Något som är väldigt mycket mig är att planera. Mat, träning, sovtider för Pyret, när jag ska träffa vem och var, när jag ska köra nästa tvättmaskin och vilka saker ska med i nästa färgade omgång? Vad ska jag handla och var inför närmaste middagarna? Så här rullar det runt, runt. Mest kring mat och träning. För mycket kring träning om jag ska säga min mening. Det var ju sådan underbar frid för mig att vara gravid! Att äntligen vara nöjd med min kropp, tycka om min nakna spegelbild... det var en helt ny, och ljuvlig, känsla.
Den känslan är inte kvar. Magen börjar återta sin mjuka, putande form och jag får nästan panik. Kanske inte enbart över själva magen, utan över alla konsekvenser i slit detta får. Jag har tränat så fruktansvärt mycket de senaste 8 åren, så jag tänker inte ens berätta allt (för ni kommer ändå bara säga "men det där låter ju som ett missbruk", och ja, det kanske det är). Jag tränar hälften nu, men äter som jag brukar. Så att jag skulle få den kropp jag vill ha nu är ju helt omöjligt.
Jag ska inte fördjupa mig i detta patetiska ämne, jag vill nog mest berätta att det snurrar. Stressen över att inte träna tillräckligt (trots att jag denna vecka fått ihop 6 pass på lika många dagar) och över att äta mindre än jag egentligen vill. Att när jag idag satt på café och njöt av en rabarberpaj, så blir jag lite ledsen efteråt att jag aldrig någonsin verkar kunna stå emot. Att jag blir stressad igår när jag skulle till en vän hela eftermiddagen och därmed inte hann träna, och på allvar funderar på att ställa in träffen för att hinna med ett pass. Det gör mig ledsen. Att jag inte kommit längre, att jag aldrig växer ifrån detta. Jag har en helt normal kropp, sluta nedvärdera dig Lisa! Njuut av varenda muffin och paj du äter, strunta annars i att äta dem!
Nu måste jag fixa gröt till min lilla älskling, skriver mer snart!
Tillbaka! Det blev att jag gick och lade honom också. Vi har verkligen haft en helkväll, han och jag. Lekt i 3 timmar! Men det har varit jättemysigt! Hans pappa är hemma, men verkar inte må så bra i själen idag, sagt att han är ledsen. Han har gått och lagt sig, och jag sitter nu med tända ljus och lyssnar på opera (och tvättmaskinen) och ska snart äta lite middag och kolla på ett inspelat program av den danska serien "Livvakterna".
Jag och sambon kämpar på. Det är på ett sätt bättre nu, för han är mer ledsen och kommunikativ än arg som han har varit i perioder. Vi hade ännu ett krig förra helgen, men sedan dess har det varit lugnt. Jag måste tro på oss, orkar inget annat. Vill ju att vi ska må bra ihop. Men det skrämmer mig att min sons pappa faktiskt har en psykisk sjukdom (om man ska använda det ordet när man pratar om depression och panikångest). Jag är rädd att det kommer påverka honom (eller, det är klart att det kommer, men hur mycket?). Jag ser ju att det har påverkat min bonusdotter. När hennes pappa förra helgen skrek och grät av sorg, ilska och ångest, sa hon efteråt "men jag är ju van, jag har tränat i 13 år". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men när hon berättar att hon har suttit med Pyret i sovrummet och hållit för hans öron när deras pappa skrek, då grät jag.
Och samtidigt är han en jättefin pappa. Det finns inget han inte skulle göra för sina barn, han har mycket bra och genomtänkta uppfostringsteorier, ger mycket närhet, uppmärksamhet, tid och är generös. Jag visste ju vilken slags pappa han var redan innan vi skaffade barn, och han har inte gjort mig besviken än. Tvärtom är han jättebra. Synd att han inte känner det själv.
Jag är glad att jag känner mig som en bra mamma! Lite lagom cool, inga nojor alls egentligen, närvarande, kärleksfull, glad, tålmodig (otroligt nog, stämmer inte alls med min personlighet i övrigt) och gör bra saker för honom. Vet att man i Sverige inte får prata om sig själv på detta sätt, men det tänker jag göra ändå. När jag körde yoga härmodagen sa instruktören efter passet att vi skulle tänka på tre bra saker om oss själva. Det första jag tänkte på var att jag är en bra mamma. Sen var det genast lite svårare och jag gav upp övningen och gick och hämtade plutten på Minisats.
Han är ju snart ett halvår gammal, och jag inser att vi har gått igenom en hel del faser numera. Olika sovvarianter på nätterna, olika ätfaser, olika sorger och glädjeämnen. När mina vänner som har mindre barn pratar, tänker jag på att "ja, just det, så där var det ju - då. Nu har det förändrats och han gör på ett annat sätt. Blev glad igår när en vän sa att hon alltid tänker på Pyret som en glad kille. Det gör jag också, han är ju oftast glad. Tog det som en komplimang.
Idag när jag tränade var det en gammal vän från gymnasietiden som stod på andra sidan salen. Jag kunde knappt koncentrera mig, för jag ville så gärna gå fram till henne. Det finns saker jag vill säga henne, som aldrig blev sagt. Gick självklart fram efteråt, och det var mysigt att få en kram och att vi sa att vi ska höras på Facebook (vad gjorde vi alla innan Fejjan kom?). Ska passa på att säga allt jag vill till henne nu. Har tagit nästan 10 år, men nu är det dags! Har tänkt på henne många gånger genom åren.
Jag har böärjat göra sådant senaste åren, säga till folk att jag ber om ursäkt, att jag kommit till nya insikter, tackat dem för olika saker. Jag hoppas att de uppskattar min gest, men främst är det för att det är skönt för mig. Jag kan verkligen gå och grubbla länge över saker jag borde sagt eller gjort annorlunda. Ringde en gammal pojkvän för några år sedan och tackade honom för vårat jättebra sexliv, att han lärde mig så mycket om mig själv och min njutning. Han blev rätt paff. Sa till min syster för några veckor sedan att jag nu förstår att jag varit orättvis mot henne när jag kritiserat hennes sätt att vara förälder - nu förstår jag bättre. Samma sak vill jag göra med denna vännen - säga att jag är ledsen att jag inte stöttade dina livsval när du behövde det. Jag var för omogen, missunnsam och rädd att du skulle vara modigare än vad jag var. Jag vet bättre nu.
Har förresten startat mitt nya företag nu, eftersom jag ska fakturera när jag jobbar som familjerådgivare. Tur att jag har en sambo som kan allt om sånt där, skattepapper, företagsregistrering, bokföring, skatteavdrag, avtalsskrivning, deklaration och allt annat man borde ha koll på själv. GUUUUD vad tråkigt!! Min sambo vill verkligen att jag ska vara nyfiken, vilja lära mig, ta lite eget ansvar, men nej. Det är så fruktansvärt tråkigt och jag är så vansinnigt ointresserad. Men ansökan om FA-skattesedel är beställd, jag är på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar