Kebabtallrik

Dagen blev inte så fri från illamående som jag hade hoppats och planerat. Gick och tränade ändå, eftersom jag inte orkat sedan i måndags, och träningsångesten börjar göra sig påmind. Resten av dagen var det mycket soffa och säng, som vanligt. Var i Solna C med bonusdottern och köpte en present till en kompis som hon skulle på kalas hos nu ikväll.

Sedan mötte vi upp sambon på ICA Maxi för storhandling. Piffade upp situationen med att skaffa sån där scanner. Ingen hit alls. Men under tiden på Maxi händer nåt konstigt med mig. Jag tappar helt humöret, vilket de andra två så klart märker. Jag vet inte själv vad som händer, vet bara att jag plötsligt inte alls är på särskilt gott humör längre. Vi kommer hem, jag sätter mig i soffan igen och är tyst. När sambon senare kört dottern till kalaset och kommit hem igen, försöker vi prata om det som hänt och händer. Jag kan fortfarande inte förklara. Vet att jag kan känna mig så utanför när han och hans dotter är tillsammans. Jag känner att jag är överflödig, att de har det bättre utan mig. Detta har jag egentligen ingen anledning att känna, eftersom båda två bjuder in mig fullkomligt i deras liv, och verkar vilja att jag ska vara där. Men han säger både att de vill att jag ska vara med och att de har det bättre när jag är med, men å andra sidan att det blir så konstig stämning när vi är tillsammans alla tre och att han helst bara vill dra ifrån alltihop då. Vet inte hur jag ska tolka det. Min tolkning verkar variera utifrån min ork och mitt humör. Ikväll tolkade jag helt klart det som att de skulle ha det bättre utan mig. Vet bara inte vad jag ska göra med den vetskapen...

Jag ligger sen i soffan, illamående som f-n och trött så ögonen klipper. Detta tillstånd bättrar inte på det dåliga humöret kan jag säga. Det slutar med att sambon bestämmer sig för att fly från alltihop och somna i soffan, jag kollar på allt fantastiskt som är på TV en fredagkväll: "Ensam mamma söker", "Idol". Helt plötsligt försvinner illamåendet, och jag blir hungrig! Oj, vilken skön känsla det är! Att faktiskt vilja och kunna äta, utan att känna det som att allt sitter fast högt upp i halsen. Och vad blir jag sugen på? KEBABTALLRIK! Kanske inget konstigt för er andra, men för mig... jag vet inte om det någonsin har hänt.

Så jag åker upp till närmsta kebabställe och känner mig som en främmande fågel när jag beställer en kebabtallrik med pommes frites. Satt och småsjöng i bilen hem och kände det som att jag verkligen gjorde något busigt. Jag äter verkligen för lite skräpmat...

Satt sen nöjd i soffan och sluka kebaben, toppade det hela med en skål popcorn och två skålar glass (små skålar, men ändå). När man mår illa 23 timmar om dygnet, måste man banne mig svulla när det går! Och oj så gott det är då! Sambon sa, när han vakna till liv i soffan, att det märks att jag är gravid, för han har aldrig varit med om att jag köper en kebabtallrik. Han gillade det tillståndet och hoppas nog på en repris. Risken är att det dröjer 3-5 år tills nästa gång.

Nu sitter jag och pöser i soffan, mätt och belåten. Familjen samlad. Pyret på plats. Borde inte ha så mycket att klaga på egentligen.