2010

Idag är det nyråsafton. Förväntningarnas afton. Jag har som tur är nästan lagt ner det där genom åren. Eftersom jag inte dricker alkohol, blir det liksom inga stora fester eller bakfylledagar med en pizzakartong i knät. Inte för att jag brukar vara bjuden på en massa fester, för det brukar jag inte. Ikväll ska vi ha ett par vänner över på middag, och det passar mig perfekt. Hoppas att de går snart efter 12-slaget så att jag får sova. Så trist är jag. Medelåldern kommer tidigt nu för tiden.

Imorgon fyller plutten 7 månader. Herrejisses vad det går fort. Och missnöjd är han! Kan inte röra sig ur fläcken själv, men vill inte sitta still. Detta innebär en himla massa underhållande från vår sida. Underhållning som jag INTE roas av. Nu börjar mina brister som mamma att visa sig. Äta purée och roa bebis? Måste man det? Det funkade ju så bra med amning/gröt och att han lekte själv med sina leksaker i soffan. Vadan detta? Fick nästan panik när inget Minisats var öppet som jag kunde slänga in honom på så att vi båda får lite stimulans. Slutade med att jag stack ut och sprang (i den gnistrande snön, riktigt mysigt) och storasystern fick leka med honom. Hon verkar ju aldrig tröttna, som tur är.

Detta inlägg skulle jag vilja handlade om året som gått och om förväntningar på nästa år. Jag vet inte om jag kommer lyckas göra ett så bra inlägg som jag tänker mig i huvudet, men ska så klart göra ett försök. Ska dock säga att jag sitter i morgonrocken i soffan, gästerna kommer om 90 minuter, snutt sover och jag kommer inte ha all tid i världen att skriva, men jag börjar, så får vi se hur långt jag kommer.

Jag ska nog göra en kurva, en mental, skriftlig kurva, över året som gått:

Januari: Rätt bra månad. Mådde bra efter flera månaders illamående, magen började synas ordentligt vilket jag älskade. Jag hade kommit in i jobbet som jag började 1/12 och jag blev under denna månad erbjuden en tjänst, som jag hoppade på och det är jag väldigt glad för. Mina föräldrar krockade med sin bil, vilket var läskigt och ledsamt, men allt gick bra egentligen.

Februari ramlade jag på magen när jag åkte skidor, svävade mellan himmel och helvete tills bebisen började sparka igen. Det var en månad med mycket bebistankar, sparkar, foglossningar började och i slutet på månaden blev jag sjukskriven på 25 %, vilket var skönt men jag kände mig lite dålig eftersom alla verkar jobba heltid (gråtandes, sovandes på sin fritid, med värk och annat) medan jag sjukskriver mig vid minsta krämpa. Men skönt var det.

Mars fyllde min pappa 60 år, min mage var stor, jag längtade efter att få resa bort men det blev inget med det.

April var en månad i solens och vilans tecken, vilket även maj var. Jag blev tröttare och tröttare, så att jag till slut hade svårt att sköta mitt jobb. Blev sjukskriven på 50%, vilade på altanen i solen, var i Åre med sambo, bonusdotter och mina föräldrar och hade det väldigt skönt. Började nog tagga ner en del på jobbet, vilket också gjorde att jag nästan fick lite tråkigt ibland. I början på maj gick jag hem för gott, vilket var otroligt skönt. En månad jag aldrig ville att den skulle ta slut. Jag låg och sov, sola, åt, läste, tränade, umgicks med vänner, hade en ljuvlig tid. När värkarna sedan kom på min och sambons 2 års dag 31/5 så grät jag. Ville inte alls föda, ville inte bli av med min fina mage, ville inte alls bli mamma - inte än! Inte en vecka för tidigt din rackarunge! Jag ville vara gravid en månad till!

Juni... Månadens första dag föddes vår son. Efter många och smärtsamma timmar kom han ut med sugklocka och en minut innan vår barnmorska skulle gå av sitt pass (vilket var tur, för hon hade lovat att han skulle födas innan hon slutade för natten). Juni var en otroligt speciell månad. En ljuvlig, omtumlande, fruktansvärd, gråtfylld månad. Jag älskade min son från första stund, och det har ju bara fortsatt med ökande styrka. Men oj så jag grät. Varje dag skvalade det. Jag grät för att min bonusdotter var med oss hela denna tid och ville vara med Pyret minst lika mycket som jag. Jag grät för att jag hade katater i flera dagar och det var svårt att röra sig överhuvudtaget. Jag grät för att det gjorde så ont i brösten vid amning. Jag grät för att alla känslor och hormoner fullkomligt sprutar och går inte att hejda eller förstå. Herregud vilken månad. Vi satt på altanen och åt middag och vår son sov i stolen bredvid, vi gick med vagnen, vi var på Liseberg när han var 17 dagar gammal. Vi var på midsommarfest (som jag gråtandes åkte till) och vi var på landet. Det var en slitig månad. Och de följande sommarmånaderna likaså. Sambon var hemma, jobbade endast lite grann. Vi var alla hemma, hela tiden, och det var inte så bra, med facit i hand.

Juli åkte vi till Italien. Pyret 5 veckor gammal. Gick hur bra som helst. Vi borde rest mer under denna enkla period. Han började amma mer och mer men brösten hade slutat göra ont. Jag och sambon krisade och grälade hej vilt. Satt och grät med min son i famnen och tänkte att "detta ska du aldrig behöva uppleva, dina föräldrar ska ha det bra, inte skrika åt varandra". Jag led oerhört av att han fick sitta mitt i kriget. Leendes, viftandes och helt underbar. Hjärtat går nästan i bitar bara jag tänker på det.

Augusti var jag med min mamma i Skåne i två veckor. Två otroligt slappa och sköna veckor. Jag blev totalservad med mat och trevliga utflykter och samtal. Älskade mamma, vad tacksam jag är för dig. Jag och sambon hade det lungt när vi var ifrån varandra, men fick kämpa vidare när jag kom hem igen. Hela sommaren var en total blandning av kaos, skräck att vi skulle separera, total kärlek och lycka över min son, njutning av sommarvärmen och alla stunder på altanen och en otroligt slit att få ihop vår plockepinnfamilj. Jag kan med facit i hand säga att vi överlevde, mycket har blivit bättre. Men fy fan. Så många tårar, så mycket oro, så många hårda ord som sades under dessa månader. Tur att inte allt finns nerskrivet, jag vill inte minnas.

Nu måste jag ta en paus. Om en timma kommer gästerna och jag har inte ens tagit på mig kläder. Vet inte ens VAD jag ska ta på mig. Men jag fortsätter en annan dag, har ju en hel höst kvar att gå igenom.

Men jag vill avslutningsvis önska alla ett riktigt gott nytt år och hoppas att ni får en trevlig kväll och en bra start på 2010!