En veckas verklighet

En vecka har gått sedan vi kom hem från förlossningen och sonen flyttade tillbaka hem efter en helg hos mormor och morfar. Är tröttare än någonsin. Så där trött så att jag kan gå och lägga mig 7 på kvällen, och när sonen vaknar glad som en lärka strax efter 6, känns det som att klockan är 4 på natten.

Så, hur har veckan gått? Min första reflektion är väl att dagis är en riktig lifesaver. Nu kommer han vara hemma i mellandagarna, så en hel, härlig vecka har vi nu framför oss tillsammans allihop... Han har börjat klara av att jag ammar syrran. Första 4 dagarna blev han ju förtvivlad, ville sitta nära och kunde absolut inte vara med någon annan eller göra något annat då. Nu leker han vidare med det han höll på med. Kan komma fram och säga "bebis" och klappa henne på huvudet, för att sedan leka vidare. Så ett framsteg!

Däremot har jag klantat till det rejält (tänk vad man behöver lära sig!). Jag lät honom någon middag sitta och äta den tillsammans med mig i soffan (alltså att jag håller tallriken och han äter själv). Sedan dess totalvägrar han att sitta vid matbordet. Och då menar jag totalvägrar. Han skriker hysteriskt, blir förtvivlad, kastar sig, kastar saker etc. Jag orkar inte, orkar inte alls, driva igenom mitt krav att äta i alla fall lunch och middag vid ett bord, på en stol. Frukost, okej, men lasagne ska man inte äta i soffan - varje dag! Giv mig kraft, jag måste ju få tillbaks honom till bordet! Men, syrran äter ju sin mat i soffan hela tiden, så han vill väl göra samma sak?

Sonen sover som en ängel på nätterna, så inget att klaga på där. Dottern sover bra, men ammar varannan- var tredje timme. Hon går upp vid halv 9-9 på morgnarna, men vad hjälper det när sonen går upp klockan 6?

Det har varit många utbrott, mycket bära runt på sonen, mycket mamma mamma mamma, mycket sitta i knät, mycket gråt om någon av oss föräldrar går iväg (typ hoppar ur bilen). Men det har nog ändå lättat lite. Lite. Dottern sover och äter. Bokstavligt talat. Hon ligger på något mjukt ställe någonstans i lägenheten och sover fram tills hon kommer på att hon vill äta, och då säger hon till. Så henne glömmer vi lätt bort, och är nog ganska tacksamma för hennes skonsamma introduktion i vårt liv.

Jag är fortfarande sjuk. Förkyld och hosta, och en öroninflammation som kom i onsdags. Äter penecillin, men är döv på vänster öra, där trumhinnan sprack. Sambon är nog rätt frisk, men längtar efter mer lugn. Det var en liten update, nu ska jag äta en skinkmacka och ris á la malta (är ju så himla gott, pappa gör den bästa!).