Sonens våndor

Jag märker att mina inlägg framöver kommer handla mer om min son än om min nyfödda dotter. Han sliter så hårt, är så orolig.Jag var själv några timmar igår kväll med båda barnen. Allt går bra - så länge han får sitta i mitt knä och får göra allt han ber om. När han häller ut ett glas mjölk på bordet (medvetet) och jag ryter till, då bryter han fullkomligt ihop. Satt sedan och vaggade honom i soffan medan gråten och skriken lugnade ner sig. Senare kom mina föräldrar till min undsättning. De fick bevittna hur deras charmiga barnbarn plötsligt inte kunde vara mer än några decimeter från sin mamma, hur han ålar runt på golvet i protest, kastar saker, skriker, för att sedan plötsligt vara hur go som helst och sitta och lägga puzzel i godan ro.

När jag ammar blir han mycket ledsen. Då måste han sitta tätt tätt intill mig, helst på sin syster (dvs i mitt knä), annars är han förtvivlad. Imorse blev det mycket tydligt att han vill ha både sin mamma och sin pappa mycket nära, helst hela tiden. Han vaknade vid halv 6 = för tidigt. Vi brukar då lyfta över honom i vår säng, så han kan somna om där. Denna morgon försökte sambon få honom att somna om i sin egen säng, så att jag och lillan kunde få sova vidare ifred. Men då kommer sorgen: Mamma!! MAAAAMMMMAAAA!!! Jag går in till honom, säger att jag kan ta honom och försöka få honom att somna om hos mig som vanligt. Men då börjar han direkt gråta efter pappa. Han ligger och tokskriker i vår säng, trots att vi båda är där. Lillasyster vaknar och börjar gråta högt. Sonen säger: Bebis lessen.

Till slut gråter även jag, maktlösheten att ge båda barnen det de behöver blev mig övermäktig. Men när jag till slut lyckas amma dottern, sonen får ligga nära båda sina föräldrar, hålla bådas våra händer och bli lite sjungen för, så somnar vi alla om till slut. Herregud, vilken start på dagen.