Vad är så svårt?

Kan inte ens beskriva vad det är som känns så överljävligt. Jag satte mig i bilen strax efter 7 idag, ringde mina föräldrar för att få prata med någon under resan hit. Pappa hann knappt säga hej innan jag började gråta. Jag grät hela vägen, torkade sista tåren när jag parkerade. Tårarna tar verkligen aldrig slut och jag får nytt bränsle till att hulka vidare hela tiden. Kom upp till kontoret helt strimmig. Det omsorgsfullt lagda sminket hade så klart åkt all världens väg och jag försökte rädda mitt randiga ansikte med lite vatten och handkräm.

När jag vaknade i morse var min första tanke: Fy fan, jag vill inte! Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Och jag kan som sagt inte ens förklara vad jag inte vill. Vill tillhöra en grupp, få sitta på möten, lära mig nya saker, umgås med kollegor, ha friskvårdstimme (som jag alltid utnyttjat effektivt). Jag får inget av detta, utan endast det tråkiga med att jobba, det vill säga att bara sköta jobbet. Har aldrig passat mig. Har aldrig gillat att bara jobba (även om jag kan stimuleras av jobbet också) och nu är jobba verkligen det enda jag gör.

Blir lite rädd för alla tårar. Är inte van att vara så himla ledsen. ite smådeppig och negativ är jag väl för jämnan, men detta är något helt annat. Hur ska jag hitta meningen med min tillvaro? Imorgon är det den där fredagen, som jag ska använda så förbaskat effektivt och jag kan inte komma på hur.

Ska i alla fall unna mig att gå på uthyrningsfirmans handledning och kanske få chans att prata av mig (och komma härifrån några timmar). Nu ska jag fortsätta med vad jag nu håller på med (får tiden att gå...).