Uppfostringen ska börja

Lilla plutten börjar bli stor. Han har blivit 5 månader, är inte alls särskilt nöjd med den mat han får (ammade 5 gånger i natt, 5!). Jag inser att jag måste börja föra en kamp, en kamp om att "nej lilla vän, du behöver inte så här mycket mat på natten, du ska sova. Dina två grötportioner och din purélunch och all amning där emellan ska räcka. Så nu ska jag inte amma dig, trist va?" Detta kommer inte tas emot med glada miner och jag drar på det. Natten kommer ju bli ett helvete när han inte får det han vill. Men jag inser att det är nödvändigt. Jag måste ju sova på nätterna.

Var för övrigt på tjejmiddag i fredagskväll. Lämnade plutten hemma hos sin pappa och syster. Hade blivit en del gråt och sent i säng, men alla hade överlevt. Var väldigt trevligt att komma ut lite, prata med 6 trevliga tjejer, många tända ljus, god mat, hemmagjort bröd, öppen brasa och fina kläder och smink och parfym. Bra kväll! Och jag tycker faktiskt att jag är modig som är borta först en hel dag i skolan och sedan en hel kväll. Bra för alla tror jag.

Jag och sambon har det kämpigt. Han mår dåligt, jag har svårt för att stå ut med allt. Vill prata, fråga, att förändring ska ske. Han känner sig pressad och kan inte leverera det jag behöver. Jag behöver lite hopp, något att hålla mig i, men får inget. Jag måste styra mitt eget liv, måste själv bestämma vad jag vill, oberoende honom, men det är otroligt svårt. Jag går runt och är jätterädd och stressad över att bli ensamstående, det känns så fruktansvärt hemskt, på fler sätt än vad jag kan beskriva. När sambon leker med Pyret så att han kinar av skratt, då vill jag bara gråta. Ska jag ta det ifrån dem? Mina föräldrar kommer ställa upp, jag kommer inte vara ensam. Men det känns så otroligt skamligt. Alla ni därute lever med papporna till era barn, ni får ihop era relationer. Vi får inte det, och det skäms jag enormt över. Jag orkar knappt träffa er och höra hur bra ni har det med era män, det gör så ont i mig att vi inte har det likadant.

Hur länge är en period? Hur länge kan man säga att man mår dåligt "under en period"? Och när ska man ge upp tanken på att perioden komma ta slut? När vet man att den är permanent?

Jag måste skriva om min bonusdotter. Hon är så fantastiskt fin, finare än vi andra är värda. Hon är så snäll, generös, omtänksam, inkännande och världens finaste storasyster. Min son kunde inte få en bättre syster. Det gör så otroligt ont i mig när hon tar Pyret och sätter sig i sovrummet med honom och håller för hans öron när sambon är arg och skriker. Hon skyddar honom från allt ont. Ingen av oss förtjänar hennes omsorg. Hon förtjänar dock massor. J, om du läser detta: Jag finns för dig, alltid. Jag vill att du ska finnas i mitt och Pyrets liv jämt, oavsett om jag lever med din pappa eller inte. Du är för god för den här världen, låt INGEN utnyttja det. Du får vara arg, du har verkligen rätt att känna dig förbannad över den situation du sätts i och tvingas leva i hela tiden. Jag lyssnar gärna på dina känslor, den dag du vill prata.

Nu sitter du och leker med din lillebror. Han har det alltid bra hos dig. Du tar dig tid, stimulerar, underhåller, ger massor med kärlek. Vår älskling ska nu sova, han är uppe på övertid, men är glad ändå. Imorgon åker du till din mamma, det blir tomt här utan dig. Kram och godnatt, älskade bonusdotter.