Pyret är på plats!

Jag förstår att ni satt på nålar allihop, men ni, liksom jag, kan pusta ut. Pyret är där det ska vara, med armar och ben, fötter och händer. Ganska overkligt hela grejen, att något får plats i min mage överhuvudtaget (inte för att den är så pytteliten men ändå). Plötsligt känner jag mig lite mer orolig, men väldigt mycket lugnare samtidigt.

Min mamma var med (eftersom sambon inte kunde idag) och det var skönt, eftersom jag alltid befarar det värsta, och då vill jag inte vara själv. Jag var själv när jag var på ultraljud för att kolla om jag hade fått missfall eller inte, och det var ingen hit. Jag grät ju något fruktansvärt och ville bara ha någon att gråta hos. Så jag chansar inte igen. Jag åker inte själv helt enkelt.

Jag log och var glad när vi såg bebisen röra sig, mamma var lycklig och till sig. Måste säga tack till min söta mamma, som alltid ställer upp! TACK! Det var så mysigt att komma ut från sjukhuset, och ha ett par sms som undrade hur det gick, en syster som ringde och ville veta. Jag var väldigt uppfylld, men av nån anledning känns det som att jag måste lägga lite band på mig själv.

När jag kom hem var sambon trött efter en lång dag där han hållit utbildning och varit fokuserad 110%. Men jag kände mig ledsen att han inte var mer engagerad och lika nyfiken som jag var. Han har inte varit så orolig, utan varit säker på att Pyret lever hela tiden. Det slutade med ett tjafs i bilen till svärföräldrarna och jag började gråta. Inte över tjafset egentligen, men över att all spänning släppte. Kunde inte förklara varför jag blev ledsen, men oj vad mycket känslor det är som snurrar hela tiden.

Nu ska jag gå och lägga mig, har varit så trött hela eftermiddagen och kvällen.