Första mammaprylen!

Har idag köpt min första mamma-klädes-pryl! Ett par nylonstrumpor. Jo, ni läste rätt, Lisa har slagit på stort. Jag upptäckte nämnligen i lördags, när jag satt på en rätt lång operett, att de strumpbyxor jag hade på mig skar in i magen, alltså sömmen som går mitt över magen, inte själva strumpbyxans slut in i valken... Inte så bekvämt i alla fall, och jag har därför unnat mig ett par mamma-strumpbyxor. Log glatt när jag gick från Twilfit, och kände mig plötsligt lite mer gravid. (Märkte också att det inte funkade så bra med kjol när man vill vara fin längre, eftersom jag inte kan knäppa mina stövlar hela vägen upp! Pyret gör mig inte smal och vacker, det ska gudarna veta, inte för att jag någonsin trodde det... men stövlarna...).

Drömde att jag födde en dotter i natt. Hon kom ut och såg ut som att hon var ca 5 månader gammal, men ingen förutom jag verkade reagera på det. Annars mådde hon bra, var en lätt bebis att ta hand om, men som vanligt i mina drömmar där jag får en bebis, så glömde jag henne då och då. Glömde att ta med henne, glömde mata och liknande. Inget katastrofalt hände, hon verkade rätt nöjd ändå. Jag kan dock fundera över symboliken. Ibland kan jag ju undra om jag är redo att ge upp det som måste ges upp när man får barn. I helgen var jag irriterad på sambon att han ska skjutsa sin dotter kors och tvärs, när hon har SL-kort. Han säger att det är det som är att vara förälder (bland annat så klart), att man skjutsar. Nej men fy vad trist! Passar inte mig alls. Är man ond om man tycker att ungen ska åka själv till kompisar, fotbollsträning och skolan? Han säger att det är för att få vara med sin dotter lite mer. Ett argument jag inte kan protestera emot, men är det inte märkligt att många föräldrar nog gör så: sitter framför datorn på kvällarna, men skjutsar sedan barnen kors och tvärs "så att de ska få vara tillsammans mer". Ironiskt.

Har idag varit på anställningsintervju. Det var nummer två på den arbetsplatsen och i veckan ska jag äntligen få veta om de vill ha mig eller ej. Var inte ens gravid när jag sökte jobbet, så ni kan ju börja räkna hur lång tid det har tagit för dem att komma till skott... Och om jag nu får jobbet, när bör jag berätta den glada nyheten om Pyret? När tror ni att de tar den nyheten med minst ilska och frustration? För min egen del tänker jag inte säga något förrän alla papper är påskrivna, och jag ska kanske unna mig att inte säga det precis efter att bläcket har torkat heller. Men när? Så att man inte är hatad för all framtid sen. Man måste ju vara rädd om sina referenser, det har jag lärt mig the hard way.

Natten var skum. Jag har ju tidigare berättat om mina rastlösa ben, som är vana att röra på sig mest hela tiden. Nu gör de ju inte det, även om jag tränar 6-8 timmar fortfarande per vecka och några promenader på det. Men igår gick jag 1,5 mil, vilket borde göra även mina ben tillfredsställda. Men icke. Jag låg som en galning och sparkade, kramade, spände, ryckte och vilade mina ben HELA NATTEN. Mitt i natten blev jag så arg att jag gapade rakt ut. Detta kan ju inte handla om nån träningsabstinens, utan nåt annat. Hormoner enligt mamma, men herregud, alla dessa hormoner, vilken makt och påverkan har de egentligen? Kastade för övrigt ut sambon till soffan också, för inte ens hans bettskena, näsdroppar och mina öronproppar lyckades stoppa hans snarkningar. Ser fram emot kommande natt och vad den har i sitt sköte!