Du och jag mot världen?

Vi har kris i familjen. Jag kan inte på något rättvist och målande sätt beskriva vad som hänt och händer hemma, men vi har gapat, gråtit, gett upp och velat fortsätta med varandra om vart annat. Just idag ska vi nog fortsätta med varandra.

Krisen har - från mitt perspektiv - handlat om att sambon är slutkörd, utarbetad, väldigt stressad över sin arbetssituation och att han har en depression i botten som har gjort honom extra sårbar. Krisen har - från hans perspektiv - handlat om att jag pressar honom, att jag aldrig blir nöjd, att jag inte accepterar styvfamiljen som jag borde och att jag ovanpå alltihop inte ens förstår att jag gör allt detta mot honom.

Han har flera gånger under sommaren sagt att han är "pank", det vill säga inte har mer att ge, inte orkar mer, behöver att jag kliver in och visar lite handlingskraft och förändringsbenägenhet. Hans ångest, tinnitus, ryggvärk, sömnsvårigheter har bara eskalerat, och är nu på en svårhanterlig nivå (om jag får gissa i alla fall). För min del har jag känt mig arg över att han förstör den bästa tiden i mitt liv. Att jag inte vill gråta inför Pyret mer, att det fan får vara nog med skrik och gråt i hans närvaro.

Jag har funderat mycket kring att bli ensamstående, som är en smärre mardröm för mig måste jag säga. Jag vill leva med min man, min familj, det känner jag väldigt starkt, men under vilka förutsättningar? På vilket sätt? Vad förväntas av mig och kan jag leverera det? Vad kan jag kräva av honom? Kan han leverera det? Har våra svarta böcker blivit så smällfulla av saker vi har gjort för varandra och vill ha payback på, eller går det att slänga den åt sidan och börja om, på en ny bok, eller ingen bok alls? Hur lång är listan över saker den andre har gjort som man själv har mycket svårt att förlåta? Kommer man genom livet dra upp dessa saker i tid och otid, för att man verkligen inte kommer förbi dem, kommer över dem?

Jag kan nästan säga att jag har mina föräldrar att tacka för att jag överhuvudtaget vågar tro på min relation igen, och har förstått vad sjutton det är min sambo kritiserar mig för. Jag har verkligen inte fattat, inte fattat så där på djupet. Och även om jag nu har fattat på djupet så är jag livrädd att jag inte kan leverera den förändring som krävs.

Min mamma började sin förklaring till mig igår kväll med att säga : "Lisa du kan vara helt odräglig ibland..." och så fortsatte det. Jag försökte verkligen ta emot, lyssna, se det som gott. Klarade det rätt okej, även om jag var tvungen att protestera ibland. Det hon ville förmedla, och som min sambo velat förmedla, det är att jag har höga krav - på livet, mig själv och min omgivning - och att jag inte är så villig att tänka mig in i hur dessa krav och förväntningar blir för någon annan i min närhet. Att jag har så starka åsikter och vilja att jag och min envishet gör att min omgivning ger upp, de orkar inte kämpa emot mig utan accepterar mitt sätt, trots att de själva inte håller med. Detta skapar så klart frustration, ilska men också att man just ger upp i relation till mig.

Nästa sak är att jag är så ärlig, för ärlig. Ljug mer! Eller håll tyst! var min mammas råd. "Du behöver inte säga allt hela tiden! Om du egentligen inte vill titta på fotbollen, säg att du vill det ändå, för att vara snäll! Men säg inte senare att du gjorde det som en uppoffring, utan låt det passera. Det är att vara generös med kärlek."

Nästa fråga är så klart runt min bonusdotter. Där jag VET att jag måste kliva in mer, måste ta konflikter med henne och inte med min sambo, där jag inte alltid kan pusta och stöna runt olika saker, utan acceptera läget. När min mamma pratade om detta protesterade jag ganska vilt, för detta område är så vansinnigt svårt. Jag insåg också att jag inte alls vill kliva in i det där med barn och familj, att svälja det med hull och hår. För det innebär att göra en massa tråkiga saker, en massa saker jag inte har lust med, att vara hemma när jag egentligen kan vara borta, kolla på tråkig film istället för rolig film. Detta är inte så charmerande av mig, jag vet.

Nu har min lilla älskling vaknat och jag ska gosa med honom. Skriver nog mer om detta vid ett senare tillfälle...