Rekordet är slaget

Jag har nu varit gravid längre än någonsin, det vill säga längre än förra gången, som avslutades i söndags rent tidsmässigt. Men Pyret 2.0 verkar vara kvar, i alla fall om man ska basera det på hur illa jag mår och hur ont jag har i brösten. Imorgon är det dags för ultraljud. Kan inte påstå att jag känner mig så nervös. Delvis för det känns ganska otroligt att något skulle vara fel men också för att jag har uppe garden för att något ska vara fel. Inte så att jag inte kommer bli ledsen eller så, men jag har väl rustat mig, på gott och ont.

I natt drömde jag att det var dags för förlossning. I drömmen kom jag aldrig så långt att jag faktiskt födde, men jag var på ett sjukhus, ensam, och var väldigt groggy. Jag uppmanades att gå på toaletten, men när jag gick dit var alla toaletterna väldigt äckliga. Inga toalettringar, inget papper, kiss på porslinet osv. Så jag gick inte på toa. När jag gick över området tillbaka till det hus där jag kom ifrån, fattade jag inte alls var jag var, vilket sjukhus. Jag frågade nån som kom förbi och han förklara att det var Björkhagsgymnasium! Alltså nån vårdlinje som hade blivit betrodd med ett eget sjukhus. Jag blev väldigt upprörd över att jag skulle förlösas av några gymnasieelever och ville inget hellre än till DS eller KS eller så. Sen vaknade jag... Analys någon?

Mina dagar är konstiga och korta. Jag vaknar på morgonen nån gång och masar mig upp för att äta frukost. Sen mår jag så illa av att äta, så jag går och lägger mig och somnar igen och sover 3-5 timmar till. Vd 13-14 vaknar jag till och går upp och äter lunch. Sen är jag fortfarande jättetrött och kollar på TV, en film, håller på med datorn eller nåt liknande. När sambon kommer hem har vi faktiskt gått till gymet. Det har funkat rätt bra att träna, även om jag självklart inte kan ta i som jag är van vid, utan sitter och mesar på cykeln eller i gymet. Men det känns ändå bra att röra på sig lite, annars ligger jag ju bara i sängen och soffan HELA dagen! Sen hem och äta middag. Jag lagar det som känns minst omöjligt att äta, igår Nasi Goreng. Sen är det TV-läge igen. Så mitt liv är verkligen händelserikt. Jag knaprar illamåendetabletter emellan också, det glömde jag ju!

Fick svar från idrottsläkaren igår, som jag var hos för 1.5 vecka sedan ang eventuell överträning. Han sa att alla mina värden är perfekta. Hur är det möjligt? Rent fysiskt känner jag mig som allt annat än perfekt. Men som han sa "Gravditet är också ett tillstånd". Jo, tack...

Idag är det dags för frisören och terapeuten. Kommer kanske hem som en ny människa ikväll?

Men nu till det kanske lite mer djupa och smaskiga i mitt liv. Jag och M vaknar en himla massa gånger varje natt och igår natt låg vi båda vakna vid 5 tiden och glodde. Vi började prata om ditt och datt och han kom in på graviditeten, Pyret, föräldraskap och liknande. Han berättar vilken bra mamma han tror att jag blir, hur bra vi kommer få det, hur mysigt det ska bli att få barn med just mig, vilken hjälte jag är som mår som jag mår och kämpar mig igenom det (har jag något val?) och hur häftigt det vore att få tvillingar. Jag har så svårt att gå med honom i allt positivt prat. För det första för att jag inte ens fattar att det kanske kommer en bebis i slutänden, så att prata föräldraskap är långt borta. Jag fastnar som vanligt i det som inte känns lika lätt. Min rädsla över att han kommer få så dåligt samvete gentemot sin dotter över att han inte har lika mycket tid med henne, som kommer göra att jag och Pyret lämnas ensamma då han måste vara med dottern. Han har tidigare sagt (och ångrat) att han känner sig taskig mot dottern om han får ett till barn och dottern då inte får lika mycket arv som hon skulle fått om hon var själv. Jag blev ganska irriterad och ifrågasatte den logiken. Att det vore synd om mig för att jag har två systrar som jag måste dela arvet med? Så har jag aldrig ens tänkt, eftersom syskon knappast kan mätas i pengar. Han håller helt med om detta, men det visade för mig hur han ändå tänker om att dottern ska få "en konkurrent".

Han blir tvåbarnspappa och jag blir enbarnsmamma. Vad kommer det innebära? Jag ser mig som ganska ensam. Varför jag gör det kan jag inte förklara. Det säger nog mer om mig än honom egentligen. Jag vet att hans ex har ifrågasatt hur det kommer bli för dottern om vi får barn, hur ska hon få plats och tid osv. Detta var nog inte en fråga de ställde sig när de skaffade ett andra barn gemensamt (som dog då det föddes i v.25). Men nu finns det en känsla av att det är synd om dottern. Hon är dock hur glad som helst! Hon har alltid längtat efter ett syskon och för henne är detta högvinsten i livet. Hon verkar inte alls fundera kring minskad tid och uppmärksamhet, utan ser bara en söt bebis framför sig som hon kan gosa med. Och tur är väl det...

Sambon försökte få fram om jag kunde se något bra med honom som förälder, eller om allt bara var dåligt. Jag sa att jag inte kan se någon av oss som förälder, och det jag ser är gärna problemfokuserat, för oss båda. Han blev självklart besviken och ledsen över min pessimism, och jag också. Han försökte hålla om mig men jag var väldigt uppfylld av alla känslor av hur svårt och omöjligt det känns. Till slut erkände jag att jag är rädd att han kommer älska vårt barn mindre än han älskar sin dotter. Och att detta känns så himla jobbigt att erkänns. Det är förbjudna känslor men starka. Hans evetuellt större kärlek till sin dotter känns svår eftersom han skiljt sig från kvinnan han skaffade sitt första barn med, men lever med kvinnan han skaffar sitt andra barn med. Varför nu detta skulle spela någon roll egentligen, men i min naiva värld gör det det. Som om man älskar sina barn baserat på hur den andre föräldern är. Så talar bara en barnlös, jag fattar det...

Men detta uppfyller mig ganska mycket. Jag erkände att jag inte ser oss gå tillsammans med barnvagnen på söndagspromenaden, utan att jag ser mig gå själv. Han protesterade vilt mot detta så klart, men min känsla är stark. Och risken är att det blir en självuppfyllande profetia. Stor risk. Att jag utgår ifrån att han inte kan vara med mig och Pyret, att dottern måste ha tiden med honom mer än vad Pyret behöver. För Pyret har ju mig... Att det är synd om dottern som nu inte kan få ha sin pappa lika mycket som förut. Som om vi andra har fått någon kompensation för att vi har syskon, med allt vad det innebär? Jag ser ju syskon som en gåva, aldrig som ett straff som jag måste ha upprättelse för. Varför blir det annorlunda när man skaffar barn med en annan partner? För det verkar vara då som dessa känslor träder in. Hans dotter har ju haft full uppmärksamhet av båda sina föräldrar i snart 13 år. Det är mer än de flesta barn får. Men ändå finns en känsla av att hon är drabbad.

Nej, nu börjar tröttheten ta ett starkt grepp om mig, dags att vila lite igen.