Släkthelg

Har haft en väldigt aktiv helg. Glögg med grannar på fredagkväll, sambons släkt på fika lördag eftermiddag, middag hos min syster (tillsammans med mina föräldrar, detta för att syster, systerdotter och systers man fyller år i december) på lördag kväll och idag fika hos kusin med tillhörande familj. Nu sitter jag och sambon i soffan med var sin dator i knät. Plutten har somnat (själv, som hela veckan. Inte ett ljud efter första kvällens skrik. Helt fantastiskt. Anna Walhgren - Reeespect!).

Jag har haft det trevligt, jättebra. Mycket fika, men det brukar ju inte min mage protestera mot (tyvärr). Sonen har varit lika ljuvlig som vanligt. Är ett socialt geni som bara charmar alla. Och alla är väldigt snälla och låter honom få en massa uppmärksamhet.

Men jag är lite ledsen över att jag tycker att vi har rätt torftiga relationer i min släkt. Alla kör med fasadstilen, "allt är bara bra, toppen, fin fint" oavsett när och vad man frågar. Jag tycker ju det är så vansinnigt trist och meningslöst och fattar inte vad man ska prata om. Visst kan vi sitta och säga att allt är så fantastiskt, men när vi har sagt det, vad ska vi då säga? Om ingen kommer med någon åsikt, kommentar, spännande fråga eller - hu hemska tanke - faktiskt avslöjar något mindre fantastiskt om sitt liv, då blir samtalen rätt korta och jaa, torftiga. Det är trevligt, generöst, vackert hem, goda hembakade saker och mysigt i största allmänhet. Men jag har höga krav på mina relationer. Och jag är dålig på kallprat.

Samma sak hos grannarna i fredags. Fint hem, fint fika, hembakat, ljusen tända, hörnen dammsugna, barnet sött. Men när vi har beundrat de stora orkideerna, tittat på den hemmasnickrade sänggaveln, imponerats över den fint pyntade balkonggranen och bett om receptet på allt som ställts fram på bordet - ja då vill jag gå hem. Jag sitter nästan och skäms över de konversationer som sedan följer. Är det bara jag som tycker att det är pinsamt att prata om helt meningslösa saker? Roas ni andra verkligen? Är det mig det är fel på? Jag har inga problem med att prata om mina fertilitetsproblem, arbetslöshet, plockepinnfamiljsproblematiken, släkttrassel eller kroppsnojor, men det har uppenbarligen alla andra problem med.

Vi gör varandra en stor otjänst genom att aldrig bjuda in varandra i våra liv - vära riktiga liv. Och då menar inte jag att alla sitter hemma och är olyckliga, för det varken tror eller hoppas jag. Men vi har väl NÅGOT att säga. NÅGOT som tar oss bort från orkideer och recept. Varför ska vi låtsas? Vem vinner priset för mest hyckleri i slutänden? Eller är det så att om man låtsas tillräckligt väl så slår det in? Då måste jag verkligen lära mig tekniken!

Men jag är lättlurad ska ni veta. Riktigt pinsamt lättlurad. För när jag idag går runt i det extremt homogena radhusomrädet (där inget hus/radhus kostar under 5-6 milj, alla är akademiker, har två barn med ca 3 år emellan, alla kör Volvo, SAAB, BMW eller Audi, alla har stajat sitt hem från Mio och ROOM och ingen är ens i närheten av invandrare) så börjar jag verkligen tro på att alla är lyckliga. Att om man har så där fina möbler, så där snyggt julpyntat, så där ren bil och så där riktigt mycket kärnfamilj, ja då är man lycklig. Jag vet bättre, det gör jag. Men inte just där och då. Just där och då tror jag att ett hus i detta riktigt astråkiga område skulle skapa lycka.

Men sen när jag kommer hem, till vårt fina hem, ser vår helt underbara son sitta med min dator i knät och skratta högt över att få trycka på alla knappar, att se min sambo som jag älskar väldigt mycket laga mat till oss, få ett samtal av min syster som betyder mycket för mig - ja då vet jag att lycka inte går att köpa för pengar. Ingen ny insikt, och det är inte vad jag vill förmedla heller. Jag blir nämnligen om och om igen förförd och förblindad av alla dessa människor som spelar spelet. Som hellre skulle dö än avslöja att "fan, det här med äktenskap är riktigt svårt ibland".