Men nu finns det en känsla av att det är synd om dottern. Hon är dock hur glad som helst! Hon har alltid längtat efter ett syskon och för henne är detta högvinsten i livet. Hon verkar inte alls fundera kring minskad tid och uppmärksamhet, utan ser bara en söt bebis framför sig som hon kan gosa med. Och tur är väl det...

Sambon försökte få fram om jag kunde se något bra med honom som förälder, eller om allt bara var dåligt. Jag sa att jag inte kan se någon av oss som förälder, och det jag ser är gärna problemfokuserat, för oss båda. Han blev självklart besviken och ledsen över min pessimism, och jag också. Han försökte hålla om mig men jag var väldigt uppfylld av alla känslor av hur svårt och omöjligt det känns. Till slut erkände jag att jag är rädd att han kommer älska vårt barn mindre än han älskar sin dotter. Och att detta känns så himla jobbigt att erkänns. Det är förbjudna känslor men starka. Hans evetuellt större kärlek till sin dotter känns svår eftersom han skiljt sig från kvinnan han skaffade sitt första barn med, men lever med kvinnan han skaffar sitt andra barn med. Varför nu detta skulle spela någon roll egentligen, men i min naiva värld gör det det. Som om man älskar sina barn baserat på hur den andre föräldern är. Så talar bara en barnlös, jag fattar det...

Men detta uppfyller mig ganska mycket. Jag erkände att jag inte ser oss gå tillsammans med barnvagnen på söndagspromenaden, utan att jag ser mig gå själv. Han protesterade vilt mot detta så klart, men min känsla är stark. Och risken är att det blir en självuppfyllande profetia. Stor risk. Att jag utgår ifrån att han inte kan vara med mig och Pyret, att dottern måste ha tiden med honom mer än vad Pyret behöver. För Pyret har ju mig... Att det är synd om dottern som nu inte kan få ha sin pappa lika mycket som förut. Som om vi andra har fått någon kompensation för att vi har syskon, med allt vad det innebär? Jag ser ju syskon som en gåva, aldrig som ett straff som jag måste ha upprättelse för. Varför blir det annorlunda när man skaffar barn med en annan partner? För det verkar vara då som dessa känslor träder in. Hans dotter har ju haft full uppmärksamhet av båda sina föräldrar i snart 13 år. Det är mer än de flesta barn får. Men ändå finns en känsla av att hon är drabbad.

Nej, nu börjar tröttheten ta ett starkt grepp om mig, dags att vila lite igen.

Illa, illa, jag mår illa...

...och det är inte kul någonstans. Sitter och kastar i mig maten för det är så himla jobbigt att äta! Lisa - jobbigt att äta! Har aldrig hänt! Men vet ni vad det komiska är? Jag har alltid tänkt om alla gravida som klagar över sina olika graviditetskrämpor att "sluta gnälla, du får ju vara gravid, var lite glad över allt som känns!!". Men struntar jagi att klaga själv nu? Nej. Patetiskt. Men jag får väl se det som ännu en sak jag har lärt mig i livet. Att bara för att man får det man har drömt om, är inte lyckan helt självklart där och fullständig. Och att saker kanske inte alltid är vad de ser ut som. Bara för att man har en stor gravid-mage, behöver man inte vara lycklig, frisk och nöjd. Fantastiskt att jag ska behöva bli gravid för att fatta det!

Var hos terapeuten igår. Hon visste inte att jag var gravid, då jag inte varit där på ett par veckor på grund av resor. Hon gjorde reflektionen att det kanske inte bara är mina hormoner som gör mig så fruktansvärt trött, utan det kanske också är kroppens sätt att få mig att lugna ner mig för att kunna behålla graviditeten. Håller med henne. Jag är dålig på att lyssna på min kropp, kör på hårt och snabbt, tills jag stupar. Och stupar gör jag sällan. Men om jag nu ska kunna vara gravid hela vägen, kanske jag måste lugna ner mig. Träna mindre, inte stressa mellan punkt A och punkt B och vara lite snällare mot mig själv. Inte prestera hela tiden. Min kropp måste skrika ganska högt för att jag ska lyssna, det vet jag av erfarenhet. Och nu har den skrikit, banne mig!

Konstigt nog tyckte hon att jag också var ovanligt söt!! För mig ett mysterium eftersom jag kom direkt från sängliggandes och i mer eller mindre myskläder, utan en tillstymmelse till att ha smink eller fixat hår. Hon sa att graviditeten gjorde mig söt. Ja, jisses, vad man ska få höra. Just detta håller jag kanske inte med om lika mycket.

Jag måste få rikta ett kärlekens ord till min äldsta syster! När man blir gravid kan man räkna med henne - i 190! Hon ställer upp på allt just nu! Och det var likadant förra graviditeten. Hon följer med på ultraljud, skjutsar mig överallt om jag behöver (en tjänst jag inte haft mage att utnyttja än), ringer och kollar hur jag mår, lånar ut böcker, och jag är ALLTID välkommen till henne på fika, middag, sova över, vad jag behöver. Så om du läser detta K: du är så fantastiskt snäll och jag uppskattar det enormt. Älskar dig!!
Vad vore världen utan syskon?
Vill, när jag ändå håller på och pratar om mina systrar, skicka en kärlekshälsning till den andra systern, som kommer till Sverige om en vecka och kommer ta med (en bråkdel) av sina mammakläder. Jag får låna precis vad jag vill. Och av henne vill man låna, kan jag säga! Hon köpte mammakläder för ca 40 000 kr (enligt henne själv). Kanske inte behöver nämna att kläder är ett stort intresse för henne?

Har förresten märkt att det inte alls funkar så bra att skriva kommentarer. Vet ej varför, men jag ska göra mitt bästa för att fatta hur man gör. Återkommer i frågan!

Ett litet tips

Kom på en sak till: om ni vill skriva kommentarer (vilket är välidgt roligt när ni gör) så kan ni kryssa i att ni ska vara anonyma, så funkar det. Vet att det är himla struligt att få till de där kommentarerna annars, man ska ha ett Google-konto och allt vad det är. Men om ni bara gör så att jag förstår vem ni är, så funkar anonym-knappen lika bra. Hej!

Hemma och tillbaka till livet!

Det tog lång tid mellan bloggningarna denna gång, och det var helt ofrivilligt ska ni veta. Vi kom hem från USA förra söndagen och åkte bara hem och åt lunch och sen vidare till min kusin som hade släktfika (i deras nybyggda radhus med en inredning som plockat ur en Mio-katalog. Varför ser aldrig mitt hem ut så?). I måndags och i tisdags var jag på anställningsintervjuer (gick bra, får börja jobba som konsult-socionom om jag vill... vill jag?) och sedan på tisdag kvällen, efter att ha ordnat middag till bonusdottern och hennes kompis, åkte jag ut till Arlanda igen för att ta mig till Kiruna. Jag och kompisen M skulle till vår gemensamma vän S som lite ofrivilligt flyttat dit i februari. De hade ingen dator, vilket gjorde att det inte blev något skrivet där heller.

Men till den kanske viktigaste nyheten trots allt: stickan jag faktiskt kissade på i New York visade att jag är gravid, med besked! Strecket var knallblått och kom fram på en gång ( i jämförelse med förra gången då det var ett lite tveksamt streck, som i och för sig var en graviditet, men ändå..). Jag har tyvärr inte känt särskilt mycket alls. M blev så klart jätteglad och började redan från början kalla mig "sin gravida sambo", medan jag är rätt ordentligt återhållssam med alla känslor.

Det som sedan hände var att jag började må dåligt, rätt ordentligt dåligt. Det började nog i Kiruna, där tröttheten och illamåendet nockade mig, men jag skärpte till mig en del eftersom jag var på en kompisresa. Men när jag kom hem i fredags (efter att ha varit hos en läkare för min eventuella överträning) somnade jag direkt och klev mer eller mindre upp tre dygn senare. Jag tog mig upp och åt ibland (mycket motvilligt ska ni veta, illamåendet har tagit död på allt vad aptit och hunger heter) och jag försökte även vara ute en liten stund per dag. Men det har varit knappt genomförbart. I söndags var jag endast uppe ur sängen/soffan i en timma sammanlagt. Så fort jag ställt mig upp har hela världen snurrat och jag har varit rädd för att svimma och slå mig. Har inte orkat läsa någonting, för jag orkar inte hålla upp boken.

Några helvetesdagar sammanfattningsvis. Jag pratade med min läkare i lördags, som sa att det inte är konstigt att jag får en så stark reaktion. Detta då jag har ett sånt stort påslag av hormonet progesteron (som man får vid ägglossning och sedan ännu mer vid graviditet). Då jag har ätit ägglossningstabletter, hade jag ett progesteronvärde på 125, medan de flesta kvinnor har på 25. Sen bli gravid på det, men allt vad hormonchock det innebär. Så nej, jag har inte mått bra.

Var hos en annan läkare i måndags, som sjukskrev mig (tack gode Gud) och jag kan nu få vara hemma och ligga i sängen med någorlunda lugnt samvete. Har fått lite olika tabletter också, som ska hjälpa till mot illamåendet, men vet inte om de hjälper. Äter dem pliktskyldigt ändå, för jag orkar inte bli sämre igen. M var rätt orolig framåt söndag kväll och konstaterade att "Lisa, du har sovit i tre dygn nu".

Nu har jag tagit mig lite kraft och tagit bonusdotterns sackosäck och en filt runt mig och satt mig ute i höstsolen och bland alla vackra löv, för att blogga lite. Jag älskar hösten!!!

Men för att bjuda på lite mer om vad jag tänker om min graviditet, så menar jag när jag säger att jag inte känner så mycket (har ju mest känt mig väldigt sjuk). Jag läste "Vi föräldrar" som M köpt till mig, och när jag ser alla stora magar, tips på sköna mammakläder och förlossningshjälp, har jag bara en tanke i huvudet och det är: Detta kommer aldrig gälla mig. Jag kommer aldrig komma så långt.

Jag vill vara glad, längta och hoppas. Men jag är så i grunden säker på att jag inte kommer få behålla detta barn heller. Varje gång jag går på toaletten tittar jag i trosorna efter blod. Jag har haft ont i magen en del (troligtvis tarm-ont) och det har för mig bara varit en naturlig del, att nu kommer missfallet, nu gör det ont.

Självklart vill jag inget hellre än att komma hela vägen. Vill se min bonusdotter bli storasyster, vill dra min egen barnvagn och köpa mina egna barnkläder, ha mitt eget barn att älska och att få dela det med den man jag älskar. Men jag tror inte att det kommer hända. Så jag hoppas verkligen att man inte med tankens kraft kan skapa ett missfall, för i så fall kommer jag göra det.

När M drog med mig ut på en tvångspromenad häromdagen, gick jag mest och grät. Grät delvis för att jag mår så fruktansvärt illa och är så förlamande trött, men också för att jag inte tror på detta. Och för att jag på något konstigt sätt inte ens bryr mig. Jag var på ultraljud i måndags, men det var för tidigt att se hjärtslag. Men när jag låg där och titta på skärmen så kände jag ingenting. Jag förutsatte att hon skulle säga att det var dött eller ett misstag eller nåt sånt. Jag skulle självklart bli lika förtvivlat ledsen som förra gången, men jag verkar instinktivt skydda mig från all den smärtan. Vet inte om det egentligen är så klokt, men det är inget val jag gör. Jag har som mål att våga känna något annat än misstro innan november är slut. Korkat va? Att sätta upp ett sånt mål? Men jag måste hålla mig i nåt, ha en tro på att det kommer förändras.

Jag förstör för min bonusdotter, det vet jag. Hon vill prata hur mycket som helst om Pyret 2.0 (den förra hette Pyret, så vi säger skämtsamt 2.0 nu) men hon gör inte det med mig. Hon kvittrar tydligen på med M, men inte med mig. Kan förstå henne, hur kul är det att prata om det hon har längtat efter mest av allt hela sitt liv med någon som ler lite snett och säger "Ja, vi får väl se om det stannar kvar".

Jag är ju dålig på att låtsas. Kan ju inte spela spel, sätta upp en mask. Ibland är det bra, men ibland är det riktigt dåligt. Som nu! Fake it till you make it för fan Lisa!

Har svårt att vara nära min sambo just nu. Först och främst har jag ju sovit några dagar, men jag har svårt att vara go och gossig. Han anstränger sig som vanligt jättemycket, och jag... gör inte det. Verkar inte ha något behov av närhet. Vet inte om jag ska problematisera det, eftersom jag mår så illa, har så ont i brösten och magen, att ingen sovställning är möjlig till slut, och därmed är fysisk närhet inte heller så njutbar som den kan vara. Men jag har kort stubin, är arg och gråtfärdig. Är så klart hormoner, men det spelar ingen roll! Det är lika verkligt för det. Det verkar som att kvinnor ska vara vana och acceptera att deras humör går fullkomligt upp och ner i olika perioder i månaden och livet. Ingen pratar om hur obehagligt det är, hur rädd man blir för alla känslor och hur verkligt det man känner just då är. Man brukar säga att av barn och alkoholister får man höra sanningen, men jag vill lägga till: och av kvinnor med PMS!
För det vi säger är sant, om än lite tillspetsat och ibland okontrollerat. Och så arg och ledsen som jag har känt mig är sant, men kanske inte riktigt i proportion till det som faktiskt hänt.

Ska till terapeuten idag, kanske är bra...

Jag drömmer om blod. Inte varje natt, men det har hänt ett par gånger att jag drömmer om missfall eller liknande saker. Är säkert inte så konstigt. Jag har ju alltid ett behov av jämförelse och jag undrar hur oroliga andra är, som inte haft ett missfall, som inte slitit häcken av sig för att bli gravid (förutom det angenäma slit som ett sexliv innebär..). Ligger ni också och värgar inte knyta an, drömmer om missfall, förutsätter att sjöhästen på ultraljudet ska vara död och kan inte förlika er med att ni någonsin kommer ha stor mage? Jag kanske är lite väl dramatisk när jag tror att jag har det värst och svårast hela tiden (det skulle ju inte vara första gången i så fall...) men ibland kan jag längta så efter att få prata med nån som också haft det kämpigt, som inte vågar hoppas längre.

Nej, nu börjar det faktiskt bli kallt här ute i sackosäcken. Ska pröva att gå en bit in till stan sen, behöver röra på mig. Snart dags för lunch.. huga.. illamåendet gör sig påmint..

Är målet målet?

Ligger kvar i samma underbara soffa, lyssnar fortfarande på klassisk musik och tittar in i brasan som är tänd framför mig och känner vinden från havet komma in genom balkongdörren. Ligger och läser min bok, mycket speciell, "Vass egg" av Gillian Flynn. Läsvärd. Se där, bloggens första boktips! Det kommer komma flera!

Jag funderade över en sak M sa till mig idag, och som vi har pratat om förut. Att när jag når ett uppsatt mål, tillfredsställs jag inte av det, utan vill då genast vidare till ett nytt. Detta är sant, och väldigt ledsamt. Som M säger: Lisa, du får ju aldrig skörda!

När jag hade gjort en Svensk klassiker (ja, den stora, har även gjort Tjejklassikern, men som tjej verkar det förväntas att man inte klarar av den stora. Så av tröttsamt många frågor om vilken jag egentligen gjort, klargör jag det på en gång: jag har gjort båda) var jag nöjd, absolut, men inte vrålglad och imponerad av mig själv, som min omgivning var (kanske främst mina föräldrar, mina största fans och trogna besökare till alla tävlingar). Jag kände det som att "om jag klarar den var det ju inte så svårt". Som en god vän sa till mig, om mig: "Det är som att om målet går att nå, var det för lågt satt". Detta är verkligen sant när det gäller mig.

Min fd sambo konstaterade alltid när vi var ute och reste (åkte ca 3-4 ggr per år till olika länder runt om i världen, så sammanlagt kanske 12-13 resor) att jag alltid började planera för nästa resa, när jag fortfarande var kvar på den nuvarande. Som att jag inte kunde njuta av den jag var på, utan var tvungen att veta att det kom en till, som jag kunde börja drömma om och kämpa mot. Men när jag väl var där, var ju inte lyckan total, utan då kom behovet av nästa mål, nästa resa.

Han konstaterade även en annan sak, att på varje flygning hem från vilket land vi än var i, började jag alltid planera mitt nya, hälsosamma och smala liv som skulle börja från det att vi satte fötterna på Arlanda. Jag kör inte med nyårslöften, jag kör med komma-hem-från-resor-löften! Men allt detta är ju en helt annan historia...

Det var samma sak när jag blev gravid i maj. Jag har kämpat oerhört med att kunna bli gravid (vet inte om jag ska tråka ut er med alla provtagningar, ultraljud, gynundersökningar, blodprover, hormontabletter, läkare och fullkomlig sorg och maktlöshet jag gått igenom, vi kanske tar det en annan gång), men när jag väl blev det, kunde jag inte unna mig att vara glad för det. Jag grät en skvätt precis när jag förstod att även det smala och svaga strecket på gravtestet bevisade att jag var gravid, men sen var det locket på. Jag stoppade min familj från att vara glad och jag hade väldigt svårt för att känna någonting alls. Det tog några veckor innan jag ens kunde prata om det på ett seriöst sätt med M, planera och drömma. Två veckor fick jag vara i den känslan, innan den togs ifrån mig. Är det anledningen till att jag inte glädjer mig åt målet? Att jag ändå inte tycker eller tror att det verkligen kommer bli bra, att jag har gjort bra? Eller är det kanske bara min stressade natur, att springa efter nya saker så fort och ofta jag bara kan, för då är jag bra? Då kan jag visa upp en massa resultat för min omgivning att imponeras över. Alla mina resor (som jag älskar varenda en av dem, måste jag tillägga) kan jag ibland tänka att jag gjort för att kunna visa upp, åstadkomma något lite annorlunda och avundsvärt.

Jag minns i yngre år, hur jag kunde välja att prata om de fritidsintressen som jag knappt ägnade mig åt, bara för att de lät coola och imponerande: karate, snowboard, klättra klättervägg. Sanningen är ju den att jag träna karate ett år på gymnasiet, var skitdålig på snowboard och rädd mest hela tiden och klättervägg har jag gjort kanske 10 ggr i hela mitt liv (men det är kul!).

Det kan vara svårt att erkänna att jag trivs bäst hemma långt ifrån all aktivitet i världen, vill åka på lyxiga resor utan en enda ryggsäck eller magsjuketablett, vill ha ett snofsigt gym att gå till där man inte riskerar att smutsa ner sig, få blåmärken eller behöver prestera ett enda synligt resultat.

Ska nu sätta in ett kort från parkbänkarna i Central Park. Folk får "köpa en bänk" och sätta upp vilka skyltar de vill för att hedra en annan människa. Det var så fina skyltar att vi båda gick tysta och lite gråtfärdiga. Det finns en massa kärlek, som vi ibland slarvar med!



Det jag och M gick och pratade om efter att ha läst ett trettiotal liknande skyltar dedikerade till mammaor, syskon, morfar, hunden, bästa vännen och så vidare, var om kärleken blir större för att man kan uttrycka den på en skylt för alla att se. Att om M ordnade en sådan skylt till mig, skulle jag bli jätteglad och känna att han verkligen älskar mig, trots att han säger att han älskar mig flera gånger per dag, varje dag. Behöver vi publik till våra liv, våra relationer och prestationer för att de ska vara något att ha? Jag tror att jag behöver det. Jag behöver ha bekräftelse på att det jag gör är bra, rätt och tillräckligt modigt. Som om jag inte litar på min egen övertygelse eller omdöme. Och vet vi att kärleken mellan den som köpte skylten och den som det står om, är en starkare och mer sann kärlek än den vi själva känner för våra respektive?

Äh, sätter in en till sån bild, bara för att de är så söta. Sen är det dags att krypa ner i fluffsängen.

Vackrare än vackrast!

Har nu kommit fram till Cape Cod, längst ut på en liten böjd arm kan man säga, stan heter Provincetown och det är så fint så fint så FINT! Jag blir ju alldeles till mig av lyx och vackra saker, även om jag inte alltid vill erkänna det. Men att bo så här vackert, med havet utanför, dimmers i hela hotellrummet, klassisk musik som står på i bakgrunden och en gigantisk fluffig säng - jo, det gör mig lycklig.

Vi ska stanna i två nätter, vilket känns skönt, även om det är trist med de två sista nätterna på semestern. Men att sitta här i en mjuk soffa, titta ut på segelbåtarna och lyssna på måsskrik... ja, gott folk, detta är livet. Varför måste man åka hem? Hem och jobba, hem och träna, hem och städa, hem och laga mat.
Ska knapra lite på deras egenlagade fudge med Bailys smak som jag sneakade ut och köpte förut när M bestämde sig för att ligga kvar i sängen.

Vi började faktiskt dagen med en joggrunda och sen simmade jag en kilometer i hotellets pool. Efter det var det dags för hotellfrukost och sedan utcheckning. Vi bestämde oss för att göra en liten detour förbi Harvard universitetet, bara för att se hur det ser ut (ligger bara en kvart utanför Boston, för er som liksom jag, inte hade en aning). Vi gick i höstsolen runt på området. Titta på alla vackra gamla hus, alla studenter från hela världen, höstträden.. ja, ni fattar. Både jag och M blev lite tankfulla, pratade inte så mycket, utan gick tysta runt. När vi satt oss i en park med en lemonad började vi prata om det man aldrig gjorde, det man drömde om men aldrig tog tag i.

Han är irriterad och konfunderad över att han aldrig ens tänkte tanken om att gå på universitet. Arg över att hans föräldrar aldrig hjälpte honom i den riktningen och pratade med honom om studier. Jag är besviken över allt det jag inte gjorde. Jag lever efter devisen (eller lever var ju att ta i, anser att är nog närmare sanningen) att du inte ångrar det du gjorde, bara det du inte gjorde. Detta tror jag på, och ack vad mycket saker det var jag inte gjorde!

Många anser att jag gjort mycket för att jag hunnit utbilda mig mycket, rest mycket och hunnit med många jobb. Men jag har inte gjort det jag var rädd för, och det som lockade mig mest: att leva utomlands (nej, tre månader i Australien med sin sambo räknas inte). När jag gick runt på universitetet tänkte jag på alla de planer jag haft om att plugga i USA, jobba som volontär i Sydamerika, plugga spanska på Kuba. Varför gjorde jag inget av det där? Och nu börjar det kännas för sent.

Jag tänkte alltid när jag var under 25 att jag skulle ta vara på de "barnfria åren" och verkligen göra allt det där (för jobba kommer man ju hinna, det kan man ju vara helt säker på), men nu börjar jag komma till en punkt när de barnfria åren är över, tiden är förbi, tåget har gått. I alla fall de tågen. Det kommer självklart nya.

Hur ska man hitta ro med de val man gjorde? Jag vet ju att jag gjorde dem av en anledning (kärlek, mestadels) som jag förstår än idag. Vi 80-talister har banne mig för mycket valmöjlighet! Vi blir nästan tokiga av alla val och erbjudanden som bara swishar förbi våra ansikten hela dagarna. Vi ska hinna göra ALLT, och helst innan 30. Det är verkligen ingen myt, det känns så. Efter gymnasiet kom den stora frågan: backpacka i Asien eller plugga på universitetet? Det var liksom de två man valde mellan. Jag valde att plugga. Vilket var skönt, det var skönt att vara klar tidigt, att ha valmöjligheterna sedan. Ångrar inte just det valet.

Nu har mörkret fallit utanför altandörrarna. Ska man tända en brasa i den öppna spisen kanske? (Ja, jag måste berätta det, för det är så ljuvligt! Låt avundsjukan komma bara, det är fullt förståligt).

Jag funderar på om jag är övertränad. Jag har varit så vansinnigt trött i kroppen i ett par månader nu. Det kommer och går, men mest kommer. Jag är som en zombie på morgnarna och när jag väl tar mig iväg och tränar är det ibland med så hög puls att det är läskigt. Jag gick upp för ett trappa i en klädaffär i NY, och fick så hög puls som pickade i halsen, att jag bad M känna efter om det verkligen ska vara så efter 15 trappsteg. Nej, blev svaret, så klart. Vet inte riktigt vad jag ska göra med faktumet att min kropp kanske inte vill träna mer. Dra ner på träningen, är det självklara svaret, men det är svårt, även om det sker lite automatiskt nu med trötthet och bröstont. Och vet ni vad det knäppaste är? Att jag känner mig lite stolt över att lyckas bli övertränad (min vältränade naprapat tror också det nämnligen). Sjukt va?

Nej, dags att väcka M, den mannen kan sova hur mycket som helst.

Boston och goda samtal

Sitter i en fluffig fåtölj i lobbyn på Sheraton hotell i Boston. Vi unnade oss att bo här två nätter, efter att ha bott i en liten plutt lägenhet i New York som knappt gjorde skäl för pengarna (och det gjorde inte servicen från ägaren heller, som lät oss vänta en halv dag på att få lämna tillbaka nyckeln och få vår securitydeposit tillbaka. Tack för den). Vi är inte helt betagna av Boston. Jag fick för mig att det skulle vara pittoreska små kullerstensgator mest hela tiden (som i den där sockersöta serien "Providence" som gick på TV för några år sen. Såg ni den inte så missa ni inget), men riktigt så mysigt är det inte. Fint nere i hamnen och området Little Italy (som verkar finnas i varje stad. Finns det verkligen så många italienare i USA?) där vi åt middag ikväll. Men annars är det en stad, fin, men ingen jag kommer kämpa för att återvända till. Vi åker tillbaka söderut imorgon, till Cape Cod är planen. Vädret är ju minst sagt omväxlande, och det är trist att åka till havsnära städer och förvänta sig mysiga promenader längs hamnen, när det ösregnar. Men det är varmt! Och när solen skiner är det riktigt varmt!

Idag när vi satt i solen nere vid hamnen och åt/drack en Frappochino från Starbucks (varför finns inte det i Sverige?), kom en 92 årig man framrullandes i sin rullstol och prata lite med oss. Han sa att det var en bra dag för han var fortfarande vid liv, men man kunde ju aldrig veta, för dagen var inte slut än. Sedan sa han till M: "Jag ser en överviktig man sitta här och dricka sån där skit och jag undrar om du vill ta kol på dig själv. Du borde inte dricka sånt".
Vi skratta och höll med, men jag blev ändå fundersam. Är det okej att komma fram till nån och säga sånt? Vill vi att andra människor ska lägga sig i våra liv på det sättet? Det är av omtanke, det kan man ju utgå ifrån, men det kanske inte alltid landar helt rätt. Resutlatet idag blev att M vill sluta äta allt vad sött heter men att han samtidigt inte förstår hur han ska klara det. Vi satt och var missnöjda med våra kroppar och förlusten av att inte få äta och leva som vi vill. Han har inte ätit något mer onyttigt på resten av dagen, och slängde ut det sista av sin Frappochino. Så gjorde mannen någon nytta? Eller skapade han bara mer ångest över något som redan hade en stor plats i ångestskåpet?

Har idag köpt två nya collegetröjor, med Boston på. Märker att jag köper mer och mer myströjor och mindre "fina". Gissar att det hänger ihop med min viktuppgång av alla hormoner jag stoppat i mig sista halvåret. Apropå ångestskåpet...

Idag när vi satt i lobbyn framför varsin dator och kollade mail och surfade, hade jag hotellets dator och M sin egen. Jag hade en tidsbegränsning på min som var 45 minuter. När de hade gått, sa jag "Nu är jag klar, min tid är ute"! M stängde genast ner sin dator och gjorde sig klar att gå. När han packade ner datorn sa han att han precis fått nys på något han behöver ha koll på. Jag är stark i att göra det jag vill och när jag vill. Han är bra på att göra som jag vill och "lyda" mig. Men han märker också att han "skriver upp det i sin lilla svarta bok" över saker "han misann gjorde för min skull trots att han egentligen ville något annat". Han sa att han inte vill ha någon svart bok, och han vill bli bättre på att hålla koll på vad han själv vill och stå för det, kämpa för det. Eller acceptera att vi gör som jag vill, men då inte hålla det emot mig, lägga ansvaret på det i mitt knä och sen brusa upp över en pyttesak längre fram för att han inte får som han vill, trots att han inte säger vad han vill. Vi hade ett bra prat om det, där även jag måste lära mig att alla inte är redo att byta spår just precis nu, bara för att jag är det. Jag kan lätt glömma att andra människor har andra agendor och behov. Så utan att mena det, kan jag köra över folk, men inte ens ha vett att be om tillåtelse eller förlåtelse.

När vi gick till restaurangen ikväll gick vi förbi en rätt ung tjej som stod och prata med två killar. Hon klappade sig själv på den putande magen och ena killen frågade vilken månad hon var i. Femte, svara hon. Jag räkna snabbt ut att det skulle jag också vara om jag fått behålla mitt barn. Undrar när jag kommer sluta tänka på det, sluta räkna månader och göra jämförelser. När jag får ett barn kanske? Än så länge är ju alla barn försenade. Mitt skulle komma i februari.