Tankar mitt i natten

Klockan är halv 2 på natten och jag kan verkligen inte sova. Ligger och snurrar, lyssnar på sambons grymtande genom snarkskenan han tvingas ha, och tänker tänker tänker. Vad jag tänker på? Jo, att jag kanske ska börja jobba nästa vecka. Har fått ett uppdrag via ett uthyrningsföretag som vill att jag ska börja på måndag på en ungdomsenhet i en kommun gräsligt långt härifrån. Min familj ställer upp som bara den, lånar ut bilen (sambon vill åka och köpa en extra bil i helgen som jag ska ha) och alla sitter snällt och lyssnar på alla mina våndor.

Jag kan inte ens sätta fingret på vad jag våndas över, mer än ALLT! Att ens jobba. Att jag inte ska kunna jobbet (har ju faktiskt aldrig jobbat på en ungdomsenhet, icke att förglömma). Att jag inte ska stå ut med den långa resvägen (minst en timme i vardera riktning, om jag ska åka kommunalt det vill säga). Att jag inte ska orka, att mina 10 timmars sömn per natt inte bara beror på lathet utan på att jag faktiskt inte orkar ta mig igenom dagen annars. Att kvällarna bara ska bli en orgie i trötthet och illamående, som jag vet att det är så fort jag har haft en något sånär aktiv dag (som idag: sov 10 timmar, en timmas promenad på förmiddagen, en timmes träning, lunch hos föräldrarna, åkte in till stan, träffade sambon, satt på fik med honom och ältade allt detta ett par timmar, åkte till Kista och köpte julklappar och åt mat och sen hem och kollade på en film). Sen är det ju så att när jag väl gett mig in i konsultsvängen, måste jag stanna där till förlossning. Ingen kommer ju anställa mig efter januari, med tanke på att jag knappt får på mig några kläder nu!

Jag har svårt för snabba beslut i sådana här lägen, inte annars. Vill vara helgarderad och veta att det blir bra. Vet så klart att det inte funkar så, men märker hur mycket säkerhet jag vill ha för att känna att det är ok att fatta ett beslut. Jag litar inte ett smack på att livet kommer lösa allt till det bästa, har sett alltför många bevis på att det inte blir så. Jag tror ju (tyvärr ibland) bara på mig själv, och att jag är min egen lyckas smed. Men i sådana här stunder vore det skönt att kunna luta sig tillbaka, veta att det kommer bli bra, jag kommer få det jag behöver för att klara mig i livet. Nej då, ska inte bli alltför dramatisk, men livet är svårt! Hur ska man veta?

Jag har inte jobbat på 5 månader sammanlagt med semeter och allt. Känns som en smärre evighet faktiskt, och jag är livrädd för att det ska ta slut. Är ju så där lagom intresserad av att jobba heltid, det måste jag säga. Men jag är 28 år gammal, alla andra orkar jobba heltid utan att bete sig som att någon dragit ner gardinen för deras liv, så jag borde ju också orka det. Och jag har ju det de senaste 5-6 åren. Så varför så rädd?

Min sambo sa i bilen att han inte kände igen denna Lisa, som känner sig rädd för att inte kunna. Håller med, jag är lite förvånad själv. Har ju kastat mig in i diverse jobb och situationer förr. Varför vågade jag åka själv till Cypern när jag var 19, men skulle knappt våga det nu? Hur vågade jag göra en Svensk klassiker helt själv? Eller ta alla extrajobb jag knappast var kvalificerad för när jag pluggade till socionom? Gör livet en mer och mer rädd för saker och ting? Jag skulle så gärna vilja ha en obekymrad inställning till tillvaron, inte vara så rädd för att ta i lite, inte vara så rädd om min fritid (och därmed träning!!) och våga satsa och se att det nog kommer något gott ur det, förr eller senare. Ibland är jag så himla hurtfrisk och känner verkligen på det sättet. Men idag när jag stod på trottoaren och behövde fatta ett beslut om att ta uppdraget eller inte, började jag gråta. Kände mig så maktlös. Som att livet kastar mig som en vante hit och dit och jag lyckas inte styra själv alls.

Apropå att gråta har jag märkt en kraftig ökning på den fronten. Två gånger idag och två gånger igår. Skyller det, som allting annat, på hormonerna.

Fick ett uppiggande samtal från min fd kollega på ätstörningskliniken, som också sagt upp sig, sin fasta tjänst, utan att ha ett annat jobb. Det gjorde mig så glad! Inte bara för att hon verkligen mått jättedåligt och nu har fått ett lugn i detta beslut och för att det känns skönt att visa för den chefen och organisationen att det är något som verkligen inte fungerar där, utan också för att det godkände mitt eget beslut lite mer. Jag har känt mig nöjd med att jag sa upp mig, trots att jag sitter i en skitjobbig sits nu. Men jag har haft mina stunder när jag undrat om jag är dum i huvudet. Det hjälpte inte när min ena syster svarade på min fråga om jag när jag skulle berätta för en arbetsgivare att jag är gravid att: Jag har aldrig planerat så dåligt.
Hade god lust att skrika i hennes öra att jag inte heller planerade mitt missfall, min sadistiske chef eller att jag skulle bli gravid igen med en efterföljande hormonchock. Men jag höll mig lugn, lite lätt kränkt och med en känsla av att jag har betett mig omoget, irrationellt och ogenomtänkt.

Så därför är det väldigt skönt när en person som jag anser vara genomtänkt, lugn och trygghetsbehövande, säger upp sin fasta tjänst, utan ett jobb eller en sambo som försörjer henne, endast för att vår chef är ett så fruktansvärd att jobba under. Så jag tackar henne för det, för att hjälpa mig att godkänna och acceptera mitt eget beslut.

Jag måste säga att jag har den vackraste sambon i hela världen. Han stöttar alla beslut jag fattar, offrar allt för att jag ska få det bra och får mig verkligen att känna att jag har ett val, att jag kan välja att luta mig mot honom. Han säger: Men Lisa, du gillar ju inte att jobba, låt mig göra det istället då!
Nu kommer ju han från en annan planet och gillar och jobba, så han ser det nog inte som ett straff, men ändå. Han är verkligen någon att luta sig mot när det blåser. För blåst, det har det gjort sista halvåret.

Sätter in en bild på det han älskar allra mest här i världen, glass! Bilden är från en Ben & Jerry affär i New York där vi satt och frossa en kväll.