Att kunna prata framtid

I dag känner jag mig piggare. Kände det direkt på morgonen. Att jag kunde tänka mig att äta frukost, att jag ville ta min morgonpromenad. Jag fixa ihop en deg med bröd som jag ställde in i ugnen och medan den gräddades gick jag och sambon runt sjöarna (ca 5 km) i morgonsolen. Skönt att komma ut, starta dagen så! När vi kom hem luktade det nybakat bröd och det kom ut rykande färskt ur ugnen och jag åt 5 mackor. Härligt!

Sambon konstaterade att jag mådde bättre idag, och det bedömde han utifrån att jag kunde prata framtid, inte bara om hur jag har det just här och nu. Jag har aldrig tänkt på det, att framtidsprat betyder att jag mår bra. Men det kan nog stämma. Mår man dåligt, fysiskt eller psykiskt, så blir nutiden väldigt påtaglig och uppfyllande.

Vi gick och prata om barnuppfostran och var väldigt överens om hur man skulle göra, rent praktiskt. Vi reagerade båda två på min ena syster som hade sagt till sin ettåring (igår när det var familjemiddag) NEJ!! när han stoppade in fingrarna i telefonjacket. Hon sa till honom som en hund, utan att lyfta bort honom, förklara för honom varför han inte ska göra så, eller visa på en alternativ handling. Utan hon satt vid matbordet och sa högt och skarpt NEJ. Kändes konstigt. Inte alls som jag tänker mig att jag vill göra. Kanske kommer göra, för att man inte vet hur man ska få ungen att lyda. Men jag vill ha ett lite mer kommunikativt sätt och det ska jag verkligen försöka tänka på när vi kommer dit...

Igår var jag på brunch med samma syster, sonen till henne och våra föräldrar. Vi var på Djurgårdsbrunnsvärdshus. Jättemysig lokal, men ingen särskilt bra brunch alls. Fanns för få saker och inget extraordinärt alls. Men min mamma kom på något begåvat som jag banne mig ska köra med och det var att be om banrportion (barnpris snarare) för mig, eftersom jag inte får i mig så mycket på grund av illamåendet. De gick med på det utan att knussla, vilket piggar upp en snåljåp som jag.

Umgänget vid brunchen var lite tyst och trevande. Mamma blir alltid ganska stressad runt barn, även om hon kan mycket och borde vara trygg. Jag har en mer avslappnad inställning, där jag inte ser problemet med att han ramlar i soffan, kryper på golvet eller behöver röra lite på sig. Hela stämmningen är ganska tryckt och jag hade först tänkt att inte ta över och babbla på om mitt illamående eller jobbsituation. Men till slut gjorde jag det ändå, eftersom jag inte riktigt stod ut med att det var så svårpratat.

Jag och systern gick hem från Djurgården (i regnet) och pratade om allt och inget. Då funkar pratet genast bättre. Lille sonen sov hela vägen.

På kvällen var det familjemiddag. Mina systrar med barn, jag, sambon och bonusdottern. Mamma hade lagat stor köttgryta (som heter något franskt jag aldrig kommer lyckas stava till). Jag mådde illa igen och petade en del i maten. Var trött av dagens aktivieteter. Har ju kommit på att jag endast klarar två-timmars-aktiviteter, sedan måste jag vila. Igår blev det mycket längre än så, vilket märktes på kvällen för mig. Hur som helst så fortsatte den konstiga stämningen. Jag är glad att min sambo var med och kunde uppmärksamma hur konstigt det kan bli. Att mellansystern tar och får en väldigt central roll, trots att hon inte egentligen klarar att prata med oss vuxna särskilt länge om något. Om äldsta systern ska prata handlar det uteslutande om att hon har det dåligt på något sätt. Om det inte är ungarnas sjukdomar och allergier så är det deras ekonomi, hennes jobb, radhusområdets krav på ny bil eller hennes ilska över att de inte kan åka på skidresa som "alla andra". Igår var fokus att hennes barn, eller i alla fall det ena, går upp så tidigt på morgonen, vilket stör hela familjens sömn och ork. Helt förståligt, inget konstigt med att hon blir skitless på det. Det som är så vansinnigt frustrerande är att man inte kan hjälpa henne. Det finns INGET som kan göra en skillnad och det enda som går är att klaga över det. Eftersom jag har hört den, och många andra, klagosånger under ca 8 år nu (sedan första barnet föddes) så har jag ledsnat flera gånger om, och orkar inte riktigt lyssna. Hon vill inte ha en förändring, hon vill inte att vi ska hjälpa henne att lösa problemet, utan vill bara ha rätt att klaga över det.

Jag sa väldigt lite hela kvällen. Både för att jag var för trött och illamående och för att jag kom på att jag inte har lust att vara en neutraliserare för mina systrar. Min äldsta systers klagan och min mellansysters obegymmrade och oreflekterade tillvaro och inställning till livet och oss andra.

Efter maten ville mellansystern visa upp en hemmavideo som spelades in -89, där vi alla så klart var mycket unga. Vi syntes allihop, i vår dåvarande lägenhet, med våra två hundar, och våra roller ganska klara. Min sambo gjorde en reflektion sedan, att jag var en bakgrundsfigur. Han trodde att jag skulle vara som jag är nu: ta och kräva mycket plats, veta vad jag vill, höras mycket. Men på filmen visades en helt annan Lisa upp. En som tittade på, kom och sökte upp familjen och som inte alls ville vara med så mycket på film. Han såg att det väldigt mycket var min mellansyster som satte ramarna för vad som skulle filmas, vad vi andra skulle göra och säga.

Jag blev glad att han såg detta. Jag har alltid försökt förklara hur min barndom sett ut. Hur stor plats min mellansyster har tagit och fortfarande tar. Han sa att han nu förstod bättre hur familjen såg ut, hur mönstren finns kvar och vi har våra roller som skapades tidigt.

Jag blir dock så himla ledsen av att se min mamma kämpa så för att vi ska umgås allihop. Hon kan stå och laga mat en hel helg för att vi alla ska komma. Och sen när vi kommer, kan det kännas som att vi alla snart vill gå. Det gör mig verkligen så himla ledsen. Både för att umgänget inte är som det en gång var, men också för att mamma säkert känner sig så himla besviken. Hon är adopterad och vuxit upp som ensambarn, så hon tycker att det här med syskon är det bästa som finns. Vilket det är, på många sätt, men det betyder tyvärr inte att man alltid vill eller bör umgås. Hon skulle aldrig säga att hon blir besviken. Hon vill inte lägga någon skuld på oss tror jag. Men jag ser att hon ser lite tom och trött ut när vi går. Vet inte hur jag ska hjälpa henne, rädda henne från hela situationen. Det är det jag skulle vilja. Få henne att förstå att det inte är hennes fel att vi systrar är så olika, att det finns en massa barndomssår som fortfarande skaver och irriterar. Hon kämpar hårt, min söta mamma.