Söta lilla Emil

Har idag varit barnvakt till min systerson, 1 år. Måste säga, opartisk som jag är, att han är vansinnigt söt och till mosters stora lycka - ett väldigt lätt barn att vara barnvakt åt. Han sa inte pip på 4 timmar, trots att jag varken lyckades få i honom speciellt mycket mat, bytte inte blöja och han somnade inte i vagnen förrän 20 minuter innan jag skulle lämna tillbaka honom till sin rättmätiga ägare. Min syrra var hos frisören, om ni undrar.

Måste dock säga att jag vill ge en stor eloge till alla småbarnsföräldrar där ute, som ger sig ut och äter på trånga lunchställen, byter blöja i vilket lite skyffe som helst och lyckas få ungen att somna precis lagom i tid. Jag var rätt svettig efter mina timmar som "mamma", men hade en väldigt mysig dag, det måste jag säga. Att kolla i NK:s julshop är mycket roligare att göra med en glad ettåring än att göra själv. Och att se skrutten somna sugandes på nappen och de långa ögonfransarna ligger tryggt över kinden... ja, man blir ju kär. Kände mig också stolt, där jag gick gatan fram med en så söt bebis med mig (trots den värdelösa barnvagnen. Köp aldrig barnvagn i Italien).

Bra träning för lilla mig. Hoppas jag klarar av att bli lika kaxig som jag tänker nu att jag ska vara. Ta med Pyret överallt, vara helt cool med att amma, mata, byta, söva, var som helst. Jo, en verklighetsanpassning är nog på sin plats... Inser att det finns mycket att lära. Hur gör man när ungen inte vill äta? Får man värma en barnmatsburk två gånger? (snål som jag är kommer jag nog göra det, vare sig man "får" eller inte). Hur vet man om man behöver byta blöja eller inte (om det inte osar bajs så klart)? Hur mycket vatten behöver de dricka under en dag? Ja, listan kan göras lång efter dagens utflykt. Så återigen - en eloge.

Min lilla mamma har idag opererat sig rygg. Jag körde henne till Strängnäs, där specialisterna tydligen håller till, i tisdags. Det var mysigt att få vara lite behjälplig, sitta och prata i bilen, ta en fika på hennes nya avdelning, titta i hennes (och hennes två nya sambos) rum. Det är så sällan man verkligen får hjälpa sina föräldrar (om man nu ska kalla att köra några mil för att "verkligen hjälpa", det kan ju diskuteras). Mina föräldrar har ställt upp vansinnigt mycket för mig, på alla sätt, och det är väl herregud på tiden för lite pay-back-time? Men mina föräldrar blir så himskans glada för minsta lilla uppoffring, så det är lätt att både bli lat, men också att få storhetsvansinne när man faktiskt gör något.

Idag har jag varit trött, men mer av det sömniga slaget. Har känt mig överlag lite piggare senaste dagarna. Det kanske håller på att vända? Klev idag in i vecka 10. Har på mig syrrans skittajta mammabyxor och magen putar. Tror dock inte att det har ett dugg med Pyret att göra, min mage ser nämnligen alltid gravid ut. Nu är bara enda gången jag faktiskt kan låta den puta så mycket den vill, och ändå ta en godis till. Mycket praktiskt.

Är gräsänka sedan igår (varför heter det så egentligen?) då sambon och bonusdottern har åkt till Åre tillsammans med ett gäng vänner, till dem båda. Jag har ju tyvärr den väldigt tråkiga och opraktiska egenskapen att jag verkligen inte orkar och klarar att umgås i för stora sällskap. På fest och middag, visst, men att bo med 14 andra i samma hus, det går bara inte. Jag är för pedantiskt, kontrollerad och noga med vad när och hur jag äter och sover för att stå ut en dag. Detta är som sagt inget jag är stolt över, men har bestämt mig för att ändå acceptera och leva efter det. De gånger jag försöker vara lite wild n´crazy och ändå åka med något gäng, vilket som helst, så blir det väldigt sällan bra. Jag blir till slut ganska odräglig, för jag står inte ut med all disk, alla smulor, alla kläder överallt, allas olika viljor som förstör min planering. Nej, för allas skull är jag hemma, och det är helt ok. Jag gillar ju att vara själv, även om min sambo så klokt säger : Men Lisa, när du är ensam hemma, ÄR du ju aldrig själv.
Ligger nåt i det. Hade en vän på middag igår, har varit barnvakt hela dagen idag (tillsammans med en mycket flexibel vän, Tack snälla M) och sedan tränat 2 timmar med pappa. Nu är jag dock själv, men då har jag Bonde söker fru, Grey´s Anatomy och Sopranos som sällskap.

Vill bara avsluta med att säga att när jag tränar styrketräning med någon annan (pappa, sambo) så inser jag hur kul jag tycker att det är. Speciellt att lära ut, kontrollera teknik, pusha på för att de ska orka lite till, testa nya övningar och få oss båda att lida riktigt ordentligt. Jag är en hård men rättvis tränare. Berömmer när det är läge och skriker och gapar att "Nu får du för fan sluta gnälla och börja ta i" när det behövs. Min fundering är om jag borde jobba med det, i någon form. Mitt problem är att jag inte vet hur. Jag tror inte jag vill vara personlig tränar på tex SATS, för då får man kreti och pleti, som aldrig hållit i en hantel, och dem är jag helt ointresserad av. Jag vill jobba med motiverade människor, med lite jävla anamma, som vill svettas och ta i. De behöver inte vara starka, men våga utmana. Blir snabbt irriterad när personen ger upp i förtid, knappt tar ut sig, gnäller och gör övningarna fel. Så jag är nog inte helt lätt att ha och göra med. Men resultatet är bra, det ska ni veta! Idag sa min pappa att han inte skulle gjort en tiondel av vad vi gjorde om han hade varit själv. Han tackar flera gånger och tycker att det är både roligt och bra. Då har jag lyckats! Delad glädje är dubbel glädje, och detta gäller verkligen när man tränar!