Hönsmamma?

Jag ska berätta om mina nya upptäckter denna helgen, men först måste jag ventilera kvällens middagsdiskussion. Hela min familj ska på julbord om ett par veckor. Jag och sambon inser så klart att det är bra mycket skönare för oss alla om lilla sonen inte följer med (1,5 åringar och långa middagar.... Ingen bra kombination). Förslaget är att fråga sambons systrar, om någon av dem kan vara barnvakt. De är båda ljuvliga med sonen, vill ha en relation, kämpar hårt för att han ska acceptara dem.

Jag ber så gott som alltid mina föräldrar att vara barnvakter om det behövs, för att det fungerar, de bor nära, min son är van och trygg med dem. Men denna julbordskväll går ju inte det, eftersom även de är på julbord med oss. Jag är inte ett dugg orolig för att sonens fastrar inte skulle kunna, klara, vilja ta hand om honom. Men bara tanken på att han skulle bli ledsen, känna sig övergiven eller otrygg - det gör mig så ledsen att jag knappt klarar av att ens fråga fastrarna om barnvaktshjälpen.

Min sambo säger att vi ju måste utsätta honom för att lämnas bort till andra än mina föräldrar, annars kommer vi göra oss själva en otjänst. Vi vill inte ha ett barn som inte kan vara med andra, bara måste vara med oss eller mormor & morfar. Vi vill att han ska ha många vuxna i sin närvaro som han känner sig trygg med och tycker om.

Jag ska säga, som jag ofta säger nu för tiden, att jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att vara "cool" mamma. Att utsätta sitt barn för utmaningar känns självklart. Att de ska utvecklas till modiga, självständiga och trygga individer - är så klart ett mål. Men att komma dit, att utsätta honom, men främst mig själv, för det, är mycket mycket svårare än jag förstått innan. Kärleken, och oron, för sitt barn är ju fullkomligt gränslös. Och kan göra så ont.

När jag och sambon satt och pratade om detta vid middagsbordet idag började jag gråta. Han känner att jag tycker att han missköter sonen, att han inte tar hand om honom ordentligt. Jag grät rejält när jag sa "ja men när jag kommer in i badrummet när sonen badar och plutten gnäller rödögd för att han fått vatten i ögonen, varför torkar du honom inte torr i ögonen så att han slipper ha ooont?" Buhuu buhu buhu, skvalp skvalp, snyft snyft.... Jag förstår att jag kanske drar omsorgsfrågan liiite långt. Att min oro tar sig liiiite stora proportioner. Men det är verkligen så det känns. Kan jag torka hans små ögon torra så att han slipper gnugga sina små händer i dem och bli röd - DÅ GÖR JAG DET! Att min sambo har en mer "han måste ju vänja sig/härdas"- inställning kan göra mig helt chockad och stum.

Min sambo var snäll när jag satt där och snörvlade och sa "Jag förstår att det känns jobbigt, och du är ju höggravid och har massor med hormoner i kroppen nu". Hrm... som om det vore därför.... men det kan vi ju säga, känns ju lite förlåtande.

Nu är det inte så att någon av oss på något sätt är dumma, brister i omsorgen eller skiter i sonen någonsin. Men mammaomsorgen verkar vara på en helt annan nivå än pappaomsorgen. Utan att värdera dem, ärligt nu, så behövs nog båda. Sonen klarar av att gråta lite för att han inte får leka med någon av oss en stund. Han klarar att vara hos sina fastrar ett par timmar när mamma och pappa äter sig feta på ett julbord. Han klarar att inte bli buren precis hela tiden när han vill. Men MAMMA klarar det inte! Hur f-n blev jag en sån hönsmorsa?