Att inte vara den man alltid trott

Jag har alltid blivit överöst med komplimanger, lovord, folk har blivit imponerade av mig. Allt från hur mitt hem ser ut till mina utbildningar till att jag tränar så mycket. Jag har nog även själv sett på mig själv med viss beundran. Att jag faktiskt hade rätt bra slutbetyg, jobbade så mycket (på så "avancerade" jobb) som jag gjorde under studietiden, att jag lyckats gå en terapeututbildning utan att mitt jobb stöttade mig, betalat av mitt studielån, gjort Klassikern, rest jorden runt (med egna pengar, självklart), alltid haft bra vänner och pojkvänner och nu - fått världens ljuvligaste son! Jag har lutat mig tillbaka, tänkt att jag inte behöver anstränga mig så mycket, att jag faktiskt ligger "före min tid", är ju bara 29 år.

Men detta är inte sant. Det går inte att luta sig tillbaka. Det finns så många människor därute som också pluggat mycket, tränar mycket, har rest mycket, har bra med pengar, ser bra ut, har trevliga vänner och partners, får ljuvliga barn - men som kommer ännu längre. De som orkar göra saker lite bättre än alla andra. De som sitter och jobbar sent på kvällarna utan att få betalt, bara för att vara lite bättre än konkurrenten. De som vågar satsa på en egen idé och driva den till framgång. De som vågar leva på ekonomisk sparlåga ett tag, men ändå känna sig säkra på att de kommer att lyckas längre fram. De som faktiskt njuter av resan, ser den som ett mål i målet.

Jag är inte en av dem. Jag är en medelmåtta. Det är bara att inse. Jag gör inget extra, vill gå hem klockan 5 och absolut inte göra ett smack mer. Knappt vattna mina egna blommor. Jag vill absolut inte jobba ideellt, vara familjehem eller skriva någon bok som troligtvis inte blir publicerad. Jag vill inte driva mina små blygsamma idéer, eftersom det ändå inte kommer bli något av det. Jag vill bara tjäna så mycket pengar som möjligt på så lite jobb som möjligt. Nästan så att det blir maniskt. Jag skäms över detta, är inte stolt, förtränger nästan att detta är jag.

Men så hade jag ju lyckast med en bra pojkvän - som så snällt kan påminna mig om att jag är en lat jäkel som f-n inte lyfter ett eget handtag för att komma vidare i karriären. Som bara sitter hemma och väntar på att han eller min pappa ska leverera lösningar på mina eventuella karriärsproblem.

Pinsamt.

Jag vill vara annorlunda. Jag vill sitta hemma just exakt nu och jobba med något som leder någon vart. Jobba med vårt hem, någon affärsidé, skriva något som fler än bara mina vänner läser, lära mig ett nytt språk, skapa egna julklappar - VAD SOM HELST! Men nej, inte ett smack gör jag. Äter nötter och kollar på Grey´s Anatomy, ska snart lägga mig och läsa om en mamma med en autistisk son (hon orkade ju skriva en bok i alla fall, mitt i sitt helvete!).

Min sambo är otroligt ambitiös. Jag blir verkligen skamsen, och lite chockad, över att höra hur många idéer han kan spruta ur sig på 5 minuter. Idéer som verkligen är bra, som överträffar min ambitionsnivå med hästlängder. Och vad gör jag? Protesterar! Säger att "men herregud, det där är väl onödigt? Det behöver man ju inte, det är ju överkurs, ingen kommer kräva det där" och så vidare. Varför? Till slut sa han "Lisa, du skulle ju kunna ge mig en klapp på ryggen och säga att det är bra, att du är tacksam att jag gör allt detta åt dig/oss, att det är strålande att någon annan har kommit på dessa saker, och du slipper till och med jobba själv!". Hrm... ja, så kanske man skulle kunna säga också... host host... eller så kan man gnälla på att han gör för mycket, för att slippa blotta att man själv inte skulle orka göra hälften... Jag säger det igen: Pinsamt.