Att vägra inse fakta

Jag är nu i vecka 39. Kan alltså föda typ när som helst. Min kompis, som var beräknad till dagen innan mig (dvs julafton) har redan fött. Jag tror att jag fick lite slempropp på toapappret i morse. Men trots alla dessa rätt uppenbara tecken på att förlossning närmar sig, så vägrar jag inse fakta. Vägrar förstå att det är dags nu. Dags att släppa taget, släppa kontrollen.

Det var likadant när jag var gravid förra gången, så jag känner igen mig, men skulle väl önska att jag lärde mig något förra gången. Till exempel att det faktiskt blir bra! Att den där lilla bebisen som kommer ut faktiskt är mer värd än själva graviditeten. Men trots att jag vet det, svart på vitt, så kan jag inte sluta sörja att min graviditet nu är slut. Den vackra magen ska bort. Allt skönt som har med graviditet att göra ska snart vara slut. Och det är lite tabu att sörja det, eftersom man kommer få en liten bebis istället!

Jag känner ju en stor oro för hur livet ska gå till. Ta bara i kväll: Jag jobbar, har familjesamtal. Kommer hem strax efter 7. Sambon står med händerna i grytorna för att vi alla ska få middag. Jag är så trött att jag känner mig lite spyfärdig. Sonen sitter i sin storasysters knä och dricker välling och tittar på Emil i Lönnerberga. När vi alla satt oss till bords, och hoppas att sonen ska acceptara att titta själv på Emil, så blir han så klart ledsen. Han vill ha sällskap. Sambon sätter sig med honom i soffan, efter att ha fått i sig tre tuggor mat. Jag äter lite snabbt upp mitt, för att avlösa honom. På med pyjamas på sonen, natta honom, medan bonusdottern gör läxor vid matbordet, sambon ställer in i diskmaskinen. Väl klar med både disk och son, sitter jag en stund med bonusdottern och hennes läxa, samtidigt som jag skriver på kuvert till brev jag måste skicka. Sambon sitter med sin dator för att försöka hitta den julklapp som hans dotter ska få. Efter detta försöker jag och sambon få ihop den nya IKEA-byrå som inhandlats tidigare under kvällen. Få in alla elkablar till alla j-la hårddiskar, telefoner och annat som måste stå någonstans. Klockan 9 ramlar vi alla i soffan för att titta på Våra vänners liv i en timme, för att sedan nu ligga i sängen.

Min fråga till er nu är: Var i detta schema skulle vi hunnit med ett barn till? När skulle jag ammat, vyssat ett skrikande barn, bytt ännu en bajsblöja, nattat ett till barn? NÄR?

Om några veckor kanske jag tycker att den frågan är urtöntig, för då har jag vant mig, fått ihop det. Men nu, just nu, så undrar jag verkligen NÄR?!

Jag är gråtig nu. Gråter nog varje dag tror jag. Mest kring hela denna fråga som jag beskrivit ovan, men även för trötthet, maktlöshet, oro, sorg. På ett sätt är det ganska skönt. Att låta det rinna över ibland. Jag stoppar det tyvärr snabbt, men de tårar som ändå hinner komma ut innan kontrollfreaket har lagt locket på, är ändå sköna att få bli av med. Det känns som att det finns många ogråtna tårar i min kropp.

Idag insåg jag en otroligt ful och dålig sida hos mig själv, som mamma. Jag ursäktar mitt barn. Jag ursäktar när han gör helt normala saker för en 1,5 åring. Jag säger inför andra att han är gnällig, trött, fånig eller nåt annat urskuldrande ord. Istället för att bara låta det vara, låta honom vara som han är. Jag märker att jag vill att han ska vara så där ascharmig och glad som han är stor del av tiden. Fy fy fy vilken jättedålig sida.