I väntan på färskt bröd

Sitter i soffan och väntar på att sambon och sonen ska komma hem med färskt bröd till frukost. En vanlig måndag helt enkelt! Sambon körde sin dotter in till skolan på Söder, för hon var ledsen här på morgonen, över tjejkompisar som inte hör av sig, inte svarar. Jag känner mig som världens sämsta samtalspartner när jag ska prata med henne om detta. Jag har mest lust att säga "så här är det, tjejkompisar i tonåren kan vara otroligt svårt, det kommer troligtvis bli värre, och var glad att ni har kunnat leka tre så här länge!" Men det känns inte så pedagogiskt att presentera livets bistra verklighet på detta sätt. Jag verkar alltid komma med rådet "prata med dem", angående vad som än händer i hennes liv. Skulle behöva gå en kurs i "Att prata med din tonåring".

Idag ska jag och sonen gå till fotograf! Känner mig pinsamt hurtig, eftersom det finns så mycket jag har tänkt att jag ska göra sedan han föddes, men jag har knappt gjort något av det. Men nu är det i alla fall dags för fotografbesöket (fick ett erbjudande från nån liten fotograf i mitt område, men ändå!).

Jag håller på och laddar för att försöka få plutten att somna själv och sova i egen säng. Är inte så kaxig som jag alltid trott. Är ju så mysigt att ha honom i sängen, och jag får för mig att han har det bra bredvid mig också. Och nu ska han ligga i egen säng! Men usch! Känner mig som en dålig mamma, han kanske känner sig ensam? Flera decimeter ifrån mig med ett spjälsängsgaller emellan oss...Jag kan inte hålla om honom när han ligger och snurrar, kan inte pussa på honom när jag går och lägger mig och han ligger där med nappen guppande och armarna över huvudet (som han alltid sover). Usch som sagt, behöver ladda för detta stooora ingrepp i både hans och mitt liv. Inser att jag kommer vara nöjd sedan. Han ska försöka somna själv, sova hela natten utan att amma varannan timme och inte sparka mig i magen när han börjar vakna. Ja, det är bra, jag vet, men är den här tiden redan över?! Jag trodde att tiden de är pluttar skulle vara mycket längre! Snart är det dags att sluta amma, han ska sova i egen säng... vart är världen på väg?

Har hamnat i en riktig mammafälla! Det blir så tydligt när sambon ska vara med plutten och vi alla är hemma samtidigt. Jag ligger i sängen och försöker slappa, läsa, surfa. Hör hur de leker med varandra i vardagsrummet. Plötsligt säger sambon :"Är det dags för lite lunch till dig?" Min hjärna drar genast igång: "Lunch, redan? Men då kommer han ju äta eftermiddagsmålet för tidigt för att det sedan ska matcha grötmiddagen! Hur ska jag göra nu? Och han måste hälla i lite mjölk i purén, annars är den för klibbig, och glöm inte att ge honom vatten medan han äter, för purén fastnar gärna i gommen. Och vad gör han nu?? Byter han blöja?! Den var ju typ ny? Och han har inte bajsat, det vet jag! Men gud så onödigt! Ska jag ropa på honom och be honom byta byxor på honom då, när han ändå håller på, eftersom han satte på byxor som absolut inte matchar bodyn när han klädde på honom i morse. Nej, Lisa, det ska du inte göra, skärp dig nu. Ligg här och läs, det är ju din lediga stund!"

Det hela slutar med att sambon åker iväg en sväng med plutten, för att jag verkligen ska få ro, för helt uppenbat får jag inte det när de är hemma. Hur ska man släppa detta? Inser att det bara kommer bli värre och värre, nu gäller det ju verkligen skitsaker, men det kommer ju bli mer allvarliga saker, upfostringsfrågor, hälsofrågor och annat. Mitt kontrollbehov tar sig nya nivåer...

Nu kommer brödet!