5 minuters metoden

Jaha, då var man igång. Med en kontroversiell metod, som jag dock fått höra mycket gott om. Det behöver man påminna sig om när ens älskling ligger själv i sängen och gråter fruktansvärt högt, fruktansvärt länge och fruktansvärt hjärtskärande. Det tog 45 minuter idag. Hoppas verkligen på en kortare stund imorgon. Det som känns tufft är att han ropar på oss, men vi kommer inte (eller ja, vi kommer ju var femte minut, men det är känns inte tillräckligt). Jag vill att han ska lita på att vi alltid ställer upp, finns för honom och hör honom när han gråter. Nu måste man gå emot det.

Jag förstår att han inte kommer bli skadad för livet på något sätt, men herregud vad slitigt det är när ens största kärlek gråter lungorna ur led, tårarna sprutar och han är helt varm av avsträngning. Fy fan, kan inte säga annat. Men nu sover han, ska gå in och lägga mig hos honom och hålla om honom, pussa honom, säga att jag älskar honom.

Detta skrevs den 8/12 och idag är det den 10/12. De andra två kvällarna som passerat sedan det skrevs har gått overkligt bra. Han har inte gråtit något, somnat på en minut. Herregud så skönt! För alla! Hoppas verkligen att det håller i sig!

Haft en skön dag, två timmars powerwalk med sambon, en timma yoga på gymet, städerskan har varit här så hemmet är vackrare än någonsin, bakat pepparkakor, fått maten serverad och har hunnit fixa lite julklappar på nätet. Hinner dock inte plugga och jobba som jag borde. Dagarna försvinner verkligen, rinner mig mellan fingrarna och hur jag än gör så går det inte att stoppa. Gör mig stressad. Vill stanna tiden. Min son är, som vanligt, sötast just nu, just idag, och jag vill inte att han ska bli större.

Märker att det har krupit in en stress i mig, en stress jag tyvärr allt för väl känner igen. Ligger och planerar saker när jag ska somna, skriver att-göra-listor i månens sken och plockar plockar plockar hemma för att få allt som jag vill (därför är städerska helt underbart, en riktig lyx som är värd mycket). Jag tror att skolan och det stundande jobbet stressar mest. Att jag borde läsa någon av alla j-vla artiklar (på engelska!!) som ska läsas till uppsatsen, eller göra den case-uppgiften vi har till nästa fredag, eller läsa någon av alla böcker om hur man behandlar familjer som hamnat snett, eller skriva en liten egen manual inför samtalen (frågeguide typ). Samtidigt vill jag verkligen vara mammaledig! Älskar det! Fattar inte hur dagarna går, men det gör de, och snabbt också!

Vill vara en närvarande mamma, inte bara längta efter att han ska sova så jag hinner göra det jag planerat. Det är så ljuvligt att se honom hoppa skrattandes i hoppgungan, sitta och prata med alla sina leksaker, tjuta av skratt när man nafsar honom i nacken, gapa som en fågelunge när han får gröt, stå i soffan och titta ut på allt utanför fönstret, le hur stort som helst så fort man kommer in i rummet, ligga och dra sig i fötterna när man byter blöja, ta på sig själv i spegeln, sitta med fötterna i diskhon samtidigt som han fashinerat leker med vattenstrålen från kranen. Ja, listan kan göras lång över underbara saker som jag älskar hos honom.

Idag när jag var på yoga på gymet, var en tjej från min graviyogakurs där. Jag gick fram och pratade lite med henne, och det visade sig att hon fått en son dagen innan vi, som heter samma namn som vår son! Men hur stora är oddsen? Tog hennes nummer, vi kanske kan ses. Hinner dock knappt med de vänner jag har, men bebisar för plutten att leka med är ju aldrig fel.

Jag och sambon har det bra just nu. Han verkar mer tillfreds med livet, vilket gör stor skillnad för hela familjen. Vi har bra samtal och han har gett mig adekvat kritik som jag måste fundera över. Som att jag alltid vill ha applåder när jag gör saker för andra. Även från barn. Detta är faktiskt sant. Jag gör sällan saker i skymundan utan vill att alla ska veta vilken uppoffring jag gjort. Han tycker att det blir lite patetiskt ibland, vilket jag kan hålla med om. Speciellt när det gäller barn, min bonusdotter eller syskonbarn. De kanske inte kommer stå med mössan i hand och vara konstant tacksamma när jag gör något för dem, speciellt inte när de inte ens bett om uppoffringen.

Vi var på julbord i helgen, på Solliden på Skansen. En väldigt vacker lokal, faktiskt, men julbordet var verkligen mediokert, så inget jag rekommenderar.

Har jag berättat vad huset vi tittade på gick för? 7,6 miljoner. Herregud, nästan 2 miljoner mer än utgångspriset. Vi kan alltså glömma att få ett så stort hus i detta området. Så är det med det. Tur att jag trivs så himla bra här, i min underbara lägenhet.