Nu bär det av igen

Imorgon ska vi åka till Italien igen. Alla låter avundsjuka, längtar efter värmen, maten, kulturen. Och de gör jag också, lite. Men om jag ska vara ärlig så kan jag lika gärna vara kvar hemma denna gång. Den känslan har jag aldrig haft förut, inte som jag kan minnas. Jag som alltid vill resa, alltid. Speciellt när det gått några månader sedan sist. Jag har ju haft som regel att resa utomlands var tredje månad och då är det hög tid att åka nu.

Men något har hänt. Pyret har hänt. Jag behöver inte åka någonstans längre. Jag har det så himla bra hemma, med honom. Att få vakna med honom, se hans stora leende det första man gör på morgonen, att sedan få vara med honom hela dagen - det är det bästa som finns! Jag vill inte göra något som inte blir bra för honom, det vill säga flyga när han är förkyld som han är nu, åka färja klockan 12 på natten när han egentligen ska sova, inte kunna få någon gröt eftersom vi inte har något ljummet vatten på flyget (ska fråga så klart, kanske går att lösa). Om världen så slutade finnas utanför min egen kommuns gränser så skulle det inte göra mig något, jag har allt jag behöver här.

Om ni inte har förstått: JAG ÄR SÅ VANSINNIGT KÄR I MIN SON! Blir mer och mer kär för varje dag. Han är så galet charmig, trevlig, söt, rolig! Sitter just nu i soffan bredvid mig i sin söta pyjamas och tittar på när jag skriver.

Annars då? Jag och sambon sliter på, han mår rätt dåligt och det tär på mig. Ibland så att jag knappt vet hur vi ska få ihop det och ibland är det riktigt bra. Omöjligt att veta på förhand och jag behöver en vändning snart, en hållbar vändning. Kommer inte fixa att ha det så här svajigt hur länge som helst. Har börjat prata med mina andra mammalediga vänner och alla, 100% av dem har alla haft eller har det kämpigt med sina partners. De har alla funderat på att gå isär, att det faktiskt är bättre att vara själv och att man faktiskt flyttat sina gränser en hel del för att försöka kunna hålla ihop med sin partner. Tack till er som bjudit mig på era livssituationer, jag mår bra av att prata med andra som också kämpar, och att därmed inte känna mig så ensam i detta slit.

Avslutar nu, vet ej om jag kommer kunna skriva något i Italien, så vi hörs efter hemkomst!