Jag börjar fatta nu...

Igår tog jag min mammaroll till en ny nivå. Eller egentligen inte ny, eftersom jag tänkt alla tankar jag tänkt idag, förut. Men idag kom de i samma veva - och blev därmed starkare.

Började med att jag valde bort att träna på gym för att Pyret skulle få sova på förmiddagen som han behöver, i vagnen (så jag stack ut och sprang, fruktansvärt jobbigt). Efter lunchen visste jag att Pyret var trött, behövde sova igen. Precis i den vevan ringde en kompis och frågade om jag ville komma in till stan och fika med henne, vilket jag ville. När jag satte ner Pyret på sängen för att jag skulle klä mig, somnade han sittandes där. Jag kände direkt att det kändes jättejobbigt att ta med honom, slita upp honom från sin sömn och sätta honom i bilen, ut ur bilen, i vagnen, ut på bullriga Hornsgatan och sedan in på något café.

När det skulle väljas café stod jag inte på mig om mina/Pyrets behov, utan gick med på min kompis önskemål. Resultatet blev ett mycket ljudligt café, trångt, stengolv och stenväggar, barstolar och bardisk som bord. Pyret lyckades sova en stund, ville sedan äta men lyckades knappt få i sig något alls på grund av alla intryck (och säkert sin mammas växande stress). Jag försökte amma inne på toaletten men ögonblicket var över. Bad då min kompis om att vi skulle gå ut, jag kunde ju lägga mig på en gräsmatta och föröska amma. Hon knorrade lite om att det var kallt ute, men hängde dock med. Men ack nej, ingen mer mat för honom.

Vi gick en kort promenad, sedan åkte jag och Pyret hem. Han somnade så klart i bilen... När jag satt och åkte hem kände jag mig nästan gråtfärdig! Hade inte alls blivit någon bra dag för min lilla plutt. Han är ju alltid ljuvlig, gnäller inte över sin bökiga situation. Men jag kände mig så himla taskig, frustrerad. Jag inser att det absolut bästa för en sån här liten bebis är att vara hemma, ta en promenad, äta hemma, sova hemma, leka hemma. Kanske att nån kommer förbi under dagen. Och då är det även den bästa dagen för mig. Jag har insett att så enkelt är det, det som är bra för min bebis, är bra för mig. Jag skiter fullkomligt i vilket café jag går på, bara det funkar för min bebis, så att han får äta och sova och ha det bra.

Innan jag fick barn, och även efteråt, har jag haft inställningen att barnet ska kunna följa med på saker, att vi ska kunna leva på med de saker vi vill göra. Jag känner mig inte särskilt begränsad av att ha fått barn, bara att saker är annorlunda. Jag har varit ganska irriterad på när föräldrar alltid säger "nej, vi kan inte ses då, för då ska mitt barn sova/äta osv". Men jag gör exakt likadant själv, men märker att jag skäms lite för det. Vill vara så där käckt flexibel, cool. Och det tycker jag i och för sig att jag är, i alla fall om jag jämför med många andra. Varför ska det då vara så svårt att ändå stå på sig så att jag och min bebis får det bra? Varför känner jag mig dum när jag ber folk komma till mig istället för att jag ska åka, trots att jag har åkt till alla mina vänner flera gånger om när de fick barn?

Jag ringde min äldsta syster på vägen hem från stan, behövde prata om alla känslor jag hade. Känslor av att varit taskig mot Pyret, inte stå upp för mina behov, att det faktiskt inte är värt sådana här utflykter när det ändå inte känns bra efteråt. Men också känslor av att jag borde vara ännu coolare, borde ta med mig mitt barn när som helst, han får väl sova när det funkar och så tjock som han är kommer han ju inte svälta direkt. Min kära syster sa att det är så här, man vill göra allt för sitt barn, men man får ofta höra att man ska leva på livet som vanligt, som innan man fick barn. Att den som klarar att få ett grymt flexibelt barn vinner störst pokal. Jag vinner nog en pokal, inte den största men dock.

Jag tänkte precis börja rabbla allt som vi gjort med Pyret sedan han föddes, för att bevisa för er att jag minsann är så där cool som jag förväntar mig av mig själv att vara. Men jag ska inte göra det, varför ska jag? För vem ska jag bevisa det? För är det bäst? Eller är det den som läser sitt barn bäst och anpassar sitt liv efter det? Balansgången mellan att få ett barn som hänger med på saker, men som också känner sig trygg och lugn med att få vara hemma och sova och äta i lugn och ro. Lyckas inte formulera mig idag, men ni förstår nog vad jag menar.

Det jag ville säga med detta inlägg var att jag nu förstår något jag inte förstått innan. Hur viktigt det är att ens barn har det bra, och hur långt jag är villig att själv strecka mig för att han ska få det. Och att om jag inte följer min instikt fylls jag av en känsla av att göra det för mitt barn. Jag vill härmed försöka bli coolare! Men inte som jag tänkt förut, utan precis tvärtom! Jag vill bli coolare genom att stå upp för mitt barn, stå upp för hans behov, och inte se varken honom eller mig som bökig.

Klassiskt, jag vet...

...men dock svårt. Vem som ska vara med Pyret när vi båda är lediga. Min önskan att sambon ska ta honom mer så att jag får mer paus, men vill samtidigt inte tjata eller be, vill att det ska komma självklart. Kände mig ledsen idag när han valde att gå på dotterns fotbollsmatch, utan att egentligen kolla med mig hur det blir att vara själv, eller min önskan om att få träna, sova eller något annat. Jag har haft en bra kväll, har det så gott som alltid bra med Pyret. Men det är inte enbart på grund av mamman att pappan inte kommer in i matchen, han väljer faktiskt också att inte kliva in. Vill inte hamna i rollerna att han "passar vårt barn" när jag har något annat för mig. Inser dock att det är galet lätt att hamna där, galet lätt. Trots att vi pratat om detta, han har barn sedan tidigare, jag är ingen mes direkt när det gäller att säga ifrån - och här är vi nu ändå.

Har idag varit hemma hela dagen, endast en promenad på förmiddagen och en vän har varit här under några timmar. Och vad Pyret sover!! Är det så här han vill sova egentligen? Jag är ju så van vid att han hänger med överallt, sover lite då och då, men om det är så här trött han är, då ska jag verkligen skämmas! Nu är klockan snart halv 9 på kvällen och han har sovit 3,5 timma! Borde väcka honom så att han får äta och gå och lägga sig ordentligt, men vill samtidigt inte störa honom. Hur göra?

Märker att jag börjar komma in i träningsstress igen. Vill inte, pinsamt, skärp dig Lisa. Det var så skönt Pyrets första 3 månander när jag hade fryst gymkortet, och jag inte ens behövde fundera över att träna. Sprang lite, men det var allt. Men nu är ju kortet upptinat och en hel värld av gym ligger framför mig. Men det är svårt att komma iväg. Sambon är borta en del på kvällarna, jag vill inte gå när som helst på dagen, eftersom det stör Pyrets sömn och jag är rätt trött också så längtan kommer och går kan man lungt säga. Men stressen finns, planeringen, tankarna om att jag imorgon minsann kan göra det eller det. Hade önskat att jag kommit ifrån detta efter att jag fått barn men nej, tydligen inte.

Nej, ska ut och umgås med familjen framför Idol. Har idag bakat negerbollar som man kanske kan få mumsa på, nu när det inte blev någon träning...

En söndagskväll

Jag har faktiskt inget särskilt att skriva eller berätta, men har lust att skriva. Jag och sambon sitter i var sitt soffhörn med var sin dator i knät. Han jobbar, jag surfar runt på Facebook, mailen, internetbanken, Blocket (man vet aldrig vad man kan behöva...) och nu är jag här. Lillen sover sedan en stund, ljusen på bordet är tända och opera i högtalarna. En skön kväll alltså. Vill inte förstöra den med att sätta på TV:n.

Idag började vi dagen halv 8 med en solig promenad runt sjöarna med Pyret i vagnen och frisk luft i lungorna. Sen var det god frukost, mys med bebis, en stund själv i solen med datorn i knät och en kopp te medan bebis och sambo sov. På eftermiddagen har vi tre varit i Sigtuna och ätit lunch på en filt vid havet, tagit en promenad och sedan fikat på Tant Brun. En skön dag, men jag har varit lite trött för att nätterna denna vecka varit lite si och så.

Jag och sambon har haft det bra hela helgen, inte ett surt ord. Haft bra prat, bjuder varandra på vad vi tänker och erkänner de dolda agendorna som ibland finns. Han erkänner att han vill att jag ska ta egna terapiklienter under mammaledigheten för att jag ska ha mer att göra på fritiden och han därmed får mer tid utan mig och kan jobba/sova eller kanske se nån sport (är min gissning att han vill göra i alla fall). Jag erkänner att jag blir irriterad över att han sitter uppe kl 6 på morgonen och jobbar iställer för att sova. Han har sagt att han behöver sova ikapp och har bett om att få göra detta (dvs slippa krav på annat) och det är ok, men då får han banne mig sova på nätterna, annars är det ju de han sover igen, inget annat!

Idag, när vi kommit hem från Sigtuna, skulle jag amma direkt. Jag la mig med Pyret i sängen och gjorde det, vilket tar cirka 10 minter. Jag hör att sambon sitter i soffan och knappar på datorn. Jag ligger och gosar och busar med Pyret i en timma, tills han har bajsat (och med den nya grötkosten luktar det f-n). Jag tänker att nu kan faktiskt sambon byta en blöja, han slipper nästan alltid. Han gör detta utan knussel, men kommer direkt tillbaka och lägger Pyret hos mig och går tillbaka till sin dator. Morr! Jag är jättegärna med min son, men det är banne mig inte jämlikt med "den egna tiden". Vi tar nog båda för givet att Pyret ska vara med mig, och hälsa på i sin pappas famn ibland. Egentligen tycker jag inte att det ska vara så, men det blir lätt så. Men på helgerna vill jag nog ha lite mer uppdelning, det är ju den enda tiden som jag kan ta avlastningen som lite mer självklar. Jag morrade till, eller gläfsade till, och sambon förstod. Kolla av med mig först, ta inte bara för givet att du kan göra vad du vill och att Pyret är mitt ansvar. Jag vill inte alltid be om att någon annan ska vara med honom en stund, jag vill att detta ska ligga i allas intresse. Blir inte alls lika kul annars, varken att be någon ta honom eller lämna bort honom. Fattar att detta är superklassiskt, och jag är annars väldigt nöjd med min sambos sätt att kliva in i matchen. Men ett par välfyllda bröst och mycket tid tillsammans vinner liksom, man blir mest populär, inget snack om saken.

Är det någon som är bra på drömtydningar? Drömde inatt om akvarium, stora, med lite småläbbiga fiskar i. Kommer ihåg att jag drömt liknande förut. Jag har ju en tanke om att drömmar som kommer igen vill säga något. Jag har ett par som kommer tillbaka med oregelbundna mellanrum: Dels stressdrömmen, den klassiska. Jag ska hinna till något (i mitt fall alltid gymet och ett speciellt pass, lite pinsamt att erkänna men så är det) och att jag blir försenad hela tiden av olika anledningar. Sen har jag alla mina bajsdrömmar som går ut på att jag verkligen behöver bajsa men inte hittar någon toalett och när jag väl hittar en så är den liksom helt offentlig, det vill säga utan dörrar. Eller så står den mitt i ett varuhus eller något liknande. Om jag väl hittar en som i det närmaste kan kallas anständig, så hinner jag inte bajsa innan någon kommer och stör och jag inte kan fortsätta, utan tvingas avbryta mitt i det närmaste panikartade toalettbesöket. Sen har jag då akvariedrömmarna. Inte så supervanliga, men dock återkommande. Stora akvarier, från golv till tak, som inne på Aquaria eller liknande. Det är inte mina akvarier, men jag är där, blir guidad runt, är lite rädd, det är lite hotfullt alltihop. De kan, och har, gått sönder och det är inga snälla fiskar i. Så, lite tolkningar tack! Är barnsligt nyfiken på era tankar!

Du och jag mot världen!

Krisen verkar vara över, tack gode Gud! Jag och min sambo hade bra snack i torsdags, jag sa allt som jag tänker är mitt ansvar, mitt fel och min sak att förändra. Han försökte rädda mig från att ligga så platt som jag gjorde, men var samtidigt glad över att jag sa det jag sa. Han bjöd självklart på saker han har tänkt på, främst att han inte får bli så arg som han kan bli, han måste kunna behärska sig. Han tror att sömn är en stor källa till att orka stå emot ilskan när den kommer. Han har bett om att få sova mycket, vilket är helt ok för mig, speciellt om det gör en stor skillnad i hans liv.

Vi har ju varit två gånger hos familjerådgivningen och ska dit på tisdag igen. Men vet ni vad, när jag gick på min sexologikurs för första gången i går, så vem sitter inte där som kursdeltagare om inte vår terapeut! Men herregud, hur liten är världen egentligen? Vet inte hur vi ska hantera detta. Kursen är ju ett helt år, ingen av oss kan självklart hoppa av, men vi kanske måste sluta i terapin eller byta terapeut. Blir ju så klart konstigt att vara klasskompisar... Jisses, vilket flyt...

Ska erkänna att det var rätt skönt att komma iväg på kurs en dag. Att på morgonen cykla iväg i solen, vara nyduschad och inte amningsklädd (dvs inte en av de typ fyra tröjor som jag har som passar att amma i). Att vara i ett professionellt sammanhang och prata om sånt jag verkligen brinner för. Sambon tog hand om plutten och de kom till mig och åt lunch och ammade, vilket var skönt för oss alla tror jag. Jag ska ju gå denna kurs varannan fredag till typ april, och jag tror att sambon är rätt glad att få vara lite mer pappa än han varit innan. Är ju väldigt lätt för mig att alltid ta Pyret och vara huvudansvarig. Tror att både jag och sambon vill ha det så faktiskt. Men för honom att kliva in mer, upptäcka Pyrets alla olika beteenden under en dag är jättebra. Och jag var inte ett dugg orolig. Jag var faktiskt inte det. Jag tänkte att "han har fått mat, så gnäller han handlar det om något som hans pappa kan hantera lika bra som jag kan, och just nu är det rätt skönt att slippa!" Jag ringde inte hem någon gång under dagen, för vad skulle jag göra med informationen att han skrek? Enbart bli stressad och vilja åka hem, så nej tack, det man inte vet dör man inte av gäller i detta fall. Så, sammanfattningsvis: Bra Lisa att du sökte denna kurs! Bra att du valde att gå! Bra att du har en sådan fantastisk sambo som så självklart kliver in och stöttar dig! Bra att ha detta i CV:t sen! Och bra för Pyret att få vara mer med sin pappa!

Idag har Pyret vänt sig för första gången! Fattar att detta inte är intressant för någon annan än närmast sörjande, men det var lite coolt. Jag spolade upp ett bad för honom och mig att krypa ner i. Jag lade honom på mage på badrumsmattan och gick själv iväg för att göra något i lägenheten. När jag kom tillbaka låg han på rygg och skrattade (och hade kissat ner mattan och golvet, snoppar vet ni, sprutar åt alla håll!). Först tänkte jag inte så mycket på att ha låg på rygg, tills det slog mig att jag faktiskt inte lämnat honom så! Ska bli väldigt roligt att se själva vändningen med egna ögon. När vi till frukosten lade honom på mage igen började han gråta med huvudet i sin egen slempöl och ville absolut inte vända sig. Ja, ja en annan gång.

Jag tror att min lilla bebis har vaknat, och eftersom jag lovat sambon att få sova ifred ska jag nog ta honom.

Jo, måste säga en sak till, min terapeut har dött! Jag berättade nog om att hon fick hjärncancer i våras och att jag var tvungen att sluta min terapi lite hastigt. Hon dog för en månad sedan och jag tänker på hennes barn. Två barn i övre tonåren, hon hade även blivit sambo på nytt med två bonusbarn. Fy, vet inte vad jag ska säga. Tar Pyret nu.

Du och jag mot världen?

Vi har kris i familjen. Jag kan inte på något rättvist och målande sätt beskriva vad som hänt och händer hemma, men vi har gapat, gråtit, gett upp och velat fortsätta med varandra om vart annat. Just idag ska vi nog fortsätta med varandra.

Krisen har - från mitt perspektiv - handlat om att sambon är slutkörd, utarbetad, väldigt stressad över sin arbetssituation och att han har en depression i botten som har gjort honom extra sårbar. Krisen har - från hans perspektiv - handlat om att jag pressar honom, att jag aldrig blir nöjd, att jag inte accepterar styvfamiljen som jag borde och att jag ovanpå alltihop inte ens förstår att jag gör allt detta mot honom.

Han har flera gånger under sommaren sagt att han är "pank", det vill säga inte har mer att ge, inte orkar mer, behöver att jag kliver in och visar lite handlingskraft och förändringsbenägenhet. Hans ångest, tinnitus, ryggvärk, sömnsvårigheter har bara eskalerat, och är nu på en svårhanterlig nivå (om jag får gissa i alla fall). För min del har jag känt mig arg över att han förstör den bästa tiden i mitt liv. Att jag inte vill gråta inför Pyret mer, att det fan får vara nog med skrik och gråt i hans närvaro.

Jag har funderat mycket kring att bli ensamstående, som är en smärre mardröm för mig måste jag säga. Jag vill leva med min man, min familj, det känner jag väldigt starkt, men under vilka förutsättningar? På vilket sätt? Vad förväntas av mig och kan jag leverera det? Vad kan jag kräva av honom? Kan han leverera det? Har våra svarta böcker blivit så smällfulla av saker vi har gjort för varandra och vill ha payback på, eller går det att slänga den åt sidan och börja om, på en ny bok, eller ingen bok alls? Hur lång är listan över saker den andre har gjort som man själv har mycket svårt att förlåta? Kommer man genom livet dra upp dessa saker i tid och otid, för att man verkligen inte kommer förbi dem, kommer över dem?

Jag kan nästan säga att jag har mina föräldrar att tacka för att jag överhuvudtaget vågar tro på min relation igen, och har förstått vad sjutton det är min sambo kritiserar mig för. Jag har verkligen inte fattat, inte fattat så där på djupet. Och även om jag nu har fattat på djupet så är jag livrädd att jag inte kan leverera den förändring som krävs.

Min mamma började sin förklaring till mig igår kväll med att säga : "Lisa du kan vara helt odräglig ibland..." och så fortsatte det. Jag försökte verkligen ta emot, lyssna, se det som gott. Klarade det rätt okej, även om jag var tvungen att protestera ibland. Det hon ville förmedla, och som min sambo velat förmedla, det är att jag har höga krav - på livet, mig själv och min omgivning - och att jag inte är så villig att tänka mig in i hur dessa krav och förväntningar blir för någon annan i min närhet. Att jag har så starka åsikter och vilja att jag och min envishet gör att min omgivning ger upp, de orkar inte kämpa emot mig utan accepterar mitt sätt, trots att de själva inte håller med. Detta skapar så klart frustration, ilska men också att man just ger upp i relation till mig.

Nästa sak är att jag är så ärlig, för ärlig. Ljug mer! Eller håll tyst! var min mammas råd. "Du behöver inte säga allt hela tiden! Om du egentligen inte vill titta på fotbollen, säg att du vill det ändå, för att vara snäll! Men säg inte senare att du gjorde det som en uppoffring, utan låt det passera. Det är att vara generös med kärlek."

Nästa fråga är så klart runt min bonusdotter. Där jag VET att jag måste kliva in mer, måste ta konflikter med henne och inte med min sambo, där jag inte alltid kan pusta och stöna runt olika saker, utan acceptera läget. När min mamma pratade om detta protesterade jag ganska vilt, för detta område är så vansinnigt svårt. Jag insåg också att jag inte alls vill kliva in i det där med barn och familj, att svälja det med hull och hår. För det innebär att göra en massa tråkiga saker, en massa saker jag inte har lust med, att vara hemma när jag egentligen kan vara borta, kolla på tråkig film istället för rolig film. Detta är inte så charmerande av mig, jag vet.

Nu har min lilla älskling vaknat och jag ska gosa med honom. Skriver nog mer om detta vid ett senare tillfälle...

Mamma pappa barn

Så lätt vi har haft det. Världens trevligaste bebis, sover bra, äter bra, så gott som alltid på gott humör. Har inte haft några som helst gräl om själva "bebisjobbet". Men jag tror att vi har kommit dit nu.

Har idag varit och tränat yoga på gymmet. Lämnade Pyret med sin pappa och storasyster. Jag har alltid, automatiskt, koll på när han sov, åt och bytte blöja senast. Jag behöver inte göra några medvetna och planerade åtgärder för detta, utan den kollen har jag bara. När jag kommer hem från gymmet, ca 1,5 timma senare, gråter Pyret, hans pappa försöker flaskmata honom och han och storasystern ropar till varandra tvärs över lägenheten. Jag frågar om han har sovit - nej - då är han trött, inte hungrig, eftersom han åt för bara två timmar sedan. Pappan tar honom i famnen och han somnar så gott som direkt.

Nu kommer det riktigt svåra. Hur ska jag berätta för pappan vilka riktlinjer som är till hjälp? Hur ofta han vill sova, när och var, hur ofta han behöver äta och att han ABSOLUT INTE ska ge flaska för första gången när han redan gapskriker. Jag gör ett försök. Går inte bra. Pappan säger direkt att "Jaha, då måste jag alltså klocka honom". Nja, klocka och klocka, du har väl någon uppfattning om när han vaknade och har varit uppe? Nej, ingen alls. Öh, nehe. Vi blir båda taggiga, jag vill ge fler råd, vill att min bebis ska ha det bra. Pappan visar inget större intresse, utan tycker att jag inte lyssnar på honom när han konstaterar att han behöver klocka honom.

Jag går in i duschen och gråter. Hur ska jag stå ut med att lämna min lilla bebis när jag inte kan lita på att han får det bra? När jag inte helt känner mig säker på att han får sina behov tillgodosedda. Pappan säger alltid att vår bebis är så lätt, så trevlig. Visst, det är han, när han får äta och sova. Annars är han inte en trevlig bebis. Och det är jag som ser till att han aldrig hamnar i stadiet att han behöver gråta sig till sitt behov. Hur ska vi kunna prata om detta? Pappan kommer direkt att känna sig diskvalificerad.

Nu gråter bebisen där ute, klara nog inte att vara passiv längre.

Me, myself and I

En uppdatering: Mammalivet är fortfarande underbart, sonen är bäst, havregröt har gjort en stor skillnad i våra liv och jag vill aldrig jobba mer. Så, nog om det.

Jag har upptäckt en alldeles jätteotrevlig sak om mig själv. Har nog haft det på känn tidigare, men har nu insett det, svart på vitt.
Min bonusdotter sa häromdagen att hon har kommit på att hon verkligen tycker om när det regnar. Direkt svarar jag "det gör jag också"! Istället för att fråga vidare om varför hon gillar det, har hon kommit på detta nyligen eller något annat, så refererar jag direkt till mig själv. Tyvärr har jag även denna tendens när jag är terapeut, vilket jag skäms för att erkänna och verkligen jobbar hårt för att bli av med.

Vadan detta behov av att alltid prata om mig själv? Jag anser att jag får prata om mig själv oändligt mycket med mina föräldrar, så jag kan inte se att det finns eller har funnits någon direkt brist där. Jag har vänner som tappert lyssnar och en sambo som är omättligt intresserad av MIG (tror jag i alla fall). Och det kommer så automatiskt, så spontant. Jag hinner inte ens tänka att jag ska stoppa mig själv, innan det har hänt. Jag vill så gärna känna igen mig, berätta om en egen erfarenhet, att jag vrider och vänder det personen har sagt för att få det att passa in i mitt liv. Det näst bästa är att jag inte alls känner igen mig, och då kan jag prata om det (och är uppriktigt intresserad av hur saker fungerar då, när de inte alls är som jag anser att de bör vara).

Pinsamt. Det är allt jag kan säga. Tror ni att det växer bort?

Jag ska ju plugga i två terminer, har jag sagt det? Sexologi, 10 p (eller 15 p som det heter nu för tiden). Jag trodde att det bara var en termin, men när jag fick välkomstbrevet visade det sig att det var två. Oops. Men sambon är ju en klippa, som vanligt, och ställer upp utan att knussla. Jag känner mig dock redan stressad över att lämna bort plutten en hel dag! Han helammar ju! Vet inte alls hur detta ska gå, men jag SKA gå kursen, så det får lösa sig. Har mjölkat ur så det finns tre måltider i frysen för tillfället. Ingen angenäm grej det där, att mjölka ur, fy fasiken vad segt. Brösten är helt röda efter allt klämmande. Men vi måste väl träna på att dricka lite ur flaska innan den första skoldagen (18/9). Sambon får komma till mig på Karolinska Institutet på lunchen, så ammar jag då. Kräver att plutten verkligen håller sina tider, inte blir hungrig "utanför ramen". Ja, jisses... Men med hans viktkurna lär han ju inte dö av undernäring precis, men det är ju stressande att veta att han inte har det bra.

På familjerådgivningen igår blev det att vi pratade mer om sambons mående än vår familjesituation. Det blev jobbigt för honom, han känner sig som "problemet" och blir stressad av att han måste göra något åt sin situation, nu. Jag känner mig inte lika stressad, men visst, något måste göras, inget snack om det. Till råga på allt visade det sig att terapeuten känner sambons exfru! Suck... måste man byta nu då eller?

Eftersom sambon mår så dåligt i sitt liv, med sig själv, och det är vårat största problem, börjar jag längta efter att gräla om helt vanliga saker. Hushållsarbetet, vart vi ska åka på semestern eller sådana saker. De sakerna går ju i alla fall att lösa! Då finns det ju hopp om förändring mer än det finns nu.

Igår kväll gick jag en promenad i vårt villaområde och tittade in i alla upplysta hus. Funderade på vad de som bor där inne har gjort för att hålla ihop. Har de det bra? Är de lyckliga? Eller är det en fasad som de flesta av oss håller upp? Just för stunden skulle det nästan kännas skönt om det var en fasad, det skulle göra mig mindre ensam. Skriver mer om detta senare, nu kom en kompis.