Mina stora planer som aldrig blir av

Jag har haft en stressad vecka. Varit upptagen med trevliga saker enbart (eller ja, jag har ju jobbat också...). En middag hos en vän, en kvällsfika hos en annan och sen en middag igen på torsdag hos en tredje. Så idel trevliga saker. Har ju fortsatt vara förkyld, så träningen har det blivit lite si och så med. Gick en timmes promenad idag och kände mig sedan trött. Suck. Vill ju träna mer, men varken tiden eller orken finns där.

Har under veckan känt mig gråtig. Beror nog mycket på tröttheten, men jag var faktiskt nära att börja gråta hos min gruppledare häromdagen för att jag känner mig så matt och skyddslös. Jag har ett ärende som så klart blivit skitakut, alla ringer och killen i fråga rymmer, hotar, slåss och svär. Hans pappa är inte så mycket bättre och efter att ha blivit kallad flat sockärring kvart över 8 på morgonen ledsnade jag. Vilket jäkla jobb man har! Ska man verkligen ha det så här på dagarna? Att sen farmor ringer och behöver en halvtimmes stöd varje dag gör inte saken bättre. Jag ska parera en skitarg pappa som kan vräka ur sig precis vad som helst, en mamma som bara vill ha hem sin son och börjar bli arg på soc som inte fixar hem honom (öh, hur då hade du tänkt?) och en farmor som ringer precis när som helst och vill ha handledning. Sen ramlar det in anmälningar från skolan, jouren har alltid något nytt och spännande att berätta på morgnarna och till på köpet har jag varit helt ensam handläggare. Har sedan två dagar en medhandläggare, tack gode gud. Men jag kände mig i alla fall gråtfärdig till slut. Inte för att det är ett så vidrigt ärende, för det finns värre, utan för att jag är utan skyddsmur. Som socialarbetare måste man ha det. Man kan inte vara så blödig som jag är just nu. Mänsklig skulle kanske en del kalla det, men det är inte till hjälp när man har det som heltidsjobb. Att senare samma dag ringa och säga till en mycket uppgiven och frustrerad mamma att vi inte kommer inleda någon utredning för hennes son med stora svårigheter, eftersom det finns så mycket annat i samhället hon kan ta hjälp av, ja, då orkar jag inte mer. Att få ännu en mammas sorg i örat och på sitt samvete. Ännu en person vi inte kunde hjälpa, och som lagt mycket hopp på oss. Ja fy fan, ibland vill man bara gå hem och gömma sig.

Jobbet kan dock kännas på ett sätt ok, men på ett annat sätt så orkar jag verkligen inte. Svär en lång harang varje morgon halv 7 när klockan ringer. Är fruktansvärt motigt att gå upp, då jag sovit för få timmar, hur bra jag än sovit. Kroppen vill ha 9-10 timmar, och det är svårt att komma upp i, då måste jag somna vid halv 9. Under denna vecka har jag till på köpet sovit kass. Antingen inte somnat förrän 1-2 eller vaknat vid 5 och inte kunnat somna om. Så allt eftersom dagarna gick, desto tröttare och svårare blev det att vara på jobbet. Har inte varit särskilt stressad, men något har ju helt klart stört min sömn. Kan inte ens skylla på att jag är uppe och kissar hela nätterna, för det är jag faktiskt inte.

Men apropå kissa så har jag troligtvis fått urinvägsinfektion. Har ingen aning om när eller hur, men när jag sa det till min mamma barnmorskan, hoppa hon i taket och sa att jag måste lämna urinprov omedelbums, för det är verkligen inte bra att gå runt med som gravid, då det i långa loppet kan leda till missfall. Skitstressad åkte jag till vårdcentralen i Gustavsberg (bra med små, avlägsna ställen, ingen kö, tack för det jobbet) och bönade och bad att de skulle ta ett urinprov. Icke sa nicke, inte utan remiss (som att jag är där och ber om det för att jag tycker att det är så himla roligt och verkligen vill störa dem i deras arbete!). Så jag ringer min älskade läkare som är det bästa som hänt mina äggstockar, och han lovar att ringa till dem dagen efter och be att de skickar provsvaret till honom. Sagt och gjort, dagen efter är jag på vårdcentralen igen och ringer upp min läkare. Efter en hel del trugande går de med på att göra det men är först motvilliga att ge mig provsvaret. Men herregud det är väl mitt kiss! Får svaret, ringer älsklingsläkaren igen och han lugnar mig. Det är inget supersvar, men det kunde vara värre. Vårdcentralen har nu skickat en odling till Danderyds sjukhus och nästa vecka får jag svar på om jag ska medicinera eller ej. Eller om jag har lyckats få bort det med mitt väldigt envisa drickande av tranbärsjuice och citronvatten. Jag tänker inte ens börja berätta vilken kamp jag hade med Sundbybergs vårdcentral om att få lämna provet där. Ni får gissa...

Inte nog med detta, innan allt började var jag på samma vårdcentral i Gustavsberg och lämnade blodprov, eftersom jag har för låg ämnesomsättning som jag måste medicinera för och den får absolut inte bli för låg under graviditeten. Lämnade detta prov eftersom min MVC Mama Mia har slarvat bort (ja, ni läste rätt) det blodprov jag lämnade hos dem. Och eftersom det är superviktigt att jag håller koll på min ämnesomsättning var det bara att gå och tömma sig på blod ytterligare en gång. Jag säger som älsklingsläkaren sa: Ja, med dessa rutiner är det inte konstigt att det är kö på Landstinget.

Jag känner mig som en usel gravid. Inte bara för att jag inte gör allt det som jag lovat mig själv att göra, men aldrig gör. Utan också för att jag faktiskt inte tycker att jag sköter mig som alla andra gravida verkar göra. Jag äter glatt upp den gravade laxen, äter allt som ställs framför mig om jag tycker om det, stressar som vanligt (tränar dock EJ som vanligt) och ligger knappt en minut och klappar på den hårda kulan. Så att jag spenderat halva min vecka på Gustavsbergs vårdcentral är banne mig ett sätt att återställa mina aktier gentemot Pyret och känna att jag gör något i alla fall för att Pyret ska ha det bra. Min sambo sa idag att jag är som en kille, min graviditet börjar inte förrän det kommer en mage och kanske en spark. Helt sant. Synd att man redan har gått halvvägs då.

Helgen hitills har varit tuff. Min sambo mår jättedåligt av tusen olika anledningar som jag inte går in på här, men det har gjort att han inte orkat med. Han har behövt åka ifrån, gråtit, varit arg och nu trött och ångerfull. Jag lider så himla mycket med honom och vill göra allt jag kan för att han ska ha det bättre. Men ibland finns det inte så mycket att göra, och det är vansinnigt frustrerande. Jag vill bara att han ska ha det bra. Trivas med livet och sig själv. En människa är komplex, vi innehåller så många dimensioner av glädje och sorg, att det är nästan omöjligt att möta sin partner på alla nivåer som skulle behövas. Jag klarar bara av typ en nivå i taget, men skulle i dagsläget vilja vara superwoman och klara minst fem.

Min bonusdotter har varit här när detta hänt och jag är orolig för henne. Var gör hon av alla känslor över att pappa blir konstig? Jag har kramat henne så mycket jag kan, sagt att inget är hennes fel, att hon är den finaste som finns och att hon kommer bo kvar hos oss, vad som än händer. Hon gråter så den nypålagda mascaran rinner och låter mig hålla om henne. Det är svårt med föräldrar ibland. Att inse att de inte är perfekta, att de faktiskt gör en illa och att man måste hitta en strategi att skydda sig. Jag söker än efter den, och chockas och sörjer fortfarande om mina föräldrar beter sig på ett sätt jag inte håller med om eller förstår. Och min lilla skrutta är bara 12, hur ska hon alls kunna förstå? Hon är hos sin mamma nu, vilket nog är bättre för henne just för dagen. Hon ska inte behöva vakna upp till att hennes pappa är så arg att han knappt vet vad han säger. Hennes jullov ska inte börja så. Hon är värd mycket bättre. Det är vi alla, min älskade sambo också.

Julen ramlar över mig även detta år. Varje år planerar jag att baka så mycket julgodis, gå på så många julmarknader, dricka så mycket glögg hos folk och rimma på alla paket och slå in dem superfint. Inget av detta har jag lyckats med, detta året heller. Det enda som faktiskt blivit gjort är en jättefin gran (tack vare sambons generösa inköp) och en sats lussekatter (som blev väldigt mumsiga faktiskt). Jag har köpt alla julklappar, vilket förvånar mig, när gjorde jag det?? Har snott ett par rim ur en rimbok man fick gratis från ICA Maxi och alla paket saknar snören, eftersom de snören vi köpte var så dåliga att de inte går att krulla. Så även detta år stapplar jag in på julafton, undrar vad som hände med december och lovar att göra annorlunda nästa år. Nästan så det alltid känns när man ramlar in i bikinisäsongen, behöver kanske inte förklara det närmare... Skulle vilja tänka på, och inse att, detta är min sista jul utan egna barn. Känns ju så overkligt att jag inte ens kan tänka den tanken klart. Att jag nästa jul har en halvårsbebis på armen. Öh, vems då?