När slutar det hänga på mig?

Jag vet att jag inte borde skriva om en massa grubblerier så här på juldagen. Men jag kan inte låta bli. Har varit hos mina föräldrar och ätit en rackarns god lutfisk och tre portioner ris a la malta. Vi satt hela middagen och pratade om mitt dilemma. För det är mitt dilemma, uppenbarligen ingen annans.

Jag kommer skriva utlämnande om mig och min syster, med risken att hon läser det och blir sårad. Det är en risk jag får ta, och hoppas att mina ord i förlängningen kan förändra istället för att såra.

Hon och jag har i vuxen ålder haft en relativt nära relation. Eller vi uttrycker den som nära, jag vet inte om den egentligen är det. Vi pratar om mycket, men inte om det som kanske verkligen behöver pratas om. Många ämnen är stora no no- ämnen, och det har vi båda koll på. Jag som lillasyster (8 år yngre) har stor respekt för henne och hennes val i livet. Eller har alltid haft, kanske jag ska säga. Det börjar förändras.

Igår var en helt vanlig julafton. Trevlig, god mat, fina julklappar, syrrans son som håller på att krevera när det dröjer mer än 5 minuter mellan hans paket, hennes dotter som är så speedad att man inte hör något annat är hennes prat-rop-skrik-danser-sånger-hopp men också hennes stora omtanke om alla i rummet, mina föräldrar som är på ett strålande humör och försöker matcha allas behov, ett vackert smyckat hus, en svåger som alltid är käck och aldrig uttrycker en äkta känsla inför sin svärfamilj - och inte har gjort det sedan han kom in i den för 15 år sedan, en syster som är generös och omtänksam men troligtvis helt slut av alla uppgifter som alltid hamnar i hennes knä, en Lisa som är skeptisk till att julen är barnens högtid, när jag som vuxen fortfarande har en massa önskemål om hur den ska vara, men varken vågar eller anser att jag har rätt att uttrycka dem (men signalerar säkert alldeles utmärkt, eftersom jag är kass på att låtsas), en son som är på ett ljuvligt humör och sitter och är söt i sin tomtepyjamas mest hela tiden (vilket nog retar gallfeber på syrran, som nog innerst inne längtar efter att mitt föräldraskap ska haverera, så att hon kan kliva in och hjälpa till, och inte känna sig så ensam i att "det här med barn, det är förjävla jobbigt"). Sen min sambo, som jag tycker anstränger sig fantastiskt mycket. Han funderar halva december på hur han ska möta upp min syster och hennes familj. Vad de kan tänkas önska sig, vad han kan bidra med på julbordet, hur han ska vara för att bli accepterad. Men han får inte ett skit tillbaka.

Ja, detta är utgångsläget på julafton. Eller vilken afton som helst egentligen. Allas roller är klara, ingen utmanar dem, ingen ifrågasätter dem. Men när jag kom hem på julaftonskvällen var jag arg. Så himla arg. Och när jag idag var nära att skrika åt folk i joggingspåret för att de inte flyttar på sig när jag kommer med barnvagn i snömodden, då insåg jag att det ligger och pyr något. Något som jag inte lyckats stoppa undan på vanligt manér. Något som jag verkligen borde prata om. Att skriva ner det är egentligen fegt. Jag borde ta upp detta ljuskygga ämne i ljuset, blända alla med det, tvinga alla att ta av sig solglasögonen och titta på det.

Och då kommer inte jag från en locket-på-familj, tvärtom. Det finns nog få familjer i detta land som pratar och känner så mycket som vi gör. Jag har mer eller mindre chockat alla pojkvänner och vänner med öppenheten i min familj. De flesta har fashinerats och beundrat vårt öppna sätt att vara med varandra. Och jag älskar det! Öppenheten passar mig perfekt, det är ju sån jag är, i kubik.

Så vad är det då med denna julafton som gör mig så arg? Jo, det är min systers känslomässiga snålhet. Inte mot min son, mot honom visar hon stor omsorg och kärlek, vilket så klart är väldigt mysigt. Men mot oss andra, oss vuxna. Hon säger till våra föräldrar att det är deras fel att hon gick fel universitetslinje, eftersom hon inte blev stöttad på gymnasiet och fick rätt kunskap och betyg därifrån. Det är deras fel att hon nu, 37 år gammal måste jobba på ett jobb hon inte trivs med och inte vågar skola om sig. Mina föräldrar lägger sig platta och säger "ja, du har rätt, vi stöttade inte dig tillräckligt, det är vårt fel" (att de hade en annan dotter hemma som var nära döden tas inte upp i detta sammanhang). Mina föräldrar är stora som säger som de gör, som ger min syster detta utrymme att klaga och skuldbelägga. De kunde också välja att säga "ja, det var tufft för oss alla, det var det verkligen. Men nu är du vuxen och kan göra andra val, egna val, som gör ditt liv bättre".

Mot min sambo visar min syster noll intresse. Hon har redan från start varit noga med att berätta för mig att han inte är rätt för mig. Vår ålderskillnad var ju en het potatis där hon klart och tydligt deklarerade att "Jag är av princip emot stora åldersskillnader" (att hon själv inte vågat leva sitt liv utanför boxen ens minsta lilla låter jag här bero). Att min sambo suttit två kvällar och laddat över musik till syrrans nya Ipod, bränt ner filmer till henne och hennes man, köpt julklappar till hennes barn, fyllt ett minneskort med musik till hennes dotters mobil - det visar min syster absolut ingen som helst uppskattning för. Och då menar jag faktiskt ingen som helst. Kränkande lite. Förbannande lite. Vad ska en människa behöva göra för att ta sig förbi nivån "Tack för ikväll" och faktiskt uppgradera sig till att få ett specifikt titta-i-ögonen-och-säga-"stort-tack-för-allt-du-gör-för-mina-barn"-tack?

Nu ska här sägas att min syster är på detta sätt jämt, hon har svårt för att uppriktigt och genuint tacka för saker. Allt från ett fikainitiativ till att man bjuder henne med familj tre dagar till landet och står för allt (handling, matlagning, underhållning till hennes barn osv). Hon åker iväg med ett "ja, det här var ju trevligt". Hon kramar aldrig om, tittar en inte i ögonen och säger något som känns som att hon menar det. Hon är inte taskig, inte kall, inte uträknande. Bara känslomässigt fattig. Men främst - känslomässigt svältfödd. Jag kan här förklara på vilka sätt hon är känslomässigt svältfödd, men väljer att inte lägga tid på ytterligare förklaringsmodeller till varför hon är som hon är.

Jag ska nu försöka hejda mig själv. När jag läser det jag skrivit märker jag att jag gör just det jag inte borde - lägger för mycket tid och kraft på att prata om henne istället för mig. Det är bara mig själv jag kan förändra. En sanning som jag inte helt accepterat, endast i teorin. Jag vill förändra henne! Vill att hon ska förstå att hon är viktig för mig, och just därför vill jag att vi möts. Jag vill att hon ska kunna berätta saker för mig. Berätta om det äktenskap jag inte tror att hon är lycklig i, berätta om sorgen över att hennes systrar inte alls tycker att föräldraskapet är så betungande som hon själv tycker, berätta att hon är avundsjuk på att jag vågar leva mitt liv lite mer som jag vill och mindre som konventionen föreskriver, berätta att hon är ledsen över att hon inte vågar utmana sitt liv och sina relationer mer, berätta att hon älskar mig.

När jag ger henne en Ipod i julklapp ser hon ut som att hon fått en ny grytlapp. När mina föräldrar kör hennes dotter till ridningen varje vecka (och betalar allt som har med ridningen att göra med sin skrala ekonomi) så ser hon ut som att det är en självklarthet. När min sambo leker och leker med hennes barn för att skapa en relation, ser hon ut som att det inte spelar någon roll. När hennes man förnekar hennes behov ännu en gång, skyddar hon honom in i kaklet, för att på så sätt undvika kritik från oss som älskar henne. När hennes hennes vänner sviker och hon undrar varför vågar jag inte säga vad jag tror, då jag inte betror henne om att kunna hantera reflektionen. När hon kritiserar våra föräldrar för femtioelfte gången så kan hon sällan vända diskussionen och se allt de gör för henne och hennes barn.

Nej men hör ni? Nu pratar jag om henne och allt hon ska göra annorlunda igen! Jag är så otroligt dålig på att prata om mig när jag är arg på någon annan. Jag borde fokusera mer på vad JAG känner och vad JAG kan göra för att förändra situationen. Problemet är att jag inte vet. Jag vet inte alls. Prata med henne eller strunta i det och gå vidare. Båda känns lika omöjliga. Prata med henne är omöjligt för att jag är livrädd för det. Hon kommer inte ta emot detta på något sätt som gör att det är möjligt att mötas. Hon kommer inte säga "ja men det kan du ha rätt i, jag har faktiskt gnällt över mitt liv 8 dagar av 10 i 9 år nu/ jag får inte det jag behöver av min man/jag borde faktiskt byta inriktning på mitt yrkesliv för att bli lycklig/ jag borde faktiskt förändra vårt sätt att hantera pengar för att slippa ligga sömnlös över bristande sparkapital/ jag borde faktiskt våga säga till dig att jag är ledsen över xxxx". Detta kommer inte hända. Inte alls. Jag kommer istället få mina fiskar varma. Få höra allt som jag minsann gör och inte gör. Allt som gör att hon är oskyldig till sitt beteende och sina val men att jag däremot är väldigt skyldig till mitt beteende och mina val.

Att strunta i det, och kanske behöva ta ett steg bort, känns otroligt sorgligt. Jag längtar efter en nära, riktigt nära, relation till henne. Hon är väldigt viktig för mig och jag behöver henne. Men jag vill att vi ska kunna prata om dessa saker. Sluta hyckla! Men samtidigt - hur ärlig ska man vara? Ska vi säga vad vi egentligen tycker om varandras man och barn? Är det fruktbart?

Vid lutfiskmiddagen idag sa mina föräldrar att jag ska välja bort henne. Kliva undan, låta henne komma till mig. Att min tystnad och frånvaro skulle göra att hon kom till mig. Men herregud, är det så vi vill ha våra relationer? "Nu ska jag inte ringa henne på 5 dagar, för då kommer hon förstå att jag är arg på henne, och då kanske hon ringer, och då ska jag låtsas som inget, för hon ska själv komma på vad det är, eller så kan jag ge igen genom att strunta i hennes man och då kommer hon kanske fatta". Nej men ärligt, hur gamla är vi? Ska vi hålla på med sånt fjant?

Jag vill prata med folk om det jag känner, är det något konstigt? Jag känner mig konstig, eftersom jag verkar ensam om att längta efter ett mer öppet klimat.

Sen sa mina föräldrar, och sambo, att jag inte kan förvänta mig att hennes respons på mitt fiktiva samtal med henne, kommer resultera i en direkt ursäkt eller förändring. Hon är långsammare än jag. Mycket låååångsammare. Det som tar några timmar för mig, tar dagar för henne. Så jag måste vänta ut henne. Förändringen kommer nog, men inte i den takt jag vill. Detta är helt sant. Jag har ett uselt tålamod. Fattar inte vad som tar sån tid för folk. Som min sambo säger: "Innan jag träffade dig Lisa tyckte jag att jag var duktig på att laga mat, planera mitt liv och tid och att jag var riktigt snabb. Nu är jag inget av det längre, för du är så vansinnigt snabb, planerande och bra på att laga mat". Detta är inte enbart en komplimang...

Det som min titel för dagens blogginlägg handlar om är att alla runt dagens middagsbord sa: Du får vänta in, inte vara så snabb, acceptera att andra har annat tempo än du har. Visst, detta kan jag acceptera. Men vem ökar tempot för min skull?

För att visa på ett nästan komiskt tydligt exempel från mitt verkliga liv: Igår, på julafton, skulle jag och sambon med bebis gå runt våra sjöar som vi bor bredvid. Vi mötte våra grannar precis utanför och valde att gå med dem på rundan. De går sakta, alldeles för sakta för min smak. De skämtade lite om det och sa att vi fick gasa på och gå i förväg om vi ville, men vi valde att gå med dem. När vi kommit halvvägs håller jag på att krevera. Jag kan verkligen inte gå långsamt, det går inte! Jag blir irriterad, kan inte koncentrera mig på vad vi pratar om, det kryper i benen på mig. Jag säger, konstig som jag är, att: Förlåt men jag kan inte gå i detta tempot, kan vi gå lite snabbare? Nej, det orkar de inte, men vi får som sagt gärna gå före. Jag säger att jag helst vill att alla ska gå lite snabbare. Men nej, det går inte. Det slutar med att jag och sambon speedar iväg resten av promenaden, och mina ben får frid. Så här känns mitt liv. Alla säger att: nej, dig Lisa kan vi inte möta upp. Du får anpassa dig efter oss, eller lämna. Det är ditt val.

Varför väljer ingen mig? Varför sitter inte min syster hemma och funderar på hur hon ska möta upp mig, på mitt sätt, i mitt tempo, på mina villkor? Är inte relationer viktigare än så här för folk? Är detta good enough, bara det att jag inte har fattat det? Jag antar att jag föräväntar mig för mycket, det brukar se ut så. Förväntar mig för mycket ärlighet, umgänge, tid. Gissar att det är därför som jag inte tycker att jag får de vänskapsrelationer jag vill ha - jag förväntar mig mycket mer än folk är villiga att leverera.

Jag måste anpassa mig, annars blir jag ensam. Det är inte ni där ute, som inte ringer, som inte berättar om era liv, som ler istället för att gråta, som inte bjuder till, som inte släpper in - det är inte ni som sitter ensamma. Ni har många jämlikar. Det är jag som måste förändras, inte ni. Fy fan för självinsikt.

Jag måste här få avsluta med att jag älskar min syster. Det gör jag verkligen. Jag har inte skrivit detta för att göra henne illa, utan för att jag vill komma henne närmare och förhoppningsvis att hon ska då det bättre. Jag önskar henne all lycka som någonsin går att få. Hon är värd det, vi är alla värda det. Vi sliter allihop med vårat bagage, våran livshistoria, våra våndor och rädslor.

Och med allt detta sagt, vill jag önska er alla en god fortsättning. Jag ska gå och lägga mig, sniffa på världens goaste bebis och hoppas på en god natts sömn.