Smågodis och långsamma dagar

Jag har fortfarande ingen direkt matlust, men äter pliktskyldigt ändå. Det jag tyvärr helst vill ha är smågodis! Det äter jag väldigt sällan annars, har inte så ofta godissug (är ju mer en muffins/morotskaka/äppelpaj-tjej). Nu kan jag äta smågodis till frukost! Där går i och för sig gränsen, men igår åt jag först frukost, och sen skutta jag ut i köket och hämtade den välfyllda påsen, som jag så korkat har hemma, och stoppa i mig ett hekto, innan klockan 11. Ingen vanlig syn för att vara mig kan jag säga...

Annars mår jag bättre, även om kroppen är helt oberäknelig och jag vet aldrig innan hur dagen ska bli rent illamåendemässigt och trötthetsmässigt. I lördags var det bra, kände mig rätt pigg och kunde äta. Sen på söndagen slockna jag i soffan vid halv 2 och hade svårt att komma upp igen, ville inte ha någon lunch alls. Igår var det ok igen, även om jag efter middagen mådde väldigt konstigt och hade tung hjärtklappning. Ja, som sagt, lite varierat. Det enda som består är att jag sover 10 timmar per natt, men måste ändå slita mig upp ur sängen på morgonen (vid halv 10!) och att jag sover ganska dåligt.

Igår kände jag mig för första gången på länge rätt så rastlös. Som att jag inte åstadkommer något (vilket jag inte heller gör) och att jag fick en stress över det. Jag fick ingen ro i sängen, gick igång i tankarna om när hur och vad jag ska träna. Detta är väldigt vanligt för mig när jag har mycket tid till mitt förfogande, att jag vill fylla den tiden med träning. Det är det enda som känns meningsfullt (?). Hittar absolut ingen energi till att rensa garderoben, köpa spontana presenter till folk, eller blogga mer. Men träna två timmar, det klarar jag av! Så gårdagen blev att jag gick hemmifrån in till Hornstull, och sedan tränade jag två timmar på Telefonplans SATS tillsammans med sambon. Jag ligger i sängen med samma känsla nu: Vad ska jag fylla dagen med? Jag måste göra något! På det sättet var det lättare för ett par veckor sedan, när jag sov bort större delen av dagen. Då behövde jag inte fundera över detta, eftersom jag knappt hann upp för att äta innan dagen var slut. Jag kanske börjar så sakteligen bli redo att jobba igen?

Mamma är nu färdigopererad och är hemma sedan i lördags. Hon kan nog styra en hel värld från sin säng, vilket hon gärna gör. Vad som ska ätas, när det ska handlas, vem som ska göra vad och med vem och när. Ibland charmigt, men alltför ofta väldigt irriterande. Jag ska flytta dit imorgon och bo med henne i två dagar, eftersom pappa är borta. Det gör jag gärna, men inser också att jag måste hålla i mig för att inte vara alltför otrevlig och snäsig när hon sätter igång och vill ha saker på sitt sätt och i sitt tempo. Jag vet att jag har detta drag också, så jag kanske ska titta och lära mig hur jag själv INTE ska göra, istället för att bli irriterad.

Just nu är jag och sambon väldigt kära i varandra. Vi gosar, skrattar och skickar söta sms mest hela tiden. Vilken gåva det är! Att få känna och ge kärlek. Att längta när han är på jobbet, att ligga och sniffa på honom på natten, att kyssas innerligt när man ses på gymet efter några timmars bortavaro, att mitt i natten vara vakna båda två och ligga och ge varandra kärleksförklaringar. Att känna att framtiden är möjlig och hoppfull. Det har ju inte bara varit så senaste 4-5 månaderna. Men jag har nog aldrig slutat tro på oss faktiskt. Även när vi har grälat som mest har det ändå känts möjligt. Han är en väldigt vacker människa och jag är lyckligt lottad som får vara med en så begåvad, generös, omtänksam och rolig man (kan fortsätta med bra ord som beskriver honom, men jag vill inte göra er alltför avundsjuka ;-)

Jag börjar längta efter Pyret. Jag går in i vecka 11 imorgon, och blir faktiskt lugnare hela tiden, även om jag inte tänker så mycket på varken missfall eller förlossning på dagarna. Men jag kom på att jag vill verkligen ha barn. Förut har jag mest velat vara gravid (jo, tack för den, detta har ju verkligen varit roligt) men nu vill jag verkligen ha vårat barn. Jag är lite förvånad över att jag faktiskt saknar och vill vara med min systerson (han som bor i Italien). Jag har ju aldrig brytt mig särskilt mycket om varken mina syskonbarn eller kompisars barn, men lilla Emil har jag blivit kär i. Om det beror på att jag själv är gravid nu, eller om det är för att han är ett väldigt trevligt barn, det vet jag inte. Men det känns så tråkigt att han ska åka hem imorgon och att jag inte kan få behålla honom och sniffa lite mer på honom. Så här liten och söt är han ju inte i all evighet.

Jag blev utmanad av en kompis på hennes blogg, att jag skulle skriva sju saker om mig själv, både alldagliga och annorlunda och sedan skulle jag länka till 7 andra som ska göra samma sak. Nu känner jag inga andra som bloggar, förutom hon som utmanade mig, så jag kan tyvärr inte göra den sista delen. Men jag är inte den som bangar, och skriver härmed sju saker om mig själv, utan att värdera vilka som är alldagliga eller speciella:

1) Jag kommer från Skövde. Bodde där mina första 16 år och flyttade till Stockholm sommaren mellan 9:an och gymnasiet med mina föräldrar (mina systrar bodde redan här). Har alltså bott här i 12,5 år och känner mig som stockholmare, men är mycket noga med att påpeka för nya bekantskaper att jag minsann inte kommer härifrån, då jag är stolt över min bakgrund. Ser den som berikande och värdefull. Men första året här var rätt tufft...

2) Att jag har dykt i alla världsdelar (förutom Antarktis, men jag anser att det är ok). Har dykcert sedan -99 och har lagt mycket tid och pengar på att resa runt jorden och dyka. Har min första sambo att tacka för många fina dykminnen. Han var divemaster och orienterare, vilket gjorde att han skötte all navigation under vatten (med resultatet att jag aldrig lärt mig) och jag kunde bara simma med och njuta av dyket. Han släpade utrustning, såg till att vi fick dyka själva och slippa alla nybörjare som ska ner i vattnet i stora grupper och skrämmer bort alla fiskar. Om ni vill veta: Röda havet och Västindien var nog bäst. Inte Barriärrevet i Australien, som jag trodde, där var det så förstört.

3) Att det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att peta mig i näsan och rensa bort nattens snorkråkor. Jag är inte alltid så medveten om att jag gör detta, utan påbörjar proceduren innan jag ens har vaknat ordentligt. Var de hamnar någonstans? På golvet bredvid sängen...

4) Att jag döptes som 14-åring. Min pappa är ateist och vägrade döpa mig, eftersom han gett med sig gällande mina systrar och låtit döpa dem som små. Så jag döpte mig av eget val, sommaren jag skulle konfirmeras, i Våmbs kyrka i Skövde. Jag passade även på att lägga till ett namn: My.

5) Att jag är paniskt rädd för maneter. Alla maneter. Kan inte alls förklara varför, men antar att min mellansysters terror med att kasta blåmaneter på mig som liten inte har hjälpt till. Jag vill verkligen inte bada där de finns, även om jag tvingas till det ändå ibland. Men då måste någon stå på land eller vara nära i vattnet och varna när de rackarna närmar sig, så jag kan fly eller slåss!

6) Att jag skriver dagbok. Har gjort sedan sjätte klass ungefär, olika ofta och mycket. Är nu inne på min 50:e dagbok och har alla sparade, stående i bokhyllan hemma. Jag kollar gärna i dem när lusten faller på. Gillar att kunna gå tillbaka till t.ex. 8:an, och se hur det egentligen var. Minnet sviker, det kan jag säga. Sedan jag började blogga har jag dock skrivit mycket mindre dagbok, och det gillar jag inte riktigt. Får skärpa till mig.

7) Att jag kan vara en riktig bakåtsträvare, som inte alls gillar när tekniken går framåt. Var väl en av de sista som ansåg mig besegrad av Internet. Ville inte befatta mig med det och fick nästan panik när jag såg att webadresser ploppade upp på alla möjliga ställen under min tonår. Samma sak med digitalkameran - aldrig (jo, jag har en nu...) och DVD och MP3 ska vi inte prata om. Jag gillar att ha saker som det var, det har funkat jättebra och behöver inte ändras. Jag ger mig alltid, till slut. Men jag hinner bli rätt stressad och irriterad innan och gör mitt bästa för att hålla kvar vid det som var.

Så M, nu har jag antagit en del av utmaningen i alla fall. Inser att jag behöver gå på bloggskola hos dig, fattar inte hur jag skulle länka till någon, om jag nu kände någon. Kan du ta dig an mig?