Från sängen på ett värdshus

Ligger i en stor, fluffig säng på Gripsholms värdshus. Från min huvudkudde ser jag Gripsholmsslott, Mälaren och segelbåtarna i hamnen. Mycket vilsam utsikt. Vi vilar lite innan vi ska gå ner till middagen. Jag hittade ingen ro att sova en stund, vilket annars hade varit mycket välbehövligt. Mina föräldrar är hemma hos oss med sonen, som tydligen fått värsta diarréen och håller dem sysselsatta med blöjbyten. Typiskt, har ju faktiskt aldrig hänt förut, men nu passar han på den lilla räkan, när han har barnvakter hemma. Känner mig inte så orolig för varken honom eller dem, de kommer klara detta galant, på ett eller annat sätt.

Veckan har försvunnit i ett jehu, som alla veckor. Har inte gjort mycket vettigt, mest tränat, promenerat, vilat, jobbat lite lite...öhh, ja, det var väl det... Även om jag tycker att det är galet skönt, och har inget behov för egen del av mer aktivitet, så känner jag mig lite stressad. Delvis för att det så klart inte drar in några stora summor pengar att leva på detta sätt, men också för att jag är så icke produktiv. Att jag inte gör något av värde liksom. Visst, i tisdags var jag hemma med sonen för vi hade en BVC-tid mitt på dagen och det blev konstigt att lämna honom någon timme och sedan hämta. Vi hade en jättemysig dag med mycket lekpark och en löprunda med vagnen. Jag är lite stressad varje dag, inte över mitt späckade schema utan över det tomma schemat. Jag undrar varje ledig stund om det verkligen inte finns NÅGOT vettigt jag kan göra. Det finns det så klart, typ putsa fönstren, men vem har lust med det? Att vi har städerska vågar man ju knappt säga...

Samtidigt vill jag faktiskt unna mig detta. Det är inte så många gånger i livet man får ett glapp på tre månader där man faktiskt kan ta det lite lugnt, utan att det är alltför konstigt. Jag ska dra igång en mammaledighet om några månader, och det kommer inte alls vara fel att vara lite utvilad. Men frågan är om jag kommer vara utvilad? Kommer jag unna mig att faktiskt VILA på dagarna, eller kommer jag mest stressa mellan spinningpasset, lunchdaten och plugget? Så även om jag är en mästare på att slappa, så är jag kass på det. Riktigt riktigt kass.

Jag har ju en historia av astma. Läkarna hävdade ofta att den var psykisk, vilket jag är benägen att hålla med om. Jag har senaste veckan haft väldigt jobbigt att andas, och har fortfarande. Det kan bero på att det blåser ute, för det är en trigger, att allt damm och pollen och sånt blåser upp och runt. Men det kan också bero på att jag faktiskt är psykiskt stressad. Hur paradoxalt det än låter så kan jag få stressymtom av att inte göra någonting. Jag är ju en mästare på att tvinga min kropp till att orka mer än den egentligen gör. Jag manipulerar hej vilt och det kommer jag få sota för. Vet ej dock hur än... När jag säger manipulera så menar jag att jag skakar fram ork för att göra det jag vill, istället för att faktiskt lägga mig pladask när jag är trött. Graviditeten (och en 1-åring) gör mig faktiskt astrött. Så trött att jag kan må illa, känna mig svimfärdig och ibland panikslagen. Men jag kan ändå gå och köra ett Body Pump-pass på lunchen. Hur galet är inte det? Jag piggnar till av den endorfinkick det ger, och klarar mig några timmar till. Säkert ett strålande sätt att sköta sin kropp när man är gravid. Ni kan spara era uppläxningar, jag vet jag vet jag vet redan vad ni ska säga...

Så, nu byter jag ämne, för att slippa försvara den där saken mer. Jag och sambon har haft det riktigt mysigt senaste månaden. Mycket lugnt och skönt, inga uppslitnade bråk eller stora tårkalas i fosterställning. En månad är ingen evighet på något sätt, men det är tydligt för oss båda hur bra vi mår när vi lufsar på utan friktion. Vi grälar ju väldigt lite i vardagen, om små saker. Surar aldrig och gnäller sällan på varandra. När vi bråkar så brakar det istället loss rejält, och världen rämnar. Kan inte säga att det är så himla praktiskt, men det är skönt när vardagen fungerar, för då slipper vi verkligen allt vad gruff heter.

Kärleken till ett barn binder samman, det är inget snack om det. Vi pratar dagligen om vilken fantastisk son vi har. Hur rolig, söt, charmig, modig, ljuvlig och fullkomligt underbar han är. Han är ju ett litet solsken 90 % av tiden, och vi kan inte sluta förundras över vilken tur vi har haft. Att ha den känslan gemensam, skapar verkligen band. Att vi inte tillsammans ska se vår son växa upp är en nästan outhärdlig tanke. För vem, förutom vi, kommer älska honom så här?

Vår granne kom idag hem med sin nyfödda son. Hennes förstfödda är kompis med vår plutt och de går på samma dagisavdelning. Hon födde nu en son till, och snart kommer våran tvåa. Jag sprang upp till henne för att bara få titta på underverket. Och herregud, är de så små?? Ärligt talat?! Jag frågade om han var liten, även för att vara nyfödd. Hon skratta och sa Nej, han är 53 cm lång och vägde 3900 gram. Hrm, större än vår alltså, och ändå känns det som att detta är en minibebis. Tänk att minnet är så otroligt kort, det var ju inte 10 år sedan vår son föddes precis. Hon tröstade mig i alla fall och sa "Andra förlossningen är ingenting. Ingenting Lisa. Herregud vilken skillnad. Nu kan jag förstå vad folk menar när de säger att det är häftigt att föda barn". Vi hade båda helvetesförlossningar, och det är nog lite revanch för oss båda. Så det var härligt att höra att det gått bra för henne, och väldigt tröstande att höra att det kommer nog inte bli värre denna gång i alla fall.

Nu lite uppfostringsfunderingar. Kan man uppfostra en 15 månaders? När han tar sin tallrik och helt uppenbart slänger den i golvet, sparkar vilt på skötbordet eller springer som ett skott när man ropar på honom. Fattar han något av det jag säger? Ordet Nej har absolut inte som helst verkan på honom, han skrattar mest åt oss. Vad gör man? Är det avleda som är knepet? Skita i att säga till om rätt och fel och bara visa på alternativa handlingssätt? Oftast är han ju en ängel, men vid middagsbordet kan han helt klart testa sina föräldrar en del. Ta en sked med potatismos och slänga i pappas knä. Slå till mjölkglaset så att mjölken flyger. Stoppa ner hela handen i grötskålen och sedan gegga in det i håret. Att säga till honom att "du får ingen mer mat om du gör så" känns liksom som överkurs. Är det det, eller kan man faktiskt uppfostra så här små barn, i ordet riktiga bemärkelse? Tacksam för tips!

Igår kväll var jag ute och åt med min syster och en kompis till henne. Vi hade en trevlig kväll på alla sätt och vis. Kom hem strax innan 12 och var trött som ett lik. Vi pratade en hel del om relationer, äktenskap, ansvar i hemmet, otrohet och annat. Jag hör kompisen, och även min syster, berätta om sina män, deras initiativlöshet, oekonomiska beslut, hur de inte ställer upp, hur de jobbar mer än vad de tar hand om sina barn, hur de inte håller vad de lovar och hur båda dessa kvinnor inser att de måste stoppa den skenande trenden de fastnat i - annars är skilsmässan ett faktum. Och min tanke är: Jag har det riktigt bra. Jag må ha en man som har panikångest, dålig självkänsla, depressiv inställning till sig själv och livet. Men jag har en som ställer upp på mig alltid, är otroligt närvarande pappa, prioriterar sin familj före sitt jobb, slösar inte pengar på vare sig alkohol, dyra kläder eller resor med grabbgänget, som ger mig otroligt mycket kärlek, komplimanger, uppmuntran och stöttning. Jag får inte glömma det. Alternativen är banne mig inte bättre.

Nej, dags att svida om, middagen väntar. Ute är himlen blå, vattnet ligger stilla. Min själ har lite ro.