Mama Mia

Har idag varit med sambon på MVC. Det blir alltid lite förändrade miner när man börjar berätta sin "graviditetshistoria". Hon tror att jag är en helt lycklig första gångsförälder, och så sabbar jag hennes leende med att börja dra hela blodprov-hormoner-gynundersökningar-spermaprover-läkare-missfall och sjukskrivningar. Tar en stund... Sen kryddar vi historien med att sambon förlorade ett barn i vecka 26 för snart 10 år sedan. Ja.. verkligheten är inte alltid vad det först ser ut att vara. Men det gick nog bra i alla fall. Nu ska vi bara ta ställning till om vi ska göra ett CUB-test eller inte. Några åsikter någon?

Efter detta träffade jag en kompis från förr. Vi sågs på en Cypernresa för över 9 år sedan, träffades lite i Sverige, men har inte hörts på många år. Hon letade upp mig på Facebook, och here we are! Det var så kul att träffa henne igen. Hon har precis (och fortfarande) gått igenom ett helvete då hon precis förlorat sin son som hann bli 10 månader och hade diverse hjärnskador. Hennes historia är gripande och väldigt viktigt. Jag har mycket att lära. Vad finns det för begåvat att säga? Hur mår du? Men vi kunde båda enas om att man blir irriterad på omgivningen som alltid säger fel saker (jag utifrån min missfallserfarenhet) men samtidigt vet man inte vad man vill att de ska säga.

Jag har märkt att när jag berättar för folk nu för tiden att jag är gravid tittar de på mig med en ledsen blick och säger typ "Oj, hoppas att det går bra den här gången". Den där glädjen som alla visade förra graviditeten är nu borta och alla vill snarare "beklaga sorgen". Irriterande, men jag tror att jag också skickar ut en signal om att "ja, vi får ju se".

Jag har precis blivit dumpad av en kompis. En ganska ny känsla. Det är inte så ofta man blir det i vuxen ålder. Hon har blivit frälst, bokstavligt talat, och ser nu på livet och sig själv, och sin omgivning, på ett annat sätt. Och det är svårt för henne att umgås med människor som inte ser på livet på samma sätt. Det har jag lätt att förstå, men jag är väldigt ledsen över att förlora henne. Har varit kompisar i 8 år och jag har alltid gillat henne skarpt. Jag kan också känna mig som en sämre människa som inte lyckas tro på något speciellt, inte har en särskilt optimistisk syn på min tillvaro och kan inte alltid känna att jag kan luta mig på något eller någon annan än mig själv. Hon kan nu luta sig mot Gud och känner sig lugn i att fatta radikala beslut och kasta sig in i nya situationer. Så jag har precis förlorat en vän till Gud. Det var lite oväntat, det måste jag säga. Men det är ju ett argument jag inte kan streta emot på något sätt utan bara måste acceptera.

Jag lyckades göra min mamma besviken igår. Hon ligger hemma med ont i ryggen efter operationen, och ville ha mig där, hela dagen helst. Det hade jag inte så stor lust till, utan bokade upp mig på lite annat, och kom till lunch och middag. Hon blev jättebesviken, och det hade jag sen svårt att acceptera. Jag ville så gärna hjälpa till, ville slå henne med häpnad över hur fantastiskt oegoistisk jag kan vara. Men det lyckades jag inte alls med, utan gjorde henne besviken, byggde på bilden av mig som egoistisk och jag blev arg över alltihop istället. När jag sen ringde sambon för att beklaga mig, ville han få mig att förstå att jag faktiskt inte har gjort det som min mamma ville, jag har gjort det jag ville. Då ville jag inte prata med honom heller. Hela alltet slutade med att jag kom till mamma på kvällen, för att laga middag till oss, och när hon började allt med att säga "vad sent du kommer"! så brast det för mig. Jag grät och grät och kunde inte ens förklara varför. Satt på sängkanten och började gråta mer för varje ord jag sa, och till slut erkände jag att: Jag vet faktiskt inte vad jag pratar om...

Jag har en förlåtande mamma, som verkade nöjd med mitt skumma sällskap resten av kvällen. Undrar om jag började gråta så mycket för alla hormoner i kroppen. Men egentligen spelar det ingen roll, känslorna är lika sanna!

Idag har varit en dålig illamående-dag, vilket gör att jag ställer stort hopp till morgondagen, som statistiskt sätt borde vara bättre!