Jag börjar fatta nu...

Igår tog jag min mammaroll till en ny nivå. Eller egentligen inte ny, eftersom jag tänkt alla tankar jag tänkt idag, förut. Men idag kom de i samma veva - och blev därmed starkare.

Började med att jag valde bort att träna på gym för att Pyret skulle få sova på förmiddagen som han behöver, i vagnen (så jag stack ut och sprang, fruktansvärt jobbigt). Efter lunchen visste jag att Pyret var trött, behövde sova igen. Precis i den vevan ringde en kompis och frågade om jag ville komma in till stan och fika med henne, vilket jag ville. När jag satte ner Pyret på sängen för att jag skulle klä mig, somnade han sittandes där. Jag kände direkt att det kändes jättejobbigt att ta med honom, slita upp honom från sin sömn och sätta honom i bilen, ut ur bilen, i vagnen, ut på bullriga Hornsgatan och sedan in på något café.

När det skulle väljas café stod jag inte på mig om mina/Pyrets behov, utan gick med på min kompis önskemål. Resultatet blev ett mycket ljudligt café, trångt, stengolv och stenväggar, barstolar och bardisk som bord. Pyret lyckades sova en stund, ville sedan äta men lyckades knappt få i sig något alls på grund av alla intryck (och säkert sin mammas växande stress). Jag försökte amma inne på toaletten men ögonblicket var över. Bad då min kompis om att vi skulle gå ut, jag kunde ju lägga mig på en gräsmatta och föröska amma. Hon knorrade lite om att det var kallt ute, men hängde dock med. Men ack nej, ingen mer mat för honom.

Vi gick en kort promenad, sedan åkte jag och Pyret hem. Han somnade så klart i bilen... När jag satt och åkte hem kände jag mig nästan gråtfärdig! Hade inte alls blivit någon bra dag för min lilla plutt. Han är ju alltid ljuvlig, gnäller inte över sin bökiga situation. Men jag kände mig så himla taskig, frustrerad. Jag inser att det absolut bästa för en sån här liten bebis är att vara hemma, ta en promenad, äta hemma, sova hemma, leka hemma. Kanske att nån kommer förbi under dagen. Och då är det även den bästa dagen för mig. Jag har insett att så enkelt är det, det som är bra för min bebis, är bra för mig. Jag skiter fullkomligt i vilket café jag går på, bara det funkar för min bebis, så att han får äta och sova och ha det bra.

Innan jag fick barn, och även efteråt, har jag haft inställningen att barnet ska kunna följa med på saker, att vi ska kunna leva på med de saker vi vill göra. Jag känner mig inte särskilt begränsad av att ha fått barn, bara att saker är annorlunda. Jag har varit ganska irriterad på när föräldrar alltid säger "nej, vi kan inte ses då, för då ska mitt barn sova/äta osv". Men jag gör exakt likadant själv, men märker att jag skäms lite för det. Vill vara så där käckt flexibel, cool. Och det tycker jag i och för sig att jag är, i alla fall om jag jämför med många andra. Varför ska det då vara så svårt att ändå stå på sig så att jag och min bebis får det bra? Varför känner jag mig dum när jag ber folk komma till mig istället för att jag ska åka, trots att jag har åkt till alla mina vänner flera gånger om när de fick barn?

Jag ringde min äldsta syster på vägen hem från stan, behövde prata om alla känslor jag hade. Känslor av att varit taskig mot Pyret, inte stå upp för mina behov, att det faktiskt inte är värt sådana här utflykter när det ändå inte känns bra efteråt. Men också känslor av att jag borde vara ännu coolare, borde ta med mig mitt barn när som helst, han får väl sova när det funkar och så tjock som han är kommer han ju inte svälta direkt. Min kära syster sa att det är så här, man vill göra allt för sitt barn, men man får ofta höra att man ska leva på livet som vanligt, som innan man fick barn. Att den som klarar att få ett grymt flexibelt barn vinner störst pokal. Jag vinner nog en pokal, inte den största men dock.

Jag tänkte precis börja rabbla allt som vi gjort med Pyret sedan han föddes, för att bevisa för er att jag minsann är så där cool som jag förväntar mig av mig själv att vara. Men jag ska inte göra det, varför ska jag? För vem ska jag bevisa det? För är det bäst? Eller är det den som läser sitt barn bäst och anpassar sitt liv efter det? Balansgången mellan att få ett barn som hänger med på saker, men som också känner sig trygg och lugn med att få vara hemma och sova och äta i lugn och ro. Lyckas inte formulera mig idag, men ni förstår nog vad jag menar.

Det jag ville säga med detta inlägg var att jag nu förstår något jag inte förstått innan. Hur viktigt det är att ens barn har det bra, och hur långt jag är villig att själv strecka mig för att han ska få det. Och att om jag inte följer min instikt fylls jag av en känsla av att göra det för mitt barn. Jag vill härmed försöka bli coolare! Men inte som jag tänkt förut, utan precis tvärtom! Jag vill bli coolare genom att stå upp för mitt barn, stå upp för hans behov, och inte se varken honom eller mig som bökig.