Umeå nr 3

Café, maten svald, efterrätt på ingång, datorn bredvid det tända ljuset framför mig, tränat både vattengympa och en kilometer simning, checkat in på favvohotellet. Känner ni igen er?

Idag blev jag lite fashinerad av mig själv, gånger tre.
1) Att jag så ofta får en central roll i grupper, utan att själv egentligen vara i behov av det (tror jag?) eller anstränga mig. Att mina kursare idag på fikarasten sitter och förhör mig om hur jag hinner plugga allt, "berätta hemligheten Lisa!" och att jag blir någon form av drömmodell för hur man ska klara av sina studier. Öh, hur blev det så?

2) Att jag inte verkar fatta/inse/förstå samma saker som mina kursare. Den bok vi alla läst inför dagens föreläsning tyckte jag var trevlig att läsa förvisso, men rätt meningslös. Gav mig inget särskilt (författaren som även var dagens föreläsare var desto bättre). När jag, så onödigt ärligt, säger i fikakön att jag inte gillade boken, fick jag direkt mothugg från de jag stod bredvid, som tyckte att boken var "underbar" och "suverän". Vad är det jag missat? Ofta känner jag så här. Att jag inte fattar. Jag läser och läser, men väldigt få texter "talar till mig". Extremt få minns jag. Speciellt kurslitteratur. Det är faktiskt ett under att jag tar mig igenom mina kurser.

3) Att regler inte gäller mig. När jag idag kom till världens finaste simhall för att träna det vattengympapass jag siktat in mig på, fick jag veta att klassen var helt full. Några sekunder blir jag besviken, men väldigt snart tänker jag; Inga problem, jag tar mig in ändå. Så jag betalar den billigare summan när man bara ska simma och inte gå på pass och går in och byter om. Sedan går jag fram till intruktören och säger några väl valda, snälla, vädjande ord, och vips! så är jag nere i den tempererade gympabassängen och rockar loss med frigolithantlar som alla andra betalande passdeltagare. Hur kommer detta sig? Att ett nej inte är ett nej för mig, utan bara ett svar som jag måste ta mig förbi på smidigast sätt. Att jag sen anser mig ha rätt till en hel längd i simbassängen själv, kissar en skvätt i den gemensamma duschen och sedan äter en frukt, snattad från hotellet, på vägen hem, verkar inte bekomma mig det minsta. Tvärtom faktiskt! Jag ser mig som smart, ekonomisk, och riktigt riktigt nöjd.

Jag har precis lärt mig, the hard way, vad vintertid innebär. Jo, att sonen plötsligt går upp klockan 6 istället för 7! Men herregud vad tidigt det är! Han sover som en stock hela nätterna, så jag har inget att klaga på annars, men morgonen är lååång när han går upp en timma tidigare. Hur ska man nu roa honom och mig i närmare tre timmar innan han ska till dagis? Hur många gånger kan man bygga ett torn av alla Legobitar och sedan välta det? Eller titta på Pippi Långstrump? Eller läsa boken med djur och tillhörande sånger till (d.v.s. Små grodorna, Björnen sover, Imse Vimse spindel, Lilla Snigel m.fl.). Jag och sambon har pratat om att faktiskt låta honom börja en timma tidigare på dagis, alltså vid 8 (och då äta frukost där). Är det för långa dagar för en 1,5 åring, 8-15? Vet inte om jag ska känna mig som en dålig förälder som vill kicka iväg honom tidigare, eller om jag ska se mig som en snäll förälder, som låter honom leka en timma extra med sina kompisar istället för att dras med svårroade mig?

Idag på lunchen satt vi fem stycken från klassen. Jag hade bestämt mig för att inte driva samtalet, eftersom det så ofta blir så. Och vad tyst det var. Alla satt och hummade lite för att det inte skulle vara helt tyst. Något väderaktigt sades, sen tyst igen. Till slut stod jag inte ut, utan plockade fram ett lite lagom ofarligt ämne. De andra hakade på och vi pratade lite stapplande resten av lunchen. Jag förstår inget av det här. Varför kan folk inte prata? Berätta saker om sig själva, intressera sig för andra, driva samtal? Och varför står inte jag ut med den tystnad som uppenbarligen alla andra klarar, eftersom de inte gör något åt den? Jag vill ju prata med allt och alla om lite viktigare saker är restaurangens salladsbord. "Väderprat" gör mig irriterad, rastlös och rätt trött. Vill helst bara gå. Något viktigare än detta måste jag kunna fylla min tid med?

Samtidigt så skäms jag lite över det. Vill absolut inte framstå som en sån där snackare som bara babblar, skal utan innnehåll, pajas. Försöker hålla låg profil, men vet inte alls om jag lyckas. Försöker fråga andra om dem, inte berätta så mycket om mig själv. Här vet jag när jag lyckas och inte, är nog 50/50. Jag verkar ha ett behov av att vara väldigt ärlig. Kan typ aldrig småljuga så där som de flesta andra verkar göra. På frågan "Hur är det" kan jag ALDRIG bara svara "bra", utan måste göra ett mer eller mindre intressant tillägg. Varför? Ingen annan gör ju det!

Det är tur att jag har det jobb jag har, så att jag får lite inblick i människors liv. Jag är ju uppenbarligen lättlurad annars, går på allas intetsägande svar om deras tillvaro. Som familjerådgivare får man veta sanningen bakom "det där lyckade paret som har allt". Underbart för en jämförelsesucker som jag.

Nej, nu ska jag återvända till min kladdkaka med jordnötter och min kopp Mangote och caféets Amelia. Tack för mig!