Vem satte dit kulan?

Som helt plötsligt finns på min mage? Jättefin, jag är vrålstolt, men den är lite oväntad, och som sagt, plötslig. Jag putar en hel del, och den känns hård och rund, så jag antar att det inte bara är helgens lussekatter, marängswiss, M&M:s, muffins och smörkakor. När jag var hos läkaren i fredags för ultraljudet avslutade han med "det är bra om du inte går upp mer än 12 kilo". Hmm.... kommer nog inte lyckas med det... kommer nog vara där i mars eller så. Men ska verkligen göra mitt bästa för att inte bry mig så mycket om det!

Annars har helgen varit bra. Haft det bra med bonusdottern, som verkligen är mysig och rolig att vara med. Har träffat vänner, varit på 1-års kalas, sett två filmer, ätit god mat, gått väldigt mycket promenader (2,5 mil bara i lördags!) och sovit rätt gott på nätterna.

Ett tjafs med sambon i fredags/lördags reddes ut när vi tog en kvällsrunda runt sjöarna i snön. Vi kunde enas om att vi båda hade var sitt starkt behov, ingen av oss var så villig att ge upp sitt eget behov och han tycker att främst jag borde förstå att han redan gett upp några av sina behov, genom att "låta mig åka själv" till ultraljudet (som han egentligen ville vara med på, men inte kunde för jobbet, men visste att jag ville åka, så jag fick åka själv). Det är helt sant. Jag tänker inte att det är ett så stort behov hos honom, utan kanske till och med lite skönt att slippa följa med på alla läkarbesök kors och tvärs (det har ju blivit en del senaste året). Han erkänner att visst är det lite skönt, men främst för att ultraljudet skrämmer honom. Han har förlorat ett barn i v 26 och han tycker att vi närmar oss den veckan med stormsteg, och hans oro bara ökar. Medan alla andras oro minskar, eftersom vi passerat vecka 12.

Måste säga att den växande magen gör en stor skillnad för hur gravid jag känner mig. Ligger och klappar på magen mest hela tiden. Både av fashination, men också för att känna att den är kvar. Och jag klär mig gärna så att den syns. Var nära att göra det även när jag skulle på anställningsintervju, men lyckades behärska mig.

I lördags träffade jag en "gammal bekantskap" från min senaste kör. Hon har också blivit ihop med en lite äldre man och har fått två styvbarn (12 och 14 år). Vi bestämde på Facebook att vi borde ses och få byta erfarenheter, för man är ganska ensam i denna situation. Det var så trevligt och givande!! Och nästan skrämmande hur mycket som var lika för oss, rent känslomässigt. Självklart har våra män olika sätt att uppfostra, att hantera en ny kvinna i barnens liv osv. Men hennes och mina känslor var väldigt lika. Vi konstaterade bland annat att barn nu för tiden blir bra mycket mer curlade än vad vi blev (eller minns att vi blev) som barn. De behöver inte ta så väldigt mycket ansvar, blir skjutsade överallt och är barn längre på det sättet att de sitter i knäet, håller handen på stan och rings och sms:as en hel del. Ingen av oss minns att vi gjorde detta som 13-14:åringar. Ingen av oss är heller skilsmässobarn, ska vi nog lägga till.

Det hon sa som gjorde mig så lugn, var att hon konstaterade att hennes humör har blivit väldigt upp och ner. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en konstig ICA-Maxi-händelse, där mitt humör bara förändras helt plötsligt, utan att nån gjort nåt. Hon kände igen sig väldigt väl, hon beskrev att hon också kunde bli så arg helt plötsligt (och då vill jag säga att detta är ingen arg person, tvärtom). Hon kände igen sig i hur ensam och utanför man kan känna sig, hur svårt det är att veta vilken roll man ska ha, att inte någonsin kunna bli så där viktig som man någonstans önskar. Och hur blir det när man får nya, gemensamma barn? Kommer mannen att älska vårt barn lika mycket som sitt/sina första? Detta kanske är en oro som helt kommer försvinna när barnet väl är ute och hemma, men den finns nu.

De har också haft jobbiga diskussioner om arv, testamente. Ska vi gifta oss eller inte? Du har ju redan varit gift, hur blir det att göra det igen? Att vara svartsjuk på exets långa historia med min man. Att alltid vara nummer två. Inte bara i relation till barnet, utan även i relation till exet (hur länge sedan de än separerade). Att hans och min historia är så väldigt mycket kortare än vad deras var, att de har redan hunnit gjort allt viktigt, och vi gör det bara igen. Allt från att bo i villa, bygga sommarstuga, ha hund, skaffa barn, gifta sig, gemensamm resor, vara med släkten och vänner, ha familjejular osv osv osv... Hur barnsligt detta än må vara, satt vi båda ganska fast i att det faktiskt känns så, och att det är ganska tärande och frustrerande ibland. Det är ju ett faktum, som aldrig går att förändra. Bara hantera.

Hon avslutade med att säga "Det här med styvbarn är nog det svåraste jag har gjort". Jag kan hålla med, men det är också det mest utvecklande, utmanande och mysiga. När det funkar, funkar det så himla bra, är så mysigt, känns så helande och viktigt och jag vill vara en familj med just dessa personer. Jag kan längta så efter att få ge min bonusdotter ett syskon.

Nu ska jag göra mig klar för en tur till IKEA med mammsen. Dags att fylla på stearinljusförrådet!