Dagens ultraljud

Har idag varit på ultraljud igen. Denna gång tillsammans med sambon och bonusdottern. Ska börja med att säga att Pyret mår bra, alla ben är på plats, hjärtat bankar på och hjärnhalvorna är två till antalet. Så allt ser bara bra ut. Pyret rörde sig och ligger med ansiktet ner mot mig rygg. Tyvärr blev beräknat datum framflyttat till den 7/6, och min nya "bytesdag" är nu måndagar. Så istället för att gå in i vecka 19 imorgon, gör jag alltså det på måndag. Trist. Känns alltid bra att vara långt fram. Det enda bra är att jag får chans att vara gravid en längre stund!

Men nu till känslorna.
Jag kan inte säga att jag varit särskilt nervös inför ultraljudet, utan snarare längtat för att då får jag se Pyret, förhoppningsvis veta att allt är bra och vi får en mysig stund tillsammans i familjen. I natt sov jag dock inte mycket. Låg mest och vred mig i min systers gravidpyjamas (It´s babytime står det på den) och undrade vad klockan var. När jag väl sov drömde jag hej vilt om att jag skulle till sjukhus, för ultraljud, men det blev krångel, förseningar osv. En klassisk Lisa-stress-dröm med andra ord. Sen väckte min sambo mig lite sent, så jag gjorde mig klar på 30 minuter och lyckades köra hemifrån till Karlavägen på 10 minuter blankt (inte helt laglydigt och hade väldig tur med grönljusen. Nu är det ju inte så mycket folk ute 07:10 dagen innan nyårsafton...). Så vi kom i tid, men det gjorde inte ultraljudskvinnan.

Eftersom ännu ett provsvar har slarvats bort, så min urinodling som jag lämnade på värdcentralen för två veckor sedan är borta, fick jag i uppdrag av min läkare att ta med mig morgonurinen till Mama Mia, vilket jag gjorde. Detta då det ju faktiskt är himla bra att få veta om jag har en urinvägsinfektion eller ej. Men ultraljudskvinnan kunde absolut inte ta emot det, sa att jag hade förpackat det fel, att vi inte hade tid att hålla på med något annat än ultraljudet. Slutade med att sambon fick springa ut till något kylskåp och ställa det där i väntan på bättre tider. Hon frågade oss inget, utan det var bara att hoppa upp på britsen. Vi väntade med nöd och näppe in sambon innan vi började. Jag frågade henne om hon kunde ta ett Hb på mig (blodvärde/järnvärde) men det hanns minsann inte med det heller. När jag frågade om hur lång tid vi har på oss, eftersom det verkar som att vi har bråttom, sa hon att om patienten har mycket frågor, behöver ta prover eller sånt, nej då hinner man inte. Hon har bara tid utsatt för att mäta bebisen, inget annat. Så där fick vi munkavel och sa inget mer.

Så vår mysig stund blev en mätning-av-Pyret-stund, som i och för sig säkert är nödvändig på alla sätt och vis. Men vi fick inte möjlighet att titta noga, glädjas, prata om det vi kände eller oroade oss för, utan det var ett möte för att kunna skriva in alla mått i journalen.

Efteråt fick jag gå upp till en annan våning för att lämna Hb. Det låg på 108 för två veckor sedan (för er som är insatta i vad det står för. Det är för lågt, för er andra). Idag låg det på 98, alltså ännu sämre. Detta trots att jag druckit järnsaft i två veckor nu. Kände mig lite matt över alltihop och visade mest ilska när vi gick därifrån. Men när jag väl satte mig i bilen för att åka till jobbet, och ringde mina föräldrar som jag lovat att rapportera till, kom gråten. Jag grät hela vägen ut till jobbet (ca 30 minuters bilresa) och kunde nog inte ens förklara vad som gjorde mig så ledsen. Pyret mår ju bra och det borde vara huvudsaken, men jag kände mig så himla snuvad på att inte få ha min stund med Pyret och min familj. Att inte ultraljudskvinnan hade nån koll på att vi fått missfall förut och kanske var oroliga eller tillät oss fråga lite frågor.

Nu är jag på jobbet och försöker tänka på annat, eller kanske tänka på att Pyret rör sig därinne. Måste till Apoteket för tjugoelfte gången och köpa nån annan sorts järntabletter tydligen, för de jag köpte hade mamma fått höra att man mår väldigt illa av. Det här att graviditet inte är någon sjukdom, det kan man fan diskutera.