Det gråaste november i mannaminne

Herregud vilket väder! Jag tror inte att jag har sett solen sedan jag kom hem från Italien, vilket är över 3 veckor sedan nu (vilket också börjar synas på färgen i ansiktet). Jag kommer inte ut på mina långa promenader, andas ingen frisk luft. Sitter hemma och fikar, förbannar den mjuka magen, tar en bit banankaka till. Eftersom Pyret sover flera timmar varje förmiddag, blir det många möjligheter till fika, läsa, vila (vädret inbjuder till detta, vilket i och för sig är mysigt). Väldigt tacksam för denna möjlighet, känner inget jättebehov av mer egen tid, eftersom jag får massvis av det. Jag tränar varje dag, så gott som, hinner se mina favoritserier på TV, hinner träffa mina vänner, hinner läsa Mama från pärm till pärm i god tid innan nästa tidning kommer, hinner laga mat, baka ibland, ha ett fräsht hem och rena kläder (någorlunda i alla fall). Hinner oftast med att fila fossingarna och tvätta håret ordentligt också. Går alltså ingen nöd på mig.

Lilla snutten har fått sitt livs första förkylning. Han har snorat och haft svårt att sova eftersom näsan korkat igen. Han är på ett gott humör ändå, men har velat amma helt och hållet istället för sina mastodontportioner av gröt och puré. Men han är på bättringsvägen, vilket min sömnbrist tackar för.

Jag och sambon har haft några bra dagar här efter jobbig söndag. Verkar som att något händer på söndagar (och sedan släpar efter lite in på måndagen). Vi kanske borde vara extra försiktiga på söndagarna, inte vara tillsammans alls kanske? Jag sa idag till honom att det känns knepigt inför sommaren, som min övriga familj börjar planera redan nu. Jag vet liksom inte om jag är tillsammans med honom då, eftersom han säger någon gång i veckan att ha nog måste flytta ifrån oss för att han mår så dåligt. Han ansåg att vi absolut ska planera sommaren ihop. Att det vore som att göra slut på förhand att redan nu säga att vi kanske inte kommer vara ihop då, trots att vi båda ju vill det. Kändes skönt att han sa det, ska försöka landa i det själv. Ibland orkar jag liksom inte hoppas på en framtid, eftersom vårt liv är dag för dag. Imorgon kan allt vara kaos, min sambo kliver inte upp ur sängen och jag sitter hos mina föräldrar och gråter, är förtvivlad över att min familj håller på att splittras. Sen kan allt vara över på en kvart, livet lufsa på, vi planerar sommaren.

Jag har märkt att jag de senaste dagarna har en klump i halsen som gör att min röst låter tjock och det är lite ansträngande i att prata. Inte att det gör ont, utan mer som att halsen är spänd, ihopsnörd, tajtare än vanligt. Först trodde jag att jag kanske håller på att bli förkyld eller liknande, och så kanske är fallet. Men sedan slog det mig att det kanske är gråt. En fors som aldrig får komma ut, eftersom jag inte tillåter mig att känna efter hur fruktansvärt jag/vi faktiskt har det. Som att jag kommer börja gråta om någon bara frågar rätt fråga. Att det ligger där och bubblar, redo att komma ut, lösa upp knuten. Kan inte gråta på beställning, så jag får väl vänta på att tillfället är här,att jag och min kropp är redo att känna.

Nu ska jag till gymet, boxas. Har ätit en fjärdedels sockerkaka...