Nu bär det av igen

Imorgon ska vi åka till Italien igen. Alla låter avundsjuka, längtar efter värmen, maten, kulturen. Och de gör jag också, lite. Men om jag ska vara ärlig så kan jag lika gärna vara kvar hemma denna gång. Den känslan har jag aldrig haft förut, inte som jag kan minnas. Jag som alltid vill resa, alltid. Speciellt när det gått några månader sedan sist. Jag har ju haft som regel att resa utomlands var tredje månad och då är det hög tid att åka nu.

Men något har hänt. Pyret har hänt. Jag behöver inte åka någonstans längre. Jag har det så himla bra hemma, med honom. Att få vakna med honom, se hans stora leende det första man gör på morgonen, att sedan få vara med honom hela dagen - det är det bästa som finns! Jag vill inte göra något som inte blir bra för honom, det vill säga flyga när han är förkyld som han är nu, åka färja klockan 12 på natten när han egentligen ska sova, inte kunna få någon gröt eftersom vi inte har något ljummet vatten på flyget (ska fråga så klart, kanske går att lösa). Om världen så slutade finnas utanför min egen kommuns gränser så skulle det inte göra mig något, jag har allt jag behöver här.

Om ni inte har förstått: JAG ÄR SÅ VANSINNIGT KÄR I MIN SON! Blir mer och mer kär för varje dag. Han är så galet charmig, trevlig, söt, rolig! Sitter just nu i soffan bredvid mig i sin söta pyjamas och tittar på när jag skriver.

Annars då? Jag och sambon sliter på, han mår rätt dåligt och det tär på mig. Ibland så att jag knappt vet hur vi ska få ihop det och ibland är det riktigt bra. Omöjligt att veta på förhand och jag behöver en vändning snart, en hållbar vändning. Kommer inte fixa att ha det så här svajigt hur länge som helst. Har börjat prata med mina andra mammalediga vänner och alla, 100% av dem har alla haft eller har det kämpigt med sina partners. De har alla funderat på att gå isär, att det faktiskt är bättre att vara själv och att man faktiskt flyttat sina gränser en hel del för att försöka kunna hålla ihop med sin partner. Tack till er som bjudit mig på era livssituationer, jag mår bra av att prata med andra som också kämpar, och att därmed inte känna mig så ensam i detta slit.

Avslutar nu, vet ej om jag kommer kunna skriva något i Italien, så vi hörs efter hemkomst!

Lisa AB

Herregud, vinden vänder! Inte nog med att jag fått världens bästa bebis, nu ska jag även få ett eget företag! Jag och en klasskompis från min terapeututbildning ska från och med 1/1-10 VARA den kommunala familjerådgivningen i en kommun norr om Stockholm. Alltså, för att vara extra tydlig, hon och jag är de två som sköter hela familjerådgivningen. Om någon i den kommunen vill ha familjerådgivningen (och inte skaffar någon privat = dyrt) så är det hon eller jag som kommer ta de samtalen. Ni har nog fattat nu... Men det är otroligt coolt, läskigt och väldigt skrämmande. Känner mig väldigt stolt, upprymd och har småfirat i några dagar. För att förklara varför det är på detta sätt är för att vi var med i en upphandling och vann den helt enkelt. Troligtvis för att vi var billigast... men dock. Ska inte vara så himla svensk och blyg, vi vann väl även för att vi är tillräckligt kvalificerade.

Så nu ska jag starta ett eget bolag, börja fakturera och vara så otroligt vuxen! Hur många vuxenpoäng ger detta egentligen? Även om jag faktiskt snart är 30 år gammal så känner jag mig jätteliten i relation till detta. Att jag ska sitta med familjer och bedriva familjerådgivning, sköta ett bolag, göra upphandlingar jaa, allt som nu ska göras?!

Jag kan känna revansch mot livet. Efter att inte ha kunnat bli gravid i många år, missfall och en läng och jobbig process fram till att bli gravid så fick jag världens bästa bebis! Och efter flera års harvande inom socialtjänsten, kurser som gjorts på fritiden, betalats ur egen ficka, många extrajobb och en många dåliga chefer, så får jag nu en drömchans att jobba med det jag vill. Är så tacksam för allt! Har väldigt mycket att vara lycklig för, och det vill jag fortsätta berätta, och påminna mig själv om. Så tack livet! Tack Lisa för att du skapar ett bra liv! Tack min sambo för att du hela tiden stöttar mig och tror på mig och alltid finns för mig! Tack min underbara bebis för att du gör mitt liv så underbart bra! Tack mina föräldrar som jaa, jag hittar inga ord som beskriver deras insats i mitt liv. De är bäst helt enkelt!

Zlatan+Pyret=sant

Har haft en väldigt aktiv dag! Gick hemifrån vid 10 imorse, efter att ha badat snutten, gnuggat hans skalle med en tandborste för att få bort lite skorv och tagit på en sprillans ny body i stl 68 som typ redan var för liten! Ska vi hoppa över hela stl 68 och gå direkt på 74 eller? Ska till BVC imorgon och mäta och väga, känner mig väldigt nyfiken på vad min megabebbe väger nu. Men åter till min dag! Efter att ha varit på sån där mammagrupp på BVC (som jag ärligt talat inte har något direkt behov av, skiter rätt fullkomligt i att hennes dotter inte tar en sked i munnen och hennes son har börjat vakna flera gånger varje natt. Har vänner att prata med och har väldigt lite frågor om min son. Saker blir som de blir och jag behöver inte en massa jämförelsebebisar, kan ju nästan bli stressande istället) tog jag bussen till Odenplan. Promenerade i solen till Humlegården där jag träffade en gammal klasskompis från Socialhögskolan. Hon är också mammaledig med en väldigt söt 10-månaders son. Vi promenerade ut på Djurgården, våra barn sov och vi försökte återberätta våra liv eftersom vi inte setts på ett par år. Jag hade egentligen tänkt gå och träna halv 4, men vi hade det så trevligt, vädret var underbart och Pyret vägrade vakna, så vi gick in på Sturegallerian och tog en fika istället.

Nu kommer vi till kändisspottningen! På vägen in i gallerian gick vi förbi Gudrun Schyman (inte så jättecoolt kanske, men ändå). Väl där stod vi bakom en skådespelerska som jag inte kommer på namnet på och när vi satt oss vid vårat bord med en megachokladmuffin så ser vi Zlatan två bord bort! Efter ett tag kom ett gäng fotbollskillar som bad om autograf, tog bilder och sånt. När Zlatan lämnade caféet gick han förbi oss och log mot min lilla son. Ringde direkt till bonusdottern som blev eld och lågor över denna händelse.

Efter detta ville snutten ha mat eftersom han inte ätit på hur länge som helst. Brösten var överfulla och han åt massvis. Jag tar upp honom till min axel och han kräks. Herregud vad han kräks. Det rann ner för ryggen på mig, hela magen var blöt, mockasoffan på Sturegallerian var helfläckig och hans kläder blöta på hela framsidan. Jag hade som tur var träningskläderna med mig och fick helt enkelt strippa där och då, och sätta på mig träningstoppen och brallorna, för allt var dyngsurt. Pyret var lika glad för det, inga sorger över det barnet kan jag säga. Sen promenerade jag hem i kvällsolen och väl hemma (vid kvart i 7) stod maten på bordet. En bra dag i mitt mammalediga liv!

Har verkligen insett att dagarna rusar förbi. Han har redan passerat 4 månader och den sköna slappa tiden när bebisen mest sover har sedan länge passerat. Jag inser att snart passerar även "sitta på cafée utan att behöva underhålla bebisen hela tiden" så sätt igång Lisa! Sitt på café! Måste ta tag i detta! Mer chailatte till mig, fler megamuffins i min mage!

Sambon håller på att ge Pyret gröt och det låter hemskt gnälligt av någon anledning. Han är nog lite övertrött, ska gå ut och vara lite behjälplig...

Vet inte vad jag ska kalla detta inlägg

Mitt liv fortsätter sin gilla gång. I måndags blev det kris i relationen och jag trodde att vår sista stund var kommen. Men, som vi brukar klara, så lyckades vi ta oss förbi även denna gång. Vi har haft bra snack under veckan, känner oss båda motiverade att fortsätta kämpa för vår relation och just nu känner jag mig lugn igen. Jag får mycket tacksamhet från min sambo om att jag kämpar på, anstränger mig och ger honom mycket av det han ber om. Han å sin sida kämpar också på! Har en hel del att jobba med, med sig själv, inte gjort i en handvändning, men jag upplever honom som mer motiverad än någonsin. Så jag vill tro att detta kommer gå vägen.

Veckan har flutit på, sambon har varit mer ledig än vanligt så vi har gått en hel del promenader och varit med varandra. Lilla hjärtat är som alltid ljuvlig att vara med. Han är så stor nu! Lång, vi måste byta till sittdelen i barnvagnen för han får inte plats i sin liggdel! Han jollrar på, har inga sorger och besvär. Även nätterna börjar bli lite bättre nu. Han har ju varit lite snurrig på morgontimmarna ett par veckor, men inatt vände det och jag vill tro att det kommer fortsätta så.

Jag har under veckan haft många ljuvliga mammaledigstunder: Solig promenad på Djurgården med efterförljande fika tillsammans med bonusdottern, träning på Satsbaby där Pyret sitter och tittar, skrattar och sover samtidigt som jag tränar, en storhandling på ICA där han sitter och tjoar och sparkar i vagnen och alla ler när de går föbi, mysiga morgnar där han (som alla morgnar!) ligger och pratar och suger på sina händer hur länge som helst och bara är så underbar. Sen har jag varit på min kurs, min sexologikurs i fredags. Men oj så roligt det är! Jag känner mig inte ett dugg orolig för att Pyret är hemma med sin pappa, har inga behov av att ringa hem och kontrollera, utan tvärtom så vill jag inte veta. De kommer till mig på lunchen och äter med mig, jag ammar, och sedan skiljs vi åt igen. Kursen är toppen! Jag bryr mig inte ens om att solen strålar ute och jag sitter i ett långsmalt klassrum, för jag vill verkligen vara där! Är ett energiknippe när jag kommer hem. Kan varmt rekommendera denna kurs till alla! Inte bara för den goda allmänbildningens skull utan även för alla spännande diskussioner, hur alla ens fördomar och föreställningar kommer på skam.

Måste här ge ett exempel. Vi är indelade i smågrupper, jag är med fyra andra tjejer. En av dem berättade i fredags att hon lever ett polyamoröst förhållande (alltså har flera relationer, och detta är något som är öppet och accepterat av alla). Hon har barn med sin sambo, men har alltså även andra relationer. Jag blev så otroligt nyfiken! Hur 17 funkar detta? Hur klarar man att ens partner går iväg för att träffa någon annan? Jag får nästan lite panik bara jag tänker på det, men för henne var detta det enda sätt som gick att leva på. Istället för att vara notoriskt otrogen, har hon valt att vara öppen med att hon behöver leva med flera, både emotionellt och sexuellt. Modigt! Men skrämmande. Här märker jag att jag har starka åsikter och föreställningar om hur en relation ska vara och se ut. Jag imponeras av hennes insikt om sig själv, och styrka att leva som hon vill. Hon har uppenbarligen hittat en partner som accepterar detta sätt att leva. Detta var bara ett exempel på hur spännande jag har det varannan fredag!

Nu har min lilla skrutt vaknat (efter 3,5 timmas sömn) och jag ska nu äta lunch med min lilla familj. Jag har bakat bröd nu på morgonen och vill så gärna provsmaka!